Tittade häromdan in på Barbicans utställning ”Radical Nature: Art and architecture for a changing planet 1969-2009”.

En hel del på ”Radical Nature” är inte särskilt radikalt,i meningen att det inte problematiserar den moderna separationen mellan Naturen och kulturen, ”miljön” och civilisationen, objekt och subjekt. Exempelvis bidrar Center for Land Use Interpretation med ett bildspel (The Trans-Alaska Pipeline) som visar hur det orörda Alaska-landskapet klipps upp av en pipeline. Absolut, lovvärt projekt, men kanske inte något som tar oss längre i diskussionen om den så kallade ”naturen”.

Allt blir helt plötsligt mycket roligare när Barbican visar Buckminster Fullers arbete, som ju på många sätt bygger på en radikal nedbrytning av separationen mellan det ”naturliga” och det ”artificiella”. (Exempelvis populäriserade Bucky begreppet ”spaceship earth”.) I en kortfilm som visas i en geodesic dome är han på lekfullt humör: Bucky står på en strand och fascineras av bubblorna de inrullande vågorna; Bucky trixar med en molekyl-liknande mobil som visar hur strukturen bakom Dymaxion-produkterna är så genial. Det är rätt fint – man ser hur ”vår tids Leonardo da Vinci” är intresserad av de logiker som ligger bakom tillblivelsen av ting (naturliga eller inte):

I am not trying to imitate nature, I am trying to discover the principles she is using.

Det finns ytterligare ljusglimtar, exempelvis ett par projekt signerade Agnes Denes – ”en pionjär inom environmental art”. Wheatfield – A Confrontation är uppenbarligen en klassiker. Jag saxar:

In 1982, [Denes] carried out what has become one of the best-known environmental art projects when she planted a two-acre field of wheat in a vacant lot in downtown Manhattan. Titled, Wheatfield — A Confrontation, the artwork yielded 1,000 lbs. of wheat in the middle of New York City to comment on ”human values and misplaced priorities”. The harvested grain then traveled to 28 cities worldwide in ”The International Art Show for the End of World Hunger” and was symbolically planted around the globe.

Barbican väljer dock att lyfta en annan aspekt av verket; som en kommentar till sambandet mellan business och ekologi, resurser och kapital, tillblivelser och nedbrytanden. Se bara på bilderna:

Visst; här kan vi se verket som ett påminnande om det ”naturliga”, mitt i det artificiella finansdistriktet. Men – som Barbican påpekar – att bruka jorden och cirkulera dess frukter är ju business i dess ursprungliga form. Sedan 2001 är ju symmetrin mellan bildernas förgrund och fond än mer påtaglig: Varken sädesfältet eller Twin Towers står ju kvar idag.

För mig leder verket tankarna till Richard Powers novell Gain, där vi får följa germinationen och tillväxten av en individ av arten ”det moderna företaget”, och samtidigt nedbrytandet av en specifik mänsklig kropp som vistas nära företaget i fråga. Businessen framstår som en organism, vars territorialisering relateras till kemiska reaktioner och mänsklig celldelning. Vi lever i en värld där vi gjort oss beroende av flödet av materia-energi, som medieras av de ”artificial beings” som vi kallar företag.

En annan favorit på utställningen är Luke Fowler; en alltmer poppis kille som nyss visades på Serpentine Gallery. I ”Radical Nature” bidrar han med dokumentärfilmen Bogman Palmjaguar (se recension), där vi får möta Bogman Bluequatz Palmjaguar;

a man who became distrustful of people and withdrew into nature. Bogman is passionate about the threatened habitat of Scotland’s Flow Country. But Bogman”™s early life and subsequent diagnosis as ”paranoid schizophrenic” conditions his relationships with other people. Describing himself as ”the hidden cat” and ”wild outlaw of paradise”, Bogman is taking legal action to remove the label ”paranoid schizophrenic”. His is both a search for justice and an attempt to find reason in the course his life has taken over the past three decades.

Enligt Barbican är Fowler intresserad av social theory; i The Telegraph beskriver han hur han försöker tackla teori genom mer intuitiva metoder. Och absolut, det känns som att verket relaterar fint till Guattaris generaliserade ekologi-tänk, där grön politik möter psykoanalys. (Fowler verkar för övrigt ofta återkomma till psyko-temat; har tidigare gjort film om Laing och Kingsley Hall.)

Kort sagt: Bogmans mentala tillstånd likställs med tillståndet i myrområdena i Flow Country. (Note: ”bog” = myr som bildar torv). Varför har dessa onda ekologier uppkommit? Vilka processer har lett fram till dagens tillstånd? För att citera Bateson (som citerar någon annan): ”The fathers have eaten bitter fruit and the children’s teeth are set on edge”. Cybernetiken lär oss att vissa händelser kan sätta system – mentala såväl som ”biotopiska” – i obalans. Historiska händelser (som Versaillefreden) kan återverka på eftervärlden – i generation efter generation.