För ett par månader såg jag två utställningar i Paris som berörde frågor om begär och kapaciteter.

Först tittade jag in på Pinacotheque, som spårade hur Jackson Pollocks abstrakta expressionism har ett ursprung i hans tidiga intresse för shamanism. Tog mig sedan upp till Espace Dalí i Montmartre, för lite surralism-turism.

Pollock

Shamanismen bygger delvis (om jag nu förstått det rätt) på idén att man måste offra sitt tidigare jag, för att kunna bli ny. Detta reflekteras i Pollocks tidiga arbete, som jobbar med teman som offer, våld, kaos och uppbrott. Efter offrandet av sitt tidigare jag är man fri att koppla upp sig mot andra entiteter – upp gå i symbios med entiteter från naturen – och på så vis uppnå nya kapaciteter.

 

I relation till ”Man, bull, bird” (1934-38, se ovan) skriver curatorn följande:

Bird, beast and snake enlarge one’self and expand one’s capacities. This suggests the shaman theme called incorporation. Man is no longer limited to only the capacity to reason scientifically but grows with new physical and spiritual connections in the world.

Här arbetar Pollock sannolikt med den symbolik som fågeln eller tjuren besitter. Men man kan även se denna ”incorporation” på ett mer allmänt sätt – frikopplat från de symboliska föreställningar vi har om mänskliga subjekt och djur. Idén om incorporation kan i så fall likställas med tanken om att kraft uppstår genom kopplingar med andra entiteter. För att tala med Spinoza:

The surprising thing is the body… we do not yet know what the body is capable of. (Citerad i Deleuze Dialogues II, sid 61)

Ja – vad är kroppen kapabel till? Vi vet inte riktigt – kroppen är ett assemblage med oändliga möjligheter, som i sin tur ingår i ytterligare assemblage med oändliga möjligheter.

Från ”Birth” (1938-41, se ovan) och framåt inriktar sig Pollock på mer generella teman som liv, födelse, tillblivelse och kreativitet. Här tycks hans intresse för dessa frågor vara mer frikopplat från just mänskliga kroppar. Utställningstexten igen:

The result of fusions is the birth of the new. Pollock’s procreativity is a stand in for creativity, the Henri Bergson conception that dominated interwar life. For all the death and sacrifice, Pollock […] prefer[s] new life and whatever will generate it.

Under fyrtiotalet fortsätter Pollock utforska processer av tillblivelse och kreativitet, men lämnar samtidigt den symbolik han lånat från shamanismen. Det är nu som han närmar sig den ”drippings”-abstraktion som han sedan blivit känd för (se nedan).

Pollock sought to develop a style that would directly convey if not reenact shaman ecstacy. That style would be linear and concrete and it would evoke the vital and new by pictographic means. By pictographic is meant a shorthand way of rendering idea and force.

 

Med andra ord, Pollock försökte representera – kanske till och med utagera – det som han tidigare försökt fånga med hjälp av shamanism-symboliken. Tillblivelser och kreativa processer har inte längre formen av masker, djur, kvinna-man-konstellationer – ”incorporation”, födelser och fusioner har alltså ”de-antropomorfiserats”. Kreationen har abstraherats från människan/djuret. Kvar blir ett virrvarr av tillblivelser som hakar i varandra, och ständigt skapar det nya. (Återkommer till detta senare.)

Abstraktion

När man läser utställningskatalogen är det oklart vad som menas med när man säger att Pollock ”representerar” och/eller ”utagerar” kreativa processer. Är piktogrammet ett sätt för honom att representera flöden av idéer och energi – ett sätt att ge betraktaren en intuitiv känsla för tillvarons virrvarr av krafter och affekter? Eller ”droppar han ur sig” de kreativa processer som faktiskt utspelar sig i hans sinne? Droppar han, kanske i någon slags shamanistisk extas, ur sig en del av sin egen ande, en bit av sin egen elan vital?

