Om filmen Facs of life, och lite till.

För ett par år sedan befann sig Silvia Maglioni och Graeme Thomson i Italien. När de slår på TVn möts de av gamla filmupptagningar från Deleuze filosofiseminarier. De spårar upp ursprunget, och får veta att materialet är från 1975-1976, då Deleuze är baserad vid Paris VIII, i Vincennes. (Deleuze undervisade tidigare i Lyon, men Foucault fixade en plats åt honom innan han själv lämnade Paris VIII till förmån för College de France.) Filmarna bestämmer sig för att spåra upp några av eleverna – inte för att göra en biografi om Deleuze, utan för att kartlägga de miljöer han interagerade med.

Resultatet heter Facs of Life. Lägligt nog är filmen indelad i åtta platåer – betitlade ”inarchive”, ”faciality” osv – och tanken är såklart att platåernas ordning är ointressant. (Som i Tusen Platåer.) Som betraktare introduceras man till flera miljöer som på olika sätt kopplar mot Deleuze och hans möte med studenterna. Man transporteras på motorvägarna runt Paris, man står på stranden vid en klippa, man promenerar på den gata där Deleuze tog sitt liv.

Kameran återvänder dock ständigt till skogen vid Vincennes, den skog som nu återtagit den plats där Deleuze verkade. Universitetsbyggnaden revs för tjugo år sedan, och är nu helt övervuxet av skog. Det berättas om hur betongen krossades, och hur skogen bredde ut sina rötter i det rivna materialet. Deterritorialisering, re-territorialisering. Det bildar en rätt vacker tankefigur – ett visst tänkande artikuleras vid ett visst tillfälle, på en plats som bara existerar under ett kort fönster i tiden. Idéerna replikerar sig och muterar vidare i nya miljöer.

Även klassrummets miljö återkommer i filmen. Från totalt tjugo timmar film från detta rum har Maglioni och Thomson lyft ut korta sentenser. Det är intressant att se hur Deleuze röjer runt och famlar bland de tankar som senare kommer ut i bokform. Allt detta inför studenterna som står och sitter samlade runt honom. (En före detta elev beskriver ingående vem som satt/stod var; hur elevernas position utkristalliserade sig över tiden – hur platsen kodas.)

Detta – att en filosof i flera år cirkulerar tankar-i-vardande bland sina studenter – är rätt unikt; en form av pedagogik som knappt existerar idag, inte ens i Frankrike. Tidigare under dagen fick vi dock ett smakprov på lite fransk filosofi-pedagogik in action: Anne Sauvagnargues, som även presenterade filmen, är baserad i Paris och håller där ett seminarium om Deleuze. I Köln slog hon fast att semiotik är en etik, i Spinozas mening. (Ett tecken är en kraft som verkar på en kropp, och har därför en etik.) Hon pratade sig även varm om Simondon och hans teori om individuering (som diskuteras i Difference and Repetition). Just Simondon – som jag än så långe inte har någon koll på – återkom senare under konferensen; se dag två.

Såg även en annan panel – ”Deleuze and politics”. Verkar som att Deleuze och DeLanda verkar bli mer poppis inom statsvetenskap och studier av internationell politik. Roligt.