Såg dock intressanta paralleller mellan ”nätpolitik”-diskussionen och futuristerna.
Futuristerna var intresserade av hastigheter, flöden, mass-beteenden, och ny teknologi – det är nätsvärmarna med.
Vidare vägrade futuristerna att se världen i statiska termer – de såg allting i termer av mer eller mindre efemära tillblivelser, och i termer av konstant evolution. (Bergsons tankar om skapandeprocesser var uppenbarligen en viktig komponent i deras arbete.) Samma ser vi ju idag bland nätsvärmarna.
Futuristerna var också intresserade av vilka subjekt som skapas i denna värld av hastigheter, teknologier, och artificiella naturer (de gillade att avbilda staden). Detsamma gäller nätsvärmarna.
Samma intressen för hastigheter, massor och tillblivelser märks även i Tate Moderns bokaffär. Där finns nya utgåvor om hastighetens subjekt (Virilios Försvinnandets estetik), folkmassor och tillblivelser (ny bok om Deleuze influenser, där Eric Alliez skriver om Tarde, och även Bergson avhandlas).
Det verkar som om folk uppfattar nätsvärmarna på samma sätt som man en gång såg på futuristerna: Teknikdeterminister som hävdar att omvärlden inte ”fattat” det nya. Detta är en missuppfattning.
Ingen nätsvärmare har hävdat att en värld av hastigheter, massor och nya teknologier är ”bra”. Det går inte att romantisera Teknologin separat från ”mänsklig” kultur – på samma sätt som det inte går att romantisera Naturen såsom någonting som någonting frikopplat från kulturen.
Här är nätsvärmarna alltså främst intresserade av ontologi. De säger bara: ”Kolla – såhär ser världen ut. Natur och kultur är inflikade i varandra. Teknologisk innovation och politik är samma sak. Vad gör vi nu?”
Det svärmiska kommer in främst i bilden när
a) man slås av det vackra i immanensen och tillblivelserna, och
b) man ser hur vår samexistens med natur och teknologi – hur hastighetens och massans logiker – skapar nya kapaciteter för handling.
Poängen är att inse att vi är en del av ett ”ändligt modus bland substansens oändliga modi” (ur Spindlers nya bok om Spinoza, sid 24), och att det är utifrån denna insikt som vi kan bli del av nya tillblivelser, nya samhällen, nya politiska subjekt.
16 tankar kring ”Tolv punkter om futurism och nätsvärmeri”
Marcus
Fascism-kopplingen är ju också intressant och värd att bevaka. Vilka tendenser ska nätsvärmarna akta sig för, så att de inte kollapsar i fascism?
– Ett upphöjande av destruktiva hacks till nätpolitik? (Krigsmaskin som tar över Staten)
– Anti-iorisk (!) framstegsoptimism? (Nihilism)
– …?
Jag kan inte säga att jag har ägnat någon seriösare tankeverksamhet kring detta; men samma tanke har spontant slagit mig. Jag tror
att man måste bygga hela grunden på en icke-våldsfilosofi. Annars är det lätt att historien upprepar sig —
Icke-våldsfilosofin, måste införlivas inom alla ”sfärer”: vare sig det handlar om svärmeri eller vetenskaplig praxis. En icke-våldsfilosofi måste ju också stå på vissa ”grunder”; här är ekosofin väldigt frestande som grund.
Ja, något mer kanske behövs ändå. Detsamma, tycker jag, gäller för mycket av flödesontologien etc. Visst, vi tror på en platt ontologi etc., men hur skall vi förhålla oss till mer konkreta frågor kring vilken värld vi vill bygga? (Skall kolla upp Zizeks Deleuzekritik – i Organs without bodies dissar han Deleuze meningslösa surf-filosofi.. typ. Meningen är att detta skall med i artikeltext. Återkommer kanske till er om detta.)
Heiti: Fast vad är våld i en avhumaniserad värld? Faller våld mot mina kommunikationsvägar i den kategorin? Är våld mot min ekologi våld mot mig? Våld mot mina ägodelar?
Kalle: Men vi ska ju inte bygga en värld (smygutopist där!), utan frigöra problemens inneboende potential att lösa sig själva. Till det räcker inte utrop som ”surf’s up”, ”laissez faire”, ”vi lever i den bästa avalla tänkbara världar” eller något sådant, utan hårt arbete: byggande, älskande.
