Har varit incommunicado den senaste tiden – varit ute och snurrat. Fick en viss känsla av alltings interconnectedness.

Som föregående poster hintar om – jag började min resa med en vecka i ett New York som alltjämt skiner, i ett USA som styrs av ny president. Obama har gått ut stenhårt för göra det bästa av de så viktiga första hundra dagarna. Veckan som gick ägnades åt stimulanspaket. Denna vecka har presidenten presenterat planer för att minska budgetunderskottet. Jag gissar att även Obama kommer att lyfta frågan om skatteflykt som central för att få finanserna att gå ihop. (Han har ju tidigare engagerat sig i frågan.) Ett tecken i tiden är att IRS har börjat undersöka vilka medborgare som gömt pengar hos schweiziska banken UBS. (Schweizarna rasar, som vanligt.)

Enligt New York Times är Obama fortfarande populär. Men – som sagt – frågan är hur roligt det är att vara den president som är först ut med att leda landet i det ”distinctly non-american century” som vi just påbörjat. Nämnda budgetunderskott har ju gjort att landet alltmer ägs av långivare som kommer att kräva att landet skär ned på sina militära utgifter, minskar sina anspråk på relativ välfärd, eller höjer skatterna. Dessa långivare, of course, är Kina, Ryssland och staterna kring Persiska Viken.

Reser österut, och mellanlandar lämpligt nog i Doha, Qatar. Hade gärna velat stanna en stund, se mer av dessa olje-finansierade statsbyggen. Helst Dubai, det av gulfemiraten som varit mest offensiva i sin tillväxt. Uppenbarligen har de varit för vidlyftiga, givna dagens finansklimat – igår stod det klart att Dubai levt över sina tillgångar. Som FT uttrycker saken: Storebror, emiratet Abu Dhabi (som också sitter på världens största sovereign wealth fund) har kommit till undsättning med ett lån till lillebror.

Detta betyder att Dubai kan fortsätta att vara det ställe där Marx är som mest relevant idag: Staden i öknen är ett amalgam av kapital från de rikaste i det rika väst och slavande gästarbetare från fattiga länder österut. Se exempelvis filmen Syriana, där vi får följa hur två av dessa gästarbetare, i sin desperation, radikaliseras och till slut begår det ultimata dådet mot väst.

Några dagar senare kliver jag ut i ett trettiofyragradigt Mumbai. Vid inflygningen försöker jag visualisera statsbilden i mitt huvud, men ser då bara mediabilder från terrorattacken i november. ”Deras 9/11”, som Thomas Friedman kallade det häromveckan i New York Times. Mycket riktigt, killen jag sedan möter upp med på flygplatsen nämner attacken – han menar att det finns en fortsatt risk för attacker, att det kan vara bra att hålla i åtanke när man rör sig i staden. Detta kvalificerar han dock med det som New Yorkare och London-bor sagt tidigare – man kan inte låta rädslan bli ens herre.

Mumbai har ju för övrigt andra problem att tampas med, vilket framgår i den ”fattigdomspornografiska” filmen Slumdog Millionaire som kammade hem åtta Oscarsstatyetter häromdagen. I denna 18-miljonersstad består till stor del av slumområden utan sanitet. Enligt en kommentar i FT befinner sig stadens per-capita-inkomst sig på samma nivå som Londons kring 1860, vid ”the big stink”. Värre lär det bli – under de närmaste femton åren kommer världens befolkning öka med två miljarder, och 90% av dessa nya invånare kommer att bosätta sig i dessa megastäder. Som många har konstaterat tidigare; en av de viktigaste framtidsfrågorna är hur vi kan skapa levbara ekologier i dessa miljöer.

Min kontakt skall dock flytta ut från Mumbai senare samma kväll. Han skall ta tåget till Gujarat, norr om Mumbai, för att starta igång fairtradeproduktion av kläder. Han hoppas alltså skapa sysselsättning även på landsbygden, och på så vis ge fler människor valmöjligheten att inte flytta till megastäderna för arbete.

—
Puh – hemma igen – på väg till nya DeLandaläsningen!

Uppdatering, onsdag förmiddag: Länkar inlagda.