Något denna om det speciella med denna dag – och om Lazzaratos Tarde.
Idag, när FRA-lagen träder i kraft, känns det helt rätt att ha mailat ett utkast till artikel som inleds enligt följande:
Den nionde september 2008 publicerar DN Debatt en text som markerar ett skifte i den samtida regeringskonsten. Försvarsminister Sten Tolgfors kommenterar den diskussion som just uppstått kring Försvarets Radioanstalt (FRA), och dess föreslagna rättigheter att fånga upp all kommunikation i landets fiberoptiska kablar. Denna övervakning, försäkrar han, kommer ”aldrig inriktas mot endast en viss fysisk person. Någon omfattande kartläggning av svenska medborgare genom signalspaning är alltså icke tillåten.” Inga övervakningspraktiker som ”utgår från en individ” kommer att tillåtas. FRA kommer endast att söka efter särskilda ”trafikmönster” i ”trafikflöden”, ”oavsett vem eller vad som kommunicerar.”
Textens syfte är att lugna läsarna: Kalla och omänskliga ”trafikflöden” som cirkulerar genom olika kanaler, ”oavsett vem eller vad”, är någonting helt annat än ”en individ”, ”en viss fysisk person” – det mänskliga subjektet. Tolgfors resonemang undviker dock en central punkt i sammanhanget: Alltfler aktörer – säkerhetstjänster och storföretag, men även akademiker och aktivister – har börjat förstå människan såsom inget annat än just ”flöden” av influenser. Ju mer detaljerad loggning av informationskanalernas flöden, desto bättre insyn i människors psyken.
Sedan följer en massa tankar om panspektrocism etc som många av er säkert känner igen. Oavsett utfallet så blev FRA-debatten en möjlighet att diskutera de nya former av ordningsskapande och kontroll som nu växer fram. Dessutom var ju FRA en av alla de sakfrågor som fick den nätpolitiska offentligheten att blossa upp. (Sedan kom ju ipred, TPB-rättegången, telekompaketet osv.) Det är en fröjd att se hur ChrisK och resten av den distribuerade hjärnan nu bygger med sådan frenesi att staten inte hänger med.
Har på senare tid läst om hur Maurizio Lazzarato skriver om denna distribuerade hjärna utifrån Tarde – se exempelvis denna text. Han kallar den ”the cooperation of minds”, och beskriver den som en kraft som blir allt svårare att fånga. (Notera – hans bok om Tardes Psychologie Economique heter ju just Puissances de l’invention – ”uppfinningens krafter”.) För det är ju just detta som antimarknaderna vill göra – stycka upp de sammankopplade sinnena genom att separara konsumtion från produktion, införa copyrights etc. Denna process stukar den kreativa process som uppstår i the cooperation of minds, och därmed blir det som han kallar ”kapitalismen” alltmer oproduktiv.
De samarbetande sinnena är ett resultat av det som Tarde noterade redan för hundra år sedan – att samhällets medborgare blir alltmer uppkopplade (associerade), för att i praktiken skapa en gemensam hjärna (genom vilka imitativa strålar sprids). Tarde var intresserad av massmedia, men vi kan ju se hur denna process utökats ytterligare – med internet, fildelning etc. Vi är alltmer del av en hjärna av hjärnor.
Problemet för den process som Lazzarato kallar ”kapitalism” – den uppstyckning av den distribuerade hjärnan som jag talade för ovan – får det allt svårare att hålla jämna steg med den kreativa massa som uppstår bland sammankopplade, samarbetande sinnen. Intressant är hur Lazzarato dissar de marxläsare som förutsätter att arbetarna behöver fabriken för att kunna producera – så är ju inte längre fallet i den samtida ekonomin. Existensen av the cooperation of minds föregår ju existensen av de hierarkier som vill fånga dessa sammankopplade sinnen.
Med andra ord: Nu tvingas ”kapitalismen” hela tiden springa efter en frenetiskt kreativ process, som uppstår spontant och inte längre behöver företagets hierarkier. Hur länge orkar de långsamma hierarkierna jaga efter de sammankopplade sinnenas kraft?
