Bilproduktionen var inte bara ”born from jets”, utan även ”borne by jets”. Därför har murens fall återverkningar i dagens Trollhättan.
Filmen Who killed the electric car? är upplagd som en mordgåta – en ”whodunnit”. Vem var det egentligen som såg till att den så älskade elbilen från GM inte fick fortsätta leva? Bilföretaget? Kunderna? Myndigheterna? På samma sätt bråkas det nu om vem som mördade Saab Automobile. Kunde regeringen gjort mer? Har GM inte lyckats tillvarata företagets tekniska kunnande? Mitt spekulativa svar: Biltillverkarens öde beseglades för tjugo år sedan, vid murens fall.
Låter detta konstigt? Well, här är det viktigt att först konstatera – som Re:Public Service gör i sitt nya nummer – att den militära produktionen inom SAAB trots allt blomstrar. Det är nämligen genom kriget och säkerhetspolitiken – inte genom bilproduktionen – som vi skall förstå företagets tillblivelse och fortsatta existens. Bilproduktionen bör ses som en added extra som endast kunde existera i ett specifikt tidsfönster i den svenska historien
Låt oss analysera den genomgång av bilföretagets historia som publiceras i dagens GöteborgsPosten:
- 1937: Företaget Svenska Aeroplan AB startar för att bygga flygplan.
- 1947: Första SAAB-bilen presenteras. Överkapacitet på flygplanssidan göra att bilar projekteras.
- 1965: Företaget byter namn från SAAB till Saab AB. Försäljningen har rasat.
- 1978: Efter år av stagnerande biltillverkning lyfter … Saab 900 företaget.
- 1987: Efter en period med bra ekonomiskt resultat går biltillverkningen åter med förlust.
- 1990: Allt mer försämrad ekonomi gör att Saab-Scania säljer hälften av personbilsdivisionen till General Motors.
- 2000: GM tar över hela Saab Automobile.
Här bör det tilläggas att SAAB tidigt började leverera flygplan till flygvapnet. Det är därmed inte alls konstigt, givet Sveriges alliansfrihet, att SAAB alltmer integreras i nationen Sverige. Det går alltså inte att separera företaget från staten – vår trovärdighet som ”neutralt” var helt beroende av att visa på någon form av egen militär kapacitet. Som jag tjatat om förut – SAAB, Ericsson, Volvo m.fl. måste förstås i kontexten av geopolitik.
Så, här har vi alltså ett företag som blir allierat med en alliansfri regering. Regeringen betalar dyrt för de militära produkterna, och ser delvis detta som en investering i företagets framtida kapacitet. (Att SAAB skulle få gå i konkurs är helt uteslutet.) I denna kontext skapas en överkapacitet – så varför inte börja använda denna överkapacitet (och det tekniska kunnandet från flyget) till bilproduktion?
Bilproduktionen var aldrig (om vi skall tro GP) någon riktigt bra affär, men företaget som helhet gick ju bra tack vara de militära inkomsterna. Man kan se SAAB i Robin Hood-termer: Ta från den rika staten i form av dyr militärproduktion, ge finfina bilar till konsumenterna till ett pris som inte täckte utvecklingskostnaderna. (Nu var det förvisso de svenska konsumenterna som gjorde staten så rik, men det är en annan fråga.) Sedan ser vi till att vi upprätthåller höga löner åt arbetarna i militär-/bilfabriken, så att det finns tillräckligt med köpkraft hos de breda folklagren. Här kan vi alltså tala om en fredstidsversion av krigskeynesianism.
Fordism fungerar, som bekant, allra bäst när man har ett slutet nationellt ekonomiskt system. Detsamma gäller ovan nämnda freds-krigskeynesianism. Därför blev murens fall ett avgörande slag mot SAAB-bilen.
Efter det kalla krigets slut föll ju militärutgifterna i världen, så även i Sverige. Detta återverkade ju såklart på alla företag som har med krig att göra. Men det intressanta är kanske inte de militärutgifterna i sig, utan det som hände organisatoriskt med alla de instanser som var en del av väst/öst-duellen. Vi vet ju hur underrättelsetjänster blev oroliga över sin egen framtida existens – vilka hot skulle de nu leva av? (Först försökte man ju, helt desperat, lyfta frågan om industri-spionage mot västs immateriella rättigheter. Sedan kom ju 9/11, och spionbranschen blev lite mer lukrativ igen.)
