Förra helgens Non-linear History Tour (del 1, del 2, ChrisK, Johan) aktualiserade welfare-warfare-diskussionen. Vill tipsa om Expressens ledarartikelserie om samma fråga.
Kopplingen mellan välfärdssverige och krigsindustrin har vi ju diskuterat tidigare här på ”99, our 68” – se här och här. Det spännande med denna frågeställning är ju att den leder oss mot en ”ny” förståelse av ekonomin:
- Skall vi förstå ekonomin främst såsom en Kapitalism styrd av kapitalisternas intressen, eller skall vi premiera perspektivet på ekonomin som en maskin försedd med ett kontinuerligt flöde av innovationer, utvecklade för ändamålet att hålla ett territorium?
- Skall vi förstå ekonomin som ”hushållandet med knappa resurser”, eller som slöseri med det Batailleska överflödet (inte minst i form av krigsutgifter)?
Något som stärker de senare förståelserna är det faktum att alla de produktions-/distributions-sätt vuxit fram under 1900-talet (se kommentarerna till platå 1 i Jönköpingsturen) – tidiga 1900-talets masstillverkning, 50-talets logistik, dagens panspektriska organisering av flöden – allt är resultat av Staters investeringar i krig.
En Latouriansk läsning av detta faktum: Vi har inte alls lyckats skapa en modern ekonomi, där fristående företag möter våra behov med produkter, utvunna ur vetenskapliga/teknologiska möjligheter som Naturen påbjuder. Tvärtom! Vi lever fortfarande kvar i en värld där ekonomisk och teknologisk utveckling i högsta grad är del av regenters maktstrategier.
Eller som jag skrev ovan länkade post, för tre år sedan:
Vi vill ju så gärna tro att vi lever i en marknadsekonomi där produktionen är konkurrensutsatt, där det är marknadens katalytiska självorganisering (och inte hierarkier och maktspel) som styr allokeringen av resurser, där innovationer uppstår genom ett samspel mellan geniala ingenjörer och visionära industriledare.
Att tala klarspråk om krigsindustrin är att belysa att så inte är fallet. Krigsindustrins existens underkänner hela berättelsen om den ”moderna” marknadsekonomin – den ekonomi där den objektiva osynliga handen styr allokeringen av knappa resurser. Krigsindustrins existens leder oss till att slå fast att den ”moderna marknadsekonomin” aldrig existerat i Sverige, ej heller i USA.
Det är därför roligt att läsa Anna Dahlbergs texter om svensk krigsvälfärd – se här, här, här och här. Vi behöver – mycket riktigt – granska det svenska militärindustriella komplexet. Inte minst för att historieskrivningen kring vår ekonomi i allmänhet saknar analyser över vilken roll krigs-aspekten har haft i våra näringar. Dahlberg noterar exempelvis följande:
På 70-talet bestämde sig våra grannländer Norge och Danmark för att köpa det amerikanska stridsflyget F-16. Sedan dess har detta världsledande stridsflyg uppdaterats en gång. Under samma tid har Sverige hunnit med följande modeller:
- J 35 J Draken
- JA 37 Viggen
- AJS 37 Viggen
- Jas 39 Gripen A/B
- Jas 39 Gripen C/D
Lilla Sverige har alltså haft en förnyelsetakt som är flera gånger så hög som supermakten USA.
Har själv funderat över detta – inte minst under besöket i Sävebunkern: Visst, USA står ju för mer än hälften av världens krigsutgifter, men svenska utgifterna är ju ändå betydande givet vår ringa storlek. Alltså – här finns mycket att rota i de kommande utforskningarna av Sveriges icke-linjära historia.
Strålande teaser! Och viktig bakgrund till turen vi var på, dessutom…
Intressant, men riktigt hur långt bedömmer du att krigsindustrins inflytande har gått?
Exempelvis har ju det närbesläktade rymdprojektens betydelse överdrivits ur ekonomiskt hänseende, samtidigt som spin off från militära projekt som ARPA-net gått långt bortom de ursprungliga intentionerna.
Hur bedömmer du en latouriansk syn kontra en syn av katallaxi? Vad åstadkommer de två olika synsätten för förståelse?
Mac: Ja, jag tyckte att det var lämpligt att connecta the two.
