Angående den vinstutdelningsdebatt som sossarna hamnat i: Två viktiga – och enkla – poänger som uteblivit från diskussionen.
Läste just Lars Weiss kolumn om debatten mellan Jämtin och kommunalpolitikerna. Störs av att debatten inte kommit längre. För tio år sedan förde britterna samma debatt – på en nivå som våra politiker och ledarskribenter ännu inte nått upp till.
Kommunalpolitikerna skriver:
Vi är … övertygade om att föräldrar inte kommer att välja fristående skolor som tar ut sådana vinster att verksamheten blir lidande. Vinster är också nödvändigt om vi vill se en mångfald av pedagogiska inriktningar.
DNs ledare hakar på:
Möjligheterna att få bättre och billigare verksamhet, främst inom vård och omsorg, begränsas om företagen inte kan ta ut vinst. På skolområdet skulle intrycket bli att Socialdemokraterna fortfarande misstror friskolorna.
De som ger uttryck för dessa tankar verkar ha missat hela poängen med att skapa en sektor av icke-vinstutdelande företag som skall leverera tjänster till den skattefinansierade vården-skolan-omsorgen. Att vara för icke-vinstutdelande företag är inte detsamma som att vara emot privatisering och mångfald. Tvärtom! Poängen med denna företagsform är att skapa organisationer där de som utför arbetet har så stor autonomi som möjligt; organisationer som inte behöver regleras så hårt av det offentliga.
Lärdomen från britternas privatisering är ju just att privatisering till vinstutdelande uppdragstagare leder till en tilltagande reglering och toppstyrning från staten – just för att komma åt att eventuella övervinster hamnar i aktieägarnas fickor. Fallet British Rail/Railtrack/Network Rail är ett bra exempel på detta, men det finns fler. För att citera min rapport, skriven för de gröna, om Allmänintressebolag:
Den ökande misstron mot de privatiserade bolagen hade … tvingat regeringen att dra åt tumskruvarna i sin reglering av de bolagiserade och privatiserade organisationerna. Denna reglering kunde dels visa sig i möjligheten för regeringen att intervenera i ledningen av företagen, dels i de alltmer komplicerade upphandlingskontrakt som ingicks mellan staten och de företag som levererade tjänster till staten. (I vissa fall blev dessa kontrakt flera tusen sidor långa, och involverade obskyra matematiska formler för hur företagets ledning skulle styra sin verksamhet.) På detta sätt kringskars företagsledningarnas och de anställdas möjligheter att själva bestämma hur verksamheten skulle skötas. Den politiska detaljstyrning som Thatchers [privatiserings-]program skulle råda bot på hade återkommit, denna gång i bolagiserad och privatiserad tappning. (Detta fenomen kallas ibland ”frimarknadsstalinism”.)
Det var just denna utveckling som fick britterna att börja experimentera med icke-vinstutdelande organisationsformer. I dessa så reses kapitalet via främmande kapital (lån) istället för eget kapital (aktiekapital). Detta är innovationen i sammanhanget – visst, denna lösning är lätt oortodox, men absolut inte orealistisk. De flesta mindre tjänsteleverantörer kan lika gärna låna kapital som att skjuta till aktiekapital. Därför är s-kommunalpolitikerna helt ute och cyklar när de skriver att ”de stora förlorarna” på begränsad vinstutdelning
kommer att vara friskolor som drivs av engagerade föräldrar eller personal. Helt enkelt kooperativ som vi socialdemokrater mest av alla värnar.
S-kommunalpolitikerna skriver vidare (även citerat av Weiss):
Att göra vinst på gemensamt finansierad verksamhet anses fult. Vi har dock svårt att se poängen med att det är acceptabelt att göra vinst på att bygga en skola men inte att driva den. Det är samma skattepengar som betalar båda.
Även här har debattörerna missat en viktig poäng. Det finns en avgörande skillnad i fallen där
- uppdragsgivaren låter en entreprenör att bygga en struktur, eller där
- uppdragsgivaren låter en entreprenör driva en tjänsteverksamhet.
