I vanlig ordnung har jag varit utomlands när det hettat till i nätpolitiken. Väl hemkommen från Berlin finns det två roliga utvecklingar att kommentera – 99/68-pratet, och gårdagens EU-happening.

Har redan skrivit om nedanstående i en kommentar till föregående post, men ändå: Detta är ett sätt av flera att tänka kring 99 och 09.

99: Det kulturella skiftet

Hela nittionio-var-vårt-sextioåtta-tropen har nu uppmärksammats av Per Wirtén, en skribent som jag gillar, läser, uppskattar och tycker om. (Roligt att höra att han känner likadant – och roligt att han läst min krångliga post om Jackson Pollock, affekt, och abstraherat begär!) Känner dock att det kan vara på sin plats att klarifiera lite poänger kring det kulturella skifte som vi nu genomgår.

Kulturellt skifte? Ja, jag tycker att det som kanske är mest intressanta aspekten av sextioåtta är det kulturella skifte som det associeras med. På samma vis är det mest intressanta med 99/68-grejen att vi nu går från en världsuppfattning till en annan. Tanken om sextioåtta som ett mobiliseringens år – som ett år då ”allt var i rörelse” – är också relevant, men rätt så överskattad; på många sätt en mediakonstruktion. (Dessutom – den politiska mobilisering som faktiskt ägde rum var ju spridd över en period över tio år, kring slutet av sextiotalet. Historiker klagar ju ofta på att det finns rätt svaga grunder för att lyfta fram just året 68.) Mer om detta senare.

De nya bilder för att se världen som lanserades kring denna tid – counterculture, kritisk teori, Marx-möter-Freud – är alltså intressanta. Detta sextioåtta-tänk har ju blivit mainstream idag – något som påpekats av framförallt i Heath och Potter i The Rebel Sell, men även av Boltanski och Chiapello i The New Spirit of Capitalism. (Richard Sennett är inne på samma tankar i hans The Culture of the New Capitalism.)

Nittionio – ett år nästan lika godtyckligt valt som sextioåtta – var den brytpunkt då dator-inspirerade tankemodeller började bryta igenom, och alltmer tränga undan det motortänk som dominerat västerländsk idétradition sedan mitten av 1800-talet. (Här kan man inkludera den situationism och den Maoism som Wirtén nämner.) Jag skall inte tjata alltför mycket om detta här – har gjort det flera gånger tidigare här – men det har exempelvis att göra med

• en övergång från kasta-grus-i-maskineriet-aktivism till hacka-systemet/vi-bygger!-aktivism
• en övergång till en ny(gammal) syn på kreation och auteurens vara
• en ny politisk ekonomi, och en ny ekonomisk historieskrivning, där de senaste århundradenas hierarkisering/stratifiering av ekonomin, separation av produktion/konsumtion, och – framförallt! – tilltagande inlåsning av kunskap sätts i första rummet.

Jag tror att det är bäst att göra en mer generös läsning av Wirtén än den han gör av alla de spridda individer som tycker sig se en viktig politik i ovanstående punkter. Han skriver att

i piraternas 68 är tyranniet av mer oklar natur. Jag kan inte skaka av mig känslan att det är de privilegierades röster jag läser. De vill försvara sina friheter. Fint. Men frihet är kanske lite mer komplicerat än fri nerladdning. Och tyranni aningen mer omfattande än att kulturarbetare vill ha betalt.

Jag utgår från att det är afk-mediets brist på textutrymme som gör att Wirtén tvingas uttrycka sig så platt, onyanserat och generaliserande. Jag utgår från att en så påläst och vettig intellektuell som han mycket väl känner till diskussionerna om ”informationsfeodalism”, om ”biopiracy”, och om andra aspekter av det som ibland kallas ”kognitiv kapitalism”. I dessa debatter finner ju även Wirtén kopplingarna till global rättvisa, genus och makt.

