Rapport från gallerierna mellan tionde och elfte avenyn.

I helgens Financial Times kan man läsa om hur konstscenen i New Yorks Chelsea inte påverkats nämnvärt av ”the great recession”. Mycket riktigt – det finns en hel del intressant on show nu i Chelsea; framförallt Guido van der Werves gesamtkunstwerk ”Nummer Twaalf”. Distriktets motståndskraft mot krisen har uppenbarligen att göra med att dess ”kunsthalle”-liknande gallerier är ägda, inte hyrda, av galleristerna. (Man får väl anta att deras förmögenheter inte påverkats alltför mycket av finanskrisen.)

Bland konstfolket i Chelsea ser man alltså framtiden an med tillförsikt – inte minst eftersom man nu börjar se fram emot New York Gallery Week, som hålls i maj. FT skriver:

The brainchild of the dealer triumvirate of Zwirner, Petzel and Casey Kaplan, it aims to reposition commercial galleries as places not just for buying but for seeing fantastic art through a programme of special events. ”We put on free museum-calibre shows and need to get the public back in,” says Kaplan. Then, he says something rarely uttered in the art world: ”Galleries are, after all, not just commercial machines.”

Kaplan har en poäng. Eller rättare sagt – när man promenerar runt bland de gallerierna i Chelsea slås man av hur ”institutionsliknande” de är. Gränsen mellan privat galleri (en mellanhand för konstkommersen) och institution (offentligt stött museum; public service) är måhända på väg att bli mer oklar.

Just Casey Kaplan-galleriet var ironically det enda där jag såg en lista på saker man kunde köpa. Objekten ifråga var affischer; en del av den nyöppnade Liam Gillick-utställningen ”Discussion bench platforms, a ’Volvo’ bar + Everything good goes”. ”A ’Volvo’ bar” är namnet på en pjäs – på affischerna står repliker från densamma.

Att Kaplan ställer ut just denne konstnär är också lite ironic, om man nu opererar efter devisen ”get the public back in”. Liam Gillick är ju kanske inte den mest tillgänglige inom samtidskonsten, inte ens inom YBA-gänget. (Notera trollska kommentaren på TONYs sajt: ”An industrial designer who is a clever pretender”.) Å andra sidan kan han kosta på sig att – i egenskap av teoretiker – skriva en hel del. (Exempelvis har han svarat på Claire Bishops sågning av relationell estetik.)

För en civilsociolog är han intressant eftersom han har en hang-up kring Volvo, och då framförallt den typ av produktion där ”självstyrande team” skulle ersätta löpande-band-produktionen. Pjäsen ”A ’Volvo’ bar” utspelar sig således 1993, i en bar för Volvo-arbetare, dagen innan Uddevallaverken lades ned – dagen innan drömmarna om ett tämjande av produktionsordningen grusades. (Pjäsen sattes upp 2008 i München, och re-stagas i dagarna i Birmingham.)

Än mer intressant, ur ett civilsociologiskt perspektiv, är att Gillick arbetat en del med ett av Gabriel Tardes mindre kända verk – sci-fi-novellen Fragment d”™histoire future (1896), på engelska översatt som Underground Man (1905). Gillicks egen tolkning av novellen finns utgiven som bok, med förord av Maurizio Lazzarato. (Eftersom Lazze är en nyckelinfluens för Liam skriver han även i den relativt nyutkomna Meaning Liam Gillick, en så kallad ”critical reader” om konstnären.)

Om Tardes ursprungliga text skriver Gillick följande:

Underground Man takes catastrophic climate change as its starting point. The sun is dying although we are never told why””it just is””and the resulting drop in temperature drives everyone from European cities towards the Sahara and Middle East. (America is rarely referred to, but we can assume that the entire population of that continent is wiped out.) The timing of the disaster is unfortunate as it is explained that society has reached a certain heightened level, and a particular understanding between people has developed leading to a neo-Hellenic culture of sophistication and seriousness.

Detta framtidsscenario kan även spåras i Tardes mer akademiska texter om ekonomi och samhälle – indeed, Rosalind Williams skriver i Dream Worlds: Mass consumption in nineteenth-century France att Tarde såg teoretiserandet och fiktionen som sammanvävda med varandra. Redan 1881, i den mer akademiska ”La psychologie en economie politique”, berättar han exempelvis om en framtid där

everyone will truly know la joie de vivre, when the civilised world will be nothing but… an immense salon, a lucid and liberal salon of the eighteenth century, open to everyone. (citerad i Williams sid 379)

Tardes sci-fi-novell innehåller alltså en del resonemang kring konsumtion och produktion (”to produce is a passion, to consume is only a taste”), vilka kopplar till hans andra verk, inte minst Psychologie Économique. Gissningsvis är Gillick minst lika intresserad av andra aspekter av novellen – förebådandet av klimatförändringar och en invasion av Irak. Återkommer i frågan!