Waldemar: Jag menar att vi (dessvärre) inte lyckas med att sätta igång processer som drar mot katallaxi, eftersom ekonomin alltjämt domineras av ”antimarknader”, snarare än ”marknader”. Dessa antimarknader sträcker sig, som vi ser i detta fall, hela vägen upp till staten.
Det går exempelvis inte att förstå uppkomsten och framväxten av Volvo, Saab, Ericsson mfl. om vi inte ser dem i kontexten av svensk ”alliansfrihet”, svenska militärutgifter etc. Under ”Fordismens” era hade staten aldrig låtit dessa företag att gå i stöpet. De var då en förlängning av staten; en garant för vårt relativa oberoende.
Om spin-off-effekter: Den hållning som jag företräder pekar på hur ekonomin skall förstås som ackumulation av kunskap, inte kapital i ordets vanliga mening. Denna ackumulation är både ekonomisk (skapar produkter) men även politisk (skapar politiska grupper, skapar olika former av sociala strukturer, ordnar/disciplinerar).
Låt mig bränna av ett citat som tangerar denna fråga, från en text som jag just nu läser:
”The inventor may be a worker; he often is, though not always; but it is precisely not by working but in his leisure that he invents, though this may be because he has worked; and his invention is never a kind of work. Far from being a work, that is to say, an effort and a toil, it is an intense and profound joy, which unburdens the one who experiences it from all the drudgeries of life. When his invention bears fruit and brings him glory or fortune (rarely fortune), it is for his joy, not his toil, that humanity remunerates him.
So let us stop saying that work is the only source of value. The first source is invention, which is not a work; for work is a steady stream of imitation, a periodic series of concatenated acts, each of which has had to be taught by another”™s example and fortified by the repetition of oneself, by habit.”
Det som Gabriel Tarde vill säga i Psychologie Économique är att vi måste fokusera mindre på arbete, realkapital etc. – och mer på de smittsamma kunskaper som, efter de blivit till som ”happy crossings of ideas in brains”, replikerar sig runt i samhället, och ger det form. (Invention är difference, arbete är repetition, så att säga.)
Dessa smittsamma idéer kommer, som sagt, i allmänhet från staters försök att hålla territorier. Endast dessa aktörer har tillräckligt mycket ”slack” i systemet för att kunna kosta på sig tunga investeringar i innovationer. (Detta är ju för övrigt Schumpeters poäng när han säger att kapitalismus kommer att stagnera.)
Jag vill bygga på några reaktioner i anslutning till din redogörelse för Tardes ekonomi-syn… Jag känner att jag hela tiden svajar till i närheten av det tardeiska. Är det fog eller ofog för nedanstående funderingar:
1. ”ideas in brains” är alltför antropocentriskt i min mening, och leder till en kraftig reducering av vad vi bör anse som innovationer. Alldeles särskilt organisationer kan utvecklas utan att idéer behöver korsas i hjärnor.
2. Dessutom, eftersom du talar ”difference” och ”repetition” i en parantes, är repetition alltid repetition av skillnad – innovationen kan lika gärna födas ur repetitionen (när vi byggt upp intensiteten till en singularitetspunkt, en tröskel).
3. Kunskap är inte kapital förrän den fastnar och stängs in i en anti-marknad, det måste så att säga knytas till något slags ”huvud” (lat. caput) om begreppet ska vara betydelsefullt. Jag får intrycket av att Tarde ibland talar om smittande idéer direkt som ett slags kapital – men det kan vara felförstått av mig. Däremot är det viktigt att ekonomin aldrig – inte ens under vad som möjligen kan kallas en kapitalistisk era – enbart kan förstås i termer av kapital. Smittsamma idéer, obundna innovationer etc är och har hela tiden varit helt oundgängliga för ekonomiers funktion och utveckling.
