Tiotalist-ekonomernas experimentlusta gav oss en ny ekonomisk modell. Var finns deras motsvarigheter idag? Dagens ekonomiska debattörer erbjuder varken hopp eller fungerande teorier.

Ursprungligen publicerad av Vägval Vänster.

Jag är född 1976. Alltså tillhör jag den generation som så gärna klagar på fyrtiotalisterna. Ni har säkert hört kritiken tidigare: ”Fyrtiotalisterna växte upp under efterkrigstidens rekordår, iscensatte sedan ett studentuppror som ledde till politisk polarisering och upplösning av samförståndsandan, och översåg slutligen nedmonteringen av det välfärdssamhälle som tjänat dem så väl.”

Denna kritik är orättvis. Studentupproren var förmodligen nödvändiga uppgörelser mot femtiotalets konforma och disciplinära samhälle, och ”de trettio gyllene årens” välfärdsstat kunde förmodligen inte leva vidare i samma skepnad.

Denna kritik är dessutom neggig och bakåtblickande. Man kan ju inte backa in i framtiden, som vi säger här i Göteborg. Låt oss därför istället se vad yngre generationer kan lära sig av den generation som faktiskt byggde Den Svenska Modellen.

Jag talar nu om tiotalisterna. Här märks namn som LO-ekonomerna Gösta Rehn (född 1913) och Rudolf Meidner (född 1914), såväl som de borgerliga/liberala profilerna Tore Browaldh (född 1917) och Jan Wallander (född 1920).

Tiotalistgenerationen var kaxig och experimentinriktad. Alltså utvecklade Rehn och Meidner en ekonomisk modell som bröt med de förhärskande ekonomiska doktrinerna – vänsterns keynesianism och högerns ”laissez faire”-liberalism. Samma kaxighet och experimentlusta finner vi knappast inom dagens LO, eller hos Svenskt Näringsliv/Timbro/SNS.

Tiotalistgenerationen hade även ett öppet förhållningssätt till intellektuella korsbefruktningar. Flera av Den Svenska Modellens komponenter var föreslagna av socialliberaler. Viktig i sammanhanget var Browaldhs SNS, som – enligt en av finansiärerna – startades för att utreda om Browaldh med flera ”var socialister eller inte”. Wallander, influerad av löntagarfondsdebatten, gjorde mycket för att experimentera med nya ägar- och styrformer i industrin.

Om vi så ser till de socialdemokrater och socialliberaler som efterträdde tiotalisterna – hur mycket experimentlusta finner vi hos dem? En fingervisning ges av Kjell-Olof Feldts och Bengt Westerbergs senaste inlägg i valdebatten. Tillsammans hävdar de (på DN Debatt förstås, 4 juli) att ”vinstdrivande vård krävs för att rädda välfärden”.

Feldt och Westerbergs inlägg är karakteristiskt för dagens socialdemokrater och socialliberaler, såväl som för majoriteten av ekonomiska förståsigpåare i Sverige. Detta har medfört att ingen kommentator har ifrågasatt någon av de grova förenklingar som Feldts och Westerbergs argumentation bygger på.

Resonemanget går som följer: Skatterna kan inte höjas, så välfärdsskapandet måste effektiviseras. Därför måste produktionen av välfärdstjänster organiseras ”klokt”, av individer som är ”professionella i det de gör”. Enligt ”all erfarenhet”, menar Feldt och Westerberg, uppnås dessa mål ”bäst när olika producenter får konkurrera med varandra”.

Här kommer vi till den första grova förenklingen i debattörernas resonemang. Riktigt all erfarenhet tyder inte på att införandet av konkurrens skapar ”kloka” organisationer och professionalism. Låt oss kort förbise det viktiga faktum att konkurrens inte fungerar i naturliga monopol-marknader (där det inte finns plats för flera säljare) – författarna tvingas själva korrigera detta senare i sin artikel.