Lösningen på konkreta frågeställningar finns aldrig i ontologin, utan i den frågan där, det problemet där…
De frågorna som du ställer är just några av stötestenarna för ekosofin.
T.ex. har den Norske filosofen Jon Wetlesen försökt bygga en etik utifrån motiveringen att djur och växter och till och med ekosystem tillskrivs moralisk status. Wetlesen utgår från Spinozas idé att alla levande varelser ståndaktigt strävar efter att hålla ut [conatus], dvs. efter att upprätthålla sin strukturella och funktionella egenhet, och att denna strävan är det om karaktäriserar en individuell varelse. En sådan inneboende strävan, säger Wetlesen finns inte bara hos levande varelser utan också hos arter, ekosystem och biosfären som helhet.Wetlesen överskrider alltså den människocentrerade etiken till förmån för en ekocentrisk etik.
Utökar man även ekologitanken till att innefatta: tankar, semiosfär, artefakter — då blir diskussionen rätt intressant.
Marc: Ja, absolut, jag är med dig. Men i den frågan där, vad skall vi luta oss mot?
Marcus
Kalle: Varför räcker det inte med principiella förhållningssätt? Typ:
1. Erkänn problemets haecceitet
2. Öppna upp för tillblivelsen av inneboende lösningspotentialer (genom byggande och experimenterande)
Heiti: Jobbar vi ickevåld får vi alltså inflation i skyddsvärda sfärer, ända till det absurdas gräns, tror jag. Man måste också revidera våldsbegreppet som sådant, tror jag, och inte bara de sfärer som våldsbegreppet kan appliceras på.
Våld förstås oftast som något slags intrång, och det intuitiva skyddet mot intrång är att upprätta en absolut och förstärkt gräns. Jag tror att Wetlesen har fel som försöker finna någon slags förnuftig princip för att avgöra vad som förtjänar att skyddas på det sättet, men han är på rätt spår som frågar Spinoza…
Våld bör ses som det som hindrar eller bryter ner conatus, inte det som kränker (tränger in i) en sfär som erkänns organismer (biologiska och andra) som äger conatus. Skillnaden är måhända subtil, men viktig.
Jag kan relatera till mitt ständiga favoritexempel (för att det är lätt provocerande): Yttrandefrihet. Uppfattad som universell rättighet – en sfär skyddad från intrång – är den helt meningslös och ibland rentav förkastlig.
När en etablerad dansk tidning som Jyllandsposten publicerar karikatyrer av en icke avbildningsbar religiös symbol – islams profet Muhammed – finns det ingen poäng med att principiellt försvara denna publicering och kalla det en yttrandefrihetsfråga. Problemet är snarare att muslimer här, liksom ofta i övrigt, saknar såväl yttrandefrihet (juridiskt i många muslimska länder, och genom social kontroll såväl där som på många andra platser) som faktiska yttrandemöjligheter: Tillräcklig tillgång till effektiva kommunaktionskanaler. Här handlar problemlösningen inte om att förbjuda Jyllandsposten att publicera, utan om att bygga olika sätt – ju fler desto bättre – som ger muslimer i Danmark(och resten av världen) bättre kommunikationsmjöligheter.
Låsningen, mellan maktutövning genom kontroll över en informationskanal (för det är det som karikatyrpubliceringen är) och den tänkta ”rätten” att yttra sig, uppstår som en följd av att hävda absoluter och universaliteter.
Till sist: När/om man stöter på konkreta problem där principerna i kommentaren till Kalle inte fungerar, ja då får man naturligtvis mixtra och experimentera även med principerna. 🙂
2. Öppna upp för tillblivelsen av inneboende lösningspotentialer (genom byggande och experimenterande)
Ett extremfall då för att illustrera problemet. Är det tillåtet att ”experimentera” med minoriteter som Romer genom t.ex. sterilisering när staten tycker sig ha ett ”Zigenarproblem” (detta, enligt mig groteska övergrepp, har ju hänt)?
Marcus
Ja, ett experiment kvalificerar det ju som, men knappast ett som öppnar problemet för inneboende lösningspotentialer. Tvärtom stänger det ju av all framtida tillblivelse…
Det handlar ju en del om en filosofiskt giltig definition av ett problem, också. Är det ”zigenarproblem” som Staten upplever verkligen ett problem i någon filosofisk mening?