PS. Länken till kommentarerna till Platå 1 är felaktig. Den leder hit… 🙂
Mac:
1. ”Ideas in brains”: Ja, han har kvar tanken om att innovationer medieras genom mänskliga hjärnor. Samtidigt skall vi komma ihåg att hans provokativa diss av ”arbete” är ett post-humanistiskt grepp – visst, en författare eller en kompositör må arbeta, men invention är det som slår till i ett visst moment, i vilket personen endast är ett medium för smittan. Typ. Betänk detta citat:
”As dissimilar and varied as discoveries or inventions may be, they all share the common trait of consisting, at base, of a mental encounter between two ideas which, regarded up to that point as foreign and useless to one another, by intersecting in a wellendowed and well-disposed mind show themselves to be intimately connected, whether by the link between principle and consequence, or by a link from means to end, from effect to cause. This encounter, this fertile junction, is the event. Most often unnoticed at the origin, this is the event hidden in the depths of a brain, upon which depends the revolution of an industry, or the economic transformation of the planet.”
Notera för övrigt pratet om ”hidden in the depths of a brain” – här noterar vi hans intresse för suggestion och det icke-medvetna aspekterna av tankesmittor.
Hur tänker du att organisationer förändras utan att idéer rör sig genom huvuden? (Håller nog med dig, kommer bara inte på bra exempel..)
… forts: Tänker för övrigt att ett ”well-endowed and well-disposed” sinne skulle kunna vara något annat än en mänskligt hjärna. Lite som när Bateson generaliserar vad ett ”mind” är.
”Minds” är inte bara aktualiserade i mänskliga sinnen, utan även i övriga organismer, såväl som i datorer. Främst av allt var det viktigt att se att “minds” främst uppkommer i symbiosen mellan dessa olika entiteter. Som Mary Catherine Bateson skriver i introt till Steps to an Ecology of Mind:
Mac:
2. Ja, absolut, som vi skriver i smitto(nto)logi-texten: ”En sommarhit, ett danssteg, en ritornell – alla har en potential att kopieras, och är själva kopior av andra replikatorer. Imitationen, kopian, är dock aldrig exakt. För Tarde innehöll imitationen ett potentiellt överskott, som när som helst kan göra att imitationen viker av för att bli en ny innovation.”
3. Intressant tanke. Jag funderar just på hur Tarde skulle tänka i relation till hela copyright-/copyleft-debatten. Han säger visserligen följande:
”capital, … should be understood as the ceaselessly growing bequest of worthy ideas from the past, of subsequent discoveries and inventions.”
… men jag vet ännu inte om han menar att den kunskapsmassan slutar att vara kapital när den låses, och inte kan smitta fritt.
Kalle #5 o 6: 1. Jag tänker dels på alla möjliga materiella mikroprocesser, i en batesonsk mening vad gäller hantering av information, men också vad gäller all möjlig distribution av affekter. I större skala kan man exempelvis tänka på en sådan sak som att byggnadsarkitektur påverkar hur den inhysta organisationen fungerar och byggs upp. Arkitekturen kan förvisso (delvis) beskrivas som en idé född inne i en hjärna, men innovationen för organisationens del sker ju inte där utan i mötet med kroppar, material, bildandet av kommunikationsvägar etc.
#7: 2. Gott!
3. Det är svårt för att inte säga omöjligt att bygga ihop en uppfattning av kapital som smittologiskt evolverande kunskapsmassa med andra uppfattningar av kapital och kapitalism, även Braudels anti-marknadism. Att fria kunskapssmittor alltid påverkar ekonomier (även anti-marknader) kan man göra en god poäng av ändå, och motverka containertankar om en allomfattande kapitalism etc…
Att diskutera utifrån en tidningsartikel av Anna Dahlberg, som består av en massa falska påståenden och antydningar leder inte framåt. Jag jag milade henne om Flera fel, men slösade inte min tid på att skriva om alla, då nästan allt var falskt. Någon rättelse har jag inte sett. Den intressanta frågan är varför Anna Dahlberg ljuger så mycket om Sveriges försvar till dess nackdel. Vilken dold agenda har hon?
Hej Arne,
intressant att höra om eventuella fel i artikeln. Själv vet jag ju inte om detaljerna – jag kan bara skriva om ekonomin i generella ordalag. På vilka punkter har hon, som du ser det, fel?