Denna skillnad har att göra med problematiken kring ”incomplete contracts” och informationsassymmetrier. När man upphandlar byggnationen av en väg eller ett sjukhus är det relativt lätt att speca exakt vad som skall göras. Det är lätt att sätta rätt ramar, och det är liten risk för att uppdragsgivare och uppdragstagare hamnar i helt olika kalkyler. När man däremot upphandlar x antal års tjänster inom skola – eller ännu värre, vård – blir kontraktens inkompletta natur alltmer påtaglig. Det är helt enkelt svårt att skriva kontrakt kring komplicerade tjänster. Som en ippr-rapport skriver, citerad i min promemoria till Riksrevisionen om brittiska Public Interest Companies:
For relatively simple public infrastructure and services […] it is relatively easy to specify all the important elements needed through a contract. […] However, for more complex projects decisions about what is and what is not included in a contract are critical. In mainstream public services, such as large NHS hospitals, there are an infinite number of small interactions that take place between staff and the public which take time and money, but which would not be considered priority outcomes or outputs. Such factors would be difficult to contract for, yet they are essential parts of these services. If a contract does not provide everything expected by the public sector, vital public interest issues will be at stake, not just cost considerations.
Problemet har även med informationsassymmetrier att göra – uppdragstagaren har mer information om verksamhetens natur än uppdragsgivaren. Den förra vet vilka genvägar som kan tas, och kommunicerar inte alltid dessa i specandet av kontraktet. Resultatet är att dessa genvägar blir till mer pengar i aktieägarnas fickor. (Detta är ett mindre problem om perfekt konkurrens råder, men vi vet ju alla att så inte är fallet när det gäller vårdtjänster, ej heller för skolverksamhet.)
Här har vi alltså återigen en risk för att ”frimarknadsstalinism” skall visa sitt fula tryne. Det är en sak att låta vinstutdelande företag ta hand om lättspecade byggprojekt, en helt annan att låta dem sköta en löpande serviceverksamhet.
Ergo: Låt oss skapa möjligheter för en ny sektor för effektiva, icke-vinstutdelande företag, så att vi slipper denna problematik. Herregud – när alla undrar ”var de Stora tankarna finns” inom socialdemokratin – varför inte ta chansen och försöka bygga något nytt?
Men problemet med de vinstdrivna skolorna blir ju då inte vinsterna, utan när man inför alla dessa regleringar för att inte vinster ska hamna i privata fickor.
Helt i onödan. Så länge man får bra utbildning till ett rimligt pris, så är vinster inget problem.
Eventuella övervinster förhindras, inte av regleringar utan av att konkurrenterna sopar banan med de som vill ta ut för höga vinster.
Alltså: antingen gör en skola rätt, och då får de elever (av fritt val). Eller också inte.
Hur elevpengarna sedan fördelas ska man inte ha så mycket synpunkter på, så länge som man får bra utbildning till rimligt pris.
Sedan kan man vara väldigt mycket FÖR verksamheter som återinvesterar 100% av vinsten. Men det borde inte vara ett krav från köparnas sida. Köparna, dvs vi, borde bara vara intresserade av en sak: bra utbildning till ett vettigt pris.
Visst – vi bör främst vara intresserade av en bra utbildning till ett bra pris. (Detta så klart givet att vi tar bort Marx-rastret – att vi inte bryr oss om att pengar flyter till kapitalisters fickor.) Och i en perfekt värld av perfekt konkurrens så kan inga övervinstar tas ut. Vem som helst som reflekterat över marknader kan ju bli begeistrad av detta fiffiga fenomen.
Men – som jag skrev ovan – vi lever ju inte i den perfekta världen; oligopol har redan uppstått i de sektorer vi pratar om. Och det är inte direkt sannolikt att en perfekt marknad skall uppstå: Det har redan blivit svårt för små, oberoende aktörer att vinna upphandlingar.
Detta beror inte minst på att upphandlingsförfarandena är så krångliga – något som har uppstått just för att motverka att företagen ifråga skall göra sig en hacka på att ta vissa genvägar i verksamheten. Alltså – glidningen mot frimarknadsstalinismen har slagit till.
Detta är – återigen – poängen: I praktiken har det visat sig svårt att skapa perfekta marknader i upphandlingen av komplexa tjänster från vinstutdelande organisationer.