För staten Sverige betydde murens fall – och kalla krigets slut – att det helt plötsligt blev det svårare att hålla ”integrerade krigsvälfärdsföretag” som SAAB under armarna. Upprätthållandet av en egen, (förment) autonom militärindustri blev allt svårare att legitimera. 1990 börjar man alltså sälja ut den av överkapaciteten uppkomna bilproduktionen till utlandet – tio år senare ägs bilbusinessen av amerikanska bilföretag. (Notera att exakt samma sak händer med Volvo.) Samtidigt måste den alltmer pressade militärindustrin gå samman i internationella koncerner. Idag lever ju Saabs militära verksamhet vidare i samarbete med brittiska BAE. Denna militära del av Saab är alltså helt separat från bilproduktionen.
Självklart är inte kalla krigets slut hela förklaringen: Här spelade även management-trender en viktig roll – murens fall kom ju att sammanfalla med att åttiotalets konglomerat alltmer styckades upp. Men poängen är – återigen – att vi måste komma ihåg att SAABs bilproduktion alltid varit en bieffekt av den militära verksamheten.
Det ”civila” Saab hade alltså helt rätt i sin marknadsföring – bilarna är mycket riktigt ”Born from jets”. Ännu sannare hade varit om man skrivit ”Borne by jets” – där man inte refererar till engelskans ord för födsel, utan till ”bear” i meningen ”to hold up; support”. Banden till kriget är klippta – dessvärre var det just dessa band som höll bilproduktionen uppe.
Mycket bra och intressant inlägg. Angående det här:
”Bilproduktionen var aldrig (om vi skall tro GP) någon riktigt bra affär…”
Min gamle lärare Björn Elsässer håller med.
Instämmer auktoritärt mycket!
Prometheus återfinns inte i aluminiumfälgarna eller fyrtaktsmotorerna. Hen uppenbarar sig istället över Kalix fjäll när SAAB Draken drar igång efterbrännkammaren och planar ut en Kobramanöver för att visa de Ryska MIG-planen att de inte ska tro att de kan passera med lätthet.
Frågan som du lyfter är mycket intressant. Bilar och symaskiner har vi skapat när militärindustrin har haft överkapacitet. Även internet skapades lite så, när RAND-corporation fick några feta klumpsummor av US-airforce för att tinka lite med kommunikationssystem.
Men frågan är om inte detta precis som du säger förutsätter slutna container-nationalstater.
Vad gör Saab Microwave och Ericsson Radar när USA, Indien, Pakistan, Kina etc. slutar beställa tonvis med vapen, eller köper dem från annat håll? Jag har svårt att se att överproduktionen skulle vara så ineffektiv och antimarknadsmässig att vi kan nyttja överskottsinnovationer. Men, jag är ej säker.
För övrigt. De niohundra anställda vid FRAs superdator borde kunna göra något samhällsnyttigt. Kanske utveckla öppen källkodsmjukvara, köra vetenskapliga beräkningar på superdatorn…
Dennis: Roligt att du läst för Elsässer! Vill minnas att jag läst honom, citerar någon av hans böcker i min avhandling om jag inte minns fel.
Roligt också att du gillar texten – fast nu verkar det ju som att spelet inte är helt slut ännu. Spyker vill visst buda igen. Let’s just say att om deras bud går igenom så tar jag tillbaka allt som står ovan! 😉
Allt gott!
ChrisK: Ja, vår materiella omvärld – de artefakter som skapar vår agens – är i hög utsträckning ”spoils” från Staters arbete med att hålla territorier.
Har inte hunnit tänka så långt kring hur det hela fungerar nu – utan container-nationalstater. Vi får spåna vidare, helt enkelt.