Bra där!
Kan man koppla resonemanget till vårt kära sidospår om bl a militärens ”puissances de l”™invention”? Det som tidigare var/ansågs vara en fråga om långsiktigt och kraftigt tillflöde av resurser (inom Staters militära organisationer, läkemedelsbolagen, R&D-avdelningarna i det moderna företaget etc) handlar numera om distribuerade flöden genom nätverk med hög redundans (även inom militären: Några av dess mest effektiva tankesmedjor jobbar ju så).
Mycket intressant. Här finns det en hel del att gräva i rent teoretiskt.
Stora företag och stater är ju monstruösa katedraler. Det ger dem infångningsmakt (pouvoir) som kan skapa ex. stora arméer och volvobilar. Deras kroppar förmår att långsamt skapa samhällets sediment. Dock är det endast när de kombineras med en krigsmaskin som de gröper ur berg (kan vara riktigt krig, eller kapitalism on steroids).
Problemet är att de alltid är långsammare än den distribuerade hjärnan som har deterritorialiserande kraft (puissance). Detta på ett mycket konkret sätt. En Stat måste ju ex. ha möten för att besluta saker, medans den distribuerade hjärnan bryter fram affektivt, skiftar lägen haptiskt.
Slemmet har högre hastighet än mötesprotokollet.
Här en tanke:
Det är ju välkänt (jag säger så för att slippa leta fram källan ;-), det är så jag jobbar) att ”alla” någorlunda komplexa organisationer går från en strikt hierarkisk organisation, till en decentraliserad organisation, för att slutligen bli mer distribuerad.
Jag tänker mig att detta har med varje (framgånsgrik) organisations gradvisa förtätning och behov av att hela tiden utveckla snabbare och mer effektiva informationsvägar för att hantera sin egen tillväxt. Det tycks med andra ord finnas virtuellt inneboende singularitetspunkter, då antalet noder blir tillräckligt stort, då tekniker och metoder för informationsöverföring, arbetsdelning etc blir tillräckligt effektiva, som iscensätter bifurkationer.
Den hierarkiska innovationsmaskinen bygger på fokusering av överflödet av resurser. Den decentraliserade innovationsmaskinen går säkert att exemplifiera på något fiffigt sätt – det finns ju företagskoncerner som sprider ut expertis på olika R&D-avdelningar… Och den distribuerade innovationsmaskinen – ja, det är ju den vi jobbar i just nu.
Kalle: Verkligen spännande! Särskilt tack för länken till Lazzarato-texten. Den ser onekligen lovande ut med citatet från Joseph Beuys i början. Lustigt sammanträffande: jag tänkte mycket på Beuys igår kväll, i samband med Marcus funderingar kring mp. (Han var en av initiativtagarna till Die Grünen, men hoppade av när partiet inlemmades i den parlamentariska organismen.)
Marcus: Vilka tankesmedjor syftar du på då? Skulle gärna vilja veta mer om detta. Jag har undrat lite hur man får ihop tanken om innovation som redundant och lulz-drivet med tanken om militären som drivkraft för teknologin. Militär forskning känns ju spontant som ganska serious business, men det är det alltså inte? Kör de med nåt slags Google-organisation på Saab? ”Ta gärna en dag ledigt för att spåna på nya sätt att döda”??
Victor: Jag syftar på arbetssätt inom den amerikanska militären – men måste konsultera min urkälla, den outsinlige Otto, innan jag kan precisera. (Detta är nackdelen med att jobba utan krav på referenser, på att anteckna, samla, spara.) Jag återkommer alltså!
