Referat från den vackraste presentationen på den senaste upplagan av Chaos Communication Congress; den Berlin-baserade hackerkonferens som hålls under mellandagarna varje år.

I Berlin tittade jag in på utställningen ”Political/Minimal”, som visas på Kunst-Werke. Konceptet var lovande – minimalistiska uttryck från 1900-talet tolkas på nytt sätt, av gräddan av samtida konstnärer, med en ”politisk” vinkling. Detta hade ju kunnat bli hur bra som helst: Minimalismens abstraktion från yesteryear, som möter en abstraherad politik från idag. Men icke. Det ”politiska” var oftast på ett symboliskt plan. En minimalistisk geometrisk figur – en kub, en cirkel – skapad av taggtråd. Ganska platt faktiskt. (Uppdatering, lördag kväll: Även Copyriot blev besviken.)

En ”abstraherad politik” kunde man dock finna om man tog sig till Alexanderplatz, där 25C3 gick av stapeln. Nerdigt, javisst. Mansdominerat, javisst. Men mycket spännande om man vill se varför begreppet ”hacking” är så spännande för oss som är intresserade av ”det politiskas” vara.

Exempelvis fanns det en föreläsning där man fick lära sig hur man hackar den normalt sett slutna spelkonsolen Nintendo Wii: Hur man får denna lilla apparat att göra helt nya saker? Här ligger tanken om ”kropp utan organ” – som diskuterades under detta seminarium i Göteborg – nära till hands: Går det att befria den lilla apparaten från den överkodning som den låsta programvaran påtvingar? Kan vi, på ett högst materiellt sätt, frigöra apparaten från denna överkodning, fånga apparaten i dess ”destratifiering”, och plugga in ny programvara – och därmed skapa nya handlingsutrymmen? Uppenbarligen jublade åhörarna när hackarna lyckades med att boota upp Linux i den lilla spelkonsolen.

Det vackraste seminariet hölls av en glidflygare som ”hackar atmosfären” genom att utveckla en färdighet att se och förutspå de intensiva processer som skapar uppåtvindar. Här är alltså hacking en omskrivning för att uppvisa en förmåga att se, och agera utifrån, verklighetens virtualitet: Hacking som en färdighet att dra nytta av den inneboende morfogenetiska potential kan finnas latent i olika system. Jag tycker att det hela var så vackert att jag återger pratet in extenso:

—

För det första är det viktigt att veta vilka assemblage och processer vi har att leka med: Först och främst bör man veta om att ett glidflygplan har ett visst glidtal, som kort sagt anger hur väl du kan glida utan att tappa höjd och hastighet. Mer fluiddynamiskt beror detta på flygkroppens lyftkapacitet och på dess friktion/luftmotstånd. Ju bättre glidtal, desto enklare blir det att vara uppe länge i luften.

Precis som i vindssurfing kan man göra sig betjänt av en samling oligoptiska instrument, vilka hjälper en välja dag, plats och tidpunkt för sitt luftflödes-hack. (En glidflygare måste dock hålla fler parametrar in check – en vindsurfare kan kosta på sig att bara bry sig om vindhastighet och -riktning.) Denna data finner man inte minst online, via olika vädertjänster:

På senare år har det dessutom blivit möjligt att göra sina egna körningar av datorsimuleringar som förutspår luftens rörelse:

Vad är det då för intensiva processer man flyger på? Den kanske viktigaste källan till lyft är  termaler – de luftbubblor som uppstår då solen lyser på jorden (Bataille-stylee), värmer upp en plätt av marken, och skapar en bubbla av varm luft. Vid ett visst tillfälle (som kan triggas av flera olika skäl) släpper denna bubbla taget om marken och lyfter mot skyarna – det är denna uppåtvind som man segelflyger på.

Termaler kan man – som ni ser på bilden – se spåra i cumulusmoln. (Dessa uppkommer då termaler flyger upp i kallare luft; varm fuktig luft kondenseras.) Termaler är även en del av det fenomen som kallas ”konvektion”. Detta är en av de processer som kaos- och komplexitetsteorin började studera: Genom att studera till synes kaotiska väderströmmar i detalj såg man att de styrdes av en viss immanent logik. Denna virtualitet åskådkliggörs av den ack så vackra Lorenz-attraktorn.