För övrigt finns det många av oss – inklusive två av oss som nämns i Wirténs artikel – som försöker bygga alternativa lösningar kring hur kulturarbetare skall få betalt. Problemet är att det är svårare att nå fram med dessa tankar. Exempelvis försökte jag sälja in just en sådan artikel till Expressen Kultur förra veckan. Det gick inte.

09: Den politiska mobiliseringen 

I höstas skrev jag om den stinkande bloggosfären som ett ställe där europa-vida publics skapas. Igår fick vi se ett nytt exempel på hur nätpolitiken, och nätet som medium, skapat nya affekter mellan medborgare och den än så länge demokratiskt slumrande EU-parlamentsapparaten. Till alla er som kunnat ”förnimma Bryssels beröring” och därför ringt till ledamöter i ITRE-utskottet – respekt! (Så även till er som satte upp telekompaketet.se.) En demokratisering av EU förutsätter ju – förutom en översikt av lobbyisters roll etc. – att denna apparat ”görs passionerad” av just medborgarnas intresse för sakfrågor. Jag tror att det är ganska safe to say att det är många medborgare som skapade detta ”tryck” som Gunnar Hökmark talade om i SVT igår – jag tror att det är missvisande att tala om att endast ett litet ”avantgarde” bryr sig om frågan.

Wirtén skriver om avantgardet i följande termer:

Ett litet övertygat vi – avantgardet – mot ett stort vacklande dom: de indoktrinerade.

Precis. Hela tanken om att det finns en indoktrinering av alla de människor som deltar i ”mainstreamsamhället” är någonting som hör motortänket till. Idén att politik är att kasta grus i maskineriet för att väcka de sovande massorna är ju 68 par excellence. Det är ju för övrigt mycket av detta som gått igen i mycket av vänstrig och kulturradikal politik på senare tid – inte minst i den så kallade Arena-vänster som kritiserat av den mer ortodoxa vänstern. I själva verket behåller ju båda dessa vänsterfalanger kvar det Durkheimska ”sociala” – eller den Marxska tanken om ”ideologin”.

En hacker-inspirerad aktivism, å andra sidan, är ju rätt ointresserad av frågan kring huruvida massorna verkligen sover. Den tänker inte dekonstruktion, den tänker (re-)konstruktion. När den är som bäst gör den bara en sak – bygger en faktiskt fungerande, alternativ lösning.

Hela ”vi bygger!”-grejen är ju för övrigt ett av flera exempel på hur fel man hamnar om man skall förstå denna mobilisering enligt en avantgarde-modell. Bygg-imperativet smittar så fort, och dess mening muterar så fort, att det inte går tala om något ursprung, någon ”ur-byggare”. Avantgardet dog ungefär samtidigt som auteuren som skapar något ur inget.

Från 99 till 09

Låt mig dra denna poäng ett steg längre. Det som händer nu, 09, hände – i någon mening – redan 99. Det var då datorns ”abstraka maskin” började cirkulera i och mellan människors hjärnor. Marx, Freud och Zola var några av de som för länge sedan översatte motorns abstrakta logik till tankemodeller. Vi vet inte vilka som kommer att knåpa ihop de bästa datorbaserade tankemodellerna. Det enda vi kan säga idag är att några smittats mer av det abstraherade datortänket än andra. (Det är alltså en fråga om huruvida man varit nära den epidemiologiska riskzonen, inte en fråga om ålder.)

Glöm alltså de namn som nämns i Wirténs artikel; det är så 68 att lyfta fram personer. Tänk alltså inte mänskliga subjekt, tänk tankeekologier, tänk ”psykogener”, tänk smittor. Är det för ”post-humanistiskt” att tänka så? Well, man kan även se det som frihetligt, i en Spinozistisk mening. Frihet är just insikten att man som mänskligt subjekt är ”ett ändligt modus bland substansens oändliga modi” (ur Spindlers nya bok om Spinoza, sid 24). Låt oss alltså tänka ”adekvat”: Det skifte vi genomgår har ingenting med ”oss” att göra. Det enda vi som existerar är det som ständigt sätts samman av tankesmittan.