mvh
Kalle P
I anknytning till den intressanta diskussionen om warfare-welfare vill jag gärna tipsa om filmen Sky Crawlers av Mamoru Oshii (regissören till de klassiska Ghost in the Shell-filmerna). I den skildras en alternativ framtid där kriget blivit avpolitiserat och accepterats som en central ekonomisk motor: världsfred har uppnåtts, men ett antal storföretag för nu ”kommersiella krig” mot varandra med genmodifierade ungdomar som soldater. Filmen fokuserar en hel del på ett diffust psykologiskt behov hos människor av att kunna följa konflikter på tryggt avstånd (och allra mest på soldaternas Sisyfos-grubblerier), men ekonomin gör sig hela tiden påmind, om inte redan i nämnda psykologiska behov så i form av turistbesök på flygbaser, massmedias tacksamma rapportering, m.m. I detta märkliga scenario har alltså krigandet blivit helt öppet inkorporerat i såväl BNP som i folkhemmet. Mats Hjelms fantastiska Frank Zappa-citat (”Government is the Entertainment Divison of the military-industrial complex”) kastas här om till sin motsats: det är det militär-industriella komplexet som står för underhållningen, kanske inte styrt av regeringen, men naturligtvis sanktionerat av den. Alltså: kriget som det perfekta Företaget, eller snarare en femte ekonomisk sektor, den enda som kan säkerställa det ständiga tillflöde av innovationer och behov som Ekonomin kräver av de stackars människorna.
Naturligtvis ser vi här också – för att återknyta till Sverige – vapnet som den ultimata produkten. Men då alltså i en mer modern, ”fredlig” (marknads-) stat, och inte i en hierarkisk (anti-marknads-) stat. För den svenska historia som ni talar om handlar ju som sagt om att vårt land har vuxit ekonomiskt tack vare att staten har exploaterat krigets potential som kapitalistiskt och innovativt eldorado. Om man sedan ska betrakta den satsningen främst som en del av en maktstrategi (neutralitetspolitiken), eller främst som en (modern) marknadsekonomisk specialisering och industriell satsning i sin egen rätt, det har jag svårt att avgöra. De två förklaringarna utesluter ju inte heller varandra – tvärtom kan man väl säga att militärindustrin var en förutsättning för alliansfriheten på samma gång som alliansfriheten skapade en naturlig marknad för en expansiv militärindustri, med lönsamma synenergieffekter genom hela ekonomin. Poängen med filmen jag nämner var väl då just att kriget ses som ”ekonomi med andra medel”, för att travestera Clausewitz. Krig kan vara produktivt helt enkelt, ett oöverträffat sätt att hålla maskinen i rörelse, som inte nödvändigtvis behöver handla om att hålla fysiska territorier. (Något som väl ändå svensk försvarsindustri efter kalla kriget illustrerar väl.)
Hm, kanske inte så mycket nytt i det jag sa nu, men jag rekommenderar hur som helst filmen. Den är fantasieggande om inte annat, och någon annan kan säkert se nåt mer i den än redan vedertagna ontologier.
Aj vad långt det blev – ber om ursäkt, ville bara nämna filmen!
Kolla senaste numret av Fokus om vapenexporten. Simpel men oerhört kraftfull teknik: assemblage av intervjuer.
Viktor A: Inga problem – helt ok med långa kommentarer – vi bygger!
Rasmus: Ah – skall kolla!
Ni borde ägna mer tid åt minimalism och konkretism och mindre tid åt häftigt låtande teorier.
Annars riskerar er gärning att bli intet.
Mathias: Au contraire min vän – vår gärning vill vara oändligt storartad om blott vi vågar sträcka våra sinnen bortom kultursidornas trånga spalter. Endast så kan vi undvika att våra ansträngningar utmynnar i intet.
Bortom bortom, långt bortom människan och hennes tillvaro? På höga platåer i skyn, ännu högre upp i skyn än kultursidornas trånga tillvaro.
På så vis, på så vis.
Jag håller med Mathias – ”bortom” var ett otroligt dåligt ordval. Snarare handlar det om ”hitom”, så nära verklighetens tillblivelse att vi människor har svårt att se det från våra inbillade höjder, fånga det med våra påhittade självidentitetskategorier och förnuftsdrivna synteser. I sanning får vi aldrig, aldrig gå ”bortom”, utan så nära och grundligt att det konkreta och kvantitativa inte kan skiljas från det abstrakta och kvalitativa.
Börja med att tala så man förstår.
Börja med att formulera en vettig kritik, istället för att utan sammanhang, men med desto mer insinuanser, tala om vad vi borde göra med vår tid.
