Vaknade imorse av att höra en rejäl boksågning på P1s Kulturnytt. Recensenten pekade på ironin i att å ena sidan skriva om hur interaktivitet etc. förändrar allt, om hur långt vi kommit efter bokpressmonopolen – och att å andra sidan producera och distribuera texten på ett rätt ordinärt vis.
Hur som helst – här är ett första utkast till En liten bok om slem. Ni som läste bloggen förra året kommer att känna igen allt; ni kanske till och med känner igen era egna tankar. Kom gärna med lite input, om ni nu orkar ta er igenom denna spretiga text. (Den kommer dock att redigeras ytterligare av min kompis Jimmy, och sedan bli POD via en konstellation som kallas Federa.)
Saxat ur introt:
— — —
Ett betryggande avstånd till de biologiska vetenskaperna är inte längre en säker markör för vad som får kallas samhällsteori eller kulturanalys. Idéer som tidigare slagit rot i biologers huvuden – i deras studier av exempelvis slembildningar, smittospridning och svärmbeteenden – har alltmer kommit att aktualiseras i tankar om kultur och samhälle.
Denna essä bör ses i kontexten av denna utveckling. Begrepp som slem, smittor och svärmar appliceras här för att säga någonting om mänskliga grupper – mer specifikt om de logiker som styr tillblivelsen av dessa strukturer. Kan man tänka sig att dessa tillblivelselogiker lever ett eget liv? Agerar de genom oss?
…
Texten är alltså en årskrönika, och ett referat från en pågående diskussion mellan ett gäng av flitigt skrivande och kommenterande vänner; de/vi som utgör min distribuerade hjärna. Texten kan även ses som ett experiment kring huruvida någonting intressant kan tänkas komma ur bloggkloakens teckenflöden. Resultatet må vara lite spretigt, men förhoppningsvis dock kommer den röda – eller gröna? – tråden av slem vara någorlunda urskiljbar.
Kul! Tror jag behöver läsa texten på papper så jag har redan tryckt på print… 😉
Tjena Thomas – roligt att höra från dig – titta igenom om du har tid – den kommer säkert att förbli en rätt krånglig text, men det vore bra om den kunde bli aningen mindre hård och kantig… 🙂
Var det Kroppsmaskinerna (Bard & Söderqvist) som recenserades? Kan inte t ex du och Jakob läsa boken (och kanske de två tidigare i trilogin) och skriva ett svar på den. En recension, om man så vill, eller någonting längre.
Hmm, ja, kanske borde man läsa Bard & Söderqvist. Har faktiskt inte läst. Vet dock att Jakob har gjort det.. Skall prata med honom!
Hej Kalle! Tänkte att jag skulle försöka bidra lite via den distribuerade hjärnan; har gjort en ”första” läsning. Mycket intressant och givande läsning!
Några tankar som föll spontant:
Först tänkte jag kring D&G ”Haecceitas”-begreppet (s.18) och relationen till Charles Sanders Pierce ”dettahet” begrepp. Tor Norretranders skriver (”Märk världen – en bok om vetenskap och intuition”, s. 389):
”[Pierce] talar om en direkt upplevelse av världen som ”™Haeccitas”™ – ”™dettahet”™, ”™egenskapen att vara detta (individuella ting). Den Danske Piercekännaren, fysikern Peder Voetmann Christiansen beskriver ”™dettahet”™ så här: ”™den är en direkt chockartad upplevelse av ett objekt, som får språket att dunsta bort som en vattendroppe på en glödhet plåt. Vi kan bara peka och säga Detta.”™ Voetmann Christiansen illustrerar Pierces tanke genom att jämföra med ett ställa i antropologen Carlos Castanedas berömda bokserie om den mexikanske trollkarlen Don Juan och hans lära:”™tänk på, sade han, att världen inte kommer till oss direkt, beskrivningen av världen står emellan. Så egentligen är vi alltid ett steg bort, och vår upplevelse av världen är alltid ett återkallande i minnet av upplevelsen”¦..”™”
Kan man säga att det finns en släktsskap mellan D&G och Pierces begrepp, eller har D&G rentav lånat begreppet av honom? Pierce lade ju grunden för semiotiken med sin ”triadiska” logik (vidareutveckling av den klassiska dyadiska-logiken) : det vill säga att logiska samband bör snarare betraktas som ett nätverk i flera dimensioner. Pierces – triadiska-logik – innebär att man opererar ned en relation mellan tre ting. Det finns t.ex. orsak och verkan, samt en observatör som förenar dem. Vi står alltid tolkande och kommunicerande till vår omvärld. Rätt magstarkt under 1800-talet (och i början av 1900-talet) – men han har ju nu hundra år senare börjat få upprättelse.
Sen (vilket vi har varit inne på tidigare) hade jag lite tankar kring stycke två (2), sidan 23 samt sidorna 42-43 som handlar om förutsägelser. Jag hoppas på att vi kan få en debatt kring detta.