Att Sverige och Saab skulle ha kommit så långt betvivlar jag lite, även om man ofta blir förvånad över hur med miltiären faktiskt är. Det är alldeles för enkelt att tänka sig militären som stela hierarkiska organisationer av uråldrigt snitt, bara för att vi omedelbart ser den formaliserade ordergången. Underskatta aldrig…
Jag måste nog analulzera lite vidare, tror jag. Sug på dessa två påståenden och se om de håller:
1. En hierarki syftar till att effektivisera (och/eller kontrollera) användandet av resurser.
2. Ett distribuerat nätverk syftar till att effektivisera spridningen och maximera tillgängligheten av information.
Å ena sidan talas det om att innovationer är resurskrävande. Den patentberoende industrin hävdar ju gärna det. Men innovationer handlar egentligen bara om att koppla ihop idéer på nya sätt (och se om de smittar).
Det förstnämnda bygger diakrona innovationsmaskiner som arbetar instängt och målinriktat under lång tid – den skapar, prövar, förkastar eller antar, i ändlösa kedjor.
Den sistnämnda bygger istället vad vi kan kalla synkrona innovationsmaskiner.
Vad tror ni?
Victor btw: Kan du mer om Joseph Beuys? Vore kul att få in åtminstone något illustrativt citat i mp-texten. Delvis passade ju redan det som fanns i Lazzarato-texten. Det var lite sådär anti-sfäristiskt (”sfärism” är kanske ett internt begrepp, hursomhelst syftande på synen på ekonomi, civilsamhälle och stat som separata sfärer i samhället).
Alltså, med förstnämnda menar jag den hierarkiska resursfördelningsmodellen, och med sistnämnda menar jag den distribuerade informationsnätverksmodellen. Om det inte framgick i farten. (Analulzer kräver hög hastighet…)
Marcus: Jag håller nästan med om din analulz. Undantaget är:
”2. Ett distribuerat nätverk syftar till att effektivisera spridningen och maximera tillgängligheten av information.”
Ja, i teorin. Dock verkar det som dess manifesta effekter snarare är att det inte finns något syfte alls. Ett distribuerat nätverk (av datorer, människor, sinnen, tankar) får främst sin styrka av att inte syfta till något speciellt.
Detta bör skilja det distribuerade tänkandet från det hierarkiska, som ju blir rot-tänk. Rotsystemens möjliga tankar att tänka är begränsade av syftena: Volvos ingenjörer tänker på bilar, medan ingenjörer som hänger på ett café eller en pub kan råka tänka lite vad som helst.
chrisk: Hmmm… Ja, man kan rentav ta bort syftandet från båda påståendena. Syfte eller inget syfte är hierarkin en fördelare av resurser och nätverket en spridare av information när de organiserar en innovationsmaskin, det är vad de gör som har betydelse för innoverandet. Sedan kan de göra en massa andra saker också…
Vad jag ville komma fram till var möjligheten att skilja en diakron från en synkron innovationsmaskin, och koppla dessa till vissa intensitetsnivåer.
Victor: Back from consultation…
Det är alltså självaste DARPA vi snackar om här! Som i form av ARPA utvecklade det första paketswitcing-nätverket (ARPANET), internätens föregångare. Kolla exempelvis den här avdelningen på Wikipedia-artikeln om DARPA: DARPA as a model.
Marcus: Wow vilken bra artikel, tack så mycket! Det här är verkligen fascinerande.
Det visar med all önskvärd tydlighet att icke-hierarkiska, innovationsbetonade modeller för företagande inte på något sätt bevhöver innebära att produktionen är ”av godo”.
Man anar också samma problem för DARPA som för dagens reklambyråer: hur får man de anställda att ”glömma bort” att deras lulzande innoverande faktiskt är ett uppdrag, med tillhörande SYFTE? Jag antar att svaret är att man gör sin verksamhet till ett begärande projekt, att man ser den som lika meningsfull som ett krig, för att på så sätt få en känsla av att arbeta ideellt. Jämför gärna J. Lindeberg eller PR-byrån Studio Total, som i Kobra häromveckan liksom slog knut på sig själva när de skulle förklara varför de brinner så för sitt arbete.
