I åminnelse: Här kommer en tidslinje över vad som hände hösten 1989.
Måndagen den 4e september: Vid Nikolaikirche möts 1.200 medborgare, i samband med de fredsböner som pågått i kyrkan (”offen für alle!”) sedan 1982. Den fjärde september bestod folkmassan mestadels av medborgare som samlats för att lämna DDR genom den lilla ventil som öppnats via Ungern och Österrike (se the Pan-European Picnic). Måndagsdemonstrationerna kommer dock senare att samla medborgare som ville demokratisera statsskicket. En vecka senare, måndagen den 11 september, öppnas gränsövergången mellan Ungern och Österrike mer officiellt.
Måndagen den 25e september: Måndagsdemonstrationen samlar 5.000-8.000 deltagare. I denna text framgår de självorganiserande aspekterna av skeendet – hur massan bara uppenbararar sig ur gränderna, hur ansamlingen av folk sugs från Nikolaikirche, via gågatan Grimmaische Strasse ut till Karl Marx-platz, och sveper med sig alla i sin väg (inklusive en spårvagnsförare). Very Canetti: Det verkar helt plötsligt som om gatorna är enkelriktade, i folkmassans riktning. Utan central koordningering har ett ”demonstrationsprotokoll” uppstått. Som en person säger:
There was no head of the revolution. The head was the Nikolai Kirche and the body of the center of the city. There was only one leadership: Monday, 5 p.m., the Nikolai Kirche.
Måndagen den 2a oktober: Cirka 20.000 demonstranter samlas kring Nikolaikirche, Karl Marx-Platz, och ringvägen runt Leipzigs stadskärna. (Folkmassan har för länge sedan ”svämmat över”, och söker nya platser att ta upp.) Två dagar senare, den 4 oktober, uppstår en demonstration i Dresden, varpå cirka 1.300 medborgare grips.
Måndagen den 9e oktober: ”Tag der Entscheidung”. 70.000 medborgare deltar i demonstrationen – vissa uppskattar dock att fler än dubbelt så många fanns på plats. Myndigheterna har signalerat att de kommer att stävja demonstrationen med våld om så behövs. Folk fruktar konfrontation; ett nytt Himmelska Fridens Torg. (Inte minst eftersom myndigheterna agerat mer resolut i Dresden.) ”Keine Gewalt!” blir det smittande slagordet som gör att varken folkmassan eller säkerhetsstyrkorna tar till våld. Många menar att det är i detta ögonblick som DDR faller samman – när medborgarna ser att de inte behöver vara rädda för att demonstrera börjar staten mista sin legitimitet.
Måndagen den 16e oktober: Demonstrationerna fortsätter att växa – uppskattningsvis 120.000 – 140.000 medborgare demonstrerar. Säkerhetsstyrkor finns på stand-by, men gör ingenting. (Keine gewalt!) Två dagar senare, den 18e oktober, avgår Erich Honecker.
Måndagen den 23e oktober: Runt 320.000 demonstranter ute på Leipzigs gator.
Måndagen den 30e oktober: Alltjämt runt 300.000 demonstranter ute på Leipzigs gator.
Måndagen den 6e november: Måndagsdemonstrationerna peakar, med 450.000–500.000 deltagare. Det har nu gått en månad sedan ”Tag der Entscheidung”. Samtidigt har demonstrationer i Berlin brutit ut på allvar – den fjärde november samlas cirka en miljon demonstranter på Alexanderplatz. Den nionde november ger Günter Schabowski, under en presskonferens, beskedet att det inte längre skall vara olovligt att lämna landet via Ungern/Österrike. Många tolkar detta som att alla reseförbud hävts, och gränsövergångarna vid Berlinmuren svämmar över av folk som vill besöka väst. Resultatet ser ni här (se även del två): Den ”krigsmaskin” som satts samman, det intensiva tryck som byggts upp, går inte att stoppa. Som det står på den hastigt tillkomna graffittin: ”Die Mauer is weg”.
Måndagarna fram till 18e december: Måndagsdemonstrationerna fortsätter, deltagarsiffrorna ligger på cirka 200.000 deltagare. Vid detta laget har gränsövergångarna Potsdamer Platz, Glienicker Brücke, och Bernauer Straße öppnats. Den 22e december öppnas Brandenburger Tor.
Tack för det här. Det är så fint att läsa om på något sätt, så stort.
Hej Anders – ja, visst är det fint? Dels är det (som forskare) väldigt spännande hur det hela går till (självorganiseringen, relationen mellan kapaciteten att självorganisera och stadsrummets utformning, kyrkans roll, tillkomsten av en Deleuziansk ”krigsmaskin” etc), dels är det så vackert med alla dessa människor som fredligt kämpar för en förbättring av deras situation… Filmerna på Youtube är gripande.
Sedan reterritorialiseringen: ”Återförening”. Hur blev det ett självklart mål? Protesterna krävde demokratisering av DDR, inte assimilering i Västtyskland. Såhär 20 år senare borde det vara hög tid för att tänka i kontingens. Det fanns ingen given eller rät linje från murens fall till enstatslösningen, även om många tror det – precis som många människor 1938 såg Österrikes Anschluss som en historisk självklarhet.
Tänk om två Tyskland vore bättre än ett? Nåja, lite sent att ändra på, även om antideutschen gärna använder det Burroughs-flirtande slagordet ”cut-up Germany”.
Precis – det är ju detta som gjort att jag blivit intresserad av denna process tidigare – det är ett fint exempel på hur en krigsmaskin kommer samman, hur rummet slätas ut (en högst konkret räffling jämnas med marken), för att sedan räfflas igen.
Tänkte nog följa processen under hösten, och återkomma till just reterritorialiseringen. Den är ju lite krångligare; när började den? Vissa menar att den påbörjades redan innan muren föll – när folk på Leipzigs gator började skalla ”wir sind ein Volk” istället för ”wir sind das Volk”. (Dock alltid lurigt med historieskrivningen här.) Läste så sent som igår kväll Zizeks (WTF!? Vad håller jag på med!?) beskrivning av det avpolitiserande i denna vändning:
”Sometimes the shift from politics proper to police can be only a matter of a change from the definite to the indefinite article, like the East German crowds demonstrating against the Communist regime in the last days of the GDR: first they shouted ’We are the people!’ …, thereby performing the gesture of politicization at its purest …; a couple of days later, however, the slogan changed into ’We are a/one people!’ …, clearly signalling the closure of the momentary authentic political opening, the reappropriation of the democratic impetus by the thrust towards the reunification of Germany, which meant rejoining Western Germany’s liberal-capitalist police/political order.”
(The Ticklish Subject, s 189)
Det är spännande – om man läser tidningsklipp från Neues Deutschland ser man hur folk från just kyrkan/prästerna beskylldes för att redan under sommaren förespråka en sådan lösning. Verkar dock – som jag förstått det – som att det handlade om SEDs tolkning av saken: Det låg antagligen i partiets intresse att hävda att demonstrationer – och ett upplösande av ordningen – endast kunde leda till en återförening (ett komplett upplösande, och inte en demokratisering, av staten).
MAO: Kan man säga att både ”öst” och ”väst” företrädde linjen att återföreningen var nödvändig; att båda sidor bidrog till att den politiska öppningen stängdes? Vore spännande att borra vidare i detta…
Mycket spännande tanke!