Höjdpunkten på GIFF såhär långt är Die Anwälte – filmen om tre advokater som möttes i anslutning till turerna kring RAF: Advokat Otto Schily och advokat Hans-Christian Ströbele försvarade advokat Horst Mahler.

Bortsett från dess kvaliteter som tidsdokument är filmen en fin trippelbiografi – eller skall man kanske kalla den en gemensam biografi, eftersom de tre ödena inte är autonoma från varandra? I berättelsen får man följa de tre protagonisternas rörelser över tid, se hur deras liv rullat ut sig i mer eller mindre skilda riktningar. Mahler, som hamnar i fängelse och sedermera blir nazist-anhängare avviker rejält från den bana som de övriga tu valde – försvar av den liberala demokratin, politiskt engagemang inom De Gröna (även om Schily senare blir sosse).

Det snygga i filmen är dess sätt att skildra paradoxerna i utvecklingen av våra individuella som gemensamma biografier. På det individuella planet är denna paradox tydlig: Trots att alla tre advokater gör en resa, trots att de förändras som människor, så ser man kontinuiteten i deras hållningar.

Schily går från att försvara ”terrorister”, till att (som hårdför inrikesminister för SPD) verka i kriget mot ”terrorister”. Samtidigt är han alltjämt en person som talar sig varm om republikens rättsordning – de institutioner som skall motverka den enskildes våld mot den enskilde, men även statens våld mot den enskilde – samma hållning som fick honom att kämpa för de RAF-anklagade medborgarnas rätt till ”due process”. (I filmen får man exempelvis höra hur han försvarar dessa i ljudupptagningar från Stammheim-processen.)

Mahler – ja, visst, han går från Marx-retorik till nazist-retorik. Men även här ser man en kuslig kontinuitet i hans anti-demokratiska hållning; jag tror honom när han säger att det inte finns något brott i hur han tänkte då (i anslutning till RAF) och nu (i anslutning till nazistsympatierna), när han säger att han endast genomgått ”en utveckling”. Mahler är alltjämt en person som talar om socialism i samma andetag som diktatur, och han är alltjämt Schilys motsats vad gäller rättsordningen. (Schily påpekar hur Mahler redan under RAF-tiden, i rättssal, slog fast att man inte resonerar med domare – man skjuter dem.)

Just inbjudan till jämförelse av två över tid utmejslade hållningar – som ovan, Schilys vs. Mahlers – är kanske filmens främsta bidrag. Även här ser vi en paradox: Ett par som Schily och Mahler kan alltjämt dela ett visst tematiskt intresse, men samtidigt dra helt olika slutsatser om en fråga. Exempelvis är varken Schily eller Mahler ”färdig” med att processa kring Tysklands relation till nazi-regimen – fast på olika sidor i debatten. Schily bidrog till den rättsprocess där man försökte förbjuda partiet NPD (i vilket Mahler var medlem), men misslyckades. (Ströbele är mer ambivalent i denna fråga – han är sannolikt mer försiktig med att förbjuda åsikter.)

Relationen Ströbele-Schily är också intressant: Bägge kom ju att stödja De Gröna, men efter ett tag fick Schily nog av fundisarna. (Sekvensen där man jämför Schilys preppy-stil med fundisarnas ”jordhåle chic” är mycket träffande!) Man kan nog säga att de båda delar ett intresse för upprätthållandet av rättsordningen och civil liberties. Paradoxen på denna punkt är att Schily är den som talar störst och mest om frågan – men frågan är om inte Ströbele framstår som den sanne republikanen idag. För att låna en tankegång från Johan: Där Schily introducerar alltmer långtgående anti-terror-åtgärder under föresatsen att väga individuella rättigheter mot rikets säkerhet, är Ströbele närmre hållningen att det finns vissa principer för republiken som inte kan bli föremål för förhandling.

Slutligen – och kanske mest relevant för den iorliberala/gröna/nymaterialistiska/posthumanistiska debatten – har vi relationen mellan Ströbele och Mahler. Här är det gemensamma temat ”samhälle och organicism” – och som vi redan sett har ju de bägge protagonisterna dragit olika slutsatser om diktaturens vara. (Idag är Ströbele kritisk mot allt som luktar ”proletariatets diktatur”.) Vi som pratar om att ”allt är ekologier” måste beskriva hur vår världsbild skiljer sig från den organistiska världsbild som Mahler ger uttryck för; ”samhället är en organism som bör hållas harmonisk”.

Här tror jag att vi har mycket att hämta i den republikanska tradition som ju redan kommit upp i den Ior-liberala diskussionen. Jag tror även att vi måste ytterligare mejsla ut som menas med ”öppna” och ”levbara ekologier”; nyckeln i sammanhanget är nog att hålla all teleologi eller transcendens på ett betryggande avstånd.