En liten presentation av en hundra år gammal småskrift, högst intressant ur smittontologiskt perspektiv.
”Varje människa, säger man, är barn av sin tid.” Så inleder Bror Gadelius sitt föredrag ”Massornas själsliv”, och mycket riktigt är Gadelius i allra högsta grad ett barn av sin tid. Resonemangen är rätt unkna här och var, men om man orkar med att läsa sig igenom föreställningarna om ”folkslag, som stå på en jämförelsevis låg kulturnivå” och ”sydliga, mer varmblodiga folk” så kan man konstatera att texten är rätt intressant läsning.
Föredraget ifråga hölls under ”sommarkurserna i Stockholm”, juli 1907, året innan denne Överläkare vid Stockholms Hospital även blev ordinarie professor vid Karolinska Institutet. Den lilla skrift som jag kommit över publicerades dock först 1912, och innehåller även ett föredrag betitlat ”Andlig smitta”, baserat på föredrag hållna under 1906 vid Arbetare-Institutet i Stockholm. Efter lite administrativ databehandling finns nu texten som direktskannad pdf (2Mb), och Kullenberg-OCRad pdf för textsökning (endast text, 120kb; eller med bilder, 22Mb).
Låt oss återgå till introt till ”Massornas själsliv”:
Hela [människans] livsgärning är en återverkan av de många människors verk och handlingar, med vilka hon direkt eller indirekt kommer i beröring, men en återverkan, som innebär en personlig omsättning. Antingen nu denna omsättning av tidens andliga innehåll, som utgör varje människas livsgärning, är att förlikna vid en flykt på egna vingar eller vid ett beskedligt krälande i den stora människostacken, så är individen dock utgången ur denna stack och avlastar där i sin ordning resultatet av sin livsgärning.
Redan i detta inledande stycke kan vi sluta oss till två saker:
- Här ser vi ett tecknande av subjektiviteten såsom uppkommen av ”beröringen” av andra människor, inte helt olik Tardes tanke kring att uppkomsten av såväl sociala stukturer som subjektiviteter är utfallet av att människor är ”associerade” med varandra, och därmed kan bli ett medium för tankesmittor.
- Gadenius gillar inte massan – det beskedliga krälandet i den stora människostacken – och framhåller att god karaktär innebär att man står över massbeteenden; att man ”flyger med egna vingar”.
Punkt ett är rätt straightforward: Gadelius resonemang bygger på just ”the greats” inom masspsykologin, Gustave le Bon och Tarde, samma personer som Freud lyfter i sin text Masspsykologi och Jaganalys.
Punkt däremot två kräver en utvikning. Vid denna tid, och kanske än mer senare under 1900-talet, så var man generellt sett rädd för massans kapacitet att lyfta fram det sämsta – det djuriska, det låga, det primitiva, det korkade – i människan. Detta var kanske ett naturligt sätt att försöka undvika revolter – den gamla truismen om att varje härskare måste akta sig för att en självorganiserande, monsterlik multitud skall resa sig ur myllret av medborgare. (Rädslan för massorna kom bland annat att påverka hur vi planerade städer; uppkomsten av folkmassor och mobbar skulle i allmänhet förebyggas.)