Yes – det vore coolt om FRA, eller några av deras leverantörer, skulle kunna fixa lite spin-off-innovationer åt oss. Skulle exempelvis vara coolt att ta ”follow the phlegm”-grejen till the next level…
Chris & Kalle: Frågan är vad ni menar med container-nationalstat här. ”Nationalstaten som container” är ju bara en bild som i relation till verkligheten så att säga är felaktig. Den är en tankefigur, producerad av en speciell Nationalstats-begärsmaskin, som vi relaterar en mängd fenomen till. Nationalstaten som faktiskt konstruktion är dock aldrig inneslutande. Detta är alltså inte en fråga om containing utan om organisering…
Dock kan man absolut fråga sig om det inte är nödvändigt att med tvång kunna driva in medel från ett relativt stort underlag av skattepliktiga för att få tillgång till ett tillräckligt överflöde, för att åstadkomma de aktuella organiseringarna. Men det är då kanske mest en fråga om skala – och det är i så fall öppet mot att företag och koncerner skulle kunna åstadkomma i princip samma sak. Eller?
Du har säkert rätt i att SAAB automobil kom till i en militär överproduktionskris. I början hade man ju också en del teknisk draghjälp från det aerodynamiska kunnandet, men jag tycker ändå att din bild dåligt speglar bilindustrin i stort.
Möjligen kan man också i allmänhet härleda biltillverkningens begynnelse till militär verksamhet, men är inte bilindustrin en bransch som faktiskt numera representerar den enorma statusutvecklingen i konsumtionsvaror? Är inte de senaste decenniernas utveckling av bilar driven av prestige, fåfänga och säkerhet i höga hastigheter? Är den helt enkelt inte ett praktexempel på en storindustri som gjort sig helt oberoende av militär verksamhet?
Tyskland och Japan, som ju i stor utsträckning stått utanför den militära produktionen de senaste decennierna, tycks ju ha den starkaste bilindustrin. USA som är den främsta militärmakten backar kontinuerligt i bilindustriutvecklingen och Sovjet/Ryssland har aldrig fått fram några bilar som motsvarar deras militära tekniska kunnande.
Är alltså SAAB undantaget som bekräftar regeln? Jag minns faktiskt att SAAB under åttiotalet fortfarande hade en del fördelar i sitt gamla militära kontaktnät då man i Linköping gjorde de första krocksimuleringarna på Cray-datorer som kopplades ihop över Norden.
Men att kalla krigets upphörande skulle ha samband med SAABs försvagning tycker jag verkar lite långsökt, deras kräftgång började nog innan dess och har nog andra orsaker som jag i och för sig inte begriper.
Dagens understreckare i SvD går igenom Saabs historia.
@Kalle: Det finns ju en hel del säkerhetspolitiska hänsyn i försöken att sälja/köpa Saab också (ryssar/kineser göre sig helst icke besvär), så jag vet inte om du skulle behöva äta upp din hatt.
Dennis: Spännande understräckare; tack för tipset! Mycket riktigt – geo-politiska temat går igen även där!
Thomas: Min analys gäller SAAB, inte bilindustrin i stort. Dock skall man alltid komma ihåg att det som vi normalt kallar Fordism egentligen borde heta Coltism – alla de produktionsmetoder som vi allmänhet kopplar till bilindustri (den industri som ansetts leda industriell utveckling under 1900-talet) i allmänhet har militära ursprung.
Så – till SAAB: Poängen är att bilproduktionen alltid gått kräftgång inom SAAB (förutom under korta perioder, se GPs genomgång). Jag menar inte att kalla krigets slut gjorde bilbyggandet till en sämre business – det har, som du påpekar, alltid varit är rätt dålig business. Min poäng är snarare att det kalla krigets slut gjorde det ohållbart för vår stat att pumpa in pengar i dessa företag för att skall kunna vara helt autonoma från såväl öst som väst.
Kalla krigets – men även fordismens och även den svenska modellens – upplösning gjorde alltså att våra företag började splittas upp och bli föremål för försäljning utomlands. Om det hade varit ett mer kinkigt säkerhetspolitiskt läge idag – hade svenska staten då släppt kontrollen över företagen? Som Johan säger – se hur det idag, trots det relativa lugnet i världen, trots allt spelar roll vem som blir ägare.