Dessutom kan jag förtydliga att jag inte har något emot en ickevålds-princip som en avtalspunkt mellan människot, det är bara att den inte räcker och att den inte går att formulera filosofiskt på något vettigt sätt. Den rår ju exempelvis inte på våld mot ekologier, utan att upprätta en ny dikotomi mellan biologiska och teknologiska ekologier, och så vidare i allt större cirklar tills det blir meningslöst.
Som expressiv komponent i ett konkret samhällsbygge kan ickevålds-principen fungera effektivt mot exempelvis sådana scenarier du lyfter fram. Poängen är dock att då har vi insett att våldsproblemet faktiskt existerar före ickevåldsprincip-lösningen och inte tvärtom. Ickevåld kan inte göras till en transcendental, universell princip som vi försöker motivera, och som tvångssterilisering är ett evigt brott mot.
Det är ett annat sätt att erkänna problemets haecceitet (1).
Marcus
Alltså, argumentet att ett problem alltid föregår en lösning är ett annat sätt att erkänna problems haecceitet. Problem uppstår alltså inte för att det sker ett brott mot eviga principer, som det är en lösning att återupprätta.
”utan att upprätta en ny dikotomi mellan biologiska och teknologiska ekologier”
Jag tror inte att det behövs – men samtidigt erkänner jag att jag inte tänkt vidare kring detta.
Man bör ju behandla alla ekologier generellt. Precis som när vi kämpar för att ”Gårdaekologin”(som ju är en Urban ekologi och per definition inte biologisk) skall överleva i Göteborg (undgå rivning) – allt är ju delaktigt i våra ekologier: tankar, artefakter, biotoper, samhällen, ekosystem, biosfär..etc. etc.
En icke-våldsfundament hjälper oss just med att komma bort från dikotimiserandet; den hjälper oss att förhålla oss till vår omvärld, med vare sig det handlar om hus, blommor eller minoritetskulturer.
Samma icke-vålds-etiska regel generellt för alla ekologier således…Men detta är ju någonting annat än universalistiska upplysningstankar. Jag saxar ur en text som jag skrivit innan:
”En värld utan slutgiltiga, absoluta, universella, objektiva sanningar, befolkat med kategorifria,
föränderliga, icke-essentiella individer och en mångfald av kulturer, idéer, tankar, som
ständigt blir till – det vill säga: en extravagant, aktiv och överdådig Natur — ställer
onekligen upplysningstänkandets universalistiska och rationalistiska antaganden om ett
idealsamhälle (som har en given riktning) på huvudet. Ödmjukhet, respekt, varsamhet, lyhördhet, deltagande, identifikation, acceptans, icke-våld
är några av övergripande premisser som går att härledas51 ur denna syn på världen; det vill
säga behovet av ett ekosofiskt, eller djupekologiskt, grundval för vår samexistens är idag trängande. Samtidigt kan några av dessa grundläggande premisser – t.ex. ickevåld – när
dragna till sin extrempunkt, generera komplicerade etiska spörsmål för människor, speciellt
ifall man konsekvent handlar enligt principen om likställdhet. Även ekosofiska grundvalar för vårt handlande måste ses som provisoriska hållpunkter,
och inte som dogmatiska maximer; annars hamnar vi åter i den essentialism som vi försöker
undfly. Vi borde istället prata om levbara ekologier, dels för att tydliggöra det breda spektrum av aktörer, aktanter och relationer de emellan som konstruerar naturkulturer/samhällen/
tankar/diskurser, men också för att betona samhällsutvecklingen som någonting provisoriskt
och ömtåligt.”
…men det är ju ingen enkel fråga. Skall kolla lite om vad Naess skrev i boken om Gandhi och icke-våld…återkommer
Marcus
Fast jag menar att det är skillnad på att upplösa natur/kultur-dikotomin och att hävda en universell ickevåldsprincip. Om något gör upphävandet av dikotomin det svårare att upprätthålla ickevålds-principen (därav frågan om det ska räknas som våld att ge sig på mitt internet, som ju innehåller mitt distribuerade Jag) – definitivt om det ska ske utan att omtolka vad som menas med ”våld”.
