Om Artur Å»mijewskis nya, och om Tardes syn på politisk ekonomi.

Som hintats i föregående post, var i Berlin förra helgen. Tittade in på DAAD-galleriet, som ställer ut Artur Å»mijewskis Democracies. Har redan skrivit om konstnären ifråga i relation till ”dubbelagens” – konst där andra människor, och inte minst deras gruppdynamik, utgör det konstnärliga mediet. På ICA i London visades hans Them, som jag beskrev enligt följande:

Representanter från motsatta politiska grupperingar i Polen samlas till möten, då grupperna skall måla symboler för deras kamp. Allt filmas. Under återkommande möten tillåts grupperna måla på varandras symboler – ett säkert recept för konfrontation. Och visst blir det konfrontation – precis som konstnären förmodligen planerade.

Å»mijewski har alltså gjort sig känd för att göra konst av sådana arrangerade sociala experiment. Democracies representerar, om man skall tro utställningstexten, en rörelse ”ut” från det arrangerade, till ”autentiska” sociala dynamiker i redan existerande folkmassor:

Presented on a row of monitors, this cacophonic video installation can be understood as a series of individual, documentary videos. Zmijewski is exploring the free, public expression of opinion in the form of gatherings and crowds in different places in Europe.

Det är alltså flera olika massor som tecknas – folk som övervarar Jörg Heiders begravning, folk som firar en fotbollsvinst över Turkiet, folk som demonstrerar i Berlin på första maj 2008:

I samtliga fall finns det någonting smittsamt passionerat i hur människorna agerar i dessa tillställningar. Någonting verka bränna genom folkmassan, någonting verkar få den att affekteras. Hur skall vi då förstå detta mystiska fenomen?

Gabriel Tarde skulle, som många av er redan vet, tala om imitiativa strålar och imitativt begär. Sociala strukturer uppstår genom att människor, associerade genom olika medier, imiterar varandras gester, uttryck, tankemodeller. Man kan till och med tala om att vi har ett begär för att imitera och kopiera varandra, och att flera av dessa imitationer kan vara omedvetna.

I fallet första maj, menar Tarde, spelar politisk ekonomi (den klassiska benämningen på det vetenskapliga studiet av ekonomin) en viktig roll. Politisk ekonomi verkar inte bara som ett sätt att beskriva de förhållanden som hänvisas till av den politiska ekonomin – vetenskapen utgör även den imitativa stråle som bränner genom massorna, och får människorna att affekteras. Marx-memet får massorna att koka.

— — —

Läser i dagarna en bok som kommer ut på engelska i höst – fransk version finns redan att ladda ned här. Texten är ett slags förord, skrivet av Bruno Latour och Vincent Antonin Lepinay, till Tardes Psychologie Economique. Spännande läsning – kommer sannolikt att återkomma till dessa tankar flera gånger framöver. (Inte minst i relation till mitt forskningsprojekt om samhällsentreprenörskap.)

Texten ifråga kom ut 1902, sammansatt av en serie föreläsningar som Tarde höll på College de France i början av seklet. Det är flera saker som gör denna dubbelvolym så spännande:

• Den beskriver, långt innan dagens tankar om ”kunskapsekonomin”, ekonomin i termer av immateriella entiteter – kunskaper och kompetenser, skript och smittor. Vill du förstå ekonomin, se inte till ackumuleringen av kapital-as-we-know-it, utan till ackumuleringen av ”intellektuellt” kapital (germ).
• Den beskriver ekonomin i immanenstermer, och försöker uttryckligen att befria vår förståelse av ekonomin från inverkan från transcendenta faktorer. (Man kan här se hur Deleuze influerades av Tarde i allmänhet, och Psychologie Economique i synnerhet. Se Maurizio Lazzaratos Puissances de l’invention: La Psychologie Economique de Gabriel Tarde contre l’economie politique.)
• Den är skriven mitt i dispyterna kring huruvida socialistisk centralplanering är att föredra framför laissez faire. (Tarde kritiserar bägge av dessa tankeströmningar – hävdar till och med att de är uttryck för samma tankefigur om samhället-som-organism.)
• Slutligen: Den beskriver, långt innan poststrukturalistiska tankar om performativitet, hur ekonomiska vetenskaperna inte bara beskriver, utan även skapar (konfigurerar och konstituterar) ekonomin.

