Några hafsiga* tankar om axiomatik, Marx, och TPB1/TPB2.
Under senaste Cap&Schizo-tillfället diskuterade vi axiomatik. Kapitalismen, enligt D&G, är axiomatisk: Marx bidrag är att beskriva den ”logik” som uppstår under en ”kapitalistisk produktionsordning”. Givet vissa förutsättningar (all produktion utgår från realkapital och arbete, ägaren till realkapitalet får produktionens mervärde osv.) sätts en viss process i rörelse.
En axiomatik verkar alltså immanent: Den kan uppstå i vissa materiella och diskursiva konstellationer, och förlöser en viss potential i materia-energi. Detta kan särskiljas från ”molära överkodningar”, som verkar genom transcendens: Den tanke om ”svenskhet” som överkodar det territorium som inringas av våra nationsgränser kan inte sägas ligga immanent. Den kan bara uppnås genom att någon försöker nedkallar någon utomvärldslig Sanning om ”det svenska” – med hjälp av en allvetande Gud eller allvetande vetenskap (tänk rasbiologi eller motsvarande).
Så, här kan vi kort återknyta till mina tidigare poster om hur marx-influerade teorier överkodar ekonomin: Enligt min mening har Marx ursprungliga idé om att studera denna axiomatik kommit på villovägar. Hans efterföjare har i allmänhet antagit att denna immanenta logik effektueras överallt – att axiomatiken inte bara kickar in i specifika konstellationer. Värdeläran antas finnas med i alla ekonomiska skeenden, och – än mer problematiskt – alla samhälliga skeenden. Inga fenomen – varken ekonomiska (säg fildelning eller alternativa ekonomiska lösningar) eller samhälliga – kan undgå Kapitalismens järnlagar. Man har alltså utgått från en alltför totalististisk syn på var och när kapitalismen ”finns”. Som Latour skriver i We have never been modern:
The capitalism of Karl Marx or Fernand Braudel is not the total capitalism of the Marxists. (Latour, 1993: 121)
Till följd av detta totaliserande har Marx idéer övergått till att fungera som en transcendent sanning. De marxister som jag kritiserar pratar alltså inte om att något eventuellt kapitalistiskt uppstår genom ”relations of exteriority”**, som ett emergent resultat av olika komponenter som satts samman. Nej, istället talar man om det Kapitalistiska Systemet – som något som hänger samman genom ”relations of interiority” – som något som har en essens.
Skillnaden mellan dessa perpektiv är viktig: Det förra hävdar att ekonomin kan påverkas då vi experimenterar med att plugga in nya komponenter i assemblaget (eller rycka ur existerande komponenter). Vi kan därmed förändra den icke-linjärt uppkomna, emergenta helheten. I det senare perspektivet är ekonomin låst till att följa en transcendent essens. Enligt ett sådant perspektiv är det ekonomiska Systemet ju inte av denna värld – det antas bestå av, som Latour skriver,
supralunar objects made of a different matter from our poor local sublunar relations
Det är just tilltron till denna transcendenta essens som nu verkar överkodande på ekonomin: Det är denna som konserverar – i enlighet med Gibson-Graham – ”kapitalismen som vi känner den”.
Hur som helst, i platån om ”apparatus of capture” menar D&G att politik kan vara att skapa egna axiom. Vi måste försöka finna egna immanenta logiker, ofta genom att experimentera med nya konstellationer. (I sista fotnoten pratar man om att detta kan ske i kontexten av facklig kamp och industriell demokrati, men även i kontexten av piratradio etc.) Om vi tror att världen hänger samman med relations of exteriority kan vi skapa assemblage med nya emergenta fenomen, som bygger på varandra. ”Den tar den”, så att säga.
Hur skulle ett ”den tar den”-axiom kunna fungera? Låt oss ta debatten om författare och fildelning. Här är det ju så att de flesta av oss författare tjänare ju så gott som ingenting på att sälja böcker. Vi vill ju bara smitta folk med våra tankar. Eventuellt kan vi, i bakvattnet av en eventuell epidemi, tjäna lite pengar på att prata, hålla kurser etc. Här är ju fildelningen ett alldeles finfint verktyg för att göra epidemin möjlig. Vi författare måste lära oss att plugga in oss på BitTorrent-assemblaget.