Min poäng är alltså rätt enkel – det svenska nationsbygget förutsatte vi skapade oss en egen militär produktionskapacitet. Denna säkerställdes genom ett antal stora företag, som sörjde för domestic produktion av
– stridsflygplan (SAAB), för ”världens fjärde största flygvapen” (se Understräckaren)
– terrängfordon, stridsflygplansmotorer etc (Volvo)
– avancerad radarteknik etc (Ericsson)
– osv.
Som du säkert vet så är det naivt att tro att säga att dessa varor upphandlats ”på en marknad” – militära produktion är anti-marknad par excellence. Staten betalar dyrt för dessa produkter. Och – som sagt – detta skapar övervinster, och överkapacitet. (Förstår inte varför detta skulle vara kontroversiellt eller spekulativt?)
Visst, inkomsterna från staten är kanske inte höga nog för att förklara exempelvis Ericssons framgångar – men kom ihåg vad Schumpeter sade i Capitalism, socialism and democracy: I en avancerad kapitalism uppstår innovationer endast inom ”säkra” monopol. Vem (eller rättare sagt vilka) tror du det var som finansierade arbetet med innovationerna bakom mobiltelefon-teknologin?
Detta är inte att förta den stolthet som vi kanske borde känna inför svenskt ingenjörskap och företagsledande – men det är naivt att hävda att dessa företag vuxit fram enligt ”marknadens naturlagar”, frikopplade från (geo-)politik och staters maktutövning. Dessutom luktar det nationalchauvinism om alla försök att släta över det faktum att vi – trots bilden av oss själva som fredsduvor – producerar väldigt mycket vapen i det här landet.
Johan: Hoppas ju att allt går bra för företaget. Gillar SAAB. Ser fram emot att köra en icke-linjär historieskrivning kring SAAB-land någon gång.
Tack, jag förstår ditt resonemang.
Thomas: Sedan är det ju en viktig teoretisk poäng i detta, i anslutning till hur vi skall förstå Kapitalismus – vill du förstå ekonomins utveckling, stirra dig inte blind på borgarnas förehavanden, utan undersök hur staters försök att dominera andra stater får återverkningar i ekonomin.
Människan är trots allt rätt barbarisk, och mänsklig kultur är fortfarande dominerad av försök att hålla territorier och skydda en viss ordning/stat. Frågor relaterade till ”säkerhet”, såsom den definieras av regenten, är alltjämt en samhällelig utgiftspost där ekonomins övriga checks-and-balances inte existerar. En liten krets av ledare kan bestämma att vika enorma summor åt dessa ändamål, med minimal insyn.
(Kom ihåg – de mest kostsamma teknologiska felsatsningarna, de mest monumentala felinvesteringarna, har alltid skett inom områden relaterade till rikens säkerhet.)
Alltså: Det Batailleska superöverflödet vräks fortfarande ned i det svarta hål som har med ”rikens säkerhet” att göra.
Intressant text Kalle, och spännande kommentarer från er andra också.
Lite kuriosa:
Saab Microwave i Mölndal är femte störst i världen på krigsradar. De hyrde ut eldledningssystem till USA/Irakkriget. Uthyrning är alltså intressant att beakta.
För att undvika container-tänkande och dess motsägelser har flera av oss plogbillar och andra fredsgrupper övergett ”vapenexport” som begrepp och vi använder istället vapenhandel eller krigsindustri. Kritiken mot vapenexport blir imperialistisk och möjligen rasistisk. Varför är det rätt att sälja vapen till landsmän men inte till utlänningar?
Jag försöker undvika att se krigsindustri (eller annan industri)som inom ”ett land”. Företag och stater kan koppla sig på olika sätt men det finns inget inom och utanför.
Hej Per, bra kuriosa!
Såg för övrigt i tidningen häromdagen att Saabs bilproduktion, under företagets hela historia, bara gått med vinst under två år. Tycker att detta är rätt talande – det är en produktion som existerat endast för att den stötts externt. Det geopolitiska perspektivet förklarar varför detta stöd kommit, och varför ett sådant stöd saknas idag.
(Det förklarar dock inte varför GM höll ut så länge… men där handlar det nog om att amrisarna trots allt trodde att de kunde klippa lite kostnader och få det hela att gå runt.)