Det senare skulle innebära att Pollocks arbete är jämförbart med den ”automatism” som kännetecknade de tidiga surrealisterna. Dessa sökte ju skapa verk där material ur deras omedvetna lockas fram och omvandlas till teckningar eller texter. Målet är att verket blir till utan att behandlas och ”filtreras” av konstnärens rationella medvetande, av överjaget.

Det förra, däremot, skulle kunna liknas med den surrealism som Salvador Dalí skapade. Dalí tog avstånd från automatism som metod, och valde istället att – på ett ”mer medvetet” sätt – skapa representationer av olika psykoanalytiska teman. Kroppar som brinner, utflutna och smältande klockor, kvinnor med lådor i buken – nogsamt målade – representerar begrepp som begär, subjektets tidsuppfattning, respektive det omedvetna.

Automatism eller inte – det finns en intressant skillnad mellan Pollock och surrealisterna. Pollocks rörelse mot abstraktionen är inte främst en drift mot ett abstrakt uttryck – den icke-figurativa bilden av något. Man kan hävda att denna rörelse är minst lika mycket en drift mot en slags generaliserad beskrivning av kreativitet, tillblivelse, födelse och begär.

En liknande manöver – att skapa en generaliserad beskriving; en ”platt” ontologi – märks i Guattaris The Three Ecologies. Där talar han om en ”generalised ecology”, i vilken även sambandet mellan människor bör ses i ekologiska termer. På samma sätt försökte han och Deleuze skapa en mer generaliserad bild av begäret – inte minst genom begrepp som affekt. Som jag nämnt innan fann ju D&G varandra i intresset för just detta begrepp.

Oformat begär

Vilken är då D&Gs generaliserade, generiska, post-humanistiska, ”de-antropomorfiserade” förståelse av begäret? (Note: Här är jag inne på djupt vatten, så jag får reservera mig för eventuella fel. Jag litar på att min distribuerade hjärna korrigerar i kommentarerna.)

I kapitlet ”Dead psychoanalysis: Analyse” i Dialougues II, skriver Deleuze om hans och Guattaris invändningar mot psykoanalysen. (Som redan påpektats i kommentarer här på bloggen – dessa invändningar skall ses i skenet av att D&G redan är djupt influerade av Lacan. Dessutom har kritiken mot en alltför fyrkantig läsning av Freud, som jag förstått det, redan integrerats i samtida psykoanalys.)

Texten ställer hur som helst Freuds brist-ontologi mot deras egen ontologi från Anti-Oedipus, där begäret beskrivs som ett konsistensplan:

We said that desire is in no sense connected to the ”Law” and cannot be defined by any fundamental lack. […] it is doubtless like this each time that desire is conceived as a bridge between a subject and an object: the subject of desire cannot but be split, and the object is lost in advance. What we tried to show, on the contrary, was how desire was beyond these personological or objectal co-ordinates. It seemed to us that desire was a process and that it unrolled a plane of consistence, a field of immanence, a ”body without organs”, as Artaud put it, criss-crossed by particles and fluxes which break free from objects and subjects… Desire is therefore not internal to a subject, anymore than it tends towards an object: it is strictly immanent to a plane which it does not pre-exist, to plane that must be constructed, where particles are emitted and fluxes combine. There is only desire in so far as there is deployment of a particular field, propagation of particular fluxes, emission of particular particles. (Dialogues II, sid 89)

(Hmm, nu när jag skriver det här kan jag inte se någonting annat framför mig än just Pollocks abstrakta drippings…) Denna oformade entitet, menar D&G, kan inte fångas genom beskrivningen av särskilda formodade brister. Detta vore att överkoda begäret enligt en/ett organisationsplan – en viss transcendent ordning eller lag, ”a kind of design, in the mind of man or in the mind of god” (91). (Här är väl frågan om man trots allt inte kan behålla mycket av psykoanalysens grundresonemang, men beskriva dem i termer av immanens.) 