De två första punkterna kommer jag att återkomma till, låt mig nu fokusera på de senare. Bland ekonomiska sociologer har det på senare år blivit populärt att studera hur teorier från nationalekonomi är delaktiga i att forma ekonomin. Med hjälp av olika verktyg får vi tanken om den osynliga handen att bli en självuppfyllande profetia – genom att förse mänskliga aktörer med olika proteser och verktyg får vi dem att agera i linje med homo oeconomicus-idealet. Adam Smiths tankar har smittat runt i samhället – via forskningspapper, exempelvis – och alltmer format vår ekonomi.

Inte minst har detta tänkande, menar Tarde, lett ekonomer till att kvantifiera några av ekonomins värdeflöden genom att mäta flödet av pengar. Tarde hade ingenting emot denna kvantifiering, men var kritisk mot ekonomernas ensidiga fokus på penga-mätetal. För honom var nämligen ekonomin, ytterst, en fråga om de dynamiker som uppstår i subjektiva, mer eller mindre intensivt upplevda, värden. ”Värde”, skriver han,

är den kvalitet, likt färg, som vi tillmäter ting, men detta existerar endast – precis som färg – inom oss som en helt och hållet subjektiv sanning. [Värde] består i harmoniseringen av kollektiva bedömningar vi gör huruvida objekts kapacitet att vara mer eller mindre – av många eller få människor – betrodda, begärda eller njutbara. (sid 63)

Ett annat – mer poppigt – sätt att säga detta är att slå fast att ekonomin är en fråga om dynamiken i de affekter som vi finner distribuerade i samhället. (Eller rättare sagt ”samhället av människor”; Tarde pratade även om andra typer av samhällen.) Det är i detta sken vi skall förstå titeln ”ekonomisk psykologi”; Tarde ville ju inte göra en avgränsning mellan psykologi och sociologi.

Trots att ekonomins distribuerade ”värden” har en subjektiva karaktär framhöll Tarde att de – ytterst – består av kvanta. De är, insisterade han, i någon mån mätbara. Åtminstone i teorin. Av detta skäl skissade han rent hypotetiskt på hur alla dessa värden skulle kunna fångas. Han skissade på olika former av värdemätare som skulle kunna fånga mer än bara pengakvantiteter; ”äro-mätare”, som skulle kunna fånga storheter som uppmärksamhet, trovärdighet, ”upphetsningsfaktor”.

I början av 1900-talet var Tardes tankar om värdemätning – som Latour och Lepinay noterar – rent akademiska. Idag, hundra år senare, har det blivit allmer vanligt att resonera i termer av dessa alternativa värdemätare. Tänk bara på hur Googles och Knuffs mätetal för trovärdighet och populäritet integrerats i våra vardagsliv. En Tardiansk beskrivning av ekonomin är nu inom räckhåll. (Återigen: 99-grejen är så mycket större än 68-grejen. För när började dessa kvali-kvantitativa mått först populäriseras?)

Återigen: Tarde hade alltså ingenting emot matematiseringen av ekonomisk vetenskap. Han tyckte bara att det som då (i början av 1900-talet) höll på att utvecklas till nationalekonomi var för lat: Den nöjde sig med att kvantifiera det som var lätt att kvantifiera, alltså flödet av pengar, och brydde sig inte om de andra dimensionerna av värde som uppenbarligen spelade roll inom ekonomin. Denna lathet förstärktes av att man sedan lät pengamåttet stå som mall för även andra former av värde. (Detta skiljer alltså Tarde från det som Bourdieu senare skulle göra – teoretisera kring kulturell ”ära” i termer lånade från pengavärdet – ”kapital”, ”investering” etc.)

Icke desto mindre noterade han att denna framväxande typ av pengacentriska nationalekonomi – som ju effektivt missar de politiska och ”kulturella” aspekter av ekonomin – spred sig som en imitativ stråle genom ekonomin. Den kom således att formatera ekonomin – om än aldrig perfekt, eftersom dess monader följer sina egna immanenta logiker och aldrig kan fångas helt av överkodning.