En vettig kritik visar först och främst att den har förstått vad den kritiserar. Visar den ingen sådan förståelse är den meningslös och tillhörande vaga uppmaningar – allt annat än konkreta och minimalistiska alltså – om något slags bättring riskerar att bli intet.
Min kommentar ovan vinner tyvärr ingenting på att förklaras. Den är en spydighet som reagerade på din spydighet, men om du verkligen är intresserad så kan jag försöka förklara vad den betyder (det gör jag nämligen gärna, men jag ser inget självändamål i att i alla forum, hela tiden tala så att alla kan förstå):
Människan ser på världen med all kognitionens brister och definierar den, försöker att strukturera den, med all språkets brister. En teori med ambitionen att undersöka verkligheten på ett annat sätt, att inte arbeta utifrån kognitionens förenklade/förvanskade bilder och språkets hopplösa försök att representera dem, kan gå åt två håll:
1. Bortom. Det vill säga till abstrakta förklaringar, till ideal i de höga skyarna.
2. Hitom. Det vill säga till mycket konkreta förklaringar, till materiens processer på nivån under eller före det mänskliga subjektets tolkning av dem.
De teorier vi diskuterar här vill göra det sistnämnda – och är just därför ofta svåra att greppa, framför allt när de diskuteras på detaljnivå, i ett annat syfte än att spridas så långt som möjligt. Men teorierna rör sig alltså på en annan nivå än den ”vardagliga” mänskliga erfarenheten.
En kritik värd att lyssna på kan exempelvis berätta hur den misslyckas med att fånga dessa ”undermänskliga” processer, eller talar om varför detta undersökande av verkligheten inte kan leda till något. Jag skulle verkligen lyssna på en sådan kritik.
Jag som trodde ni bara pratade fikonspråk för att känna er bättre och smartare.
”..eller skall vi premiera perspektivet på ekonomin som en maskin försedd med ett kontinuerligt flöde av innovationer, utvecklade för ändamålet att hålla ett territorium?”
Kanske hackar jag bara Palmås för hans språk, jag vet att det kan vara tufft att formulera sina texter. Men vad är det för fel med att använda vanlig bonnsvenska?
Så Kalle P har sett igenom det ekonomiska ”komplexet” för att tala akademiskt.
Frågan är nu hur han skall agera. Dra ut sin andel eller försöka övertyga andra (som han inte har makt över och knappast kan anvisa utan att gå först) att dra ut sin andel.
Ja du, Mathias… Jag tycker att det är tråkigt att av alla anledningar som kan finnas för att här använda begrepp som ”maskin”, ”flöde” och ”hålla territorium” och göra den här analysen så väljer du det mest småsinta: Att vi vill kokettera med en svårgenomtränglig jargong för att kunna se ner på folk. Det är en trist attityd. Jag måste också fråga mig vad du, som verkar vilja se handling mer än ord, tror att den attityden ska leda till.
Men jag ska försöka att inte bli drygare än vad jag redan har varit utan göra ett par förtydliganden:
1. Kopplingen mellan krig och välfärd är ju inte ny, eller något som Kalle vill uppenbara i och med den här bloggposten – det finns en hel del forskning på området och en del av det har ju letat sig in på Expressens ledarsidor.
2. Det ÄR viktigt att försöka göra detta fenomen Krig-Välfärd mer känt bland allmänheten, men är den här bloggen verkligen platsen att göra det på? Och även om man visst kan använda den här bloggen för att manifestera något fördolt, måste varje inlägg ha det syftet? Kan inte syftet med just den här postningen vara att koppla ihop fenomenet Krig-Välfärd med en viss analytisk skola? Jag vet nu inte vad Kalle har för syften, men jag vet precis vad jag tycker är poängen med detta inlägg. Frågan är med vilken rätt du insinuerar rena elakheter bara för att det inte har den poäng du vill att det ska ha?
3. Ta ordet ”maskin” som exempel på något du hakar upp dig på. Det syftar till en mycket avgränsad betydelse av ett dynamiskt system, som givits en viss form eller organisation genom intensiva tillblivelseprocesser, och som hålls i ett tillstånd långt från jämvikt genom att ständigt tillföras energimateria. Kort sagt finns en stor teoretisk överbyggnad inbuggd i det där lilla ordet, som bär med sig den i just det här sammanhanget viktiga poängen – det som jag ser som själva huvudpoängen med inlägget – att ekonomi bör förstås ur ett överflödsperspektiv, snarare än ett hushållande med knappa resurser (den klassiska synen); och att om vi skaffar oss en sådan förståelse då ser och kan förklara varför krigsindustrin är så viktig för välfärdsbygget i väst.
