Den första betraktelsen efter helgens nonlinear history tour i Jönköping, arrangerad av macdeleuzian.
Platå nummer ett är geografiskt situerad vid Torsviks industriområde: Ett ställe fullt av lagerbyggnadskonstruktioner så stora att man blir rädd för dem. Det nutida Jönköping förstås bäst som en nod i ett distributionsnät.
På denna plats kunde jag inte låta bli att tänka på Paul Virilio, som ser en stad (och, mer generellt, en stat) som ”habitable circulation” (8) – en cirkulation, ett flöde, som skapar beboelighet. En stat, en stad, en mänsklig kropp kan endast leva – kan endast motverka driften mot entropi – om den hamnar i ett stadigt flöde av materia-energi. (Alan Turing har visat hur sådana morfogenetiska processer fungerar för kemikalier i en lösning, Ilya Prigogine har visat hur de kan skapas för gaser.) Virilio är alltså inte ensam i att slå fast:
’Stasis is death’ really seems to be ’the general law of the world’.
Med andra ord – icke-flöde = obeboelighet.
En stad är alltså en teknologisk lösning för att möjliggöra att agglomerationer av människor skall kunna leva på en begränsad yta. I introt till semiotext(e)s senate utgåva av Virilios Speed and Politics skriver alltså Benjamin Bratton:
As a technology of space, cities galvanise both human and non-human metabolisms, channeling them, amplifying them, concentrating them into centres, domesticating them into suburbs. (11)
Detta leder oss alltså fram till att arrangemanget av samhället är en fråga om logistik:
Paul Virilio’s modernity is logistical. It doesn’t directly deal with war, but with everything that makes it possible. Logistics is the preparation for war through the transfer of the nation’s potential to its armed forces in time of peace as in times of war. (7)
Krig? Ja, på två plan. Kunskapen kring logistik är – som så många andra kunskaper – utveckad för krigsändamål. Föreläste om företagsstrategi på Chalmers för några veckor sedan; pratade då om Robert McNamara och hans team ”the whiz kids”. Detta gäng utvecklade nya logistiska metodiker när de jobbade för US Air Force, och tog sedan med sig dessa idéer till Ford – ett företag som styrdes upp på ett lyckat sätt efter McNamaras ankomst. Mer generellt kan man säga att olika former av ”management science” och ”operationsanalys” är business-applikationer av militära management-innovationer.
Men logistiken är även relaterat till krig på ett djupare plan. Kriget är en fråga om staters fortbestånd, och staters fortbestånd är relaterat till möjligheten att kunna säkra flöden av energi. (Det är ju detta som gör att USA alltmer håller på att mista sin roll som supermakt.) Detta är en viktig poäng – flödet måste kunna upprätthållas till varje pris. Logistik is serious business.
Detta märks för övrigt om man tittar närmre på byggnadskonstruktionerna som uppförts i Torsviks industriområde – logistikladorna är omgärdade av taggtråd och vallgravsliknande diken. Det är omöjligt att veta vilka objekt som slussas runt i dessa distributionscentra – vi vet bara att de måste fram, säkert och i tid. Elektronikvaror måste fram till slutförsäljningsstället – annars kan företaget slås ut på marknaden. Influensavaccinet måste fram till vårdcentralerna – annars kan människor dö. Återigen: Stasis is death.
Det är lätt att glömma denna aspekt av städer, och mer generellt, denna aspekt av moderniteten. Tänk på alla de logistiska processer som skall till för att vi skall kunna leva de liv vi lever nu – tanken svindlar. Modernitet är en fråga om alltmer intensifierad cirkulation, organiserade i en alltmer intrikat distributionsapparat.
Det är även såhär vi skall förstå panspektrocismen – som ytterligare ett led i denna logistiska utveckling. Kapaciteten att kunna förutspå beteenden förlöser ytterligare möjligheter att intensifiera cirkulationen. Tidigare innovationer har handlat om att möjliggöra att ett köp av en produkt triggar en sekvens av produktion-distribution – nu går det att producera/distribuera på basis av mönster i datamängder, utifrån slutledningar från flöden av mikroaffekter som väntas trigga framtida beteenden.
Bratton har alltså rätt när han blandar in datorer i dagens logistiska modernitet:
What was once asked of architecture, though, is now accomplished by other means, both informational and computational. Now the presence and vehicular movement of people and objects through global space is tightly integrated with an infrastructure of software, and to send objects in motion or to impede their trajectory is a logistical labour performed by pulses of light as much as flesh and steel. (9)
Today the speed of logistics is also largely computational… Today’s fleets-in-being are the exabytes and gigatons of component inventories in permanent transit, hurtling between trade zones (13)
—
Fortsättning följer – platå 2 kastar oss tillbaka i tiden, till uppkomsten av den järnhaltiga sänka som skapade affordances för mänsklig civilisation.
Hade varit riktigt kul att vara med på utflykten! Synd att jag missade det.
Intressant hur du kopplar panspektrocismen till logistiken, tror inte riktigt jag har sett det förut.
Jag gillar att du påminner om att logistik, precis som så mycket annat i företagandets organisation, har toppstyrning och militära egenskaper i sin tradition; men hur utvecklingen går mot ett mer organiskt myllrande och hur vi med fler och bättre begrepp kan bättre fånga denna dynamiska verklighet, fånga växelverkan, fånga turbulens.
Härligt, Kalle!
Jag skulle i anslutning till Olas kommentar också vilja förtydliga en poäng vi diskuterade där ute på Torsvik.