På många sätt är vi fortfarande rädda för massan – eller multituden! – men vår rädsla är mer subtil idag. På många sätt har vi ju hyllat mass-beteenden, och försökt att kontrollera dem, göra dem produktiva. Exempelvis pratar vi ju idag om ”the wisdom of crowds”, om ”inkubatorer” och ”drivhus” där nya idéer förväntas uppkomma då vi klämmer samman folk i heterogena grupper, och om hur bra det är med distribuerade hjärnor. Jämför detta med Gadelius, som väljer att citera Guy de Maupassant:
Samvaron, allt som säges, som man måste åhöra, lyssna till och besvara, återverkar på tanken. Ett ständigt kommande och gående från huvud till huvud av ideer gör att nivån slutligen kommer att utgöras av de församlades medelintelligens. En enstaka individs förmåga av intellektuellt initiativ, skarpsinnighet och ingivelse kan försvinna, när han blandar sig med en mängd andra. (18)
Eller som Gadelius själv uttrycker saken:
Varje medlem av församlingen är visserligen i och för sig en betydande kapacitet, men i den mån kapaciteterna äro heterogena (och oförenliga) blir vars och ens förmåga inom församlingen ett dött kapital. Vid sidan av sin speciella förmåga äger dessutom var och en en viss rest sunt bondförstånd, som för alla är’ gemensam, identisk, och som därför bestämmer utslaget. Resultatet blir alltså ett slags intellektuell siktning, där de bästa möjligheterna förbli obrukade och stanna i sikten, medan det jämnstrukna och ytterst medelmåttiga går igenom. (20)
Alltså – det rena tänkandet uppstår i enskildhet. (Detta resonerar för övrigt med Deleuze/Bergsons tal om ”den dogmatiska bilden av tänkandet” – se ”Bodies without Bodhis”) Det finns även en annan, moralisk aspekt av detta. Det är inte bara så att man blir smartare av att inte vara en del av massan – man är även en bättre människa om man lyckas flyta över massan. Genom eftertanke och förnuft kan man motstå de imitativa strålar som medieras av massan:
Ju svagare eftertanken, d. v. s. medvetandet, funktionerar, dess mera ovillkorligt komma dylika reflexartade rörelser till utförande. (6)
Här hänvisar Gadelius till djur-riket; ju ”lägre djur” (5), desto mer benägen är man alltså att dras med i de ”efterapningar” som uppstår i massan. Även detta känns ju – även om vi bortser från det unkna – anakronistiskt: Tanken om det ensamma geniet som ”tänker själv” känns ju rätt passé idag.
Hur som helst, redan i Gadelius märker vi alltså en olycklig trend som kom att förstärkas under 1900-talet: Tankar om suggestion och imitation – yttre påverkan på sinnet – kom att förknippas med det primitiva, och således att kontrasteras med ett ”rent förnuft” som antogs uppstå inuti hjärnan. Man kunde alltså inte tänka sig att sinnet – även när det fungerar ”som bäst” – är ett emergent resultat av ett myller av yttre smittor, som cirkulerar bland våra associerade hjärnor. I och med denna manöver uppstår alltså en stark skiljelinje mellan det som händer innanför och utanför våra kranier – psykologer tittar på insidan, samhällsvetare på utsidan.
Intressant läsning i sammanhanget är Lisa Blackman – jag har tidigare skrivit om hennes försök att lyfta frågan om suggestionen som central i formandet av subjektivitet och samhälle. Än mer central är dock den fantastiska Isabelle Stengers, som verkar varit först med att försöka ”normalisera” vår syn på suggestion, inte minst i hennes samarbete med Leon Chertok.
Nästa post kommer med största sannolikhet handla om ”Andlig smitta”.
Intressant text, om än något unken som du skriver. Man kan väl ge honom rätt i smittandets och andens (”mind”) metateori – men kanske inte hålla med hans slutsatser…Han jobbade ändå i ett visst paradigm 🙂
Rätt intressant det där med hur en tanke/idé överlever (evolution är som bekant organism+omgivning och dess mentala ekologier); Bateson var också inne på liknande tankar, och frågade sig hur ”överlever” en tanke bland andra tankar. Gadelius tycks inte ha så stora förhoppningar om detta, utan snarare ser en nivellering av tanken (det han kallar för ett bondskt förnuft) ju fler aktörer som är delaktiga. Men han blickar ju ständigt mot liknande historiska skeenden…Jag är lite inne på affektgrejje…Bateson menar på något ställe att det handlar om upprepning – dvs. en idés upprepningsfrekvens blir måttet på dess ”evolutionära” framgångfaktor…
Sen kanske man kan ge Gadelius rätt i att ”massans” andliga processer (”mind”) är av annan logisk typ (för att använda sig av Batesons terminologi) än den individuella; I ett modernt språkbruk så handlar det ju att definiera olika ”Systemgränser”…
Sen tycker jag att denna mening är oerhört intressant: ”Massan ter sig som en andlig enhet, den
har ett själsliv, som i viss mån är något annat än alla de
individers som myllra i densamma. Detta kan ju vid första
påseende förefalla egendomligt men synes verkligen vara
förhållandet. – En fysisk massa är blott summan av alla
dess smådelar, och dess form och övriga egenskaper bestämmas
av dessa smådelars beskaffenhet, en psykisk massa
är alltid något annat än det man får genom en ren addition
av individernas egenskaper. Här är det icke längre
fråga om en föreningsprocess av matematisk enkelhet; man
skulle snarare vilja använda bilden aven kemisk förening.”