4. Är då inte detta möjligt att förklara på bonnsvenska? Säkert – och jag tror för övrigt att Kalle skulle vara en av de som kunde klara av det allra bäst. Men det kräver ett helt annat inlägg, en helt annan ansats – och just den här poängen är inte den mest relevanta för den breda allmänheten. Dessutom, återigen: Det finns bättre ställen att göra det på än här.
Ta hand om dig. Jag hoppas att vi kan mötas någonstans där våra syften för stunden stämmer bättre överens och inga taskiga attityder behöver ställa sig emellan.
Vi talar förbi varandra. Jag syfter inte direkt till någon aversion mot den ovannämnda artikeln. Det var mer slumpen som avgjorde att jag gjorde ett nedslag just här.
Jag syftar snarare till att det här (i och i sammanhanget runt denna bloggen) finns en stor teoretisk insikt i att det civila samhället behöver ta över det statliga samhällets funktioner. Jag hänvisar till Palmås arbete om att destratifiera Sverige och om allmännyttiga bolag.
Och jag förstår visserligen den akademiska världens funktion i att beskriva verkligheten för att ge underlag till de ”utförande” elementen i samhället.
Men jag menar att vårt (och ert) arbete blir gjort förgäves om vi inte aktivt arbetar för att överbrygga glappet mellan folket utanför de akademiska kretsarna och de innanför. (Det sker massvis av akademiskt arbete men är vad som verkligen saknas att omsätta i handling?)
Dessutom är den kunskapen som finns här teoretisk så det logiska steget (I alla fall för mig) är att söka sig till att nå den praktiska kunskapen. För att visa att det går, att det är möjligt och att det är gynnsamt.
Det finns en närmast världsfrånvändande essens att in absurdum studera tingen i delar, som närmast liknar en munkförsamlings samlande runt sitt kloster eller tempel (och den inre meditationen), istället för att rikta sitt handlande ut mot världen och människan. Universitetet är en underbar instans för inlärning, men jag tycker att vi måste hålla oss medvetna och vara på vår vakt mot denna undfallenhet. Därav min frustration. jag ber om ursäklt för mina spydigheter.
Det där med krigsmaskinen väcker intressanta frågor. Den grundläggande för mig blir hur sätter man stopp för krigsmaskinen? Motarbetar man krig bäst genom att arbeta mot krig? eller för fred?
Det gläder mig att mina ifrågasättningar berör.
Fint så. Även jag kan be om ursäkt för min spydigheter, så behöver vi inte ha några hårda känslor. 🙂
Jag håller naturligtvis med om att vi inte får lov att stänga in detta i akademin. Och det går nog att rada upp mängder av exempel på hur insikterna omsätts i handling och vad som görs för att försöka sprida dem vidare till en bredare allmänhet (Kalles engagemang genom och för Miljöpartiet är ett exempel, mer brett syftande kommunikation i andra forum pågår också, och flera av oss har deltagit i olika lokala, mikroprojekt).
För egen del är jag dock mycket öppen för förslag till bättre vägar att åstadkomma förändring och deltar gärna i en konstruktiv dialog om det.
(Jag kan dessutom lägga till att jag själv är ett exempel på hur till och med de svårtillgängliga teorierna kan sprida sig utanför akademin… Jag har inga som helst kopplingar till någon akademi, har aldrig läst en rad filosofi eller samhällsteori på universitet och öht aldrig träffat på namnet Deleuze innan jag mötte det i bloggosfären. Detta är från början till slut en produktiv och passionerad fritidssysselsättning som jag applicerar i min vardag, på arbetet, hemma och i andra sammanhang jag ingår i och som jag huvudsakligen fördjupar mig i på nätet.)
Till saken: Ett problem tycker jag är att hela vår ekonomi är så beroende av kriget, eller snarare krigets möjlighet och därigenom försvarsindustrin.