Logistiken och de panspektriska teknologierna är ju något som möjliggör (centraliserad eller centralistisk) kontroll över mer distribuerade flöden, en mer ”rhizomatisk” organisation – det möjliggör för stratifierade strukurer att utnyttja rhizomatikens speciella styrkor (redundansen, kopplingsförmågan och heterogeniteten – som möjliggör tillväxt åt alla håll i vilken punkt som helst, etc) i sina egna syften. Om detta kan man tänka olika saker, till exempel:
1. Den allmänna tendensen till mer myllrande organisationer innebär inte nödvändigtvis och alltid (dock ibland och kanske rentav allt oftare) minskad kontroll och mindre maktkoncentration! Det är också en konsekvens av att andra kontrollteknologier har utvecklats.
2. Vi måste nog lära oss av dessa teknologier, för att mer effektivt kunna utnyttja den distribuerade organisationens potential till samhällsbygge, till politik. Vi måste med andra ord undvika att bara inta en simpel opposition till panspektriska teknologier.
@Jimmy: Ja, det var oerhört lyckat – men det blir fler turer, på nya ställen. Göteborg, såklart, men kanske även andra städer. Malmö, Stockholm, Umeå…? Non-linear history tours är ett öppet protokoll (copyleft macdeleuzian), så det är bara att docka in. 🙂
Ola och Mac: Japp, viktig poäng som Marcus följer upp där. Om man ser till 1900-talets utveckling inom produktion och distribution kan man säga att vi gått från toppstyrning till allmer decentralisering:
– Fordistisk, förlåt Coltistisk, massproduktion baserad på enhetliga, utbytbara delar, sammansatta enligt top-down-planerade löpande band. (00-10-tal)
– Uppkomsten av M-forms-organisationen (multidivisional corporation), en veritabel hierarki med massa mellanchefer och divisioner. (20-40-tal)
– Logistiken, nämnd ovan. (50-60-tal)
– (Experiment med Kalmarfabriken etc. – självstyrande team. Inom parentes, eftersom det aldrig blev ekonomiskt hållbart – en utvecklingslinje som mer eller mindre dog.) (70-tal)
– ”Japansk” produktionsfilosofi, som på många sätt decentraliserade produktionsorganisationen. Här kom hela just-in-time/”lean”-grejen, delvis med hjälp av verktyg som ”kanban”, som ombesörjde informationsflödet på decentraliserad nivå. (70-90-tal)
– ”Competing on Analytics” – data mining för bland annat logistiska ändamål. (00-talet och beyond)
>> Detta är för övrigt en rörelse från panopticism till panspektrocism, alternativt disciplinary societies till societies of control: Hur skapa ordning i en tid då de objekt som skall ordnas inte längre kan stängas in i panoptiska institutioner?
Här kan vi jämföra med olika sätt att organisera arméer, som också följt en decentraliseringstrend – från falanger av soldater, till decentraliserade team som röjer runt ute på fältet. Det mest extrema samtida exemplet är såklart IDFs användande av deleuzianska tankegångar – ”rhizomatic manouvre”.
Här ser vi ju även den ”civilsociologiska” aspekten av det hela: Vi Deleuze-/Tarde-/whatever-läsare är ju en del av denna utveckling. Såsom delaktiga i utvecklingen är det upp till oss att se till så att det kommande samhället blir någorlunda levbart. Typ.
Pingback: Twitter Trackbacks for 99, our 68 » Jönköpings icke-linjära historia: Platå 1. Torsviks industriområde [isk-gbg.org] on Topsy.com
Torsvik är mäktigt. Jag räknade till 72 lastbryggor bara på Elgigantens omlastningslager när jag var där för två år sedan. Ponera att varje lastbrygga används en gång om dagen och man inser vilka enorma varuflöden som passerar Jönköping.
Skulle man inte kunna säga att Jkpg har gjort en omvänd resa mot Gbgs i katedral-basar-termer (no pun intended när det gäller frikyrkligheten) — från centralortsstad med administrativt centrum och industrier (tändstickor, pappersbruk, vapensmedjor, järnbruk…) till landbaserad hamnstad?
Vore därför intressant att se en koppling till tidigare diskussioner om hamnstäder. Det slår mig att din skildring av långtradarhubben Jönköping är betydligt dystrare än dina romantiska skildringar av Indiska ostcompagniets Göteborg.
Ja, vi var faktiskt inne på detta – om GBG gått från ”network city” till ”central place”, så har JKPG gjort motsatt resa. Speciellt om man ser till JKPGs roll i bildandet av staten Sverige – kungarna ”fångade” smederna i staden, och gjorde dem till vapensmeder i rikets tjänst.
Absolut – den gamla hamnstaden anses ju mer spännande än långtradarhubben. Jag tänker att det har att göra med att den senare typen av network cities får med sig mindre av ”kulturella smittor” än de gamla hamnstäderna.
Detta kan nog generaliseras något – det är påtagligt, när jag ser på forskningsprojektet TracingInnovations.Info, att mycken handelspolitik idag går ut på att handla för att skapa ekonomiska flöden, men att samtidigt minimera att detta skall leda till spridandet av kulturella smittor. Tänk på hur alltfler länder väljer att handla med Kina och inte väst, för att Kina inte kommer att sprida HR-smittor och annan ohyra.
PS. Vet du att ChrisK har arbetat just på ElGigantens lager?
Förresten, sätt mig på framtida turlista. Det optimala turmålet torde f ö vara Bochum med omnejd:
http://www.flickr.com/photos/halsnalle/tags/landschaftspark/show/
Självklart! Med största sannolikhet kommer nästa vara i Göteborg – jag, du och några till kan ju sätta samman någonting motsvarande det som Marcus gjort.
Bochum hade ju varit det största! Känns som att vi får göra det sist av allt – viktigt att vi behandlar Bochum på ett värdigt vis.