Jag håller med i sak, att själva tanken på att vi är övervakade, skapar paranoida människor/samhällen. Samt att det går att göra vissa förutsägelser under vissa förhållanden – t.ex. ekonomiska förutsägelser eller konsumentbeteende i köpcentra, där man har lyckats kvantifiera vissa beteenden via stokastiska statistiska modeller som man sedan extrapolerar. I fallet köpcentra, så är ”handlingmöjligheterna” (systemets flexibilitet) kraftigt reducerat – ingenjörerna försöker skapa banor för handlingsmönster när rum skall konstrueras (de försöker skapa slutna-system, in vitro provrör, där aktörers handlingar kan förutses). Samtidigt har vi märkt att avancerade matematiska-statistiska modeller inte alltid ”berättar” vad som verkligen sker; de är och förblir modeller, förenklade och extrapolerade tolkningar av verkligheten – även om vi hade trott på universum som ett Newtonskt urverk i dess pre-kvantfysiska era (vilket knappast någon gör idag), så hade vi inte kunnat göra adekvata förutsägelser i och med vår ”begränsade” kapacitet. D&G är ju väldigt måna om att inte hamna i determinism.
Även om vårt handlande skapas, semiotiskt, via komplicerade relationer inom vår ekologi, och att det finns emergenta och tydbara mönster för våra handlingar, så gör den flödesontologiska traditionen, som baseras på komplexitets- och kaosteori (där emmergenta och oförutsägbara strukturer uppstår inom öppna-långtifån-jämvik system) fullständiga förutsägelser omöjliga. Ontologin bygger på slump och emmergens. Vad säger att vi kan ”fly” från detta mikro-antagande i våra maktrostrukturer?
Kan man då säga att de som bekänner sig till den ”flödesontologiska-tradition”, inte behöver vara rädda för känslan ”att vi inte alls är individer”, eller vara paranoida för att våra handlingar kan förutses?
Smittor uppstår och dör ut, vi kanske följer ett mönster (som en mönster-igenkännaren råkar pricka in just då) en en dag i en situation (t.ex. på ICA), medan nästa vecka så beter oss diametralt annorlunda. Det är snarare tron på att vi kan göra förutsägelser som vi skall vara rädda för – och inte själva det faktum att vårt beteende kan förutses, ty flödesontologin har gjort denna ”™gudatrick”™ omöjlig. Det är ju det som är det ”vackra”.
Det finns de som menar (man kan naturligtvis inte enbart skylla på enskilda faktorer) att den ekonomiska krisen idag delvis beror på användandet av vissa avancerade matematiska algoritmer (bland annat av David X. Li) – för förutsägelser – som använder av den amerikanska finansmarknaden när man konstruerade ”avancerade” finansiella instrument (värdehandlingar). Systemet kraschade totalt – det fanns faktorer som ekvationen inte hade reda på; men det epistemologiska misstaget (som Gregory Bateson har varnar oss för) i händerna på människor som stenhårt ”trodde” på systemets kapacitet, fick enormt stora konsekvenser för våra ekologier.
Så nu till frågan: baserad på flödesontologi och epistemologin som kan induceras från ontologin, kan man förutse strukturer som uppstår (när, hur och var)?
(eller hamnar vi rentav i någonting som handlar om sjävluppfyllande profetior och performativitet?)
Ett tråkigt felmärkande från en gammal lit-vetare som bara läst inledningen: Oscar Wilde var aldrig med i Bloomsburygruppen – han dog innan det fanns någon sådan grupp.
Får seom jag kan komma med mer produktiva kommentarer än så, om jag hinner och orkar… 🙂
Heiti: Tackar – skall kolla!
Marcus: Utmärkt – du har helt rätt – Virginia Woolf skall det ju stå – satt i Berlin och skrev introt – var helt avlänkad från mitt anglofila jag – bra att du påpekade! (Hinner du komma med mer är det bra, men förstår att det finns bättre saker att göra… och dessutom är texten redan mycket bättre utan Wilde-fadäsen..)
Lite diskussionsnoter från en hastig och splittrad genomläsning, känn dig/er/oss fri/a att plocka upp vadsomhelst:
A. Inledningen på kap 2: Är rum, territorium och struktur verkligen värda att sammanblanda? Hur menar du då?
B. Tycker att ’suggestion’ (s 12) är värt att utreda vidare, vet att du varit inne på det också. En grej är att om man börjar tänka kring affekter kan man förstå omedveten påverkan (som ju är ungefär lika med ’suggestion’) och medveten påverkan som i grunden samma process, där medvetenheten om att man blivit påverkad, eller tänker sig frivilligt ha låtit sig påverkas, inspirerats, är en av tillblivelseprocessens produkter, som uppkommer under vissa omständigheter. Medvetenheten är i sig produkten av en affektiv process. (Flera neurologiska studier på senare tid har också visat att många beslut vi uppfattar som medvetet fattade redan varit ”avgjorda” av omedvetna processer.) Vad jag är ute efter är en uppluckring av gränsen mellan medvetet och dess negation, o-medvetet. Vi behöver inte förstå tillblivelsen av det sociala som dels en medveten process, dels en omedveten, utan det sociala och olika grader av medvetenhet som produkter längs vägen.
