Såg just på Rapport att vår Statsepidemiolog nu blåser faran över för svininfluensan. Känns logiskt att detta sker på årets första dag. Men smittan lever vidare, inte minst som tankemaskin, abstraherad från H1N1-kontexten.
Detta är ju tiden då man normalt sett skriver en blogg-årskrönika. Jag skrev en för 2007; krönikan för 2008 blev ju En liten bok om slem (som förhoppningsvis blir tillgänglig snart). I år nöjer jag mig dock med att konstatera att 2009 blev smittans år. Även om koncept som smitta, epidemi, imitation och virus diskuterats av den distribuerade hjärnan åtminstone sedan slutet av 2007 – men 2009 var året då smittontologin ”kom ut”.
Precis som i fallet med ”abstraherad hacktivism” (där de senaste decenniernas umgänge med datorer har skapat en ny världsbild) kan vi konstatera att svinisen har spelat en viktig roll i sammanhanget: Vi under året umgåtts intensivt med faktiska smittor, vilket gjort att smittans abstrakta maskin spritt sig till våra huvuden. Vi har nu lättare att ta till smittans abstrakta maskin som en ”conceptual machine” för att förstå världen.
Se bara på nya numret av Glänta, som innehåller många smittontologiska resonemang. Notera exempelvis introt:
Mowgli härmar under sin uppväxt vargar, elefanter, en björn, en panter och många andra djur för att kunna överleva i djungeln. Och i människobyn härmar man varandra. Men härmandet kan också ha ett kritiskt syfte […] Här utgår man från att en upprepning, hur gärna man än skulle vilja, aldrig blir exakt och att man då lika gärna kan använda detta glapp till att göra någonting användbart (2)
Eller, för den delen, Michael Azars ”Imitationsprincipen”:
Den mänskliga historien utgör […] en oändlig process av mimetiska förskjutningar som i slutändan gör att vi endast kan tala om imitationer av imitationer, kopior av kopior, och aldrig på ett meningsfullt sätt om ett slutgiltigt original – den urmänniska som betydande delar av upplysningens politiska filosofi sysselsatte sig med att försöka ringa in i form av olika visioner om den naturliga och ursprungliga människan före det sociala kontraktet.
Det enda som tycks förbli konstant i flödet av imitationer är förmågan – driften? viljan? tvånget? instinkten? – att imitera som sådan. […] Imitationsprincipen, om vi kallar den så, gör varje mänskligt uttryck smittbärande. (27)
Detta gör att vi kan se framtiden an med tillförsikt. Det vore naturligtvis oerhört lyckat om vi under 2010 ser en formidabel epidemi av smittontologi: Detta skulle ju öppna upp för en bredare diskussion om ”immanentism”-tankar i relation till samhälle och politik. (Skriver för övrigt i nästa Arena om ett relaterat tema.)
Alltså, för att imitera en slogan som imiteras alltför ofta: Smittan är död, leve smittan!
Kul text!
Jag undrar om inte valet av ”princip” i ”imitationsprincipen” riskerar att ramla över från smitta till mekanik. Vi behöver ha begrepp som kan användas för att förklara smitta och icke-smitta som ständiga möjligheter i hela smitto-kedjan eller i hela imitationskedjan. Annars är vi tillbaka i generalitet (generella regler, principer) eller i linjär kausalitet (ex mekanism istället för maskin eller dynamik).
Spinozas och Deleuzes betoning av ”förmåga att bli affekterad” hindrar affekt från att förstås som linjär kausal mekanik. Alltså där orsaken är affekten och verkan är affekterad.
Hej Per! Ja, kanske är ”princip” lite olämpligt… du får ta upp det med tänkaren ifråga! 🙂
Men hur kan vi identifiera en maktrelation i Azars Tardeanska tolkning av ”smitta” (contagious spread)? Hur är det på detta sätt möjligt att förklara att ”ha makt över” en definition, en bacillusk, en kontinent…?