En liten berättelse om politisk film; en slags hommage till Benoit Mandelbrot.

Det var en gång ett land som ansåg sig vara världens fredligaste och rättvisaste – ett land vars näringsliv inte hade något som helst att göra med krig. I detta land låg en stad där alla var materialister och mer eller mindre vänster. I denna stad fanns det en biosalong vars namn var en hyllning till stadens främsta samhällskritiska filmregissör, och samtidigt ett muck med monopolbiografkapitalismen. Under en lördagsmorgon satt i denna salong en publik som ännu inte blivit utmattade av allt det biotittande som hör den årliga filmfestivalen till.

När så ljuset från filmen lyste upp salongen kom dock filmpublikens relativa intellektuella skärpa att brytas. Besökarna möttes av en strid ström av snabba klipp som visade tortyrmetoder, psykologiska experiment, och elektrokonvulsiv behandling. Och när de inte matades med bilder på sådana grymheter så fick de se snabba klipp från krig och mord. Och mitt i sondmatningen med explicita avtryck från mänsklighetens jävlighet så fick de stackars biobesökarna dessutom se korta porträtt av de onda makthavare som manipulerat världen under de senaste femtio åren.

Redan efter en kvart eller så kunde man höra suckanden och stönanden från publiken. Den mådde inte bra; den uppvisade obehag. Inte bara från de explicita bilderna på individuella medmänniskors som utsätts för grymhet och våld, utan även för det historiska skeende som tecknades i filmen: Under andra hälften av nittonhundratalet påbörjas ett sorgligt och brutalt drama, där godhetens politiska triumfer krossas, där rättsordningen våldtas, och sanningen förvanskas. Publiken hade inte tidigare konfronterats med denna sanning om världens jävlighet, med all dess grymhet och våld, och tvingades inse att deras gamla världsbild var förljugen, eller i alla fall obsolet.

Publiken kände alltså obehag och desorientering – som om allt de tror på, alla deras referenskoordinater, hade suddats ut. Den berättelse som tidigare skänkt dem någon slags förståelse för hur allt hängde samman fanns inte längre. De befann sig i ett chock-tillstånd. Det var då som de samlade mer-eller-mindre-vänstermänniskorna fick veta sanningen om de senaste femtio åren. Denna gav dem en chans att förstå världen på ett nytt vis.

Sanningen om de senaste femtio åren, såsom den presenteras i filmen ifråga*, är att folket chockats till att acceptera ”nyliberala” idéer. Detta är en av alla de hemska sätt på vilket människor – som ju om de får välja och tänka fritt alltid kommer att tänka vänster – luras att tänka höger. (Det är ju detta systematiska lurendrejeri som av vi inom Vetenskapen kallar ”borgerlig ideologi”.) Uppkomsten av nyliberalism är därför någonting helt annat än den rörelse med vilken Keynesianska ekonomiska teorier blir populära – i det förra fallet har teorin uppstått genom att chocka folket, och i det senare fallet har det upplysta folket medvetet valt vänsterpolitiken.

Nyliberalismen har alltså alltid introducerats genom att man tappar in sig på människors obehag och desorientering – man torterar fram nyliberalismen, eller kuppar igenom den under olika kristillstånd. Det är endast då folk mist allt de tror på, alla deras referenskoordinater, som de blir offer för nyliberalismen. När folk tappat taget om den berättelse som tidigare skänkt dem någon slags förståelse för hur allt hängde samman – det är där nyliberalerna slår till! Detta förstås eftersom nyliberale Milton Friedman – en av de nyliberala ondingar som splajsas in så snyggt mellan alla bilder på tortyr och elchocker – var ungefär samtida med de psykologer och underrättelsetjänster som började trixa med elchocker, tortyr, och psy-ops. Dessutom använde han ordet ”shock”, vilket även psykologerna/underrättelsetjänsterna gjorde.

Och mitt i bilderna av tortyr, primitiv elchocksbehandling, Milton Friedman, halvruttna kroppar, psykologiska experiment, General Pinochet, stridsflygplan, missiler, primitiv elchocksbehandling, stridsvagnar, Margaret Thatcher, skändning av fångar, blod och hjärnsubstans-splatter, George W Bush, primitiv elchocksbehandling – ja, då känns det hela som att filmen faktiskt lyckas med att förklara hur typ allting hänger samman.

Ungefär 90 minuter från det att man som försöksperson kommit ut ur biobehandlingen börjar man känna sig något mindre yr från bilderna på primitiv elchocksbehandling. Man börjar fundera på att ”shock and awe”-taktik har använts inom politik och krig sedan Sun Tzu. Man tänker att även FDRs keynesianism föranleddes av en kris – för att inte tala om alla de former av krigskeynesianism som verkligen kan sägas tappa in sig på folkets prekära psykologiska tillstånd. Tänk Tyskland under trettiotalet. Man tänker att Milton Friedman faktiskt var ytterst explicit i sina fördömanden av det näringsliv som konspirerar med stats-/krigsmakt. Under tillnyktringen börjar man även fundera över sanningshalten i några av filmens påståenden – har de områden i Sri Lanka som förstördes tsunamin verkligen koloniserats av nyliberala kapitalistintressen? Eller har vanligt folk återintagit dessa områden?

När chockeffekten falnat ytterligare kan man konstatera att världen indeed är ur led. Militärdiktaturer som mördar, östblock som förvandlas till vilda västern, idiotisk hantering av idiotiska krig – katastrofalt! Allt detta vet vi ju redan, men det är alltid bra med snygga filmproduktioner som påminner oss. Problemet är att ett sådant ärligt budskap inte kan levereras i en film som utvecklas till en enda lång psy-op. Det känns som att publiken – Göteborgs goda vänsterfolk, Göteborgs goda materialister – förtjänar en bättre och mer vattentät förklaring till välfärdstatens fall och oljekrigens uppkomst. En som inte behöver förlita sig på chock-effekten för att verka övertygande.

—

* = The Shock Doctrine, Michael Winterbottoms filmatisering av Naomi Kleins bok med samma namn, utgiven på svenska som Chockdoktrinen.

—

Uppdatering, söndag, 20.05: Kommentarsfunktionen ännu inte fixad, så denna gång får eventuell diskussion föras hos Lisa Magnusson.