Kapitalism, kapitalism, kapitalism. Sorry, jag är visst på ett väldigt ideologiskt humör idag.
Jag skulle vilja säga att det är ett perfekt exempel på hur Staten har approprierat en Krigsmaskin- en urgammal manöver. Och påminner om att verkliga organisationer i själva verket alltid är blandningar av dessa typer, med olika tonvikt på det ena eller andra bara.
Ja, sant – jag har nog börjat lite i fel ände när jag har tänkt att det är underligt att folk kan vara kreativa när det så uppenbart inte är strictly FTL. Vi vill experimentera, helt enkelt, och behöver kanske bara en plats där vi kan bejaka den viljan. Olika aktörer kan utnyttja det genom att skapa bra forskningsmiljöer, oavsett vad de har för agenda.
Absolut! Det är alltför lätt att klä distribuerade nätverk i något slags frälsarkaftan, och alltför lätt att avfärda hierarkin som en ond förtryckarmekanism. De är ju uppenbarligen bra på olika saker och är därför dominanta inom olika nischer av universums alla ekologier.
Katedralen är bra på ackumulation och produktion, basaren är bra på tillväxt (i alla riktningar) och innovation. Men katedralen kan innovera och basaren kan producera. Det ena utesluter inte det andra. Däremot kan man se att de gör detta på olika sätt…
Katedralen är som sagt en diakron innovationsmaskin, som arbetar målstyrt och tilldelas resurser efter kontroller av (del)måluppfyllelse.
Basaren är en synkron innovationsmaskin, som utan förutbestämda mål eller syften kan testa ett överflöd av idéer och kopplingar mellan idéer och utvärdera dem/sprida dem i nästan samma ögonblick.
Ursäkta att jag avbryter en mycket intressant diskussion med ett något neurotiskt spörsmål.
MEN
Jag har stora problem med tarde-lingon.
Är det inte väldigt mystifierande att tala om ”cooperation of minds”, distribuerad hjärna, uppfinningens krafter, imitativa strålar o.s.v.
Såklart går det att tänka ”jaja, det är bara ett sätt att tala, såklart är ”cooperation of minds” kroppsligt och platsspecifikt snarare än immateriellt.
På den här nivån funkar det kanske, men sen måste de där sinnena landa i kablar, rum, laserstrålar, serverhallar osv.
Tardelingon är formatnihilistisk, eller?
Ojoj, här diskuteras det! (Har inte hunnit kolla bloggen förrän nu.)
Vic: Ja, det är roligt med Lazzarato – bra att ha Lazzas läsning av Tarde som kontrast till Latours.
Monk: Jag hör dig – absolut, man kan inbland hamna i en viss ignorans inför mediet – man pratar bara om ”associationen”, och inte hur den materiellt är beskaffad. Samtidigt utgår ju Tardes analys av moderniteten delvis från uppkomsten av nya kommunikationsteknologier. Här kanske Vic kan hjälpa? (Vet att det står en del om massmedia etc i ”Opinionen och massan”..)
… och sedan finns det ju en viss skillnad i ”flavour” mellan att prata ”allt är flöden av materia-energi” (Deleuze) och att prata ”det är germ-kapitalet, inte frövite-kaptialet, som ackumuleras” (Tarde).
När tarde säger att vi ska fokusera på det lätta i ekonomin istället för den tunga infrastrukturen kanske det bör tas bokstavligen, en laptop väger mindre än ett stålverk…
Deleuze & Guattari, ATP, ”Micropolitics and Segmentarity”: ”microimitation does seem to occur between two individuals. But at the same time, and at a deeper level, it has to do not with an individual but with a flow or a wave. Imitation is the propogation of a flow; opposition is binarization, the making binary of flows; invention is a conjugation or connection of different flows.”
Från ett sådant perspektiv kan man se smittan som varje positiv skillnad som driver ett flöde (en stråle) framåt. Då är det kanske inte längre så svårt att tänka sig hur detta flöde växlas över i olika former av skillnad – ljus in i synnerven, elektriska impulser i hjärnan, ut i nerverna, rörelseenergi från fingrarna till tangenterna, elektriska impulser i en data, omvandlat till ljus i en kabel etc – mellan olika medier/format.