En maskinisk syn på ekonomin innebär ju att det är svårt att förutsäga konsekvenserna av de förändringar man gör. Det handlar ju liksom inte bara om att skära bort en rutten del av ekonomin och sedan är allt frid och fröjd, utan om att strypa en av det ekonomiska systemets (vi bör kanske använda plural: ”de ekonomiska systemen”) främsta källflöden av energimateria, det vill säga pengar, innovativa idéer och teknik etc.
Snarare än att förmå alla att ”dra ut sin andel”, som du uttryckte det, bör vi hitta andra sätt att kanalisera Statens överflöd av resurser in i en relativt kravlös och innovativ struktur, som inte låser in sina framsteg.
Jag tror att vårt generella intresse för deltagarkultur, nätpolitik och sådana saker kan antyda vilket paradigm vi bör arbeta för att skifta till. Här ser vi ju också – mycket konkret och tydligt – ett ökat engagemang och en mobilisering, en verklig förändringskraft i vardande, uppresandet av en multitud, en kraftfull opinion.
Vad tänker du dig själv?
Mathias: Jag förstår din reaktion mot den akademiska tonen debatterna här och har själv vid flera tillfällen påtalat detta. Jag tror emellrtid inte att det handlar om någon intellektuell snobbism, utan snarare ett genuint gemensamt intresse av filosofen Deleuze som skapat en egen, ganska omfattande, terminologi. Det är i det närmaste omöjligt för en utomstående att hänga med i galoppen och, för min egen del, har det inte heller hjälpt att försöka läsa Deleuze, det kräver helt enkelt alltför mycket arbete.
Å andra sidan tror jag mig ändå ha förstått att den bärande idén här att man genom smittor skall förändra världen. Det handlar alltså inte om att övertyga ett stort antal människor om det förträffliga i en ny samhällsfilosofi, utan att hitta och stärka samhällsföreteelser som har potential att genom smitta förändra till något bättre. Engagemanget för nya företagsformer är ett sätt att göra detta och neomaterialisterna tror sig kanske kunna hitta fler positiva smittkällor genom sitt filosoferande. Att vi andra inte begriper var ideéerna kommer ifrån är inte avgörande för det eventuella resultatet.
Och Marcus: Denna, min tolkning, är nu inte riktigt i överensstämmelse med ditt svar, där du talar om skifte av ”paradigm” och ”kraftfull opinion”. Jag inbillar mig att en sann neomaterialist bör vara mindre amitiös avseende krigsmaskinen och inte försöka tänka ut en lösning i förväg avseende eventuella dynamiska effekter vid nedskärningar. I smitto-anda bör man istället omedelbart inrikta sig på en snabb reduktion av svensk militär verksamhet och se vad det får för dynamiska effekter. Att krigsmaskinen historiskt har haft en så stor inverkan på ekonomin betyder ju inte att detta är en inbyggd abstrakt mekanism som kräver paradigmskifte för att elimineras.
Är förresten inte Tyskland och Japan exempel på att det går alldeles utmärkt att bygga ekonomi utan militärkomplex?
Thomas: Bra kommentar! Jag förstår vad du menar och var nog lite otydlig.
Med paradigm-skifte menade jag just ett skifte från att tänka sig kunna bygga strukturer uppifrån-och-ner, till att bygga dem underifrån, smittvägen om man så vill, genom självorganisering. Detta gäller i fråga om politik naturligtvis, men också i fråga om innovativa idéer, teknik och ekonomin som hänger ihop med dem. Jag menar att framtiden kan ligga i distribuerade, diversifierade nätverk, som har redundans nog att producera ett överflöd av innovationer – varav bara ett fåtal ju kommer att kunna reproduceras, överleva – jämfört med att en stor, icke konkurrensutsatt koloss som militären ska få mer eller mindre obegränsade resurser för att experimentera fram teknik och sedan reproducera överlevarna i en halvt civil försvarsindustri.
Jag menar att vi bör arbeta för att bevara denna fantastiska möjlighet till distribuerade organisationer (exempelvis ett fritt internet), och att vi rentav bör satsa på att intensifiera dem – kanalisera om resursflödet, från militärkomplexet och dit – så att de kan utvecklas mer, men innifrån, konsekvent med sitt eget conatus för att tala med en spinozist.