B. I avslutningen av kap 3 finns också ett spår till den där jeanshistorien vi diskuterade häromsistens: Att bara spåra den enskilda imitationsstrålen (jeansens utbredning över världen) är en sak, strålningen däremot är sammansatt, komplex sak, med emergenta egenskaper och variabel smittbarhet. I kombination med kavaj eller blazer smittar jeansen andra populationer än i kombination med vit t-shirt…
C. En sak som ständigt slår mig med ditt användande av affekt-begreppet (kap 5) är att det är så positivt laddat, när jag vill ha det mer neutralt. Jag vet inte vem som har ”rätt”, eller om det är viktigt att utröna. Hursom: En affekt binder i min förståelse inte bara samman och skapar nya möjligheter att handla etc, utan den kan också bryta ner, förminska kroppars potential och handlingsradie. Det är alltså genom affekter, ”påverkanskvanta”, som utbyts i möten mellan kroppar som vi bygger världen och älskar med den/sätter oss samman med den, men det är också affekter som bryter ner oss och de sammansättningar vi ingår i. Affekt är inte lika med kärlek i min värld, men samhörigheten mellan älskande och mellan två som bygger samhörighet genom tankar och idéer utgår från samma slags produktiva affektivitet.
Det här kan vara viktigt i sammanhanget, menar jag, eftersom vi då kan använda den här begreppsapparaten också för att beskriva hur sammansättningar -exempelvis gubbslem – kan upplösas eller transformeras inte bara då en smitta upphör att cirkulera – när vi slutar prata om, säg, Deleuze -, då tillflöde av energimateria upphör, utan även när andra imitativa strålar eller affekter med helt och hållet ickemänskligt ursprung möter sammansättningen och effektivt bryter ner den. Interferenstänket räcker inte hela vägen, som jag ser det, det är tveksamt om det verkligen kan förstås i emergens-termer…
D. Subjektdiskussionen i avslutningen (s 42)… Kan man verkligen säga att det panspektriska diagrammet skapar ett identitetskrisande subjekt? Är det inte snarare bara i övergången till det panspektriska diagrammets dominans som identitetskrisen inträder? Diagrammet är ju byggt på paranoia snarare än schizofreni.
Tillägg till punkten D: Om man bekämpar paranoia är ju identitetskris snarare en positiv kraft, en möjlighet, en öppning…
Min enda kommentar (hittills) rör titeln, som borde vara en riktig rubrik istället för en överskrift.
@Johan: Boken kommer inte att heta ”En liten bok om slem” (rätta mig om jag har fel, Kalle). Det är snarare ett arbetsnamn.
Marcus (9):
Precis min tanke.
Ett tänkvärt citat av G. Bateson som har förföljt mig några månader:
”Man säger att makt är korrumperande – men det är struntprat, misstänker jag. vad som är sant, är att IDÈEN OM MAKT är korrumperande.
Makten korrumperar allra snabbast den som tror på den, och det är de som främst kommer att vilja ha den.” (s.79 ”Mönstret som Förbinder”)
Wow – tack allesamman – skall kolla igenom punkterna!
Om titel: Nej, ingenting bestämt ännu. Som jag ser det finns det minst två alternativ:
– En liten bok om slem
– Slem, smittor och svärmar
… med lämplig underrubrik. Any ideas?
Vad sägs om Slem, smittor och kloaker: Neomaterialistiska perspektiv på det sociala?
”neomaterialistiska perspektiv” låter lite yxigt i mina öron… Varför inte något oxymoronskt som Lite vackrare/Kärleksfulla perspektiv på det sociala som underrubrik till Slem, smittor och kloaker? 😉
Jag gillar alliterationer som den i Slem, smittor och svärmar.
Det sägs för övrigt att även Oscar Wilde var bra på att använda sådana.
Förövrigt, helt ad-hoc: Tycker att ”svärmiskt” eller ”svärmare” är en av de finaste orden i Svenskan, speciellt i dess 1800-tals romantiska kontext.
Sen fanns de väl vissa svärmiska-rörelser (saxat ut nordiska):
Picarderna, vilda svärmare, som i början af 15:de årh. uppträdde i Böhmen och Mähren. Deras namn utgör sannolikt
en förvrängning af ordet begharder (kättare). De förkastade nattvard och prästerskap och lefde i kvinno- och egendomsgemenskap.
ja, en hugskott där 🙂
@Kalle: Alliterationen i Slem, smittor och svärmar är fin. Men kloaker ligger mer i samma associationsbanor som de andra orden, samtidigt som en kloak, en smitta och ett slem inte betecknar samma sak. En kloak är ett slags förutsättning för att smittor och slem kan bildas. Svärm betecknar ju mer eller mindre samma sak som slem, fast på ett annat sätt/ett annat skede.
@Marcus: Kärleksfulla perspektiv är nog bättre, samtidigt som det hade varit trevligt att säga något om neomaterialism. Men det kan man kanske göra i baksidestexten.
@Heiti: Om jag inte missminner mig är ”begharder” för övrigt det etymologiska bakgrunden till ordet ”bög”, när det var ett skällsord.
Alliterationer kan definitivt vara kraftfulla – särskilt om de producerar något mer än uppmärksamhet på en arbiträr likhet mellan fonem, en tom repetition av språkljud. (Deleuze resonerar ju kring detta i Diff/Rep)
Problemet med ”svärm” är inte minst att begreppet i texten inte har någon utvecklad betydelse, utan används som synonym till massa, myller etc. Just detta är för övrigt nästan alltid ett problem med ordet i den ”nya” förståelsen av socialitet: Svärmar (och basarer) uppfattas alltför gärna som oformat myller av individuella beteenden, en våt liberal marknadsdröm. Den nymaterialistiska poängen är dock att även svärmen och basaren bildar emergenta strukturer som återverkar på de molekylära beteendena, men efter en annan tillblivelselogik än den centralstyrda hierarkin.
