Mer om Statens vetenskaper från ISA i New York. Denna gång om internationell sharing-is-caring bland underrättelsetjänster.

På måndagen snubblade jag över en intressant panel om hur underrättelsetjänster jobbar – mycket klargörande i relation till det som vi redan spekulerat om i relation till FRA.

Ett första papper tog upp hur nya former av övervakning – läs signalspaning (SIGINT) – har gjort det svårt att upprätthålla den traditionella särskiljningen av inrikes och utrikes operations. I allmänhet har stater etablerat hårda riktlinjer som reglerat spionerandet på sina egna medborgare. När det gäller utlandet, däremot, så tillåter sig stater att göra lite vad de vill. Simpel realpolitik med andra ord – staten gör det som är bäst för dess framtida fortlevnad.

Denna uppdelning mellan domestic och foreign har i praktiken, menade forskaren, spelat ut sin roll idag, om man ser till signalspaningens villkor. Denna form av underrättelser förutsätter att man ”dammsuger” världen på data, även de spår som lämnmas av helt vanliga medborgare – de människor som man traditionellt skyddat från underrättelsernas spionerande. Uttryckt i mer sociologiska termer – det panspekriska diagrammet kan bara skapa economies of scale om man man inte dammsuger.

Det finns alltså inte längre ett utland och ett inland – alla individer, oavsett nationalitet, är fair game. Detta förhållningssätt har man tidigare applicerat endast i krigstider, och uppenbarligen hittar underrättelsetjänsterna på olika sätt att komma runt alla regleringar. Med andra ord måste vi, menar forskaren, finna nya sätt att närma oss frågan om hur rättsäkra underrättelsetjänster kan skapas. Panspektrocismen gör att gamla former av reglering obsoleta.

Ett enkelt sätt att gå runt dagens regelverk kring domestic/foreign är att låta någon annan spionera på ens egna, medan man i gengäld spionerar på deras medborgare – och sedan byter man information med varandra. Om detta kan man läsa i nya boken The Shadow Factory: The ultra-secret NSA from 9/11 to the eavesdropping on America, skriven av James Bamford.

Delande av underrättelser är dock inte en ny företeelse. Ett annat papper på intelligence-panelen handlade om just detta – när har stater, historiskt sett, valt att dela med sig av sina underrättelser? Denna forskare utgick från ”democratric peace”-tesen – att inga demokratier någonsin har startat krig med varandra – och vidgade denna till intelligence-sharing. Går det att se ett mönster i hur olika statsskick delar information med varandra?

Forskaren tittade främst på intelligence-utbyten mellan Storbritannien, Frankrike och Polen under andra världskriget. Generellt sett, menade han, kan man se delandet med ”realist”-glasögon – länder delar info när det ligger i deras intresse, inte för några högre värderingars skull.

Jag frågade, under den efterföljande diskussionen, hur detta kan appliceras på det machiavelliska maktspel som svenska staten och FRA ingår i. Går det att köra liknande realist-läsning av hur Sverige delar med sig av intelligence; kan man säga att vi byter information med exempelvis USA i utbyte mot försvarsgarantier från NATO? Forskaren ifråga tyckte att detta lät fullt rimligt, och sa att han skulle undersöka fallet vidare. En annan svensk forskare, från Försvarshögskolan, hakade på min frågeställning – om jag förstod honom rätt menade även han att detta är en rimlig analys av vårt arbete med signalspaning.

Att det idag pågår en globalisering av SIGINT framgår med all önskvärd tydlighet om man tittar igenom akademiska journaler som Intelligence and National Security, samt International Journal of Intelligence and Counterintelligence. (Kanske skall jag skriva ”halvakademiska” journaler – den senare verkar roddas av en massa ex-CIA-folk.) En Adam D M Svendsen skriver att

many of the leading SIGINT agencies, typically the UK Government Communication Headquarters (GCHQ), the US National Security Agency (NSA) and the Canadian Security Establishment (CSE), have experienced substantial internal management reforms in an effort to achieve a more porous working environment in which ”need to know” is replaced by ”need to share” (IJIC, vol 21, nr 4, sid 663-664)

Alltså skriver Australiensiska försvarsdepartementet att

the US looks to Australia for all SIGINT in our region of principle coverage and does not duplicate the effort […] Australia, for example, is solely responsible for SIGINT on Islamist extremists in the region. (665)

Rent institutionellt är det inom terrorbekämpningen som de nationella underrättelsetjänsternas signalspaning utvecklats till att i praktiken utgöra en sammanhängande enhet. (Den gamle kommunitaristen Amatai Etzioni menar att vi idag ser en de facto ”Global Antiterrorism Authority”.) De enheter som en gång sattes samman för att samordna olika inrikes källor för ”intel” (olika delar av polisen, olika underrättelsetjänster) har idag blivit viktiga sambandscentraler för den internationella koordineringen av signalspaning. (670-671)

Det är alltså i sken av denna utveckling som vi skall förstå FRA. Kanske skall man ge Dennis Töllborg rätt: Det är sannolikt så att någon – FRA eller annan instans – oundvikligen kommer att försöka dammsuga våra digitala fotspår. Är det i realiteten så illa att vi helt enkelt måste välja vilken stat som skall sköta insamlingen av data – Sverige, eller kanske USA?

Här måste vi nog, om jag förstått det hela rätt, göra en uppskattning av hur bra NSA är på att intercepta trafik. Jag gissar att inte ens NSA kan koppla in sig i våra distribuerade hjärnor på ett fullt så effektivt sätt som FRA-lagen påbjuder. Men samtidigt – och detta är Töllborgs poäng – kan vi inom ramen för denna effektiva dammsugning åtminstone försöka reglera. (Avkriminalisera och reglera, typ.) Så icke när det gäller NSA.

Alltså – mer eller mindre total universell modulering, utförd av vår egen stat, som eventuellt kan regleras, eller en mer sketchy och dold övervakning utförd av ett annat land – det är bara att välja. I slutändan landar man, trots allt, i frågan om hur bekväm man är med tanken att staten Sverige får tillgång till all denna information.

—

För övrigt är dessa intel-journaler hyfsat roande läsning:

– I I&NS kan man läsa om hur öppna, allmänt tillgängliga källor (från civilsamhället) måste börja finkammas av de analytiker som vill se tidiga tecken på viktiga kommande utvecklingar (panspektriskt, återigen).

– I IJIC kan man läsa om hur underrättelsetjänsterna måste omorganisera sin rekrytering och HR genom att se till hur sportvärlden fungerar. Spionjobben bör öppnas upp för alla de som inte gått den långa vägen genom militärapparaten – och de spioner som inte presterar måste kunna friställas. Begreppet ”fria agenter” håller alltså på att få en intressant dubbelmening.