PS. Riktigt fina bilder, förresten! Jag visste att Bochum var snyggt, men inte så snyggt!!
Ja, idéer färdas ju inte direkt per långtradare som de en gång gjorde per båt. Å andra sidan kanske det är att vara lite för fokuserad på innehållet? Elgigantens platt-tv:ar, torktumlare och netbookar innebär väl också en mäktig kulturell smitta of sorts, liksom handeln med Kina (även om det inte är den mysliberala smitta vi skulle föredra).
Kolla f ö vår mejlväxling från nästan på dagen två år sedan… 😉
Panspektriska teknologier, som jobbar med decentraliserade protokoll möjliggör (kontroll av) decentraliserade tillblivelseprocesser. Den diskussionen är mycket viktig. Dessa teknologier möjliggör för dem att frodas utan att varken dö ut eller löpa amok.
Vad är då den civilsociologiska uppgiften som skulle kunna realisera deras samhällsbyggande potential (vilket tråkigt språk det blir om man använder det mer korrekta paret aktualisera virtualitet)?
Till viss del handlar det ju om smitta och att få olika flöden att mutera med varandra. Torsviks placering i utkanten av staden med sina DHL-byggdnader utan fönster och minutiöst planerade in- och utflöden är ju helt korrekt mycket mer klinisk än fartygens långa avlastningsstopp mitt inne i gamla göteborgs stad. Möjligheterna att tappa in på Torsviksflödet är ytterst begränsade, inte ens en råtta kan slinka med en lastbil. Vägkrogen vi satte oss på är en av få smitthärdar, även om den var tom när vi kom. Liftandet som vi diskuterade ett annat.
När vi diskuterar Göteborg blir evenemangsstaden som smittbärare central. Även detta flöde är torsviks-planerat med paketresor och parkering/boende/mat/evenemang tätt lokaliserat i ett avgränsat område. Samtidigt är det ett flöde rikt på köttkaruseller och pengar. Kan vi styra om det flödet så det sipprar genom en större, mer distribuerad del av göteborg? Kan vi utnyttja mikrofördröjningar i evenemangsflödet (ungefär som vägkrogen vid torsvik) eller måste vi bryta det, sakta ner det?
Vi pratade ju också om rättviemärkningen som ett sätt att ge varor en tillblivelsehistoria som kopplar samman början och slutet på torsviksprocessen på ett smittbart sätt, trots att själva distributionsprocessen är kliniskt standardiserad.
Johan: Precis, själva distributionsprocessen är smittfri (till skillnad från båtarna som både bar med sig pest och politik), men vi kan tappa in på den för att teleportera smittor från en punkt till en annan. Rättvisemärkningen är en sådan, men vi får komma ihåg att även vi själva kan använda DHL för att flytta objekt över hela jordklotet och därmed koppla ihop två valfria punkter med varandra.
Kalle: Det vore fint med en funktion att kunna få mail när det är nya kommentarer på ett inlägg man redan kommenterat på. Finns det till ditt system tror du?
monki: Skall se. Jag använder ett system som heter WordPress. Det är mycket populärt.
Fantastisk diskussion här! Vad glad jag blir. 😀
Johan: Det hade naturligtvis varit oerhört produktivt om du hade varit med! Av någon anledning har du aldrig letat dig in bland mina kontakter, även om våra nätvägar kosats tidigare, inte minst här. Men anmälan var öppen så vi får konstatera att smittspridningen helt enkelt inte fungerade riktigt den här gången – var du vaccinerad? (btw: Jag är otroligt på på Bochum! Efter de bilderna, kan man vara annat?)
Monki/Kalle (en liten inveckling av Twitter-diskussionen också!): Det finns så klart en poäng med att Torsvik är den första platån och inte den sista (eller någon annastans i ordningen – ordnignen är ytterst betydelsefull, även om det inte finns någon Ordning). Dels för att det där var det enkelt att se den flödande kvaliteten hos dynamiska system, och vad intensitet och ren kvantitet av energi och materia betyder för tillblivelsen av (globala) system – en förutsättning för att förstå de andra platåerna, kort och gott.
Men också för att det är denna samtid vi i slutänden vill (eller har störst behov av att) förstå. Hade Torsvik legat sist i ordningen är det alltför enkelt att se de system som platån uppehåller sig vid som en linjärt kausal konsekvens av de tidigare… Nu fick vi så att säga bära med oss Torsviks ”mysterium”, dess glapp, under hela turen – i ett veck – och kunde med hjälp av begrepp som introducerades vid andra platåer, och med hjälp av dessa platåers specifikt sammansatta system, formera en förståelse in the end of the day.
(Bra om man kan få kommentarsnotifikationer, inte minst eftersom uppdateringen av rss-flödet för kommentarer på just denna här bloggen ibland tar veckor. Av någon märklig anledning…)
@Marcus: Inte vaccinerad, men diverse andra behandlingar och medikamenter har begränsat smittspridningen under hösten, quite literally. 😉
Bilderna är dock tyvärr inte från Bochum självt, utan från Landschaftspark Duisburg-Nord, ett nedlagt stålverk i Duisburg, som nu blivit en hubb, är det tänkt, i den lokala upplevelseindustrin: man kan dyka i den gamla gasklockan (inklusive skeppsvrak och korallrev!), vad som tidigare var gigantiska malmbunkrar är numera klätterväggar och på kvällarna lyser de upp den gamla rostande masugnen i roliga färger. Alltihop är tungt sponsrat av EU:s regionalfonder (jfr. det jippo-industriella komplexet).
Men att stå 70 meter upp i en rostig masugn ger ungefär samma känsla som att sitta i en pensionerad Viggen-individ i Sävebunkern. (I Bochum proper – i Ruhr är ju gränserna annars flytande – finns dock Deutsches Bergbau-Museum, som skildrar kolindustrin från hantverk till automatisering och löpande band. Också värt ett besök.)
