Efter fredagens ledare i GöteborgsPosten – om miljöpartiets stöd till rivningen av Gårda – kom diskussionen igång rejält. Nu hoppas flera av oss på att rivningsivrarna skall träda fram och räta ut alla frågetecken.
I väntan på detta kan vi roa oss med att titta på en trendmeter från Knuff.se. Cirkulationen av ordet ”Gårda” motsvaras av röd linje:
(Som jag redan skrivit om tidigare är dessa nya verktyg bra exempel på den typ av värdemätare som Tarde efterlyste i sin Psychologie Economique. Genom att integrera sådana i vår arsenal av mätetal för att fånga ekonomin skulle vi göra de ekonomiska vetenskaperna till det som Bruno Latour och Vincent Leipinay kallar ”vetenskapen om passionerade intressen”. Men detta är ju en sak som vi kan diskutera en annan gång.)
Intressant att titta närmare på en ”Gårda”-ordsökning hos Knuff: Det finns ju ingen – inte en endaste en – som är positiv till bilifieringen av Gårda, inte en enda som tycker att de gamla nedgångna husen är ett acceptabelt offer för att gynna näringslivets samlingar på Mässan. Men var bedrivs då ”kampanjen” för detta? (Ledande fråga.)
Några funderingar i det sammanhanget:
1. Staten (med stort S) misslyckas gång på gång med att använda exempelvis bloggosfären som opinionsskapande plattform. Många partistrateger står ju just nu och kliar sig i huvudet och svär över att ”Det här med bloggar och Twitter och Facebook funkar ju inte. Är nog bara en mediahype…” Nä, klart som fan att det inte funkar om man tror att sociala media bara är nya kanaler att använda som megafon! Det är ju kommunikationen bloggar emellan (det polyfona) som bygger opinion i bloggosfären, inte kommunikationen mellan en blogg och och dess läsare… På internet BILDAS opinioner, det är bara via envägsmedier som opinion i någon mån kan SKAPAS. Det var exempelvis inte Obamas mediestrategers satsning på sociala media som grundlade framången i den opinionen (vilket våra partistrateger trodde) – den byggdes underifrån, Obamas starteger var bara tillräckligt smarta att fånga upp det, låta sig affekteras och affektera.
2. Kommer Staten alltid att välja andra kanaler för sitt opinionsskapande? Sociala medier lämpar sig ju inte för opinons-SKAPANDE, de är ekologier där opinioner av olika sorter BILDAS. Måste vi i så fall kanske bli bättre på att bygga ihop oss med andra kanaler för att plugga in opinionen i en deweysk offentlighet (Twingly är ett bra exempel på hur det kan göras, många av er tog er in på debattsidorna under FRA-debaclet – också ett exempel)?
3. Finns det en inneboende logik hos sociala, nätverkande media att resa ”väggar” i mer än en betydelse? Man har alltid nära till en åsiktsfrände på internet – riskerar man då att evigt hamna mitt i en tidvåg av likasinnade och helt enkelt överväldigas av den till den grad att man tror att ”alla” delar ens åsikt och det bara är Storebror Staten som håller emot? Blir då inte nätet en grogrund för konspirationteorier, vilka enkelt kan avfärdas av makten? Kan man på något sätt motverka detta?
4. Hur byggar man ihop bloggosfärens demokratiska samtal med beslutsprocesserna?
Marcus, oerhört bra synpunkter. Några spontana tankar som föll:
Även här återkommer ju _tanken_ på att vi inte har ”kontroll” på ekologier och dess relationer och de Emergenta strukturerna som uppstår, vikla är mer än summan än ekosystemets ingående ”delar”.
Trean är en brännande punkt. Hur stor är ”opinionen” egentligen? Eller riskerar vissa publics bli elitistiska projekt, med obefintliga propotioner – eller är det en övergångsfas (elitism -> real publics) i väntan på en total assimilering mer Internet(s): en slutgiltig cyborgisering av våra subjekt?
Punkt fyra är en våt dröm för de politiska ideologier som kämpar för gräsrotsdemokrati…Sveriges kommun och landsting (SKL) experimenterar ihop med fyra olika kommuner att införa någonting som kallas: Participatory budgeting….
http://en.wikipedia.org/wiki/Participatory_budgeting.
Det är ett sätt – och här kanske man kan plugga in detta i de olika slags demokratiska sfärerna som existerar: internets (blogg, wiki, twitter, fb, etc) , intresseorganisationer, hembygdsföreningar, myndigheter, företag, etc. etc.
Jag kämpar lite för att få in Borås in i detta….
Heiti: Just det, vi kan inte kontrollera de här processerna, men vi kan kanske – som Obamas strateger – lära oss att förstärka respektive försvaga tendenser, elda på respektive begränsa smittor.
Sedan menar jag att inte bara handlar om hotande elitism. Det är ju egentligen inte en fråga om hur stor opinionen är, utan i högre grad om vilka andra flöden den är kopplad till. Jag tror att man måste utvidga nätpolitiken, inte tänka så mycket mobilisering (very ’68…) utan jobba mer mot att hitta produktiva kopplingar, öppna kontaktytor och så vidare. Detta görs redan i viss mån, men det finns en hel del experimenterande kvar att göra…
Exciting! Diskussionen här triggar dock igång en massa deltagardemokrati/deliberativ demokrati-distinktioner från mitt 90-tal som jag ska låta er slippa. 🙂
Nöjer mig istället med ytterligare en Gårdagate-länk: http://mats-berglund.blogspot.com/2009/06/garda.html
Johannes: Låt inte mig slippa för min skull! Det kunde bli intressant, även om jag (som vanligt) är skeptisk till allt annat än pragmatiska handlingar med maximal haecceitet. 🙂