— — —

Hur som helst, tillbaka till första maj. Vad är det då som smittar genom massan? Jo, menade Tarde, ekonomisk vetenskap. Marx läror smittar, precis som Adam Smiths. Den förra smittan, menade Tarde, har burits av politiska möten och agitation, den senare av vetenskapliga papers. Båda har haft en roll i att formatera vår ekonomi. Som vi redan sett: Den senare har lett ekonomer till att, i sin lathet, bara mäta värden i pengar, och sedan låtit detta mätetal stå som mall för hela ekonomin. Den förra har skapat nya kollektiv – kom ihåg, det är strukturen som skall förklaras! – och i förlängningen skapat såväl första-maj-demonstrationer som en välfärdsmodell byggd kring idén om arbetarskydd. (I min avhandling skriver jag om hur den Marx-influerade ekonomiska vetenskapen performerat den svenska ekonomin.)

Tarde var inte principiellt motsatt socialistisk planering – han såg att den nog skulle kunna vara ett sätt att minska sociala problem. Han såg dock att den först skulle införas om nya former av statistik skulle kunna leda fram till att medborgarnas begär skulle kunna förutspås:

Om dagen kommer då konsumenternas behov kan förutspås med säkerhet av producenter, då, och bara då, kan staten allvarligt överväga att ta deras plats, att styra ett centraliserat och nationellt organiserat arbete. (198)

Här finns alltså likheter mellan Tarde och Hayek, som också utvärderade centralplaneringen utifrån statens kapacitet att förutspå medborgarnas behov. Tarde trodde att en sådan framtid – där behov och begär kan förutspås – inte på något sätt är en omöjlighet. Han var dock lätt obekväm inför ett sådant samhälle: Han pekar på att en sådan ekonomi främst realiserats vid krigsmobilisering – endast i krigsekonomier har vi kunnat komma nära den precision som behövs för centralplanering. Idag – med hjälp av panspektriska verktyg; universell modulering plus data mining – skulle vi kunna återuppväcka denna dröm. Men vill vi det?

Tarde menade att socialist-teoretiker (i övergången Smith-Ricardo-Marx) hade uppnått något signifikant: Att göra ekonomin mer livaktig, den hade en förmåga att injicera nya affekter i ekonomin. Han var dock inte med på tanken att socialistisk politisk ekonomi visade på en politisk Sanning kring ekonomin, en sanning som tidigare politisk-ekonomiska teoretiker sopat under mattan. (”Borgerlig ideologi” et cetera et cetera…) Utifrån sitt immanens-tänkande såg han mer likheter än olikheter hos de båda ståndpunkterna; bägge perspektiv grundades på transcendens-orienterande föreställningar om samhället som sammanhållen organism, dominerad av vissa Naturlagar:

De socialistiska skolorna, de franska skolorna från 1848 såväl som de tyska skolorna av idag, tinade upp politisk ekonomi och gjorde disciplinen passionerad; och det är bara på detta sätt som de introducerade ett nytt psykologiskt element i den, vilket för övrigt inte betyder att de ändrade några av dess fundamentala idéer. Den passion som inspirerat dessa doktriner varierar dock; och proportionerna i kombinationen av generositet och hat har omvänts; mer generöst än hatiskt i Frankrike, och mer hatiskt än generöst i Tyskland. Jämför Leroux eller till och med Proudhon med Karl Marx. I dessa intensiva känslors imperium har ekonomiska teorier blivit mer färgrika och livfulla, men i slutändan behöll de, eller förstärkte, det gamla anspråket kring objektivitet, kring den geometriska slutledningen från rigida formler som verkar hämtade från fysikens lagar. (sid 140)

Latour och Lepinay hävdar följaktligen att Tardes stora projekt var att försöka elliminera den ”sekulära Gud” som han såg i tilltron till såväl marknadens ”osynliga hand” som statens ”synliga hand”. Samma projekt – att bygga en immanens-baserad syn på samhälle och ekonomi – kom sedan att plockas upp av några av de teoretiker som normalt diskuteras här på bloggen. 

Just vilken förståelse av ”det politiska i ekonomin” som uppstår ur detta perspektiv? Well, något går kanske att utläsa från texten om ”smittontologi”, men jag kommer säkerligen återkomma till just Psychologie Economique. Hoppas finna sätt att göra den mer tillgänglig till icke-francophoner…

— — —

Uppdatering, söndag: Nya bilder från utställningen upplagda.