Instämmer om behovet av kommentarsnotifiering!
Oerhört intressant, och vilken fin diskussion! Jag har följt upp lite här.
Gillar speciellt det monki säger om decentraliserade protokoll. Man kanske måste hacka dem på apparatnivå. Hackerspaces ftw!
monki: ”När vi diskuterar Göteborg blir evenemangsstaden som smittbärare central. Även detta flöde är torsviks-planerat med paketresor och parkering/boende/mat/evenemang tätt lokaliserat i ett avgränsat område. Samtidigt är det ett flöde rikt på köttkaruseller och pengar. Kan vi styra om det flödet så det sipprar genom en större, mer distribuerad del av göteborg?”
Ja – bra poäng – viktigt att ta med sig när vi jobbar ihop Göteborg-upplagan av nonlinear history tours….
http://wordpress.org/extend/plugins/subscribe-to-comments/
@Monki/Kalle: I sht vill man ju lyfta fram kopplingen mellan det militär-industriella komplexet och det jippo-industriella komplexet, som vi noterade i Sävebunkern: Nu drömmer de modellflygplansbyggande flygentusiasterna om att bevara bunkern som ett flygmuseum från Bleriot till rymdfärderna.
Johan: Tack för länken – skall se vad jag kan göra åt saken… 🙂
Ja – absolut – Säve måste vara med i GBG-motsvarigheten!
Och medan du meckar med WordPress, passa på att gå in under in under Inställningar > Läsa och bocka för rätt ruta vid ”Inlägg i flödet visas som [X] Hel text [ ] Sammanfattning.” För nu får man bara ingressen på dina inlägg i flödet.
Kanske också oljehamnen? Jag vet någon som i så fall kanske kan fixa en rundtur på ett raff.
När jag läser beskrivningen av ordet operationsanalys på Wikipedia tycker jag att kopplingen till logistik i dagens civila mening haltar. I Wikipedia-artikeln relaterar man operationsanalys till matematisk opimering, ett begrepp som jag tror mig veta en del om:
Matematiska verktyg för optimering kräver väldefinierade och mätbara förutsättningar, de kräver en hög grad av ”räffling”. Resultatet blir ofta därefter, de uppnådda optimat avser bara det man definierat som mätbart mål, ofta långt från det man egentligen eftersträvade. Till råga på allt är den matematiska lösningen ofta så bländande elegant att dess resultats begränsning lätt glöms bort.
Den logistik som ligger bakom Torsviks sambandscentraler är väl knappast ett resultat av en medveten optimering. Är det inte snarare en konstruktion för att underlätta ett flöde som styrs av okontrollerade effekter av tillgång/efterfrågan på varor? Att bygga tillräckligt många lastbryggor, tillräckligt stora lagerutrymmen och tillräckligt breda vägar för att aldrig riskera att begränsa flödet är så lönsamt att man kanske helt enkelt har överdimensionering som den främsta strategin. Långt ifrån optimering och operationsanalys, alltså.
Likaså tvivlar jag på att man verkigen lyckas att förutsäga särskilt mycket om framtida konsumtionsmönster med hjälp av sina datorer och sin ”data mining”. Vårt konsumtionsbeteende är alltför komplext och ”slätt” tror jag för att kunna förutsägas men någon vidare träffsäkerhet. Den mest naiva prediktionen, den accelererande tillväxten, är nog tyvärr den mest lönsamma.
Trots att Thomas och Kalle är de uppenbara experterna på detta, dyker jag med dårens dödsförakt in här… Alltså, jag tror att Thomas har både rätt och fel.
1. Våra konsumtionsmönster är nog mer förutsägbara än vad vi VILL tro. Men det handlar ju å andra sidan inte om att förutsäga en enskild konsuments beteende, utan om att statistiskt beräkna toppar och dalar för konsumtionen av vissa varor, på vissa platser, vid vissa tider. Sannolikt föranleder beräkningarna åtgärder som förstärker det beräknade resultatet i en positiv feedback-loop – kampanjvaror i gångarna och på kupongerbjudande etc. Kartläggning av enskildas konsumtion för att ”erbjuda” rabatter på just det som konsumenten ofta köper är en annan sådan förstärkande åtgärd.
2. Vissa varors konsumtion är nog lättare att förutsäga än andra. Ibland är nog beslutet att konsumera alltför komplext för att förutse med dagens metoder, men för sådant vi handlar ofta – kläder, livsmedel etc – får man mer mätbara data och då kan man säkerligen på marginalen göra vissa optimeringsvinster. I marginalerna för ett företag som omsätter hundratals miljarder finns ju också en hel del pengar.
Men…
-1. Databaser, mätresultat, är ju aldrig en re-presentation av det verkliga objektet, utan ett verkligt objekt i sig, för sig. Beräkningarna utförs på databasen, inte på konsumtionen som sådan. Det betyder inte att resultaten är oanvändbara per definition. Själva applicerandet av resultaten är dock exakt samma process som applicerandet av något man dragit fram ur en hatt – men de ger förhoppningsvis något mer förutsägbara effekter. Detta ”något mer förutsägbara” är allt vad grejen vilar på.
-2. Och mer generellt: Ekonomi handlar om att producera överflöd, inte om att minimera det. Data mining, just-in-time och allt vad vi kallar det skulle inte fungera om det inte resulterade i större överflöden, utan faktiskt bara mötte en efterfrågan som på något magiskt sätt redan fanns där ute.