Till sist ett annat, mer eller mindre seriöst namnförslag 😉 :
Kärlek i kloaken (Harlequinskt, inte sant?): En liten bok om slem och andra sociala smittor (inkl alliteration)
Mac:
1. Håller med. Svärm-grejen kommer in från sidan, passar inte riktigt in, och är redan ganska ”gjort”, men det börjar på S och kopplar till Wirténs texter. Nåväl.
2. Det oseriösa förslaget är inte helt fel. Det viktiga med hela kärleksgrejen är dock att inte leda in det på harlequinskhet – det handlar ju inte nödvändigtvis om kärlek mellan två människor. Vi jobbar ju affekt och ”materiell”, ”icke-borgerlig” kärlek.
3. Noterade du mitt Woolf-skämt?
Alla:
Kan undertiteln vara ”Nymateralistiskt svärmeri kring slem och smittor”? Men vad är då titeln? ”Strukturen skall förklaras!”? ”Så funkar strukturer”? ”Strukturen som tillblivelse”?
Dessutom: Undertiteln för klassikern The Cathedral & the Bazaar: Musings on Linux and Open Source by an Accidental Revolutionary kanske kan replikeras.
”Svärmerier kring smittor och slem från en nymaterialistisk bloggare”.
Eller ännu mer post-humanistiskt och smittigt:
“Svärmerier kring smittor och slem från den nymaterialistiska kloaken”.
2: Sant.
3. Nej, följde inte länken – men nu är det noterat! 🙂 Wilde-becoming-Woolf…
Kan vara rätt att dra upp ”struktur” i titeln, men frågan är om inte underrubrikerna börjar bli lite för långa och fiffiga, lite som på topplistorna för 90-talets flygplatspockets (som väl alla smittats av Dr Strangelove-sjukan)… 😉 Kanske bör man göra det enklare.
Glädjedödare.
Hey, jag försöker bota en cancer här!
OK OK. Innerst inne vet jag att du har rätt. I guess I should be thankful. 🙂
🙂
Pitchar ännu en dubbelrubrik, där det klatschiga ordet ”Gubbslem” används för att dra uppmärksamhet till sig. Underrubben är förhoppningsvis både rättvisande och lagom utmanande:
Gubbslem: Den immanenta tillblivelsen av sociala strukturer
Jag tror att man tappar väldigt mycket om inte gubbslem, eller slem, finns med i huvudtiteln. M.a.o. jag gillar Marcus förslag!
Petnoga: jag tror inte G. semen räknas till växtriket.
Hej Martin,
tack för detta! Bra poäng, du har nog helt rätt. (Vill minnas att det finns någon film där någon lätt påverkad person filosoferar just över huruvida slime moulds inte riktigt kan bestämma sig om det är en växt eller ett djur…)
Har nyligen gjort lite förhandsreklam för boken i en text på FRAGMENT; ”Begreppet ’reifierad teori'” i vilken jag hyllar den som ett exempel på ”Icke-reifierad teori”. Tesen i min text är att den deleuzoguattarianska tradition som vidareutvecklats bland framsynta akademiker i Göteborg och en klassisk historiematerialistisk (”marxistisk”) tradition finner sin gemensamma nämnare just i att de båda traditionerna är ”historisk-konkreta” (tänk: haecceitet) och ”icke-reifierade” sociala filosofier. Med tanke på de kontinentala brobygganden mellan deleuzoguattarianismen och historiematerialismen du redogjort för på din blogg nyligen, vore det intressant att höra hur du förhåller dig till att bli beskriven som en ”icke-reifierad”-teoretiker?
Mangan – tackar för detta! Ja, jag vill gärna kallas ”icke-reifierad” eller ”icke-reifierande” teoretiker! Dessutom vore det roligt att kommunicera lite mer med det historiematerialistiska – har du sett posten från Deleuze-konferensen i Köln, om icke-linjär historiematerialism?
http://www.isk-gbg.org/99our68/?p=346
Jo, jag är för hela icke-linjär historia -konceptet. Har dock inte läst så mycket på området än, tänkte försöka hinna med ”Thousand years of non-linear history” i höst.
Jag skulle säga att konceptet om en icke-linjär historia gör mer rättvisa åt Marx än det kanske verkar när man bara betraktar honom på ytan. Det är väl egentligen bara 2:a och 3:e Internationalens marxism som hypostaserar ”evolutionen” och ”lineariteten” i historien. Man skulle kunna peka på Marx och Engels brevdiskussioner på 1880-talet i vilka två frågor var aktuella: 1.)om det agrara Ryssland med nödvändighet var tvunget att genomgå en kapitalistisk fas innan socialismen var möjlig – där de ryska marxisterna hävdade att en kapitalistisk fas var nödvändig medan Marx och Engels hävdade att ryssland hade en alternativ utvecklingsväg som inte med nödvändighet måste gå genom kapitalism. 2.) Diskussionerna av det Östasiatiska produktionssättet som statiskt, där Marx och Engels hävdade att flodkulturerna i Kina och Indien med sitt starkt centralistiska produktionssätt knutet till bevattningssystemen i floddalarna inte inrymde samma progressiva potential som Feodalismen i Västeuropa att utvecklas mot Kapitalismen. (Dessa båda diskussioner finns översatta till svenska: Marx, Karl, Om Förkapitalistiska Produktionssätt, Bo Cavefors förlag 1970.)