Ja, vad menas med Våld egentligen? Är motsatsen till våld en ”handling” av icke-handling? Skall man definiera våld som en ”handling” som går emot en annans (människa, djur, växt) vilja? Räknas undersökande av Naturen i ett laboratorium som en vålds-handling — eller beror det på vad resultaten skall användas till (t.ex. vapenforskning)?
Känner att vi skulle behöva lite insights från Per just nu. Han har ju grottat mycket i dessa frågor….
Jag skulle vilja säga att en ickevåldsprincip som bäst är en vacker och viktig överenskommelse som reglerar förhållandet mellan människor i konkreta sammansättningar, men att den är oerhört svår att sträcka utöver det. Kanske har någon smartare än jag tänkt ut hur det ändå kan göras…
Kan vi bara se på ickevåld som icke-handling så bör vi lägga ner det spåret på en gång, menar jag. Men kan vi förstå icke-våld som en positivt konstruerande handling, som INTE är i egentlig opposition till en vålds-handling – ja, då kanske vi kan nå vidare. (Men då pratar vi å andra sidan bara om en synonym till vårt ”byggande”. 🙂 )
Fascism-kopplingen är ju också intressant och värd att bevaka. Vilka tendenser ska nätsvärmarna akta sig för, så att de inte kollapsar i fascism?
– Ett upphöjande av destruktiva hacks till nätpolitik? (Krigsmaskin som tar över Staten)
– Anti-iorisk (!) framstegsoptimism? (Nihilism)
– …?
Marcus:
Jag kan inte säga att jag har ägnat någon seriösare tankeverksamhet kring detta; men samma tanke har spontant slagit mig. Jag tror
att man måste bygga hela grunden på en icke-våldsfilosofi. Annars är det lätt att historien upprepar sig —
Icke-våldsfilosofin, måste införlivas inom alla ”sfärer”: vare sig det handlar om svärmeri eller vetenskaplig praxis. En icke-våldsfilosofi måste ju också stå på vissa ”grunder”; här är ekosofin väldigt frestande som grund.
Ja, något mer kanske behövs ändå. Detsamma, tycker jag, gäller för mycket av flödesontologien etc. Visst, vi tror på en platt ontologi etc., men hur skall vi förhålla oss till mer konkreta frågor kring vilken värld vi vill bygga? (Skall kolla upp Zizeks Deleuzekritik – i Organs without bodies dissar han Deleuze meningslösa surf-filosofi.. typ. Meningen är att detta skall med i artikeltext. Återkommer kanske till er om detta.)
PS. Köpte nämnda bok om Deleuze philosophical linages. Rapporterar om det står någet kul i den.
Heiti: Fast vad är våld i en avhumaniserad värld? Faller våld mot mina kommunikationsvägar i den kategorin? Är våld mot min ekologi våld mot mig? Våld mot mina ägodelar?
Kalle: Men vi ska ju inte bygga en värld (smygutopist där!), utan frigöra problemens inneboende potential att lösa sig själva. Till det räcker inte utrop som ”surf’s up”, ”laissez faire”, ”vi lever i den bästa avalla tänkbara världar” eller något sådant, utan hårt arbete: byggande, älskande.
Lösningen på konkreta frågeställningar finns aldrig i ontologin, utan i den frågan där, det problemet där…
Kalle:
Låter spännande!
Marcus:
De frågorna som du ställer är just några av stötestenarna för ekosofin.
T.ex. har den Norske filosofen Jon Wetlesen försökt bygga en etik utifrån motiveringen att djur och växter och till och med ekosystem tillskrivs moralisk status. Wetlesen utgår från Spinozas idé att alla levande varelser ståndaktigt strävar efter att hålla ut [conatus], dvs. efter att upprätthålla sin strukturella och funktionella egenhet, och att denna strävan är det om karaktäriserar en individuell varelse. En sådan inneboende strävan, säger Wetlesen finns inte bara hos levande varelser utan också hos arter, ekosystem och biosfären som helhet.Wetlesen överskrider alltså den människocentrerade etiken till förmån för en ekocentrisk etik.
Utökar man även ekologitanken till att innefatta: tankar, semiosfär, artefakter — då blir diskussionen rätt intressant.
Marc: Ja, absolut, jag är med dig. Men i den frågan där, vad skall vi luta oss mot?