Förlåt Kalle om jag skriver ofullständiga och ogenomtänkta sentenser på kommentarstråden – men det dyker upp små associationer här och där (får väl baka ihop det någon gång).
Läste lite till och funderar på om man kan analysera massans ”beteende” och de tankeekologierna (eller de andliga smittorna) i termer av resilience, diversitet/mångfald kontra monokulturer? En analogi till de biologiska ekologierna kan vara på plats:
Man vet ju att monokulturer av t.ex. råg eller gran, är mindre motståndkraftig mot extern stress (ex. insektsangrepp, svamp, patogener, etc etc); Förloppen är nära på epidemiska under sådana förutsättningar inom de biologiska systemen – det är ju tack vare monokulturerna homo sapiens ständigt måste ”underhålla” dessa system. Självorganiseringen – eller förmågan att upprätthålla en ”balans” (sen är ju ekosystemen alltid i obalans per definition, men man kan prata balans i termer förmågan att reglera sig själv och förmågan att upprätthålla liv) – är delvis nedsatt: systemet har sämre resilience.
Kan man se liknande förlopp i de ”mentala ekologierna”? Brist på diversitet, mångfald kan skapa förutsättningar för epidemiska förlopp? Som Batesons ”ogräs” metafor?
Tillbaks till Gadelius: Han menar att det går påverka ”massan” via suggestion. Ja, man tänker ju omedelbart 30-talet. Enskilda aktörer (eller aktanter = Gadelius exempel: pesten eller religion)) kan få massan att gravitera runt en punkt (idé/aktör/aktant).
Kan man tänka sig detta i termer av resonans? Aktör(n+1) + omgivning + idé, hamnar i någon slags självsvängning, som en skicklig aktör kan ”plugga-in-sig” och eventuella modulera?
Det blev väldigt esoteriskt det här 😉
Den här fina om än ganska fascistoida texten sätter igång väldigt många tankar, men än så länge är det mycket rörigt. Jag vill för tillfället bara anmärka att jag tycker Gadelius ”missförstår” Tarde lite ifall det är honom han syftar på när han talar om ”den allmänna opinionen” (han gör aldrig någon hänvisning i texten, men bland litteraturen står ju ”L’opinion et la foule”, som handlar om just det). För Tarde var denna opinion någonting som blev möjligt tack vare informationsteknologi (tidningsväsendet), som tidigare inte existerade, och som framför allt är väsensskilt från massan. Enligt Tarde kunde ju samhället i och med tidningarna övergå till att utgöras av publikers beteenden, i stället för massors beteenden. Gadelius beskrivningar av den förhatliga massan är alltså mycket mer LeBon än de är Tarde. Den senare antydde nämligen att massan/mobben hörde hemma i ett tidigare kapitel i mänsklighetens historia.
Den allmänna opinionen är hos Tarde ett i grunden abstrakt fenomen, dvs. inte något som blir till genom människors fysiska umgänge (förutom då man konverserar om det som står i tidningen, men det framställer han mer som ren reproduktion). Gadelius avfärdar den allmänna opinionen som någonting som ”intellektuellt sett, aldrig kan tagas på allvar” – ett i våra öron djupt anti-demokratiskt uttalande. Tarde skulle nog säga att det är tack vare den allmänna opinionen som någonting sådant som samhälle eller stat överhuvudtaget kan existera annat än i form av köttslig mobb.
”L’opinion et la foule” är f.ö. en fantastisk bok – jag hoppas fortfarande på att kunna ge ut den någon gång. Tarde gör en målande beskrivning av den moderna demokratins tillblivelse, med skarp blick för massmedias godtyckliga makt över våra tankar.
Intressant, Victor! Eftersom jag har gjort min Tarde-läxa väldigt dåligt undrar jag lite hur denna allmänna opinion skulle kunna förhålla sig till en deweysk public, eller kanske till och med till Spinozas multitud? Kan du riffa på det?
Victor: Mycket intressant! Men den finns bara på franska, eller hur? Vore grymt att läsa in sig på detta verk.
Ja, exakt Victor – kör hårt nu med översättningen!!
