Händelserna kring Telekompaketet kommenterades just i SR P1 ”Godmorgon Världen”. Som vanligt tycker olika kritiker att ”nätpolitiken” är överskattad; låt oss helt enkelt konstatera att vi ”nätsvärmare” och våra kritiker har olika förståelser av ”det politiska”. (Nedanstående text är ett utdrag ur kommande bokmanus, som jag snarast kommer lägga ut för review av min distribuerade hjärna.) 

I min tidigare text om bloggosfärens kloak (som även utgör avnitt sju i kommande bok) utredde huruvida friheter på nätet konstituerar en sakfråga som det bildats en Deweyansk ”offentlighet” (public) kring. Det stipulerades att denna offentlighet blåser nytt liv i det representativ-demokratiska apparaten i Bryssel/Strasbourg. Men är verkligen denna politik så viktig? Bidrar inte arbetarrörelsen i Sverige också till att skapa en europeisk offentlighet?

Just ordet ”offentlighet” kan vara missvisande. Deweys ursprungliga avsikt i att använda ordet var inte att tala om en offentlighet, eller ”ett offentligt rum” där vi alla kan samtala med varandra. Han, och Walter Lippman, avsåg någonting annat – deras tanke om demokratin var mer subtil än så.

Lippman menade att offentlighetens problem är de ”som etablerade institutioner inte kan hantera”. Detta är centralt: De problem som redan var väl definierade, de som redan hade blivit föremål för styrning och kontroll, de som redan givit upphov till institutionella ramverk – de är inte offentlighetens problem.

Än viktigare är att tänka publics i plural – i offentligheter. Dewey föreställde sig alltså att det finns ett oändligt antal gnistor, som kan få ett oändligt antal publics att bli till. Med andra ord, en public är en spontant uppkommen samling människor – en konstellation av miljarder möjliga – som formerar sig kring varandra i relation till en ny sakfråga som inte kan hanteras av det givna institutionella ramverket.

Tänk på diskussionen kring telekompaketet. Här ser vi en relativt ny sakfråga, där de olika intressenterna ännu inte formerat sig. För det första ser vi hur hela havet stormar inom det traditionella partiväsendet: I avsaknad av enkla höger-vänster-riktlinjer vet politikerna inte vem de skall hoppa i säng med. Och de icke-folkvalda representanterna då? Visst, några av aktörerna i detta spel är väletablerade institutioner – ”upphovsrättslobbyn” – men samtidigt ser vi att flera av intressenterna är individer, löst organiserade genom IRC-kanaler, bloggar, wikisidor och Twitter. (Hoppas att ChrisK framgent kan beskriva hur allting gick till.) Dessa är närmast självorganiserande, en svärm-intelligens som bygger upp kunskap kring sakfrågan.

Hela kalaset har uppstått spontant, inom loppet av några veckor. Efteråt hör vi EU-parlamentariker – till både höger och vänster, EU-kritiker som EU-vurmare – säga att de hitintills inte sett något liknande hända: De tomma skalen i Bryssel och Strasbourg kom att fyllas med demokratisk passion, om än för en kort, intensiv period. Återigen, Noortje Marres vackra formulering: Den nya sakfrågan är den gnista som får den nya offentligheten att blossa upp.

Jämför detta med den europeiska integrationen av arbetarrörelsen. Maktrelationen mellan arbete och kapital är central – men det är ingen ny sakfråga. Ej heller kan man säga att den svenska arbetarrörelsen, med mer än hundra år på nacken, inte är en etablerad institution. (Speciellt inte om man ser till hur denna hierarki inflikats i den svenska samhällshierarkin.) Ej heller kan man säga att EU-samordningen är en spontant organiserad rörelse; de representanter som möts i den alltmer organiserade europeiska arbetarrörelsen agerar ju på uppdrag av välskötta och etablerade hemmaorganisationer.

Detta betyder inte att svenska LOs samarbete med sina motsvarigheter i respektive EU-land inte är lovvärt. Samarbetet är tvärtom nödvändigt. De som jobbar med detta förtjänar respekt. Man kan till och med säga att det bidrar till att skapa Den Europeiska Offentligheten – så länge vi talar i singularis, använder ordets mer vardagliga och platta bemärkelse, och släpper den deweyanska meningen av ordet.

—

Essän (vars manus jag snart lägger ut) inleds med att göra en poäng av att strukturer är tillblivelser. Detta gäller även politiska subjekt. Även de subjekt som kämpar för någon samhällsförändring – de är inte, de blir. Detta betyder att det finns en mångfald av politiska subjekt som ännu inte blivit till.

Här har vi att göra med två olika perspektiv på politikens vara. Vi kan antingen se att politik är ett spel där aktörer, som representerar grupper inom en mer eller mindre given struktur, företräder sina intressen. Politik är det eviga spelet mellan två eller flera mer eller mindre stabila politiska subjekt – och förhoppningsvis vinner den Goda aktören i sådan attrition warfare (eller bör det heta ”repetition warfare”).

Denna bild av politik faller dock samman om det inte finns någon given Struktur som antas ligga till grund för uppkomsten av politiska subjekt. Om strukturen inte är det som skall förklara, utan det som skall förklaras – ja, då måste vi omvärdera vår syn på ”det politiska”. Politik blir inte längre en fråga om huruvida den Goda kraften vinner spelet – frågan är vilka nya politiska subjekt som kan bli till.

Detta är, som jag ser det, politik i ordets rätta mening, eftersom det öppnar för nya samhällskonstellationer, nya tillblivelser och assemblage. Det är motsatsen till att skapa mer av samma, motsatsen till att repetera redan existerande tillblivelselogiker. (Mycket ”politics” kan ha ”anti-political” verkningar, som Andrew Barry skulle uttrycka det.) Kom ihåg Tardes poäng – strukturens tillblivelse kan ju stödjas av den imitativa stråle som beskriver strukturen ifråga. Stabiliseringen av en politisk identitet hänger nära samman med reproducerandet av en viss struktur.

På många sätt är politiken kring telekompaketet ett exempel på hur ett nytt politiskt subjekt väckts till liv. Ur svärmen av oregerliga monader uppkommer plötsligt en ny ordning, genom att en ny samling imitativa strålar bränner genom den svärmande massan. Ett nytt monster reser sig ur den myllrande svärmen; ett monster som kan kollapsa när som helst, om strukturen inte upprätthålls.

Latour skriver tankeväckande om den ofattbara magnituden av monader som ännu inte formats till strukturer, och till potentiellt politiska subjekt:

I call this background plasma, namely that which is not yet formatted, not yet measured, not yet socialised, not yet engaged in metrological chains, and not yet covered, surveyed, mobilized, or subjectified. How big is it? Take a map of London and imagine that the social world visited so far occupies no more room than the subway. The plasma would be the rest of London, all its buildings, inhabitants, climates, plants, cats, palaces, horse guards. Yes, Garfinkel is right, ”it’s astronomically massive in size and range”.
(Reassembling the Social, sida 244)

De politiska subjekt som vi ser i dagens politiska diskussion – arbetare, kapitalister, feminister, miljökämpar, veganer, HBTQ-aktivister etc. etc. – alla till dags dato kända politiska identiter utgör bara en pyttedel av alla möjliga politiska identiteter, alla till dags dato kända politiska kamper utgör bara en pyttedel av alla möjliga politiska kamper. Det är som om vi har besökt London, trott att vi sett allt, men ännu bara kunnat uppfatta det vi ser genom tunnelbanevagnens fönster. Tänk på alla förnimmelser av London – alla nya politiska subjekt – som väntar på att komma till liv.