Ny programpunkt här på ”99, our 68”, koppad från The Guardian-ledarsidans ”In praise of…”.
Rodney Mullen är den ende av de kända åttiotalsskejtarna som jag faktiskt såg, back in the day. Han gjorde en demo på Backaplan; jag och mina kompisar tog spårvagnen dit. Lite speciell tillställning: En massa kids i en ring runt Mullen. Någon av kidsen sade namnet på ett trick, han gjorde tricket i fråga. Jag sade ”Ollie one-foot”, han kom med en motfråga om olika varianter på tricket, och jag blev så nervös att jag bara svarade ”ja”. På svenska.
Hur som helst – Mullen var snäll och gjorde en ollie one-foot. Han verkar ju också vara lite blyg inför folk. Har gjort lite research på honom, och i denna film (tack för tipset, Olle!) diskuteras just anti-social-temat. Någon minut in i del tre säger Mullen något som jag plockat upp i en kommande text (som just genomgår redigeringsstadiet) – om hur han tänker när han lär sig sina trick.
Från utkastet:
— — —
Nya sammansättningar mellan kroppar – mänskliga såväl som icke-mänskliga – förlöser nya kapaciteter. […] Dessa är alltid relationella – möjligheten att surfa på gatan sitter varken i brädan eller hjulen, utan i sammansättningen som sådan. Skateboarden är en emergent struktur, vars kapaciteter uppstår som mer än summan av dess ingående komponenter. Därmed står komponentera i ”exterioritetsrelationer” med varandra – det finns ingen essens i de separata delarna. (DeLanda, 2006)
Deleuze och Guattari skriver vidare, i resonans med Spinoza, att ”vi inte vet någonting om en kropp innan vi vet vad den kan göra, vilka dess affekter är, hur de kan eller inte kan ingå i kompositioner med andra affekter” (Deleuze & Guattari: 1988: 257). Den person som satte hjul på sin surfbräda visste till en början ingenting om den kropp som kommit till. Under åttiotalet experimenterade amerkanska skejtarpionjärer med detta assemblage: Rodney Mullen undersökte vad själva skejtare-bräda-assemblaget är kapabelt till, och Natas Kaupas utforskade hur detta assemblage i sin tur kunde ingå affektiva samband med husväggar, trottoarkanter och trappräcken. […]
Att tänka i affekter [och inte Descartes cogito] kan kännas självklart när man talar om relationer till externa kroppar. Samtidigt är det carteanska cogitot svårt att helt göra sig av med när vi vänder blicken in mot det mänskliga subjektet. […] I en skejtfilm berättar Rodney Mullen om hur han lär sig nya, till synes omöjliga, trick: Han reflekterar först över varje delmoment – en flipp eller motsvarande, som han ofta redan sätter – och sammanför sedan denna sekvens av moment till ett sammanhängande block. Här dödar alltså Mullen myten om sig själv som transcendent skejt-Gud, och framstår mer som en rationalistisk ingenjör. (I samma film ser man även hur han faktiskt läser Descartes.)
Detta cogito frångås dock när Mullen fortsätter sin beskrivning av hur han sätter sina trick: det genomreflekterade blocket förskjuts till Mullens icke-medvetna motorik – han talar om hur han utför tricken med hjälp av en ”autopilot”. Tricket aktualiseras alltså genom att denna virtuella, icke-medvetna automatik lockas fram, och sedan koordineras av att Mullen fokuserar på ett enkelt sinnesintryck – var han fäster blicken, hur hans bakre axel känns i relation till resten av kroppen. Kort sagt, Mullen förlitar sig till något som liknar [Bergsons] intuition. Här framstår han nästan som en affekt-tänkare, i stil med Brian Massumi (2002): komplicerade manövrar kan bara utföras om vi lyckas kringgå den halvsekunds-fördröjning som vårt medvetna tänkande skapar.
— — —
Härefter förljer ytterligare prat om detta ”virtuella” icke-medvetna, och om halvsekundsfördröjningens relation till Tardes smittontologi, suggestion, och mikrobiopolitik – filosofi/sociologi/politik som har mindre med Mullen att göra. Bättre då att kolla vad man ens kropp kan göra om man lärt sig att hacka sitt sinne som Mullen: Nedan en freestyle-bild från sent åttiotal; här ett feelgood-klipp från filmen ”Rodney Mullen vs Daewon Song”, där Mullen har tagit sig ut på gatan.