Men kanske måste man först göra en kanske inte så försiktig deleuzisk omtolkning av Tarde? Det har ju hänt förr att deleuziska läsningar är lite egensinniga…
Håller med monki här. Tarde är i grund och botten formatnihilistisk och hans sociologi är oerhört universell.
Om nu minds kan samarbeta måste detta relateras till format, precis som med kopiering. Det som Tarde kallar ”universal repetition” måste således omformuleras till ”particular repetition”. Helst måste man till och med se till att man kollapsar distinktionen universell/partikulär också. Som Latour säger, det finns ingen essentiell distinktion mellan mikro och makro, allt som finns är bifurkationer och skaleffekter (dvs, inte motsättningar).
Nu är det ju inte så himla noga om Tarde hade rätt eller inte. Huvudsaken är att vi bastardiserar hans begrepp och tänkande till något vi kan använda oss av rite now (i vårt format kanske).
Marcus: mm, tarde-lingon kanske inte ska användas ofiltrerad.
Skillnad i olika format/materia…mm…då öppnar det för en analys om vilken materia som ett flöde är i behov av för att skapa sin skillnad.
Jag tror att det jag egentligen vänder mig mot är att lazze/tarde talar om kreativitet, samarbete, uppfinning, intelligens, smittor osv som något som kan lokaliseras i hjärnor eller skulle vara något immateriellt (nu i detta post-digitala klimat av att äga rum). Jag är väldigt Latoursk här och tänker att varje konvertering kräver en massa arbete (även om en processor kan göra massa arbete på en nanosekund) och förändrar flödet.
den autonoma exodus-tradition som lazze kommer från är inte direkt post-humanistisk utan har sett multituden som en samling av människor/hjärnor.
som du säger Marcus är det ju inte svårt att föreställa sig, så det är inga problem att tweaka teorin.
chrisk och monki: Är med er helt och fullt!
Och jag, som metallurg, är också av den åsikten att konverteringsprocessen är oerhört viktig att förstå: Det är just här man inser metallens storhet i dess roll som universell katalysator. 🙂 Men det är ytterligare ett sidospår!
Frågan är då om d&g:s wave-tänk, ”imitation is the propogation of a flow”, är mer användbart? Är det ett bättre sätt att förstå Tarde?
Mer om exodus-traditionen:
Reservation för att jag inte läst klart lazzes text här, men den traditionen handlar ju om att kapitalismen är parasitär. Att multituden, egentligen, kunde klara sig utan den. Om…ja, den bara bestämde sig för det (dvs formade sig som politisk klass). Då blir det nästan en fråga om att övertala folket att de kan samarbeta om de bara vill.
Detta kan jämföras med att tänka att vi är oberoende från intel i sinnet, men anledningen till att intel fortfarande finns är inte brist på ideologisk upplysning om kapitalismens parasitära tillstånd, utan att vi inte kan bygga egna microchip utan måste förlita oss på stora fabriker, instängd kod och hemliga ritningar.
Detta är något förenklad då, vissa hierarkier upprätthålls med lagstiftning också. Poängen är väl snarare artikulera alla former än att välja en över en annan.
Svinflunsan kräver slem, temperaturintervall, kontaktytor, cirkulatoriska blodflöden, flygrutter etc. för att smitta.
En distribuerad hjärna kräver år 1899 cafeer, ljudvågor, gubbslem, tidningar, telegrafer, kaffe och tobak.
Distribuerade hjärnor år 2009 (hjärnor som är snabbare/större) kräver MySql-databaser, TCP/IP, FLOSS, datum (datorer), postdigitala händelser, olja och kaffe/tobak.
Caféer, ljudvågor, slem, TCP/IP, telegrafer. Vi måste kombinera 1899 och 2009!