Marcus:
Jag är i stort överens med dina synpunkter. Jag tror absolut att det går att använda statistiska metoder för att kartlägga övergripande konsumtionsmönster, men jag tror att sådana måste utgå från någon hypotes och testa den med hjälp av en genomtänkt försöksplan. Man kan t.ex. tänka sig att skicka ut IKEA-kataloger till ett statistiskt urval av människor och välja en kontrollgrupp med samma urvalsmekanism. Efter någon tid kan man så jämföra köpbeteendet hos de två grupperna.
Det som kallas Data Mining tolkar jag emellertid som en annan teknik. Här försöker man att förutsättningslöst finna ”mönster” i stora datamängder. Det grundläggande problemet är då att ”mönstren” blir beroende av vad man mäter och vilken matematisk modell man använder. Ytterligare ett problem är att man genom att använda alltför komplexa matematiska modeller hittar ”mönster” som kan betraktas som slumpmässiga i sammanhanget. Visserligen kan man tänka sig att använda tekniken för att generera hypoteser som sedan kan testas på en oberoende population, men det första problemet kvarstår, vilket du ju också påpekar i -1.
Jag kan förstås ha fel och det tycks som vi båda mest spekulerar, vi får söka efter några exempel på när man provat.
”Just in Time” är en helt annan metodik, som jag inte alls hade i åtanke. Den består ju i att undvika tidsfördröjningar genom mellanlagring och kräver ett välorganiserat robust flöde baserat på kontinuerlig information. Här är förstås matematiska verktyg värdefulla, så representerar ju också ett sådant system en starkt räfflad värld, eller som jag skulle vilja uttrycka det: en projektion på en få-dimensionell rymd.
Kalle har koll på konkreta exempel (Wal-Mart är väl det uppenbara). Han får gärna bryta in här… 🙂
Jag tror annars att du kan ha rätt i svårigheten att förutsättningslöst hitta mönster i datamängderna. Så länge denna svårighet drabbar det företag som utför analyserna är det väl inget större problem. Den absoluta tilliten till dylika system kan dock ge allvarliga konsekvenser när de finns i händerna på terrorist- och fildelningsjägare, säkerhetspolis, militär etc…
Mac et Tho: När vi pratar om ”analytics” eller ”data mining” så finns det olika angreppssätt.
– Dels kan man använda sig av regressionsanalys, där man mycket riktigt behöver ha en hum om vilka olika faktorer man vill söka efter korrelationer i.
– Dels kan man använda sig av ”neurala algoritmer” – ett framväxande fält – där man helt enkelt låter datorn själv finna mönster. Här är det dock vanskligt – datorn spottar då ut väldigt komplexa samband, och sedan vet man ju inte så mycket kring huruvida mönstret ifråga är permanent eller inte.
Det senare borde man dock – givet tid, data och pengar – kunna överkomma genom det faktum att algoritmen är ”självlärande”; ser vilka delar av mönstret som är konstanta över tid; vilka förutsägelser som fungerar. (Här är jag mindre säker på hur det funkar.)
Sedan är det ju så att Wal-Mart, Google, flygbolag, banker, casinon osv. de facto finner det användbart med denna typ av data mining. Jag antar att de har koll på vilken value for money de får i sina tunga investeringar i området… men de kan ju ha fel. :-/
Hur som helst – jag har föreslagit ovan diskuterade frågeställning som ett potentiellt kandidatarbete här på Industriell Ekonomi. Om någon mot förmodan skulle läsa detta och vara intresserad är det bara höra av sig…
Glimrande!
”Data Mining” är ganska nytt, men ”neurala nät” och ”fuzzy logic” har använts ett par decennier. I min tekniska värld har jag ännu inte sett någon konkret lyckad användning av någon av dessa metoder, vilket är en anledning till min skepsis.
En annan anledning är min Popperska syn på kunskap. Popper kallar den typ av kunskapsteori som dessa metoder representerar för hinksamlandets kunskapsteori och har övertygat mig om att dess underlägsenhet jämfört med metoden grundad på hypotesprövning.
En tredje anledning är observationer från min egen yrkesverksamhet: En annan datorintensiv metod på modet är nämligen den så kallade Monte Carlo-metoden för att utröna små sannolikheter för haverier i hållfasthetsammanhang. Denna metod är oerhört utbredd i många liknande tillämpningar och stora företag satsar oerhört mycket pengar på att tillämpa den. Jag vill påstå att den i de allra flesta fall är meningslös. Mina kollegor och jag har dessutom visat detta i två konkreta fall, genom att göra motsvarande beräkning med busenkla statistiska metoder utan att förlora någon information. Att stora företag är frälsta av en datorintensiv metod imponerar därför inte på mig.
Med risk för att upprepa mig: det övergripande problemet är att förutsättningen för att datorn skall hitta mönster är att, i bästa fall, programmeraren har definierat för datorn vad som är mönster, i sämsta fall, den matematiska funktionsformen själv definierar vad som är mönster. Neurala nätverk är nämligen en form av regression, men istället för den kontrollerade linjära regressionen används här olinjära basfunktioner som är oerhört mer flexibla, men därmed också svåra att genomskåda med avseende på deras självt skapade ”hypoteser”.
Det vore mycket intressant att få se ett par konkreta exempel när man lyckats få fram något matnyttigt med dessa metoder.
Jag har hört och läst en del kraftfulla analyser av neurala nät och deras likhet med regressionsanalys av Lennart Ljung och hans kollegor. Lennart Ljung är professor (möjligen emeritus numera?) i reglerteknik i Linköpingoch hans publikationer i ämnet borde vara en nyttig läsning för dina kandidater, Kalle.
Thomas: Just de popperska invändningarna slår nog fel här, vill jag tro.