Håller helt med – men glömde att skriva in detta i posten (hade tänkt hinna skriva ett postskriptum imorse) – det är påtagligt att Gadelius inte lyckas bygga in Tarde i löptexten.
Marcus: Absolut – här ser vi ju den diametrala motsatsen mot Dewey och hans tänk kring ”publics”. (Hade tänkt att baka in även detta i postskriptumet.)
Dewey tror ju tvärtom att ju svårare beslut som skall tas, desto viktigare är det att lägga ut beslutsfattandet på den kollektiva subjektivitet som uppstår i ”publics”, snarare än att förlita sig till experters rena förnuft eller förmenta objektivitet.
Notera – för Gadelius är massan motsatsen till intelligens – eftertänksamhet uppstår i ensamhet. För Dewey är demokratin en metod för ”public intelligence” – demokratin är ett sätt att skapa en kollektiv hjärna, typ. Läs mer i min Fronesis-artikel:
http://www.isk-gbg.org/99our68/lindgren_palmas_liberalism.pdf
Marcus: Tyvärr, jag är inte insatt i något av de två begreppen. 🙁
Är dock väldigt sugen på att bekanta mig med Dewey, så jag kanske återkommer. När jag tidigare har sett folk tala om ”publics” här, trodde jag först att man syftade på Tardes publiker, innan jag hörde om Dewey.
Bör också tillägga att jag verkligen inte är någon expert på Tarde – ifall jag försökte framstå som det är det olyckligt. Men just ”L’opinion et la foule” är den av hans texter som jag har läst mest. Min tolkning av den (och mitt intresse för Tarde) kommer ursprungligen från min egen husgud Johan Asplund, som har ett bra kapitel om Tarde i sin bok ”Det sociala livets elementära former” från 1987.
Vic: Om jag lovar att se till att Psychologie Economique blir översatt till svenska, lovar du då att se till att få L”™opinion et la foule kommer ut på svenska? Deal? 😉
Det stämmer – boken finns i Sverige bara i ett enda franskt exemplar. Men i ”On communication and social influence” finns en stor del av den med.
Underbart med ert intresse! 🙂 Jag kämpar vidare med Tarde-översättningar, just nu bråkar tyvärr ekonomin om min tid. Ska ge ut en introduktion till Deleuze i mars – försöker prångla ut den överallt, så får jag tid att översätta mer!
Deal! ”L’opinion et la foule” har nu prio 1!
Sprang på en annan referens idag (som berör detta) kan tjäna som en ingång till ämnet från Neurobiologins håll…
Neurobiologen Michaesl Gazzaniga gav ut boken ”Den Sociala Hjärnan”, 1984
Några intressanta citat från denna:
”våra hjärnor är organiserade så att många mentala system samexisterar i vad man skulle kunna föreställa sig som en konfederation […] vad som verkar som en personlig medveten enhet är produkten av en oerhörd ansamling av åtskilda och relativt oberoende mentala system som oavbrutet behandlar information från människans både inre och yttre miljö. Mer generellt sagt är människans själsliga väsen en sociologisk snarare än psykologisk helhet. Dvs. att människans själsliga väsen är sammansatt av ett oerhört antal mer elementära enheter, och många av dessa enheter är i stånd att utföra ganska invecklade mentala arbetsuppgifter”…
Han pratar om tankesvärmar eller hjärnmoduler….
Rätt intressant….
Heiti: Ja, verkligen intressant! Och ursäkta om jag blir tjatig nu, men detta är helt i linje med Tardes världssyn. Latour citerar ur ”Monadologie & sociologie”:
”But this means that every thing is a society and that all things are societies. And it is quite remarkable that science, by a logical sequence of its earlier movements, tend to strangely generalise the notion of society. It speaks of cellular societies, why not of atomic societies ? not to mention societies of stars, solar systems. All of the sciences seem fated to become branches of sociology.”
Här är hela artikeln: http://www.bruno-latour.fr/articles/article/082.html
Victor: Deal!
Victor: Pax för Deleuze-intron! Vems text?
Marcus: Det är litteraturvetaren Claire Colebrook som har skrivit den. Tror den är onödigt förenklande för de flesta här, men för någon som har svårt att ta till sig originaltexterna är den väldigt bra. Fokuserar på begreppen skillnad, perception, begär, virtuellt/aktuellt, samt bilden av tänkandet. /end plug 🙂