Erfarenheter från tidigare privatiseringar visar nämligen att klok organisering och professionalism främst är resultatet av frikoppling från politisk kontroll, decentralisering av beslutsfattande, samt ökat självbestämmande för chefer och anställda. Detta har påpekats av ekonomen och Financial Times-krönikören John Kay, som därför hävdar att de effektiviseringar som faktiskt uppstod i samband med Thatchers privatiseringar i princip kunde uppnås utan att statliga företag konkurrensutsattes, eller ens såldes till privata ägare.

Införande av konkurrens eller utförsäljning av verksamheter till privata, vinstutdelande företag är därför inget självändamål. Det överordnade målet, om vi vill effektivisera välfärden, är istället skapandet organisationsformer som möjliggör just decentralisering av beslutsfattande och autonomi för chefer och anställda. Ibland, men inte alltid, kan konkurrens och privatisering tjäna detta mål.

Hur som helst, låt oss köpa Feldts och Westerbergs förenklade ekonomiska resonemang: Om möjlig, så är en mångfald av exempelvis vårdtjänstproducenter att föredra. Inte främst för att ”konkurrens leder till att folk att jobbar hårdare”, som ofta hörs i debatten, utan för att pluralism möjliggör att vårdtjänsterna kan specialiseras och anpassas till medborgarnas lokala behov. Denna decentraliserade process av kunskapsbyggande och informationsutbyte är svårare att uppnå inom ramen för centraliserade, planekonomiska strukturer.

Här kommer vi dock till den andra grova förenklingen i Feldts och Westerbergs resonemang. De förutsätter nämligen att konkurrens av flera aktörer måste innebära att dessa aktörer är vinstutdelande aktiebolag. De ondgör sig åtminstone över den så kallade ”stopplag” som förbjuder att akutsjukhus bedrivs i vinstutdelande syfte, och planer på att låta icke-vinstudelande företag driva skolor och erbjuda äldreomsorg.

Debattörerna förklarar inte varifrån detta antagande kommer. En förklaring kan vara att de helt enkelt inte inser att de gör ett antagande. Givet Feldts och Westerbergs tidigare positioner som tunga ekonomiska beslutsfattare får vi hoppas att det finns en annan förklaring. Eventuellt kan de ha köpt de ekonomiska teorier som hävdar att marknadsekonomins framgång förklaras av dess förmåga att tillvarata människans inneboende girighet, och att vinstutdelning till aktieägare och bonusar till chefer därför är nödvändiga. (Få ekonomer tror dock på denna teori.)

En lätt konspiratorisk förklaring skulle kunna vara att författarna går de privata vinstutdelande vårdföretagens ärenden; de icke-vinstutdelande företagen är inte ett lika starkt särintresse i dagens Sverige. Således menar Feldt och Westerberg att svenska politiker bör se efter företaget Capios hemmamarknad. Visst finns det en poäng i att främja dessa företags utveckling, men det är högst tvivelaktigt att bygga en välfärdsmodell utifrån målet att skapa en hemmamarknad åt några enskilda privata företag. (Uppenbarligen är svenska makthavare fortfarande svaga för korporatism.)

Slutligen kan det vara så att debattörerna antar att rationell produktion måste drivas inom ramen för det moderna, vinstutdelande aktiebolaget, såsom det vuxit fram under 1900-talet. Feldt och Westerberg är helt enkelt konservativa – de anser att etablerade institutioner är att föredra just för att de är gamla, och att nya institutioner nödvändigtvis måste vara sämre. Sannolikt hade ovan nämnda tiotalister skulle intagit den motsatta hållningen – ifrågasatt gamla antaganden, gamla sanningar, och gamla institutioner i hopp om att experimentera fram något nytt.

Feldt och Westerberg går sedan vidare med att förklara varför kritikerna mot vinstutdelande företag har fel. ”På en konkurrensmarknad”, hävdar de, ”är det otänkbart att företag ska kunna göra vinst genom att dra ner på kvaliteten”. Detta eftersom företagen inte får några kunder då.