Kritiken mot ”hinksamlande” metoder gäller ju deras användbarhet för vetenskapen, det vill säga huruvida vetenskapen bör förlita sig på induktiv logik när den formulerar sina teorier. Den kritiken har egentligen inget att göra med huruvida en teori som formulerats via en induktiv metod kan vara ”sann”, eller låt oss hellre säga användbar, eller inte. Mönstrena som hittas kan vara – i olika mån – träffande utan att logiskt kunna visas vara det. (Precis som teorin att solen kommer att gå upp imorgon eftersom den har observerats gå upp varje morgon hittills…)
Ständigt pågående datainsamlande till underlag för läraktiga analyssystem, som dessutom kan pröva ett stort antal varianter, lär också göra metoden mindre sårbar för fel på grundval av falsk kunskap – även om den inte jobbar med falsifikation som demarkationskriterium.
Borde det förresten inte föreligga rätt så skilda möjligheter i att använda regressionsanalytiska metoder mellan beräkning av hållfasthet för metallprodukter (där haveriet äger en så stark ”haecceitet”, det vill säga uppträder där och då, i just det exemplaret etc) och i ständigt levande och reproduktiva system, som en (anti-)marknad för konsumtion?
Poppers kritik av den ”hinksamlande” metoden är verkligen inte begränsad till den vetenskapsteorin, utan är är i högsta grad relevant för all kunskap. Att tro sig kunna finna användbar kunskap genom att förutsättningslöst förlita sig på observationer är, enligt Poppers idé, en missuppfattning. Istället är det alltid så att vi grundar vår kunskap på gissningar och dessas tester i empirin,´och någon logik i teorierna är inte alls någon förutsättning. Man kan väl heller inte skilja på användbarhet och kunskap, användbar är bara teorier och modeller om förutsägelser kan göras. Självklart kan man hitta mönster som råkar vara träffande, men man vet faktiskt inte om de duger för förutsägelser.
Det föreligger förstås enorma skillnader mellan möjligheter att matematiskt modellera hållfasthetsfenomen och system som är ständigt reproduktiva. En auktoritet inom tillämpad statistik för produktionskontroll, Shewhart, tänkte sig en produktionsprocess vara i ”statistisk kontroll” när de tillfälliga fluktuationerna var ungefär desamma i olika tidsavsnitt. När en sådan stabil process identifierats kan man modellera den som en slumpprocess och ge den en matematisk formulering. Med hjälp av denna modell kan man sedan bevaka processen med avseende på andra störningar och ingripa precis när det behövs utan att störa processen genom fåfänga ingrepp i fluktuationer orsakade av den slumpmässiga variationen. På samma sätt kan vi i många tekniska sammanhang konstruera modeller för företeelser med en ”kontrollerad” slumpkomponent. Denna komponent kan inte förutsägas exakt, men en skattning av dess egenskaper kan ge grund för relevanta säkerhetsfaktorer. I samhällsvetenskapen är det förstås i det närmaste omöjligt att identifiera några stabila slumpprocesser, de ständigt levande och reproduktiva systemen överraskar ständigt med att ta nya vägar. Det hjälper inte att uppdatera modellerna då bristerna i modellerna inte i första hand beror på brist på information om den pågående processen, utan brist på kunskap om dess framtida vändningar.
Möjligheterna att modellera system som inbegriper människors handlingar är därför oerhört mycket mindre än i de tekniska system som jag själv sysslar med. Då man inte ens i tekniska system har lyckats något vidare med Data Mining, Fuzzy Logic och dylikt är man inte alltför optimistisk över att det går att lyckas inom samhällsvetenskapen.
Däremot håller jag verkligen med dig om att det är en stor fara i att man tror sig kunna det!
Älskar när du går loss med dina specialkunskapoer, Thomas! Jag lär mig otroligt mycket på att sätta mig in i dina kommentarer och någorlunda vinna en förståelse! 😀
Men jag tycker fortfarande att grundproblemet har med vetenskaplighet att göra, eftersom det bara inom vetenskapen finns stränga krav på att klassificera något som kunskap. Krasst uttryckt spelar det ingen roll huruvida man kan klassa de identifierade konsumtionsmönstren som kunskap om systemet – de funkar så länge de funkar. Och om de bara funkar för att de leder till åtgärder som ger positiv feedback så funkar de ändå…
Bygger man broar och skyskrapor, eller om man vill bli publicerad i någon fin tidskrift så håller naturligtvis inte en sådan inställning. 🙂
Men det finns några intressanta frågeställningar här som jag vill gå vidare med, och som kopplar till mycket av den ”vetenskap” (citationstecknen är för Poppers skull 😉 ) som Deleuze och DeLanda hämtar ifrån:
Är konsumtionsmönster verkligen så benägna att förändras att det inte är lönt att försöka modellera dem? Modellen behöver ju inte träffa rätt varje gång, utan bara tillräckligt ofta för att ge payback om man använder den klokt.
Är inte det att räkna på sannolikheter inom ett system som reproduceras – genom att ständigt tillföras energimateria och på så sätt hålla sig kvar vid ett stadium långt från jämvikt! – något kvalitativt annat än att försöka generalisera beräkningar för icke reproducerbara händelser (såsom hållfasthetshaverier)? Det vill säga inte bara ”svårare” utan verkligen kvalitativt annorlunda…
Att ett långt-från-jämvikts-system hela tiden förändras är inte samma sak som att det inte har en övergripande kausal redundans som reproduceras och som kan uttryckas statistiskt, via regressionsanalys om man så vill. Att oförutsägbara singularitetspunkter KAN uppnås då systemet bifurkerar – då den kausala redundansens övergripande organisation helt ritas om, systemet skiftar fas – betyder inte heller att det gör så tillräckligt ofta för att omöjliggöra värdet av sådana analyser. Du behöver bara förstå vad analysen säger och vad den inte säger, och ha tillräckligt med luft (överflöd) för att vara säker…
Kunskapen har med andra ord ingen demarkationslinje utan är helt beroende på hur man förstår att använda den.
