Nedknapprat på ICE Berlin-Köln: Det var i Göteborg som Situationistiska Internationalen valde rot-trädet före rhizomet, sanitetsäkringen före den muterande smittan.

I slutet av denna månad – helgen den 28-30 augusti – är det exakt 48 år sedan Situationistiska Internationalen höll sin femte konferens i Göteborg. Enligt konferensanteckningarna samlades deltagare från nio länder på Hotell Panorama (då Hotell Volrat Tham): Kändisar från kontinenten (Guy Debord, Rauol Vaneigem) mötte tyskar och skandinaver (Jörgen Nash, Ansgar Elde).

Anteckningarna förtäljer även följande: Under den första sessionen berättar danske Nash att skandisarna har valt att gå för att skapa en pan-skandinavisk sektion av SI – det fanns inte tillräckligt med stöd för en egen dansk sektion. Under session nummer två visas några experimentella filmer från Sverige; svenskarna diskuterar lite ängligt – inför de kontinentala storheterna – huruvida dessa filmer anses möta situationist-kriterierna.

Det är någonstans här som någonting intressant händer med SI. Debord – mannen som kritiserar samhället för dess skådespelskaraktär, teoretiker-kändisen som kritiserar kändisskapets roll i skådespelssamhällets ”ständiga opiumkrig” (Skådespelssamhället, sid 41) att hålla revolutionen stången – börjar idka brand management. Situationist-varumärket började vårdas, i form av uteslutningar.

Enligt konferensanteckningarna gör filmaren Debord en markering – säger att han inte vill göra någon bedömning av de experimentella filmerna från Sverige, eftersom han aldrig gjort situationist-film. I den diskussion som följer beklagar sig konferensdeltagarna över att det i flera olika länder börjar poppa upp konstnärer som säger att de följer ”situationismen”. Dessa har i allmänhet inte fattat grejen – de har misstagit sig, eftersom sådana ”postitiva” konstverk alltid kommer att bli en del av skådespelet.

Detta feltänk kan, tänker man, sätta situationisterna – och situationist-tänket – i dålig dager. Konferensen bestämmer således att ingen medlem skall kunna säga att de gör ”situationistisk konst”. Det enda man kan göra är anti-situationistisk konst. Den enda som vänder sig emot detta är nämnde Nash, som – enligt anteckningarna publicerade i partiorganet Internationale Situationniste – under samtalet gått från ”misstycke och indignation” till ”okontrollerat raseri”.

I samma nummer av IS (utgivet 1962) kan man läsa att Nash och Ansger Elde några månader efter Göteborgskonferensen angripit Internationalen, och velat ta dra den skandinaviska sektionen i en alternativ rikning. Denna ”konspiration”, som byggde på lögner, hade visst som mål att skapa en form av ”Nationell Situationism”. Detta gick emot den Paris-baserade innersta cirkelns önskningar – i Göteborg hade Vaneigem pläderat för att de olika sektionerna skulle få mindre autonomi, nu när situationist-tankarna börjat spridas på allvar. (Spridningsparanoia?) Nash hängs ut som den store ondingen, och utesluts under våren -62. (Detta just efter det att även de tyskar som jobbat med tidskriften Spur uteslutits, också som ett resultat av dispyter under Göteborgskonferensen).

Situationisterna myntar så begreppet ”Nashism”. (Detournement – så festligt, så fyndigt!) En Nashist är en person som säger sig vara situationist, men inte har någon som helst förståelse för situationist-idéerna. (se The Situationist International: A user’s guide) I IS från 1963 skriver man vidare om denna ”kampanj” mot SI: Uppkomsten av Nashismen är det pris SI får betala för att den agerar inom kulturens område, samtidigt som den är emot denna kultur. Här definieras begreppet ”Nashist” – kanske lite väl generiskt – som ”svikare i kampen mot de dominerande kulturella och sociala förhållandena”.

De skandinaver som uteslöts kom senare att producera många av de verk som associeras med den konstnärliga delen av SI. (Se nämnda User’s Guide) Jag kan för lite om dessa verk – men jag tycker att det vore fint att uppmärksamma denna episod. Inte så mycket för att begrunda ”vänsterns” historia av att fraktionsbildning, uteslutningar, fördömanden, tribunaler etc. Nej, det som är intressant är Debords beslutssamma brand management, kopplat till SIs rot-träd-tänkande och motvilja att låta begrepp glida. Idag, 48 år senare, känns det ju fräschare att lyfta fram det produktiva i den Nashistiska smittan – och kritiskt granska det improduktiva i situationist-saniteten. Samtidigt är det ju mycket roligt som vi fått med oss från situationisterna – låt oss även affirmera dessa aspekter. Det är ju bara rot-träd-tänkare som måste välja sida i denna förgrening.

Det känns som det är upplagt för en re-enactment av Göteborgskonferensen. Temat känns ju högst relevant i relation till dagens diskussioner om smittontologi och det kopimistiska imperativet. Alltså: En situation på Hotell Panorama? En GBG-baserad dérive? Vad vi än gör – låt oss kalla det ett situationistiskt konstverk!