Om vi inte lever i den perfekta konkurrensen där vinst suktar konkurrenter att starta företag och konkurrera så kanske det är för att:
1. Det har inte gått tillräckligt med tid, för att marknadsmekanismerna börjat verka.
2. Nån förbjöd vinster kategoriskt.
Sen kanske det åandra sidan går utmärkt att ta ut vinst ur företag, även om det är förbjudet. T.ex genom att anställa ägarna i styrelsen och dela ut löner som motsvarar företagets vinst. Men då kan jag inte låta bli att undra hur det inte skulle få frimarknadsstalinisterna att börja jobba igen…
Kalle har naturligtvis har rätt: Alldeles oavsett vad man själv tycker om det måste man i verkligheten faktiskt acceptera och räkna med, exempelvis, arbetarklassens ressentiment gentemot kapitalister. Frågan är ju då om vinstutdelande organisationer är mest effektiva då det gäller att producera bra utbildning i en verklighet som bl a präglas av sådant?
Det finns ingen empriri som kan visa att oreglerade marknader är mer effektiva än reglerade, det finns bara teorier om att så är fallet, men de bygger på ett antal felaktiga antaganden. Den fria marknaden är ju för det första inte en ideal essens som ligger latent i alla ekonomier. Ekonomier består av möten mellan olika typer av organisationer, vars regleringar kan vara både externt och internt kodade. Hur de faktiskt fungerar i en faktisk situation bestäms av hur deras specifika organisationer affekterar och affekteras av – hur de kan påverka och påverkas av möten med – andra organisationer. Produkter, som utbildning, uppstår i sådana möten.
Ekonomier är för det andra system som befinner sig långt från jämvikt. De är dynamiska, föränderliga per definition (annars skulle inget flöde av energi (=kapital exempelvis) kunna generera tillväxt, dvs vinst(!), öht). Därför kan ingen entydigt fastlagd organisation för evigt vara den mest effektiva producenten – den mest effektiva producenten är i sig en produkt av en intern organisation OCH möten med andra organisationer, ständigt omförhandlad i ett här och nu.
En reglering är bara en komponent i en organisation som inverkar på dess förmåga att affektera och affekteras och därigenom producera effektivt. Vi bör med andra ord akta oss för BÅDE att tro att vi kan planera ekonomiers utveckling OCH att marknaden är effektivast i sig själv.
En härlig klarsyn, Kalle. När den abstrakta Deleuzianismen omsätts i praktisk politik visar den muskler!
Intressant med ditt sätt att sätta komplexiteten som hinder för att göra kontrollerade upphandlingar. Jag kommer att tänka på hur tandläkarpraktikerna fungerar som privata företag; här är ingreppen förhållandevis väl definierade och kan bli föremål för ändliga prislistor. Man kunde ju tänka sig samma upplägg för andra operationer såsom blindtarm, ballongsprängning, höftleder osv., men för den största delen av vården, där lindring och tröst ofta måste ersätta försöken till bot, blir det hela inte mätbart och därmed passar det illa att lägga ut på entreprenad på klassiskt maner.
Din lösning kunde vara en utmärkt kompromiss, men behöver man egentligen hitta på en ny organisationsform? duger inte stiftelseformen?
Marcus: Evolution är väl ordet för de företeelser du diskuterar, den framtidsblinda utvecklingsvägen som skapas av ett gytter av samverkande viljor. Kanske kan Kalles icke vinstdrivna företag bli en katalysator i denna evolution, som leder till något bättre.
Thomas: Roligt att du gillar det hela! Om stiftelseformen – lite för jobbig rent operativt, krånglig och otymplig för mindre verksamheter. För mindre verksamheter är det nya aktiebolaget med begränsad vinstutdelning att föredra. Om jag förstått det hela rätt så var det De Gröna som pressade på för att denna skulle komma till.
Pingback: 99, our 68 » Frimarknadsstalinism: “Det handlar bara om att övervaka det bättre”
Pingback: Reflexmässigt tänkande? » Jonas Andersson
Pingback: 99, our 68 » Bittert, inte ljuvt