Dessutom utspelade sig ju ”övergångsdebatten” under 50- och 60-talen, mellan marxisterna Maurice Dobb och Paul Sweezy, i vilken diskuterades övergången mellan Feodalism och Kapitalism. Sweezy hävdade att Kapitalismen började med det första handelskapitalet redan under Medeltiden, medan Dobb hävdade att industrikapitalismen var något kvalitativt nytt i förhållande till handelskapitalet, som han menade hade varit en fullt integrerard funktion i Feodalsamhället och att det således krävdes mer än ackumulation av handelskapital för att starta den katalys som ledde till den industriella revolutionen. Medan Sweezy alltså på linjärt vis hävdade att själva existensen av penningkapital med nödvändighet skulle leda till feodalismens undergång och kapitalismens uppkomst, hävdade Dobb s.a.s. att det krävdes ett ”assemblage” av proletärer (enclosure-rörelsen), och ett assemblage av skråhantverkare som bröt sig ur skråordningen och startade mindre firmor med anställda lönearbetare, för att katalysen skulle komma igång. (Svenska: Hilton, Rodney (red.), Övergången från Feodalism till Kapitalism, Röda Bokförlaget 1979.)
Hade vart roligt å läsa Holland också. Vad jag emellertid oroar mig över, och där jag tror att deleuzoguattarianismen måste vara lite mer alert, är att man riskerar att genom att värja sig mot Kapitalismen med stort ”K”, dvs. genom att värja sig mot macro-reduktionismen, riskerar att hamna i en micro-reduktionism. Vi har som materialistiska monister insett att verkligheten uppstår immanent ur materiens katalytiska processer. Men har vi insett den kvalitativt nya nivå i verkligheten som den mänskliga fenomenella upplevelsen och språket innebär? Sven-Eric Liedman argumenterade t.ex. i slutet av 70-talet i en bok om Engels (boken ”Motsatsernas spel”) för en ”Irreduktiv” materialism, där varje verklighetsnivå tillmättes en viss autonomi i förhållande till mer basala verklighetsnivåer. Jag skulle säga att det går att trycka lika mycket på verklighetens immanenta materiella tillblivelse som det går att trycka på språkets dialektiska roll och subjektivitetens roll i verklighetens tillblivelse. De båda diskurserna (den materialistiska och den fenomenologiska) behöver inte utesluta varandra – hela Marx filosofi är ju ett exempel på detta brobyggande mellan idealism och materialism. För är det inte just genom dialektiken mellan språk och immanent materia som essenser och totaliteter i den språkliga världen bryts ned och fickorna och de alternativa logikerna i den kapitalistiska ekonomin börjar bli synliga för nya skapande subjektiviteter?
”För är det inte just genom dialektiken mellan språk och immanent materia som essenser och totaliteter i den språkliga världen bryts ned och fickorna och de alternativa logikerna i den kapitalistiska ekonomin börjar bli synliga för nya skapande subjektiviteter?”
Intressant fråga, Mangan! (Mangan är för övrigt en av mina favoritmetaller, om vi nu talar biokemi, som en så otroligt viktig – men ofta förbisedd – komponent i fotosyntesen. 😉 )
Vi måste nog förstå dialektik på ett väldigt speciellt sätt om vi ska kunna få in den i den deleuzoguattariska världsbilden, enligt min bedömning. D/G har ju en platt ontologi, som lämnar litet utrymme för egentlig interaktion eller dialektisk rörelse mellan entiteter. Hos D/G förkroppsligas språket i fysisk materia, i s k ”collective assemblages of enunciation”. Språket existerar endast i den mån det gör skillnad, dvs i den mån som det uttrycks i fysisk materia (icke-representationellt, naturligtvis) och som fysisk materia uttrycker det.
En expressiv komponent i en sammansättning interagerar alltså inte med materiella komponenter, och de har inte ett i egentlig mening dialektiskt förhållande. De ligger sida vid sida, utvecklats tillsammans genom skillnad och genom att göra skillnad. Språket är en del av den fysiska verkligheten och utvecklas inte i ett förhållande till den, utan utvecklas i den.
Alltså, språket är inte alls en ny nivå av verkligheten, men – språkets utveckling har gett materien kraftigt utökade möjligheter till expressivitet. Och det är inte heller illa…
Kan vara värt att tillägga att jag inte är så förtjust i hur DeLanda överdeterminerar det där med komponenter som spelar en expressiv roll och komponenter som spelar en materiell roll i sammansättningar. Det reducerar gärna sammansättningens organisering och tillblivelse till ett spel mellan materiella och expressiva komponenter…
Men kan man verkligen reducera språket till vilket materiellt uttryck det får? Det är ju att återgå till behaviorismen? Eller? Även om inte allt mänskligt handlande kommer av mentala representationer, måste man väl ändå erkänna att en stor del av människornas liv är levt genom sådana mentala representationer. Dvs. att en handling inte är reducerbar till dess fysiska effekter, utan att den handlande, inte alltid, men ofta, har en genom språket förmedlad representation av sitt eget handlande?