Kalle: Varför räcker det inte med principiella förhållningssätt? Typ:
1. Erkänn problemets haecceitet
2. Öppna upp för tillblivelsen av inneboende lösningspotentialer (genom byggande och experimenterande)
Heiti: Jobbar vi ickevåld får vi alltså inflation i skyddsvärda sfärer, ända till det absurdas gräns, tror jag. Man måste också revidera våldsbegreppet som sådant, tror jag, och inte bara de sfärer som våldsbegreppet kan appliceras på.
Våld förstås oftast som något slags intrång, och det intuitiva skyddet mot intrång är att upprätta en absolut och förstärkt gräns. Jag tror att Wetlesen har fel som försöker finna någon slags förnuftig princip för att avgöra vad som förtjänar att skyddas på det sättet, men han är på rätt spår som frågar Spinoza…
Våld bör ses som det som hindrar eller bryter ner conatus, inte det som kränker (tränger in i) en sfär som erkänns organismer (biologiska och andra) som äger conatus. Skillnaden är måhända subtil, men viktig.
Jag kan relatera till mitt ständiga favoritexempel (för att det är lätt provocerande): Yttrandefrihet. Uppfattad som universell rättighet – en sfär skyddad från intrång – är den helt meningslös och ibland rentav förkastlig.
När en etablerad dansk tidning som Jyllandsposten publicerar karikatyrer av en icke avbildningsbar religiös symbol – islams profet Muhammed – finns det ingen poäng med att principiellt försvara denna publicering och kalla det en yttrandefrihetsfråga. Problemet är snarare att muslimer här, liksom ofta i övrigt, saknar såväl yttrandefrihet (juridiskt i många muslimska länder, och genom social kontroll såväl där som på många andra platser) som faktiska yttrandemöjligheter: Tillräcklig tillgång till effektiva kommunaktionskanaler. Här handlar problemlösningen inte om att förbjuda Jyllandsposten att publicera, utan om att bygga olika sätt – ju fler desto bättre – som ger muslimer i Danmark(och resten av världen) bättre kommunikationsmjöligheter.
Låsningen, mellan maktutövning genom kontroll över en informationskanal (för det är det som karikatyrpubliceringen är) och den tänkta ”rätten” att yttra sig, uppstår som en följd av att hävda absoluter och universaliteter.
Till sist: När/om man stöter på konkreta problem där principerna i kommentaren till Kalle inte fungerar, ja då får man naturligtvis mixtra och experimentera även med principerna. 🙂
2. Öppna upp för tillblivelsen av inneboende lösningspotentialer (genom byggande och experimenterande)
Ett extremfall då för att illustrera problemet. Är det tillåtet att ”experimentera” med minoriteter som Romer genom t.ex. sterilisering när staten tycker sig ha ett ”Zigenarproblem” (detta, enligt mig groteska övergrepp, har ju hänt)?
Ja, ett experiment kvalificerar det ju som, men knappast ett som öppnar problemet för inneboende lösningspotentialer. Tvärtom stänger det ju av all framtida tillblivelse…
Det handlar ju en del om en filosofiskt giltig definition av ett problem, också. Är det ”zigenarproblem” som Staten upplever verkligen ett problem i någon filosofisk mening?
Dessutom kan jag förtydliga att jag inte har något emot en ickevålds-princip som en avtalspunkt mellan människot, det är bara att den inte räcker och att den inte går att formulera filosofiskt på något vettigt sätt. Den rår ju exempelvis inte på våld mot ekologier, utan att upprätta en ny dikotomi mellan biologiska och teknologiska ekologier, och så vidare i allt större cirklar tills det blir meningslöst.
Som expressiv komponent i ett konkret samhällsbygge kan ickevålds-principen fungera effektivt mot exempelvis sådana scenarier du lyfter fram. Poängen är dock att då har vi insett att våldsproblemet faktiskt existerar före ickevåldsprincip-lösningen och inte tvärtom. Ickevåld kan inte göras till en transcendental, universell princip som vi försöker motivera, och som tvångssterilisering är ett evigt brott mot.
Det är ett annat sätt att erkänna problemets haecceitet (1).
Alltså, argumentet att ett problem alltid föregår en lösning är ett annat sätt att erkänna problems haecceitet. Problem uppstår alltså inte för att det sker ett brott mot eviga principer, som det är en lösning att återupprätta.
”utan att upprätta en ny dikotomi mellan biologiska och teknologiska ekologier”
Jag tror inte att det behövs – men samtidigt erkänner jag att jag inte tänkt vidare kring detta.