Konvektion ser ni dock inte bara i väder, utan även i de bubbelvirvlar som uppstår i en kastrull när ni kokar vatten – eller i vilken fluid som helst, där det föreligger vissa värmeskillnader. Av detta skäl kan man inte säga att konvektionen är vädrets abstrakta maskin – samma logik verkar i flera kontexter.

Hur som helst, en duktig flygare är en person som lär sig läsa av rummet, för att förutspå var termalerna finns. Man kan aldrig se själva termalen – man kan bara leta för tecken på de processer kan generera en sådan, och de triggers som kan få den att lyfta från markytan. Uppenbarligen är det bäst att följa fåglarnas väg – de är bra på att hitta termaler. Roligt nog är det även så att vissa fåglar, i sin tur, följer glidflygarnas i jakten på uppåtvind.

Glidflygare eller fågel – bägge assemblage gör bäst i att cirkla i en lagom tajt cirkel kring termalens mitt:

Uppenbarligen har man lyckats bygga obemannade flygplan som gör samma sak – autonomt letar efter termaler att segla på. De fungerar visst bra – följer det enkla skriptet ”if (uppåtvind=sant) inled lagom tajt cirkel kring uppåtvind, else flyg rakt fram”:

Det finns även ett par coola effekter som uppstår då vind interagerar med berg. (Med andra ord, när en snabbt flödande materia möter en mycket långsamt flödande materia.) Dels kan man segla direkt i den uppåtvind (det ”hill lift”) som uppstår över bergskammen, då berget styr luften uppåt…

… men man kan även – ännu bättre – surfa i de stående vågor som uppstår i lä bakom bergskammen:

Självklart är detta lite överkurs – inte det första man lär sig. Inte minst eftersom det, väldigt nära uppåtvinden, finns lika mycket nedåtvind. Och nere vid marken finns en hel del turbulens. Icke desto mindre går fenomenet att flyga på, inte minst nu när man allt mer precist kan simulera och förutspå uppkomsten av dessa vågor.

Ett annat fenomen som uppstår i mötet mellan mark och vind är att markytan skapar friktion för vinden. Vinden ökar alltså en bit upp från marken. Denna skillnad i vindhastighet kan man utnyttja genom så kallad ”dynamic soaring”: Ligg på hög höjd, i den starka vinden, och sväng med vinden så att du accelererar. Tag med dig denna hastighet nedåt, och sväng tillbaka mot vinden, nere där det blåser mindre. Glid tillbaka uppåt, så högt du kan, och repetera. Uppenbarligen är albatrosser bra på detta – att använda hastighet och glid till att utnyttja skillnaden i vindhastighet.

Uppenbarligen är dynamic soaring någonting som fram tills nu varit rätt ovanligt för bemannade flyg; tidigare har man inte kunnat utnyttja detta fenomen. Nya flygplan, bättre informationsbearbetning, och mer kunskap har gjort att soaringentusiasterna blivit allt bättre på att locka fram energin ur det.

—

Det var ett tag sedan jag och Otto skrev på AbHack-boken, men det känns fortfarande som att tanken att politik är att ”hacka verkligheten självt” känns relevant. Självklart är inte den stora tanken att vi alla skall göra om Nintendo Wii till universaldatorer, eller att vi alla skall bli bra glidflygare. Nej, poängen är följande:

• Från Wii-hackarna bör vi ta med oss en experimentell inställning till alla apparater, assemblage och kroppar, vare sig de är företag, gubbslem, människoansamlingar i krig med varandra, samhälleliga/mentala/mekanosfäriska ekosystem, eller mänskliga kroppar. Tänk alltid på det som Spinoza skrev – ”vi vet ännu inte vad kroppen kan göra” – och experimentera med den oförlösta potential som kan finnas i den.
• Från glidflygaren bör vi smittas av intresset för den ”verkliga virtualitet” som finns överallt omkring oss. All flödande materia-energi uppvisar morfogenetiska egenskaper – konvektion, turbulens och stående vågor är bara några exempel på dem. Vilka abstrakta maskiner ligger bakom antimarknaders och gubbslemmens tillväxt,? Vilka elakartade symbiogenetiska samband uppstår mellan parterna i ingrodda konflikter?

Visst, en sådan politisk diskussion är kanske för abstrakt. Men samtidigt ganska mycket roligare än den ”realiserade Platonism” som den politiska diskussionen alltsom oftast urartar i.