Om 99-politik, kvitter, och Carsten Höllers pippifåglar som nu ställs ut i Berlin.

I avslutningen till A Thousand Years of Nonlinear History funderar Manuel DeLanda lite över de politiska konsekvenserna av tanken av att världen hänger samman genom icke-linjära samband – och tanken om att de senaste århundradena har präglats av en stratifiering (”katedralisering” på 99-språk) av samhället. Hur skall vi vända denna utveckling, hur kan vi avkatedralisera världen?

Problemet i sammanhanget är att eftersom historien är icke-linjär – och därmed radikalt obestämd – finns det inga teleologiska slutmål att sätta vårt hopp till; ingen ”socialist pot of gold at the end of the rainbow”. Det enda vi kan göra är att experimentera med materians morfogenetiska potential – hur kan världen hänga ihop på ett nytt sätt? Går det att hacka verkligheten självt? Spinoza säger ”we do not yet know what the body is capable of”, varpå Deleuze svarar ”låt oss därför experimentera!”. DeLandas appell till experimentalism går via Deleuze och Guattari, och följande vackra citat:

Staying stratified – organized, signified, subjected – is not the worst that can happen; the worst that can happen is if you throw the strata into demented or suicidal collapse, which brings them back down on us heavier than ever. This is how it should be done: lodge yourself on a stratum, experiment with the opportunities it offers, find an advantageous place on it, find potential movements of deterritorialization, possible lines of flight, experience them, produce flow conjunctions here and there, try out continuums of intensities segment by segment, have a small plot of new land ready at all times. (A Thousand Plateaus, sid 160-161)

Detta fångar väl upp hur jag ser på hackeretikens bidrag till den politiska aktivismen: Experimentera med världen, och se vad den kan erbjuda för dolda möjligheter! (Jämför med hackarna på Chaos Communication Congress.) Dra inte fram storsläggan för att paja hårdvaran, sätt dig vid tangentbordet och modifiera mjukvaran. Var inte lat, brutal, korkad – och lägg inte för mycket tid på att försöka förändra världen genom att posera. Var flitig, var smart, och inte minst – var schizo; bry dig inte om var din hjärna slutar, och andras tar vid. Dela med dig.

Visst, 99-politiken är kanske inte lika sexig som 68-politiken – det finns ju ingen plats för något avantgarde, ej heller för våldsamma hjältar på barrikaderna, eller för ett ”sovande folk” som unga-snygga väntas väcka genom sina utsvävande livsstilar. Antagligen är det därför som kritikerna verkar irriteras så av denna nya politik: De verkar tillkännage att någonting uppenbarligen är på gång, annars skulle de ju inte bry sig om ”nätpolitiken”, men verkar frustrerade över att kontinuiteten med ”rörelsen”, ”revolten” eller ”revolutionen” – såsom vi känner dem – saknas.

Tillbaka till DeLanda. Efter alla förbehåll kring missriktade politiska strävanden skriver han:

It is important, however, not to confuse the need for caution in our exploration of the nonlinear possibilities of (economic, linguistic, biological) reality, and the concomitant abandonment of utopian euphoria, with dispair, resentment, or nihilism. There is, indeed, a new kind of hope implicit in these views. After all, many of the most beautiful and inspiring things on our planet may have been created through destratification. A good example of this may be the emergence of birdsongs: the mouth became destratified when it ceased to be a strictly alimentary organ, caught up in the day-to-day eating of flesh, and began to generate other flows (memes) and structures (songs) where the meshwork element [”basaren” på 99-språk] dominated the hierarchical [”katedralen”]. (274)

— — — 

Fågelkvitter är alltså ett exempel på de vackra saker som kan uppstå om vi lyckas med att lösa upp katedraliserande strukturer. Väldigt lämpligt. Det är vår, och det talas en hel del om kvittrande. Såg i helgen Carsten Höllers Vogel Pilz Mathematik på Esther Schipper-galleriet i Berlin. Mycket kvittrande även där:

Utställningsbeskrivningen förklarar:

A large, matt-grey mobile hangs from the ceiling of the anterior exhibition space. Seven round cages hang from the mobile, each of which contains a live canary. … In 2007, Carsten Höller … experimented using acoustics and communication. In the current exhibition, visitors are confronted with the varying dialects of different kinds of canaries. … It is an arrangement ”for measuring the dimension of song”.