Man bör ju behandla alla ekologier generellt. Precis som när vi kämpar för att ”Gårdaekologin”(som ju är en Urban ekologi och per definition inte biologisk) skall överleva i Göteborg (undgå rivning) – allt är ju delaktigt i våra ekologier: tankar, artefakter, biotoper, samhällen, ekosystem, biosfär..etc. etc.
En icke-våldsfundament hjälper oss just med att komma bort från dikotimiserandet; den hjälper oss att förhålla oss till vår omvärld, med vare sig det handlar om hus, blommor eller minoritetskulturer.
Samma icke-vålds-etiska regel generellt för alla ekologier således…Men detta är ju någonting annat än universalistiska upplysningstankar. Jag saxar ur en text som jag skrivit innan:
”En värld utan slutgiltiga, absoluta, universella, objektiva sanningar, befolkat med kategorifria,
föränderliga, icke-essentiella individer och en mångfald av kulturer, idéer, tankar, som
ständigt blir till – det vill säga: en extravagant, aktiv och överdådig Natur — ställer
onekligen upplysningstänkandets universalistiska och rationalistiska antaganden om ett
idealsamhälle (som har en given riktning) på huvudet. Ödmjukhet, respekt, varsamhet, lyhördhet, deltagande, identifikation, acceptans, icke-våld
är några av övergripande premisser som går att härledas51 ur denna syn på världen; det vill
säga behovet av ett ekosofiskt, eller djupekologiskt, grundval för vår samexistens är idag trängande. Samtidigt kan några av dessa grundläggande premisser – t.ex. ickevåld – när
dragna till sin extrempunkt, generera komplicerade etiska spörsmål för människor, speciellt
ifall man konsekvent handlar enligt principen om likställdhet. Även ekosofiska grundvalar för vårt handlande måste ses som provisoriska hållpunkter,
och inte som dogmatiska maximer; annars hamnar vi åter i den essentialism som vi försöker
undfly. Vi borde istället prata om levbara ekologier, dels för att tydliggöra det breda spektrum av aktörer, aktanter och relationer de emellan som konstruerar naturkulturer/samhällen/
tankar/diskurser, men också för att betona samhällsutvecklingen som någonting provisoriskt
och ömtåligt.”
…men det är ju ingen enkel fråga. Skall kolla lite om vad Naess skrev i boken om Gandhi och icke-våld…återkommer
Fast jag menar att det är skillnad på att upplösa natur/kultur-dikotomin och att hävda en universell ickevåldsprincip. Om något gör upphävandet av dikotomin det svårare att upprätthålla ickevålds-principen (därav frågan om det ska räknas som våld att ge sig på mitt internet, som ju innehåller mitt distribuerade Jag) – definitivt om det ska ske utan att omtolka vad som menas med ”våld”.
Marcus:
Ja, vad menas med Våld egentligen? Är motsatsen till våld en ”handling” av icke-handling? Skall man definiera våld som en ”handling” som går emot en annans (människa, djur, växt) vilja? Räknas undersökande av Naturen i ett laboratorium som en vålds-handling — eller beror det på vad resultaten skall användas till (t.ex. vapenforskning)?
Känner att vi skulle behöva lite insights från Per just nu. Han har ju grottat mycket i dessa frågor….
Jag måste nog läsa på lite till:
http://en.wikipedia.org/wiki/Nonviolent
Yes! Calling dr Herngren… Pick up the phone!
Jag skulle vilja säga att en ickevåldsprincip som bäst är en vacker och viktig överenskommelse som reglerar förhållandet mellan människor i konkreta sammansättningar, men att den är oerhört svår att sträcka utöver det. Kanske har någon smartare än jag tänkt ut hur det ändå kan göras…
Kan vi bara se på ickevåld som icke-handling så bör vi lägga ner det spåret på en gång, menar jag. Men kan vi förstå icke-våld som en positivt konstruerande handling, som INTE är i egentlig opposition till en vålds-handling – ja, då kanske vi kan nå vidare. (Men då pratar vi å andra sidan bara om en synonym till vårt ”byggande”. 🙂 )
Kanske borde vi studera Morten Tønnessen försök ”Umwelt Etics”:
http://www.ut.ee/SOSE/sss/tonnessen311.pdf