Rapport från minikonferensen ”Deleuze and activism”.

Gänget vid Cardiffs universitet har alltså arrangerat ytterligare en konferens på temat ”Deleuze and [you name it]”. Denna gång var det Paul Patton (författare till Deleuze and the Political, översättare av Difference and Repetition), som var det främsta dragplåstret.

I sitt anförande diskuterade Patton hur Deleuze och Foucault skiljer sig från varandra, utifrån perspektivet ”activism and philosophy”. Bland annat uppehöll han sig kring det faktum att Deleuze – i sitt kända postskriptum – gjorde någonting mycket mer strukturellt av begreppet ”diagram” än vad Foucault ursprungligen gjorde i Övervakning och straff. (Tanken att ett samhälle kan definieras av ett visst diagram finns inte lika påtaglig i Foucault.) Detta har dock tidigare kritiserats (av exempelvis DeLanda); även panspektrocism-projektet har ju utgått från tanken att flera diagram/logiker samexisterar. (Sedan är det ju så att panspektriska metodiker alltmer kan sprida sig, och att panoptiska metoder försvinner allteftersom exempelvis massproduktion etc flyttar elsewhere.)

Patton påtalade även en annan skillnad mellan Foucault och Deleuze. Foucault började alltmer – i samband med att han skrev om liberalism och governmentality – söka sig närmare makropolitiken. Exempelvis deltog han i ett projekt där vissa tänkare planerade hur det socialistiska partiet, om det fick makten, skulle kunna bygga ett alternativt Frankrike. Deleuze, å sin sida, allierade sig aldrig med något parti.

Närmare än så kom vi inte till aktivismens praktik. I allmänhet gick presentationerna ut på att filosofera kring Kapitalismens eventuella totaliserande effekter, och alltför lite fokus på faktiskt existerande initiativ till förändring. Rätt så tråkigt faktiskt. Hade nog väntat mig mer av representanter från en tanketradition som säger sig vara ett verktyg för samhällsförändring – en tanketradition som sägs vara en taktik snarare än strategi (se nämnda bok om Deleuze och det politiska).

Hur som helst, vissa pratade dock intressant om affekt, och tanken om att mobilisera affekt för aktivistiska ändamål. (Dessvärre sades det alltför litr om hur detta kan gå till, rent materiellt.) Mitt eget bidrag låg i detta spår – jag försökte ge åhörarna min bild av sagan om Telekompaketet och det ärorika werebuild.eu. Höll mig, så gott jag kunde, till den empiriska beskrivningen av fallet – den är ju så rik med intressanta detaljer (som inte minst illustrerar hur makropolitik och mikropolitik kan förhålla sig till varandra). Hur som helst – folk verkade gilla presentationen.

En intressant poäng kom upp i diskussionen – jag talade kort om att nätpolitikens imitativa strålar främst verkar ha påverkat svensk mainstream-media; utomlands rapporterades det inte lika friskt om sakfrågan. En engelsk åhörare hakade på – uppenbarligen hade brittisk media (BBC?) kört en grej på telekompaketet, och då vinklat det svenska intresset för det fria nätet som ett pikant och lite tokig story. De hade dessutom hävdat att vår passion för nätpolitik hade med vår allemansrätt att göra. Dock roligt att brittiska journalisterna drog den parallellen – det understryker ju den gröna aspekten av nätpolitiken – utplattandet av vilka ekologier som förtjänar att bevaras.