En av de gobbar som klagat på fildelningen – som menar att politikerna inte får vika m.a.p. IPRED – är Torbjörn Flygt. Jag såg honom på teve häromdagen; han ondgjorde sig över att ljudbokstrenden är oroande. Inlästa böcker, mp3-filer, fildelas ju så lätt. Nu är det ju så att han är en av de få av oss författare som har en bokförlagskatedral i ryggen; en av de få som anses lönsamma nog för att någon skådis skall läsa in materialet. Annat är det med oss, tänkte jag. Sedan kom jag att tänka på den fantastiska institution som vi kallar TPB.
Talboks- och punktskriftsbiblioteket är en statlig myndighet som ser till att skapa ett aningen mer rättvist samhälle genom att ge de av oss som ser sämre en möjlighet att tillgodogöra oss böckers innehåll. Uppenbarligen är jobbar myndigheten i något speciellt lagrum i upphovsrättslagen, som möjliggör att skyddat material kan spridas till behövande. Oerhört lyckat! (I slutändan är vi alla sossar!)
Min ungdomssynd Den Barmhärtiga Entreprenören från 2003 lästes således in 2005, antagligen i anslutning till att den blev kursbok för några stackars studenter. Den finns att nu låna på TPB, som CD med en massa mp3-filer på. Biblioteket jobbar visst på att göra materialet nedladdningsbart, men denna lösning har inte implementerats ännu.
Jag har dock fått tag på en kopia av my very own ljudbok. Har lyssnat, har rodnat, och har blivit glad: Tänk att någon bryr sig! Tänk att någon kan ha smittats av det som jag tidigare smittats av! Gabriel Tarde skrev för hundra år sedan att varje innovation har en inneboende önskan att kopieras miljonfalt. Min bok – som precis som alla texter skriker ”kopimi” – är nu lite närmre att sin önskad uppfylld.
Här ser vi alltså en öppning för en ny axiomatik. Tals- och Punktskriftsbiblioteket är ju ett exempel på ett av de ”add-on”-axiom som vi kallar socialdemokratiska välfärdsstaten. (D&G ser socialdemokratin som en samling axiom som lagts till den kapitalistiska axiomatiken.) Om vi kopplar detta TPB med det andra TPB (BitTorrent-trackern) – kan vi då förlösa en ny immanent logik? Kan de flyktlinjer som skapas i TPB1 tas vidare av de flyktlinjer som skapas i TPB2? Den tar den!
Så: När jag väl kommer hem från konferensen på morgondagens konferens på militärakademin i Breda (NL) är det bara att börja fröa. Jag rekommenderar alla andra small-time-författare att göra likadant.
—
*: Hafsigt, det hela är nedknapprat och uppladdat via sketchy uppkoppling från världens bästa krog l’Archiduc, i Bryssel. Very Art Deco.
**: DeLanda skriver i A New Philosophy of Society att relations of exteriority
imply, first of all, that a component part of an assemblage may be detached from it an plugged into a different assemblage in which its interactions are different. […] Relations of exteriority also imply that the properties of the component parts can never explain the relations which constitute a whole. (DeLanda, 2006: 10-11)
Oerhört intressant. Men frågan är, gör du verkligen en ny axiomatik? Jag ser det mer som att du ligger och bygger i dels den överräffling som socialdemokratin bygger på (allså som samhällsform och inte parti) som har adderat axiom på axiom ovanpå kapitalismens axiom.
Detta axiom, alltså det som styr om överflöd till handikappade i folkbildningens namn, pluggar du dig in på för att sedan fröa vidare på Piratbukten. Piratbukten är ett assemblage som kopierar, och genom att du gör detta kan du multiplicera.
Men du måste dock bryta dig loss från upphosrättens överkodning, som består av att man kan ha vissa binära rättigheter till ett ”verk”. Detta är en överkodning av legalistisk modell.
Vad du gör är en heterogen konstellation: TBP AND TBP AND fröare AND iglare. Så spiller räfflan över.
Räfflan spiller över ungefär en miljon gånger i veckan redan, och till slut faller den samman.
Problemet med TPB1 (eller om det var 2) är att deras inläsningar oftast är så tråkiga att klockorna inte bara stannar, utan dessutom begår självmord.
@Dennis:
Det är meningen att de ska sakna känsla för att synskadade själva ska kunna lägga in sin egen känsla.
@Kalle:
”Kan de flyktlinjer som skapas i TPB1 tas vidare av de flyktlinjer som skapas i TPB2? Den tar den!”
Nja, i och med att lagen förbjuder att TPB:s talböcker sprids på den kommersiella marknaden så tror jag inte det. Sett till hur det juridiska läget är just nu så klart.