För att uttrycka det enklare, två teser:
1. I den mån som konsumtionsmarknaden är systemisk, som marknaden alltså reproducerar sig med hjälp av ständig tillgång på energimateria, så finns alltid ett (regregerat) mönster att utvinna. Det gäller oavsett om detta mönster är självorganiserat eller uppträder i form av en anti-marknad (i själva verket lär vi ha blandformer, där tonvikten ligger på än det ena, än det andra).
2. Företaget (exempelvis Wal-Mart) är ett dynamiskt system som kan reproducera sig själv genom att ständigt tillföra energimateria (och omvandla den i former den kan nyttja). Det enda som är intressant med data miningen ur Företagets synpunkt är att de mönster som utvinns träffar tillräckligt nära, tillräckligt ofta – vilket inte ens måste betyda väldigt nära, för det mesta – för att upprätthålla eller öka dessa inflöden av energimateria, alternativt effektivisera utnyttjandet av dem.
En tredje tes (jag prövar mig fram här, tillsammans med er):
3. Konsumtionssystemet, och därmed mönstermodellen, är i bästa fall semi-stabilt. Det används därför inte alls för att göra förutsägelser om framtida konsumtion (!). Istället bör vi se det som att en ny funktion byggs i Företagssystemet – i logistikapparaten – på data miningen och dess resultat. Denna nya funktions värde ligger i huruvida den ger en fördel gentemot konkurrerande Företagssystem. (Fördelar kan räknas in om funktionen exempelvis minskar tiden som varor ligger i lager och om den minskar förekomsten av situationer då en vara är slut i hyllorna – och om den kan automatiseras så att mänsklig arbetskraft inte behöver utnyttjas i lika hög grad.)
Marcus: Jag vill verkligen inte vara sträng mot tekniker som genererar användbara resultat (i alla fall inte det avseende vi nu diskuterar), men för mig är användbarhet här synonymt med kunskap. Jag vill heller inte vara så kategorisk som min diskussion kan tyckas utan är klar över att metoderna kan fungera då och då. Jag vill väl bara dämpa er entusiasm (eller snarare oro) över vad användningen av dessa metoder kommer att innebära.
Visst är det kvalitativt annorlunda att räkna på sannolikheter inom ett system som reproduceras. All sannolikhetsteoretisk modellering bygger på att man kan identifiera ett så kallat händelserum, att man kan ”räffla” detta på något sätt och att man kan definiera ett mått för jämförelser på denna räffling. I vanlig statistik kan rummet ses som en population, räfflingen är en beskrivning i numeriska termer och sannolikhetsmåttet mäter relativa frekvenser av intervall av numeriska värden inom populationen.
Det finns kanske anledning att ha detta i åtanke när man funderar över modellering av samhällsfenomen, men, ärligt talat, jag bara spånar helt vilt här.
Kanske bör man helt lämna sannolikhetsmodellerna i fråga om konsumtionssystemet. Deterministiska fysikaliska modeller visade sig ha brister i att man inte kunde ta med alla effekter i modellerna, dels på grund av okunskap, dels på grund av mätsvårigheter. Då blev den statistiska modelleringen ett steg till en viss kontroll, trots allt. I konsumtionssystemet kan vi varken skönja deterministiska tendenser eller slumpmässiga sådana. Här står vi inför fenomen som är kaotiska och bara låter sig analyseras i efterhand. Drömmen hos försäljningsorganisationerna är då inte i första hand att förutsäga konsumenternas framtida ställningstaganden, utan att spåra vad det var som triggade ett uppsving i efterfrågan, vad som fick konsumenterna att plötsligt anamma ett nytt behov, vad som fick smittan att sprida sig olinjärt. Detta är kanske vad man tror sig finna i datoranalysens mönster, men jag tror att man bedrar sig. Här, om någonstans, är det nog mänsklig kreativitet, näsa för affärer, och fingertoppskänsla som har chans att nå framgångar. Detta kan ju också främjas inom företag, såsom Google lär göra genom att ge generös service i form av barnomsorg, kafferaster och kreativ miljö och dessutom avsätta 20% av alla anställdas arbetstid till att utveckla egna idéer.
Thomas: Jag hoppas att du inte uppfattar det som att jag är inne i någon försvarsställning här, eller att jag nödvändigt jobbar för att övertyga dig. Jag är så envis och påtryckande mest för att det är så jag alltid gör för att utveckla mitt eget tänkande. Du måste förstå att det är oerhört värdefullt att diskutera just det här ämnet med en skeptisk statistiker! 😀
Det som fortfarande trycker är något som provokativt kan uttryckas så här:
Jag vill mena att du kraftigt överskattar människans oberäknelighet och samhällssystems kaotiska natur (de är bara i undantagsfall kaotiska).
I grunden är det ontologisk fråga, där jag vill tro att människors handlande till allra, allra största delen är uttryck för en relativt banal, materiellt baserad snarare än mänskligt konstruerad logik, och reproducerar sålunda en övergripande systemisk organisation. Vad gäller konsumtion av ffa dagligvaror är jag alldeles övertygad om att det är så!
Vi måste minnas att maskiniska system, långt-från-jämvikts-system, är just sådana system för att de hela tiden reproducerar en organisation av energimateriaflöden. Reproduktionen är ett ständigt återupprättande av en kausalt reduntant organisation, som förvisso tillåter utveckling, men samtidigt ger upphov till en över tiden semi-stabil form. Denna semi-stabila form går att beskriva (statistiskt), och denna beskrivning går ofta att använda för att kompensera för en cyklisk fluktuation nästa gång den återkommer. Det vill säga, det går att kompensera tillräckligt väl för att systemet som använder sig av beräkningarna ska tjäna på det, vilket är det enda som betyder något.