Det finns ju dom som hävdar språkets totala universalitet. Så långt är jag inte beredd att gå. Jag kan i enlighet med neomaterialismen gå med på att gång efter annan så rubbas denna universalitet, dialektiken mellan språk och värld störtar samman, t.ex. när världen drabbas av en ekologisk kris, (växthuseffekten) eller epidemi eller liknande. I sådana lägen uppstår en spricka i antropocentrismen, en kris i språket, eftersom dess universalitet visat sig vara falsk.
Men om man inte gör en distinktion mellan den språkliga världen och den immanenta materiella, om man inte gör en distinktion mellan hur människor upplever sitt handlande och vilka reella konsekvenser som deras handlande får, förlorar man då inte möjligheterna till en konsekvent ideologikritik?
Man får hålla tungan rätt i mun här för det är en avgörande punkt, detta.
Jag hävdar egentligen bara att det inte finns någon nivåskillnad mellan språkliga entiteters existens och mer fysiska entiteters. Det är inte samma sak som att dessa entiteter existerar på samma sätt, eller att vi kan reducera en språklig utsaga till atomer. Inte minst har vi med otroligt komplexa och emergenta företeelser att göra, som per definition inte kan reduceras till sina beståndsdelar…
Att vi lever som om vår språkvärld vore en representation, i en illusion om man så vill, åstadkommer inget magiskt hopp från det reella till det metareella. Varje lögn, fiktion, dröm och illusion är lika verklig som allting annat. Men dessas verkliga existens är av en annan typ – har en annan förmåga att affektera och affekteras, om vi pratar Spinoza -, som gör skillnad i världen på ett annat sätt än säg er materiella typer av existenser.
Språkliga entiteter är/kan vara distinkta från mer materiella entiteter, men – och detta är den ontologiska poängen – dessa distinkta former är något som har aktualiserats, och de ska därför inte förväxlas med grunden för deras tillblivelser, deras genes. Den finns i det fält av rena skillnader som vi kallar det virtuella, och aktualiseras genom repetition av skillnader i serier och sekvenser med utgångspunkt i olika singularitetspunkter. (Sorry, att jag inte utvecklar mer än så i denna kommentar… Jag vet att det där alltför lätt kan avfärdas som mumbojumbo.)
En konsekvens av denna ontologi är att det inte är i spänningen mellan (den falska) representationen och (den verkliga) verkligheten som utveckling sker, utan genom affekterna mellan ”representationen” som distinkt objekt och andra objekt, alla på samma nivå av verkligheten.
Och som svar på din fråga: Jo, detta kan säkert omöjliggöra en konsekvent ideologikritik. Därför tror jag på att sänka sig ner i de intensiva flöderna av affekter och koppla om dem (enligt något slags hackeretik, en pragmatisk aktivism där medel=mål), vilket kan men inte måste leda till kritiska trösklar, kritikaliteter, där system (exempelvis ideologier) bifurkerar.
M&M: För att haka på Marcus här – sitter just och redigerar text om agens och aktivism – jag menar att man kan tala om en Deleuziansk ”taktisk devis” här: ”följ skillnad; förlös skillnad!”
Marcus tycker dock inte att min slogan funkar… Hur var det nu, Mac, vilken är din favoritkandidat? Någonting med att experimentera?
För övrigt, Mangan – gillar din uppsummering:
”Låt oss för att göra detta framsteg och utbrytningsförsök ur det borgerliga tänkandets antinomier lite tydligare genom att föreställa oss att Palmås, istället för att starta kartläggningsprojektet hade skrivit ett kulturkritiskt inlägg om ”patriarkatet” på sin blogg. I så fall hade han inte bidragit till att synliggöra hur patriarkatet konstitueras genom varje historisk-konkret handling, och patriarkatets uppkomst som verklighet hade inte förklarats utan snarare mystifierats – dvs. Palmås hade då bidragit till en reifierad teori om homosocialitet. Bloggarna hade känt sig maktlösa inför detta mystiska patriarkat, och de hade inte blivit medvetna om hur deras eget handlande bidrog till att forma patriarkatet. Därmed hade de inte heller haft förmågan att ta ansvar för sitt eget homosociala handlande.”
Borde koppa in detta i boken… ibland glömmer man ju själv av själva poängen med det man skriver… 😀
Kalle: ”Upplev skillnad; experimentera”, tänkte jag. Eller något sådant. Vi måste uppleva nuflödet; verkligheten ÄR medelbar – upplevelsen är det medlet. När vi upplever står vi verklighetens tillblivelser som närmast och har störst möjlighet att påverka dem, hacka dem.
Just det! Ja, det är fint det med… skall få ett nytt korr snart, kanske jobbar in den ändringen…
@ Marcus
Ja, det tål att tänkas på dethär.(Jag är dock fortfarande lite misstänksam kring vad kulturfenomenologin skall få plats i allt detta.. Men det ganska uppenbara svaret är väl kanske att den inte har någon plats?)
Men din poäng är väl att ”representationen” som objekt (i hjärnan – förmodar jag – som baserar sig på, eller ’är’ ett visst neurologiskt tillstånd), affekterar andra objekt i det kosmiska rummet, sätter andra objekt i rörelse, oavsett om represenationen är ideologi eller ”sanning”?