Kan det vara så ”enkelt” att Tardes generella sociologiska modell egentligen behöver en teori om hastighet? Hastighet (repetitions-, imitations-, innovations-) tar ju automatiskt hänsyn till media, till det som producerar och vidarebefodrar – propellerar – skillnaden, etc.
Chrisk:s sista anmärkning är väldigt värdefull tror jag. Det är upp till oss att undersöka hur just vår tids flöden ”propageras”. Jag menar att Tarde i grund och botten var en metafysiker snarare än en samhällsvetare, dvs. precis det som Durkheim & co anklagade honom för. Hans idé om universell repetition framgörs just som giltig för allting i universum, inte bara för människor och djur. Därför tycker jag det är orättvist att kalla honom antropocentrisk. Däremot kan vi kanske vara överens om att han var bättre på att ställa frågor än att leverera modeller. Ur ”Imitationens lagar”, första kapitlet:
”All upprepning, social, vital eller fysisk, dvs. imitativ, ärftlig, eller vibrationell upprepning (för att endast ta i beaktande de mest framträdande och typiska formerna av universell upprepning), härrör ur en innovation, just liksom allt ljus strålar ut ifrån ett visst centrum. Och på ett liknande sätt förefaller i alla former av kunskap det normala härröra ur det slumpartade. För fortplantningen av en dragningskraft eller ljusvibration från en himlakropp, eller fortplantningen av en djurras från ett första par förfäder; eller fortplantningen av en idé, ett begär eller en religiös rit genom en hel nation ifrån en lärd man, en uppfinnare eller en missionär – allt detta framstår i våra ögon som naturliga och regelbundna fenomen. Däremot förvånas vi ständigt av den märkliga ordningsföljden eller sammanställningen, delvis omöjlig att formulera, hos deras respektive centra, exempelvis de olika industrier, religioner, samhällsinstitutioner, organiska typer, kemiska ämnen eller massor i rymden ifrån vilka alla dessa utstrålningar härstammar. Alla dessa beundransvärda likformigheter eller serier – väte, med sina oändligt många identiska atomer spridda genom alla himlens stjärnor; protoplasma, identiskt från den ena änden till den andra på livets skala; de indoeuropeiska språkens rötter, identiska i nästan hela den civiliserade världen; spridningen av ljuset från en stjärna över rymdens ofantliga avstånd; den obrutna följden av oräkneliga generationer havsvarelser sedan geologiska tidsperioder; den anmärkningsvärt trogna överföringen av ord ifrån forntidens egyptier till oss idag, etc. – alla dessa mängder av ting med liknande natur och liknande anknytningar, vars harmoniska samexistens och ordningsföljd vi beundrar, är förbundna med fysiska, biologiska och sociala tillfälligheter via en länk som gäckar vårt förstånd.”
Roligt med alla kommentarer!
Håller med i det som Vic säger:
– Tarde är kanske främst en metafysiker, en neo-monadolog. Man måste se honom som främst en nyläsare av Leibniz.
– Detta gör att när Tarde pratar om ”samhällen” så är det i en _väldigt_ generell mening. Allt är ”samhällen”. En organism är ett samhälle av atomer/biomassa, en bit sten är ett samhälle osv.
Känner att även Lazze L är inne på denna tanke. Nya former av teknologier som materiellt gör våra hjärnor mer sammankopplade gör att vi närmar oss det tillfälle av ”absolut immanens” som cooperation between minds innebär.
Här kan det kanske hjälpa att tänka ”minds” i Gregory Batesons bemärkelse – som någonting som inte nödvändigtvis inte uppstår i en mänsklig hjärna.
”a mental system was for Gregory one with a capacity to process and respond to information in self-corrective ways, a characteristic of living systems from cells to forests to civilisations. [”¦] a mind is composed of multiple material parts, the arrangements of which allow for process and pattern.”
Håller dock helt med. Självklart skall vi bygga en bastardTarde, en som avviker från Lazze och Latte.
”To exist is to differ!”