Fuskar som mediematerialist på GP Kultur idag. Mer utbroderande långversion av samma text (om Peter Piller och fotoutställningen ifråga, om protokollets agens, om Tardes tankar om omedveten imitation) är på gång. Återpublicerar dock först tidningsversionen (som ju inte finns online).

— — — — —

Pirate Bay-rättegången har varit ett högklassigt juridiskt drama. Intressant nog har de båda antagonisterna fått stå undan för en ny, oväntad aktör. Huvudrollen i dramat har ju spelats av bittorrent-protokollet – den teknologi för datakommunikation som möjliggör effektiv fildelning. Ytterst gäller ju målet hur juridiken skall svara på frågan: Vad är bittorrent, och vad är en länk?

Detta intresse för mediers materialitet – hur de hänger samman, snarare än vad de förmedlar – märks även inom samtida fotokonst och kulturteori. På Andrew Kreps Gallery i New York avslutas i dagarna en fotoutställning där ”en ny generation” konstnärer ställer frågor om det fotografiska mediets materiella förutsättningar: Vad är ett fotografi? Hur påverkar arkivering, sökbarhet och digitalisering dess status?

Bland denna nya generation märks Peter Piller, en konstnär som använt sin arbetstid på en reklambyrå i Hamburg till att rota i de exponentiellt växande arkiven av mediebilder. Från dessa arkiv arrangerar han serier av bilder som visar samma sak – glada människor som tar på en bil, personer som står runt ett hål i marken – i helt olika sammanhang. Fram växer ett psyko-socialt landskap av identiska vardagsskildringar som cirkulerar i media, via redaktörers medvetna eller omedvetna imitation av varandra.

Arkivisten Piller hade sannolikt inte kunnat göra dessa verk för tjugo år sedan. Vi lever i en värld där ett överflöd av medieinnehåll skapas – och där allt detta material görs sökbart. Det är denna verklighet som har gjort Google till ett av världens mest inflytelserika organisationer.

Denna verklighet beskrivs även i Sorlet från arkiven (Glänta). Där skriver den tyske medieteoretikern Wolfgang Ernst om hur digitaliseringen förändrar arkivets materiella förutsättningar, och i förlängningen kulturens villkor.

Digitala medier är per definition kopieringsmedier, och detta gör att arkivets mening förskjuts. Det finns inte längre något distinkt rum som inrymmer objekt som kan lånas och lämnas tillbaka. Det internetbaserade digitala arkivet är distribuerat, och omöjliggör någon form av återlämning av objekt. Enligt Ernst upphör därmed arkivet att vara maskin för lagring, och blir istället en maskin för överföring av information.

Thomas Götselius skriver i förordet att ”samtidens fildelningsnätverk utgör sinnebilden för framtidens överföringsbaserade (arkiv)kultur”. De senaste veckornas domstolsdrama bör, precis som den vidare debatten om fildelning, ”ses som ännu en kamp om tillgången till arkivet, men också som en strid om arkivets innebörd”.

Om ett par veckor kommer vi veta om åklagarsidan lyckats med att olagligförklara det arkiv som Ernst skriver om, eller den sortering som Piller ägnat sig åt. Rättegången visar att bittorrent inte ”bara” är en teknologi: Det är en politisk aktör. En fällande dom – ett bannlysande av denna nya existens – skulle vara ytterligare ett uttryck för den inlåsning och monopolisering av mänsklig kunskap som pågått under de senaste århundradena. Låt oss hoppas att rätten orkar hålla emot denna homogenisering av samhälle och kultur.