Något sådant blir, väl, som jag ser det, först problematiskt om det hävdas att det finns en utomhistorisk överblickspunkt, en hackerns överblickspunkt, där hackern antas hacka och ”koppla samman” utan att vara eller se sig som en redan affekterad del av verklighetsflödet. Ingen är m.a.o. en ”absolut hacker”, eftersom det inte finns någon som inte själv är affekterad.
Därför tycker jag att man bör understryka just UPPLEV i ”upplev skillnad”. För man kan bara fatta skillnader i verkligheten genom sina egna represenationella affekter.
(”Experimentera” låter däremot, i mina öron, mer behavioristiskt.)
@ Kalle
Gott! Ja, du får naturligtvis använda texten hur du vill, i ”propagandasyfte” eller för att stärka argumentationen i boken eller liknande. Du skulle ju kunna ta med stycker du gillade, men formulera om det.
Tror hursomhelst att det går att omvända ganska många marxister genom att utgå från haecceiteten och det ”icke-reifierade” historiskt-konkreta som kärnan i argumentationen. Men den historiematerialistiska traditionen är inget man borde helt bryta med, den är någonting man borde förverkliga. Det är klart, vissa är obotliga idealister, som Sartre, t.ex., men en teoretiker som Adorno, tror jag inte det är några som helst problem att läsa icke-essentialistiskt.
@Mangan: Jag vill förresten säga att din text om reifierad teori är ett strålande arbete, mycket produktivt för den här debatten mellan historiematerialister och neomaterialister! Så här i efterhand kan jag ångra att jag var tvungen att slå in en kil igen… Men så länge man kan upprätthålla en rörelse framåt i diskussionen kanske det inte gör så mycket?
Men låt mig i alla fall förtydliga att representationerna inte bara är neurologiska tillstånd. De kan existera utanför någon enskild kropp/hjärna, i andra medier, reproduceras i praktiker, teknologi, konst och så vidare, oberoende av människor till och med (eftersom vi tänker sömlösa, emergenta sammansättningar är det till och med svårt att se människan som ursprung och skapare).
Jag håller sedan helt med om att vi aldrig får hävda en distanserad överblickspunkt, men vill poängtera att det är helt förenligt med hackeretiken, såsom jag uppfattar den (Kalle har ju tänkt mer och klokare om detta, han har säkert mer att säga i ämnet). En hacker har ju aldrig överblick utan söker ett kryphål, en lucka att ta sig in igenom, för att sedan utforska och experimentera, koppla om och lägga till – alltid här och nu, aldrig från sidan eller från ovan.
(@Kalle: Kanske bör man stoppa in ”utforska” i ”vår” slogan! ”Upplev, utforska, experimentera!”)
(@Mangan: Och kulturfenomenologi är nog svår att i längden förena med detta tänkande, ja.)
@ Marcus
Ja, det är alldeles riktigt. Bättre att intensifiera möten, än att bara komma överens. Vi måste tänka på att förlösa skillnader ju!
Men, för att tala om just förlösningen av skillnad, vad innebär detta att ”UPPLEVA” skillnad, enligt neomaterialismen, om det inte är en fenomenell upplevelse av skillnad? Hur kan man UPPLEVA skillnad, annat än genom att det förra kognitiva erfarenhetsmomentet kontrasteras mot det påföljande? Kan man verkligen tala om ”upplevelse” när det handlar om affektion, är det verkligen möjligt att uppleva en affektion genom den själv? – utan förmedling av kognitionernas växling -affektionen är ju en objektiv kausal rörelse, inte en upplevd, subjektiv? Man kan väl inte uppleva någonting som till själva sin definition inte är upplevelse, utan rörelsen i-sig?
Dethär med ”pragmatism” sedan. – Även det en term som låter fel i en historiematerialists öron. Själva tanken på en pragmatism går ju ut på just den antropocentrism man inom neomaterialismen vill komma bort från. Det subjektiva hypostaseras i pragmatismen. De rådande praktikerna bekräftas. Man är bara intresserad av det ”som funkar” i ens egen verklighet, oavsett om det förlöser skillnad eller inte.
Jag tror att det trots allt är viktigt att poängtera holismen i neomaterialismen – holismen som, vare sig den är immanentmaterialistisk eller ej, syftar till ett överskridande av den egna subjektiviteten genom upplevelsen av skillnaden i verkligheten som helhet, och inte bara i den nära erfarenhetssfären. Man borde kalla detta för något annat än ”pragmatism”. Jimmy gar ju talat om ”regulativ utopi”. Baudrillard kallade det en ”dialektisk utopi”. Tanken i detta är mycket bra. Det är en holism som är pragmatisk, om än inte en ”pragmatism” i verklig mening, därför att den bara är pragmatisk i förhållande till den flödiga helheten och drar sig för att hypostasera den egna erfarenhetssfären.
Man borde kanske komma på en ny term, kanske är trots allt både begreppet ”pragmatism” och begreppet ”utopi” förbrukade?