Genom denna manöver frikopplar D&G begreppet från människans sexualitet:

We do not believe that sexuality has the role of an infrastructure in the assemblages of desire, nor that it constitutes an energy capable of transformation or of neutralisation or sublimation. Sexuality can only be thought of as one flux among others, entering into conjunction with other fluxes, emitting particles which themselves enter into particular relationships of speed and slowness in the vicinity of certain other particles. (101)

Samma analys leder även fram till den ”materiella” syn på kärlek som Hardt och Negri börjat efterlysa på senare år – den kärlek till sin omvärld som kan leda fram till skapandet av nya politiska subjekt. Politik är att älska med sin omvärld; att skapa nya kopplingar, nya affekter. Och mycket riktigt – det är i politiken man hamnar när man rotar i poängerna med att förstå begäret på D&Gs vis.

Politik

Varför är det då så illa att beskriva detta oformade begär i relation till en mänskligt påkommen Lag eller motsvarande? Varför måste vi få en abstraherad förståelse av begäret?

Well, för det första är det viktigt att se att D&G ser begäret (i deras mening av ordet) som någonting som bör bejakas. Här är det – som vi just konstaterat i relation till begär/sexualitet-kopplingen – viktigt att förstå att D&G inte är några hedonist-romantiker: ”In speaking of desire we were no longer thinking of pleasure and its festivals”. (99). Med andra ord: There is only so much politik du kan göra genom sex, droger och rock n roll. (Vi jobbar ju inte -68-tänk, remember?) Poängen är ju att vi måste älska med världen; hacka verkligheten självt.

Nej, vi talar här om ett generaliserat, abstraherat begärsbegrepp. Kom ihåg ovanstående passage om Spinoza – vi talar om hur man sätter samman nya konstellationer av kraft och kapaciteter. Det är på denna punkt som D&G lackar* ur på psykoanalysen. De menar nämligen att den ”stänger av” våra möjligheter att använda begäret till politiska ändamål:

Desire is revolutionary because it always wants more connections and assemblages. But psychoanalysis cuts off and beats down all connections, all assemblages – it hates desire, it hates politics. (79)

Well, talet om vad psykoanalysen hatar och inte hatar är lite väl antagonistiskt. Deleuze förklarar sin position bättre lite tidigare i boken – i hans vackra beskrivning vad en Spinoza-influerad politik kan vara:

This is the question: what is a body capable of? what affects are you capable of? Experiment, but you need a lot of prudence to experiment. We live in a world that is generally disagreeable, where not only people but the established powers have a stake in transmitting sad affects to us. Sadness, sad affects, are all those which reduce our power to act. The established powers need our sadness to make us slaves. The tyrant, the priest, the captors of our souls need to pursuade us that life is hard and a burden. The powers that be need to repress us no less than to make us anxious or, as Virilio says, to administer and organise our intimate little fears. […]

It is not easy to be a free man, to flee the plague, organise encounters, increase the power to act, to be moved by joy, to multiply the affects which express or encompass a maximum of affirmation. To make the body a power which is not reducible to the organism, to make thought a power which is not reducible to consciousness.

Kort sagt – vi behöver ett sätt att se på begär som skänker oss mod och ork att koppla upp oss – och därmed öka vår kraft. Genom att abstrahera begärsbegreppet från relationen mellan två människor kan vi tänka nytt kring vårt deltagande i sammansättningen av nya politiska subjekt.

Det känns förmätet att alltid använda ”pirater” och ”99-generationen” som exempel på politisk agens, men även här är det relevant. Jag och Chris har redan skrivit om kopimismen som kärlek, i en Tardeansk mening. Samtidigt kan kopimismen även ses som kärlek i den Spinozistiska bemärkelse som beskrivits ovan: Det är ju just i sammanpluggandet av en massa komponenter – fildelningsprotokoll, fildelare, bredbandsinfrastruktur osv – som ett nytt politiskt subjekt uppstått. I denna kropp har nya kapaciteter förlösts. Kopimisterna älskar med världen. På så vis är det ett skolexempel i hur ett utvidgat, generaliserat begärsbegrepp kan appliceras på politiken.

—

* = Göteborgshumor