Detta utgör den tredje grova förenklingen. Marknaden för privata vårdtjänster kan helt enkelt inte ses som en perfekt fungerande konkurrensmarknad, hur mycket förståsigpåarna än önskar att så var fallet. Privat levererad, men offentligt finansierad vård kräver att staten, landstinget eller kommunen köper tjänster av privata företag. Dessa så kallade ”upphandlingar” har visat sig mycket svåra att utforma på ett sätt som möjliggör perfekta marknader.

Ekonomiska förståsigpåare talar ofta om att ”det offentliga måste bli en bättre köpare” – bättre på att söka av marknaden för tjänster, bättre på att förhandla om pris för tjänster osv. Problemet är att dessa situationer präglas av det som Joseph Stiglitz (Nobelpristagare i ekonomi) kallar ”asymmetrisk information”: Säljaren (det privata företaget) vet alltid mer om transaktionen än vad köparen (det offentliga) gör. Detta gäller framförallt när man handlar med komplexa varor, exempelvis fem års behov av vårdtjänster.

För att lösa detta problem – för att motverka att det privata företaget som säljer vårdtjänster inte utnyttjar sin maktposition – skriver man ingående kontrakt som specificerar exakt vilka tjänster som skall upphandlas, hur de skall utföras osv. Efter tidigare erfarenheter av privatiseringar vet vi dock att dessa kontrakt har en tendens till att bli mycket långa och komplicerade. (Detta inte minst eftersom offentliga upphandlare blivit brända av privata företag som har utnyttjat kryphål i kontrakten.)

Detta har lett till två negativa utfall. För det första har upphandlingsförfaranden blivit så krångliga att endast stora aktörer (som har resurser att anställa jurister och annan administrativ personal) har en chans att vinna upphandlingar. Ett oligopol uppstår, där endast stora spelare överlever. Den lokala innovationskraften som små, lokala entreprenörer skulle kunna stå för uteblir. Centralismen och hierarkierna (”anti-marknaderna”, i Fernand Braudels terminologi) kvarstår, dock i privat aktiebolagsform.

För det andra har de komplicerade kontrakten utvecklats till en ny form av centraliserad detaljstyrning, som kringskär chefers och anställdas självbestämmande. För att korrigera vinstintressets negativa effekter tvingas det offentliga reglera bolagen på ett nytt sätt, genom detaljerade upphandlingskontrakt. Paradoxen är alltså att den vinstutdelande aktiebolagsformen omöjliggör en ”klok” och ”professionell” organisering av välfärdsproduktion – det ursprungliga målet med privatiseringen.

Det är just av dessa skäl som man i Storbritannien och på andra ställen utforskar icke-vinstutdelande former för att producera komplicerade välfärdstjänster, exempelvis inom vården. Dessa organisationer möjliggör decentralisering av beslut, självbestämmande osv., samtidigt som den icke-vinstutdelande statusen fungerar som en garant för att organisationen inte skall missbruka sin maktställning för vinstsyfte.

Att företaget inte delar ut sin vinst (utan återinvesterar den) motverkar även att nämnda informationsasymmetrier leder till att skattemedel systematiskt ”läcker ut” ur systemet i form av extraordinära vinstutdelningar. Den etiska frågan huruvida aktieägare skall få tjäna pengar på vård må vara viktig. Ännu viktigare är dock att ifrågasätta byggandet av ett byråkratiskt system där privata aktieägare erhåller offentligt subventionerade vinstutdelningar, som är högre än den ingångna risken berättigar – allt på grund av att makthavare enfaldigt håller fast vid tron på en perfekt ”konkurrensmarknad” som är omöjlig att skapa.

Någonting säger mig att mina tiotalisthjältar skulle insett att det system som nu förespråkas är en korkad konstruktion. De skulle inte köpa några förenklade ekonomiska teorier, som utomlands redan anses passé. De skulle inte nöjt sig med mer av samma. De hade experimenterat fram någonting nytt, försökt få ekonomin att fungera på nya vis. Därför förtjänar de respekt; därför bör de tjäna som inspiration för yngre generationer.