@Mangan: En talande kontrast som Deleuze själv gärna använde: Kant ville ”undersöka möjligheten av en rationell upplevelse av verkligheten”; Deleuze ville ”undersöka möjligheten av en verklig upplevelse”. För att göra detta betonar han gärna (den bortg(l)ömda) skillnaden mellan affectio och affectus i Spinozas filosofi. Affectio är ungefär detsamma som affektion, en varsebliven ”känsla”. Affectus avser de egentliga affekterna, det vill säga det som utbyts i mötet mellan kroppar (mänskliga och andra) och resulterar i affectio, affektioner – varseblivelser som sekundära produkter av upplevelsen! Deleuze hävdar rentav att Spinoza hävdar att känslor också är representationer…
Affekter ska alltså skiljas från affektioner. Poängen är dock inte att vi på något sätt måste undvika att ha känslor eller tänka (det går inte), utan att vi söker det som orsakar dessa känslor eller tankar. Om vi vänder tillbaka mot förnuftet eller känslan när vi konfronteras med en verklig upplevelse så distanserar vi oss från den. Vi måste gå djupare, utforska vidare, söka de intensiva, affektiva, skillnadgörande flöden som har möjliggjort vår upplevelse.
Imperativet ”upplev” betyder alltså att man inte ska upprätta kritisk/objektiv distans till det man vill förändra, ”utforska” handlar om att söka efter de affekter som gör upplevelsen möjlig, och med ”experimentera” menas en positiv mål=medel-attityd till förändringen, eftersom den inte kan förutses (emergens och allt det där).
Detta ligger mycket nära det de amerikanska pragmatisterna – Dewey, James, Peirce – pläderade för. De var också väldigt med på det historiskt-konkreta, haecceiteten. Men visst har termen pragmatism använts i många andra betydelser sedan dess. Kanske är den förbrukad… Jag hyser dock långt mer hopp om att återuppliva det begreppet än ”socialism” (som jag försökte göra en holistisk utläsning av en gång i tiden; gillar idag ”univocitet” bättre än ”holism”… 🙂 ) eller ”liberalism” som Kalle gärna ger konstgjord andning. 😉
”Upplevelsen som imperativ” låter onekligen intressant. Det är radikalt, men å andra sidan tror jag man måste vara försiktig. Får nog dock läsa på lite Spinoza innan jag uttalar mig mer i detta ämne. Spinozas affectio-varseblivning som sekundär produkt av upplevelse-affekten verkar vara ett annat sätt att tänka än hur Hegel såg på saken. Hegel hävdade att all varseblivning var begreppslig och att det inte fanns någon mer primär upplevelse än själva den begreppsliga varseblivningen.
Jo, socialism-begreppet är ju ganska oanvändbart inom filosofin, då det ju spretar åt alla håll – åt Kant, åt marxism-leninismen, åt den utopiska socialismen, åt austromarxismen, åt Marx/Engels, åt Frankfurtskolan, åt strukturalismen, osv. osv.
Liberal rationalism är ju lättare att få en distinkt filosofisk bild av och då handlar det just om utomvärldsliga universalistiska principer om den ”fria marknaden” och den ”fria människan”. Raka motsatsen till haecceitet alltså. Frågan är om man inte överhuvudtaget lämnat alla 1800-talets ideologier – och, ja, 1900-talets ideologier också, för den delen – när det kommer till den historisk-konkreta metoden. Just för att de gamla ideologierna är utopiska och universalistiska till sin natur, och inte regulativa, ja, rentav egentligen just för att de har karaktären av ideologier är de också förbrukade när det kommer till att uppställa en filosofi för förändring. Därmed inte sagt att t.ex. ”fri information” inte skulle vara bra. Men liberalismen som utopi är död.
Hegel, ja… Den av Deleuzes fiender som han ansåg alltför avskyvärd för att ens nämna, enligt berömt citat. 😉 (Till skillnad från exempelvis Kant, som D skrev en djupt insiktsfull monografi över) Det som finns kvar av Hegel hos Marx är i princip det som Deleuze vill göra sig av med.
Fast Hegels metod var ju liksom Deleuze metod också en historisk-konkret metod och inte en universalistisk/transcendent, (som Kants,) och det var ju just detta historisk-konkreta hos Hegel som Marx tog fasta på genom att förankra den historisk-konkreta filosofin i studiet av kapitalismen som en konkret historisk form. Frågan är om det är en halmgubbe Deleuze inte vill nämna, eller om det är den riktige Hegel?
Nåja, Hegel kan möjligtvis beskrivas som anhängare av en historisk-konkret metod, men idealistisk och upphängd på transcendens var han nog också, åtminstone i min förståelse. Men det känns ju inte så relevant att diskutera vad gubbarna menade eller trodde ”egentligen”. Vi letar efter en ontologi som fungerar, och där är haecceitet, det historiskt-konkreta, det icke-representationella, icke-reifierade, icke-universalistiska, icke-transcendenta etc viktigt att jobba med. Jag tror att vi är överens om det. 🙂
Något att falla tillbaka på, apropå P1 Kulturnytt-recensenten, är Johannes Trithemius, abboten av Sponheim, som vi nämnt tidigare. De Laude Scriptorium, hans hyllning till skriptoriet och skrivarmunkarna, tillika diss av den då nya Gutenbergska trycktekniken, blev något av en bästsäljare i sin samtid – som tryckt bok.
Pingback: En liten bok om slem « strötankar och sentenser
Pingback: Bästa stämningars längtan « strötankar och sentenser