Hur navigera bland miljörörelserna i EU-valet?

Antipolitik; det tråkiga med partipolitiken är just det antipolitiska. I slutet av sin Political Machines (2001, Athlone) förser Andrew Barry sina läsare med en liten ordlista. Under rubriken ”Political and anti-political” finns följande definition:

An index of the degree to which a problem or object is open to contestation and dissensus. In this sense scientific arguments can be political in the sense that they open up a space for dissensus. Conversely political projects and ideologies can be anti-political to the extent that their ambition is to close down the space of contestation. (268-269)

Exempelvis kan man säga att den partipolitiska processen kring den planerade rivningen av Gårda här i Göteborg är ”anti-politisk”, i meningen att den syftar till att nå fram till ett konsensus i frågan. Ledningarna för socialdemokraterna och miljöpartiet träffar en överenskommelse kring rivningen, och denna position försvaras med en samling argument – beräkningar över hur mycket Svenska Mässan betyder för Göteborgs ekonomi, mätningar av luften i området etc. Gårdas alternativa framtider – och möjligheten att säga någonting avvikande kring dessa framtider – stängs alltså gradvis ned i denna process av överenskommelser, beräkningar och mätningar.

I fallet Gårda ser vi alltså hur policyvärlden av nödvändighet måste snäva in diskussionen för att i slutändan nå konsensus. Men även på andra vis kan partipolitiken verka avpolitiserande. Såg igår på Kunskapskanalens ”Storforum” om EU. I programmet bredde socialdemokraten Jan O Karlsson på om den stora visionen om EU. I denna vision kan unionen 

• fungera som ett ramverk för de europeiska sociala modellernas fortlevnad 
• verka som en ”soft power” inom internationell politik – vare sig det gäller demokratiseringsprocesser eller att upprätthålla internationell lag
• skapa en fungerande samhällsmodell som inte faller in i de övriga dominerade modellerna. För att citera Zizek: ”To put it bluntly, do we want to live in a world in which the only choice is between the American civilisation and the emerging Chinese authoritarian-capitalist one? If the answer is no then the only alternative is Europe.”

Det tragiska är att vi aldrig hör en socialdemokrat i regering eller opposion uttala denna vision. Uppenbarligen kostar det för mycket att leda – inte följa – en opinion. Resultatet blir antipolitik; konsensus istället för dissensus.

Sannolikt kommer det ta ännu längre tid innan vi hör svenska gröna folkvalda uttala sig på samma vis som de gröna på kontinenten talar om EU-projektet. Jag skulle dock gärna sett att det fanns någon kandidat inom de gröna som sade sig vara för införandet av euron, och som uppvisade en mer konstruktiv inställning till Lissabonfördraget.

MEN – för att återknyta till min artikel om bloggkloaken och EU: Allt det som Karlsson, Zizek, och Europas gröna talar om kan inte uppstå genom att olika EU-symboler pådyvlas medborgarna. Åkallandet av en transcendens – i form av Ödet, Historien, ideologier etc. – har i allmänhet antipolitiska effekter. Det är endast genom politiseringen som vi kan bygga ett europeiskt projekt. Det enda vi kan hoppas på är att europeiska publics uppstår immanent, genom att vi européer affekteras av sakfrågor som gemensamt berör oss. 

Ur detta perspektiv är detta val Piratpartiets. Här kan vi verkligen tala om att politisera; ”om att öppna upp ett utrymme för dissensus”. Ett nytt politiskt subjekt har uppstått – som en slimemould-klump i trädgården – av människor som tidigare inte affekterats av EU-politik. Saken blir inte sämre av att detta politiska subjekt sträcker sig bortom nationens gränser – via IRC-kanaler och Twitter samordnas nu denna pan-europeiska slemklump.

Jag applåderar därför alla de som redan stött Amelia Andersdotter i hennes kampanj. En röst på henne (eller på pp som helhet) är nämligen även en röst på hela den svärm som på senare tid engagerat sig i exempelvis Telekompaketet. Betänk vad ChrisK skriver apropå Sveriges kommande roll som ordförandeland:

Det är bara att välkomna EU till landet med arga och skärpta nätpolitiska bisvärmar, 40 000 piratpartister, världens största bittorrenttracker, en tokigt stor bloggosfär”¦ etc.

Man kan nästan se det framför sig – en svensk pp-parlamentariker nere i Bryssel, hälsad av en representant från kunskapslåsningsslobbyn. Lobbyisten skrockar ”you and whose army?”, varpå kandidaten svarar: ”Armé? Vi jobbar inte krigsmetaforer. Vi jobbar kärlek. Det är denna kärlek till sakfrågan som gör att jag har en distribuerad hjärna – en hjärna som gör mig smartare och snabbare än dig.”

Svärmeri? Ja, kanske. Men – som sagt – i piratkontexten ser vi ju nu den typ av multitud-genererande ”materiella kärlek” som Hardt och Negri efterlyst. (Var finns H&N-läsarna när man behöver dem?) 

Men min röst då? Well, Oscar Schwartz har skrivit att ”nätet är ett digitalt Amazonas och Piratpartiet en digital miljörörelse”. Och visst – som Anna Dahlberg skrev i söndags:

Allt talar för att nykomlingen Piratpartiet kommer att segla in i EU-parlamentet om en vecka. … I EU-politiken händer det nämligen saker. Nya partier gör succé, andra spottas ut som klementinkärnor. Jämför det med våra svenska riksdagsval där stiltjen är grundmurad. Inte sedan Miljöpartiet gjorde comeback i riksdagen efter valet 1994 har något parti lyckats klättra över fyraprocentsspärren.

Dessutom har vi ju tankefiguren ”Bevara Internet”; idén att en viktig ekologi av idéer nu hotas, och att denna ekologi måste försvaras. ”Platta ontologier” är ju alltid väldigt tilltalande, och Guattaris tanke om ”generaliserade ekologier” är ju ett finfint sätt att tänka det politiska. (Se mer i min text om grön utopi.) I detta perspektiv kan det piratiga och det gröna mötas. Förhoppningsvis kommer vi – under det kommande året, fram till valet 2010 – se dessa flyta samman på ett lyckat vis.

I detta val kommer jag – allt ovanstående till trots – att rösta grönt. Jag vill ha ett EU-parlament som dels röstar rätt när det gäller nätpolitiken, men som även fattar rätt beslut inom klimatområdet, jämställdhet, sociala frågor osv. (Det faktum att ingen av kandidaterna på listan är tillräckligt pro-EU i mina ögon är en aning olycklig, men frågan om vårt förhållningssätt till exempelvis Euron och Lissabonfördraget måste ju främst avhandlas på riksnivå.)

Brokep har lyft två namn – Carl Schlyter och Zaida Catalan – som bra gröna kandidater till EU-parlamentet. Jag håller med: Schlyter är utomordentligt påläst och en viktig tillgång, Catalan profilerar sig som en mer ”EU-optimistisk” kandidat. Framförallt tänker bägge kandidater rätt kring ”nätpolitiken”.

Förhoppningsvis får båda en plats i parlamentet. Carl har dock mycket starkt stöd, och jag chansar på att hans mandat kommer förlängas oavsett hur jag kryssar. (Det skall mycket till för att antingen Isabella Lövin eller någon annan skall rubba hans förstaplats.) Ergo, min röst går till Zaida.