Problemet är att vårt medvetande av helt naturliga skäl sysselsätter sig mer med avancerade beslut och handlingar och då och då även med innovation av nya sätt att handla. Vi tror därför att det är människans huvudsakliga sätt att vara, att vi agerar på sammanvägandet av en myriad komplexa och subjektivt uppfattade faktorer.
Marcus: Det är bra att du ursäktar din försvarsställning, annars skulle jag nog snart ge upp.
Jag tror mig inte överskatta människans oberäknelighet i allmänhet. Jag håller i det avseendet på Spinozas idé om ”conatus”, dvs. att vi i grunden är mycket enkla i det att vi i grunden bara strävar efter vår egen fortsatta existens,, dvs. ”en relativt banal, materiellt baserad logik”.
Grejen är att jag i åtanke hade den varuproduktion som avser behov som ännu inte existerar, dvs. som inte har någon koppling till vår banala strävan. Den kopplar snarare just till smittor och är därmed kaotiska såtillvida att begynnelsevillkoren är oerhört avgörande. Jag inbillar mig att det är just denna del av konsumtionen som hägrar för de datorfrälsta företagen. Nu kan man förstås tänka sig att dagligvaror inte tillhör denna kategori, men frågan är om de ändå inte gör det, åtminstone den typ av dagligvaror som representerar tillväxt.
Vad gäller dagligvaror som redan har blivit till behov kommer saken i en annan dager, kanske. Men i dessa fall är nog traditionella statistiska metoder att föredra!
Jag ska bara klargöra, för det känns som om vi har hamnat på fel fot – mycket besvärande!
I de allra flesta fall producerar jag kommentarer av pur entusiasm och glädje inför att vara något på spåret. Då och då hamnar naturligtvis även jag på ena sidan i en ”debatt”. Jag avskyr verkligen de stunderna eftersom de faktiskt aldrig leder någonvart. Men – och det är detta som är klargörandet – denna tråd är inte en sådan stund. Möjligen lyckas min kärleksfulla entusiasm inte tränga igenom orden och avståndet just nu (det är ju svårt det där), men då hoppas jag att denna förklaring gör det istället. 🙂
Alltså, jag tror att det ligger något missförstånd här någonstans, eller att vi egentligen har talat om olika saker. Din senaste kommentar får mig att tro det.
För att vara mycket kort: Jag tror nog att många företag drabbats av tro på en nästintill övernaturlig förmåga hos data miningen (de som säljer data mining-system lever på myten). Verktyget är ju ingen kristallkula för att exempelvis förutsäga efterfrågan på produkter som ännu inte finns på marknaden, utan ett verktyg för att effektivisera logistiken och till exempel en av många bitar i ett beslutsunderlag inför lanserandet av en ny produkt – hur har liknande produkter lanserats, vilka grupper och kanaler har det tidigare varit mest effektivt att börja med, var och när; den typen av frågeställningar.
De företag som förstår hur data miningen kan användas – och dit kan man nog räkna Wal-Mart och Google – kan med andra ord finna stor användning för verktyget. Andra går säkert på en blåsning, och köper in det i syften som det inte alls kan klara av. Skulle man kunna säga att jag har diskuterat det förra, medan du snarare har diskuterat det senare – och att det är denna mismatch som har gjort att vi har fastnat i vinkelvolten?
Dessutom, data miningen är väl inget annat än en samling relativt enkla statistiska metoder? När vi går in på neurala nät och liknande så är det väl något förenklat för att utifrån insamlad och strukturerad data kunna simulera ett framtida skeende. Det är inte liktydigt med data miningen som sådan, utan är en av flera möjligheter att gå vidare med data miningens resultat. Det är naturligtvis nog så intressant att diskutera från ett kunskapsteoretiskt perspektiv – just skillnaden mellan simulering och beräkning, och hur datorerna möjliggör det ena och det andra…
Mac (och Thomas): Det är nog ingen fara på taket. Låt oss bara konstatera att det finns en trend just nu, där såväl företag som underrättelsetjänster etc. är intresserade av data mining och analytics.
Kalle: Naturligtvis! Det som jag dock tycker är intressant egentligen är den djupliggande frågan om kunskap om maskiniska, reproduktiva, dynamiska, evolutionära system, OCH hur sådana system själva använder information som kunskap (data + analys = (mis)information, information+ användande = (o)kunskap). Det finns något där som jag gärna vill få fatt i, men jag vet inte riktigt vad – därför framhärdar jag… 🙂
Marcus: Ja, vi har nog skrivit en del förbi varandra och just nu tycks vi vara ganska överens. Jag tror emellertid att oenigheten består och att det kan vara fruktbart med ytterligare diskussioner i ämnena olinjaritet, modellering, simulering och förutsägbarhet. Dessa frågor är nämligen centrala i min skepsis gentemot Deleuzianismens potential som problemlösare.
Men, just nu har jag inte förmågan att uttrycka min uppfattning tillräckligt klart för att komma vidare på något konstruktivt sätt, så låt oss låta saken bero tillsvidare.
Hmmm…har varit inne i detta ”kartan-är-terrängen-debatträsk” innan 🙂
Tänkte spontant: ”Wal-Mart, Google, flygbolag, banker, casinon” — det finns ett utmärkande drag för dessa system; de är oerhört räfflade (djupa fåror) som försvårar alternativa handlingsmöjligheter…Beräkningarna sker inom de ”diciplinära matriser” som på förhand är skapta….