Mycket riktigt – man hör definitivt de olika dialekterna. Kanariefåglarnas olika ritorneller kvittras parallellt. Ibland tystnad, ibland intermittenta kvitter från spridda riktiningar, ibland kan man man skönja någonting som låter som en dialog. Men helt plötsligt är det som om någonting faller på plats och alla dialekter skapar en sammanhängande komposition; en komposition som varierar och pulserar, vänder och vrider på sig. Någon form av tröskel överskrids; något nytt plan uppnås. Något ”mer än summan av de ingående delarna” emergerar.

Fågelkvitter kan ses som mem; som kulturella replikatorer som fortplantar sig genom pippifåglarna. De spelar en viktig roll för att skapa territorier i fågelvärlden. Detta är dock inte det intressanta i Höllers mobil. Det intressanta är att dessa enkla repetitioner kan hamna i resonans med varandra – de kan haka i varandra och bygga en emergent helhet. Stuart Kauffman skriver:

In the simplest image, a meme is a bit of behavior that is replicated in a population. […] In this limited sense, memes are ”replicators,” which are invented and then imitated in complex patterns of cultural transmission. But this sense of meme is too limited […], a mere replicator that may spread in a population. Are there collectively autocatalytic sets […] of memes? Can cultural patterns be thought of as self-sustaining and mutually defining sets of beliefs, behaviors, roles? (Kauffman, ”At Home in the Universe”, sida 300)

”Autocatalytic sets”? Med autokatalys avses följande: Tänk er en process där en viss (kemisk) reaktion (1) sätts igång av en viss katalysator (a), och att resultatet av denna reaktion är uppkomsten av en molekyl (b) som kan fungera som katalysator för en annan typ av reaktion (2). Denna andra reaktion kan, i sin tur, skapa katalysatorn a. På detta sätt kan en cirkel av reaktioner ”slutas”, och bli självförsörjande. (Självorganisering inom kemin fungerar i allmänhet på detta vis.)

Catalytic closure is not mysterious. But it is not a property of any single molecule; it is a property of a system of molecules. It is an emergent property. (276)

För att översätta till memer: Alla de tankar och ramsor, föreställningar och försantlighållanden som cirkulerar mellan våra associerade sinnen kan haka i varandra för att skapa sammanhållande system. På detta sätt kan de olika memerna agera i och genom varandra, och veckla ut en alltmer intrikat struktur – de kan, som Kauffman skriver, ”act on one another in a never-ending unfolding” (277-278). Dock helt utan en övergripande teleologi eller design. De följer en evolutionär process, enligt en ”probe head”-logik. Det som uppstår uppstår ur immanens, genom kontingens.

Även denna utveckling – tänk uppveckling eller inveckling – beskrivs fint i Höllers verk. Utställningsbeskrivningen igen:

The individual elements of the mobile are arranged according to the spatial transposition of a simple mathematical formula: the continual halving of the geometric form of the square, from which it begins. 

Verket hintar om att varje halvering av kuben representerar uppkomsten av ny pippifågel-dialekt, eller – mer generellt – en evolutionär bifurkation. Vissa av dessa dör ut, andra lever vidare, och ibland uppstår de konstellationer av dialekter (av kulturella replikatorer) som hakar i varandra – och som kanske lever vidare just därför att de är i symbios med andra kulturella replikatorer.

— — — 

Kanske kan vi skönja samma symbiotiska konstellationer i det kvittrande – i meningen Twittrande ™ – som nu pågår kring telekompaketet? Vi ser ju (via ”RT”-taggar osv.) hur replikatorer uppstår, ämnade att nå viktiga personer stationerade i Bryssel/Strasbourg. Vet att ChrisK funderar på hur man kan använda smittontologiskt tänkande för förstå hur resonanser uppstår i dessa replikatorer.

Kan autokatalytiska mem, aktualiserade genom Twitter, påverka telekompaketets öde? Vi får se. Om inte annat har byggandet kring Telekompaketet fått afk-.. förlåt gammelmedierna att börja bevaka denna nya, europavida Deweyanska public. För det är ju just detta man kan trejsa via Twitter – personers engagemang i de nya sakfrågor som inte täcks av etablerade institutioner eller sociala grupperingar.