I senaste numret av Fokus kan man läsa om kollektiv kreativitet.

Jag kommenterar, med hänvisning till AbHack-texten såväl som nyss utkomna slem-boken:

De här täta agglomerationerna av människor behöver inte vara smitthärdar för fascism eller kolera.

(Mycket fascism nu: Dels är Fokus-artikeln publicerad efter en lång text om nynazismen i USA, dels har ju tidningen Dagen fattat det besynnerliga redaktionella beslutet att publicera en krönika där posthumanism kletas samman med just nazismen – ”kan man skriva JAGET ÄR EN ILLUSION över ingången till Auschwitz?”)

Hur som helst – det bästa med den utmärkta Fokus-artikeln är att den puffar för Pulp Puppets. Ni som är i Stockholm denna helg bör definitivt kolla upp denna technoiriga dockteater för vuxna: Tillställningen går av stapeln ikväll, fredag, lördag och söndag, på Dramalabbet (Mosebacke).

Det finns många roliga aspekter av projektet; exempelvis har ju manuset blivit till kollaborativt, medelst en padda. Dessutom verkar det hela sinnrikt sammansatt, med kamera, greenscreen, projektor och inte minst dockor (som tidigare levt andra liv). Roligast är nog att man får se både onstage och offstage samtidigt – som publik får man se det färdiga resultatet (filmen) projiceras i realtid, bredvid den öppna bakomliggande processen (med dockor, dekorer, greenscreens osv).

Här kan man göra en poäng av det som Ruben Östlund sagt – frågan är kanske inte vad som skall hända i berättelsen, utan hur storyn berättas? Och detta ”hur” kan vi då tolka i en strikt materialistisk mening – mindre om berättargrepp, mer om faktiska prylar som producerar en upplevelse.

Rent teoretiskt är ju detta intressant – vad skulle Goffman säga om en teateruppsättning där offstage blir onstage? Och vad skulle Deleuze/Marx säga om en produktion där den (normalt sett fetisherade) produkten visas tillsammans med den bakomliggande produktionsprocessen?