Men jag förstår faktiskt inte varför det skulle vara i någon smitto-anda att ”omedelbart inrikta sig på en snabb reduktion av svensk militär verksamhet och se vad det får för dynamiska effekter”? Du får gärna utveckla hur det kommer sig att du gör den tolkningen. Det är intressant.
Några valspråk – om man nu måste ha sådana – för min neomaterialistiska hållning skulle snarare kunna vara: ”Bättre att gasa det som är bra än bromsa det som är dåligt”, ”hellre bygga om än riva ner”, ”intensifiera istället för att blockera” och varianter på det. Tanken är att eftersom det inte går att förutse alla konsekvenser är det bättre att premiera självorganiseringen av något nytt utifrån de befintliga – goda – tendenser man kan se (vid sidan om de dåliga – det finns inga totaliteter), än att bara simpelt hugga ner och se vad som händer. Den senare hållningen känns väldigt främmande för mig och allt jag har diskuterat på den här bloggen.
Till sist skulle jag vilja säga att en möjligen avgörande skillnad mellan Sverige och Tyskland/Japan är alliansfriheten. Tyskland och Japans ekonomiska framgånger är knappast oberoende av alla militära komplex bara för att de inte har ett ”eget”. Den här analysen är ju inte så mycket en fråga om de enskilda strukturerna, organisationerna, ekonomierna utan de olika flöden som binder samman dem, som de lever av, som de omsätter i sin ”maskin”: Flöden av idéer, pengar, material, energi etc.
Tyskland och Japans efterkrigshistorier är ju en del av globaliseringens historia och en kraftfull dominans av amerikansk ekonomi – och amerikanska krig. Sveriges ekonomi är naturligtvis också en del av den, men genom sin alliansfrihet har man också sett en relativt sett större inblandning och sammanblandning av nationella militära och nationellt centrerade civila intressen.
Marcus: Jag tänkte väl det! Jag missuppfattade förstås å det grövsta din mening:
”En maskinisk syn på ekonomin innebär ju att det är svårt att förutsäga konsekvenserna av de förändringar man gör. Det handlar ju liksom inte bara om att skära bort en rutten del av ekonomin och sedan är allt frid och fröjd, utan om att strypa en av det ekonomiska systemets (vi bör kanske använda plural: “de ekonomiska systemen”) främsta källflöden av energimateria, det vill säga pengar, innovativa idéer och teknik etc”.
Jag anade här en maning till försiktighet i nedskärningar i militära komplexet för att inte strypa källorna till pengar, innovativa idéer etc. Jag ser inget som helst behov av sådan försiktighet utan menar att man mycket väl kan börja skära genast och i smittoanda låta de innovativa idéerna flyta upp någon annanstans.
Thomas: haha! Ingen social ingenjörskonst steg för steg där inte! 😉
Alltså, jag har väl mest argumenterat generellt och från ett historiskt perspektiv. Det är fullt möjligt att vi nu har världens chans att göra oss av med den ruttna försvarsindustrin. Vi har en väl utbyggd infrastruktur, som än så länge är hotad mer än ofri. Vi har inga nationella hot mot ”vårt” territorium och vi är ändå mitt uppe i en omställning till kunskapsekonomi. Bara vi gör något vettigt med försvarsbudgeten så kan det funka. Jag hoppas det!
”To be sure, it takes a stronger gaze and a better will to further that which is evolving and imperfect, rather than to penetrate its imperfection and reject it.”
– Nietzsche
🙂
Ett och annat kliv kan ju behövas när man redan tagit så många steg fram och tillbaka, Marcus. Och det var ju skönt att också känna stöd från Nietzsche, Victor.
Det skulle vara intressant att veta hur viktig vår försvarsindustri är för ekonomin idag. Man kan misstänka att den blivit mindre viktig alltsedan Kalla krigets slut (och internets samtidiga genombrott). Det skulle ytterligare tala för en amputation…
Realpolitiskt är det svårt dock. Vem vill utföra själva dödsstöten för Saab just nu? Även om bilmärket inte har mycket med övriga Saab att göra är det en symbolisk fråga. Men det vore intressant om exempelvis mp tog upp frågan på allvar… Meanwhile gör jag vad jag kan för att popularisera budskapet från vår historietur här i Jönköping. Det finns lite trådar ute.
(Nietzsche-citatet tog jag som stöd för mitt resonemang dock… 😀 )