@ChrisK: Jag tänker ändå att det är ett axiom som potentiellt sett kan hänga samman. Visst, det är inte så övergripande som de som stipuleras av värdeläran, och det effektueras i en väldigt specifik kontext – men ändå – det fångar ju ändå en immanent logik i just denna konstellation?
@Dennis: Äh, nu skall vi inte vara elaka – här på 99, our 68 bygger vi. (Inget blogghat här inte…) 😉 Hon som läst in min bok är jätteduktig!
@Martin: Ja, jag antar att det inte TPB+TPB-grejen inte är helt inom lagens råmärken. Men ändå – finns det inte lite av en gråzon att jobba i? Hur klar är lagen i detta fall? Här är ju fallet att jag sprider
>> en uppläsning av
>> mitt verk
>> som ju får göras tillgängligt för behövande, vilka
>> inte behöver styrka att de medicinskt behöver denna tjänst..
Hur mycket kan Arenagruppen stämma mig på om jag fröar? Har du någon koll på detta?
Kul! Finns det fler undantag av det fantastiska slag som TPB använder sig av?
(BTW: Kan vi inte enas att, som Jacob W på TAP-seminariet i går, använda oss av ordet ”sammansättning” som svensk översättning av agencement/assemblage? Eller har jag missförstått att det är en översättning som funkar?)
@Jimmy: Jag vet inte kring undantagen, jag är ju inte fullt så insatt i immaterialrätt som jag borde..
Ja – ”sammansättning” tycker jag funkar. Jag och Chris har valt att använda det ordet i vår Smittontologi-text, som förhoppningsvis publiceras i vettig tidskrift framöver. Det är även så som det översatts i svenska Deleuze-skrifter. Samtidigt används ”sammansättning” rätt flitigt – det kan lätt förväxlas med den vardagliga meningen av ordet. Det är viktigt att, om man använder det, förklara att man menar ”sammansättning” i en väldigt specifik mening.
Fast kan det inte vara en poäng att inte specificera vad man menar med sammansättning, utan att tvärtom låta det framgå av resonemanget och på så vis ”claima” ordet och skapa en meningsförskjutning från det vardagliga till det deleuzianska. Trots allt lever vi i det deleuzianska århundradet och förr eller senare kommer alla att förstå ”sammansättning” som agencement/assemblage. 😉
(Jag vet att jag brukar tjata om att man måste säga vad man menar med ord, men det gäller framför allt ord som för de oinvigda är nya. Gamla ord kan man däremot ge en delvis ny betydelse genom att se till att använda dem på det sättet och hoppas att en begreppsanvändning smittar av sig.)
Ja, absolut. Det vore roligt. Jag är bara rädd för att man skapar ytterliga fåniga situationer. (”Hörrudu, lille vän, nu pratar vi faktiskt inte om vilken sammansättning som helst, utan content som möter expression, materiella komponenter som pluggas ihop med expressiva sådana – visste du inte om det?”) Finns en risk för att man då möts av det där blogghatet som jag försökt hålla mig ifrån. 🙂
Hur som helst – jag tycker sammansättning är bra!
Intressant artikel och intressanta kommentarer! Tack!
Jimmy/Kalle: Om man vill ha ytterligare synonymer till assemblage och sammansättning så använder jag själv hopsättning och montage. Och så montering förstås.
Kalle/ChrisK: Jag skulle vilja koppla axiom och axiomatik till displacement som betyder både tränga undan och ersätta. Då kan man se axiom som en del av möjligheten till revolution: Deleuze och Guattari föreslår att vi skapar nya axiom och axiomatiker som inte är negationer, justeringar, reformationer av etablerade axiom.
I axiom platån så skriver D&G att det har varit viktigt att reformera statens axiom (som att kämpa för allmän rösträtt). Men att det kanske är dags att bygga sina egna problem, skapa egna axiom. Med ”egna” menar jag inte privat utan singularitet. Bygga problem och axiom som inte är svar till vad staten sysslar med.
Märkligt nog hittade jag inte ordet singularitet i detta avsnitt av D&Gs axiomdiskussion. De använde partikularitet. Men jag läste det som att de föreslog att vi börjar bygga nya singulariteter. Vad säger ni?
Först: Jag gillar också sammansättning och använder det gärna! Assemblage låter otroligt fult försvenskat och är svårböjt…
Jag skulle sedan bara vilja tydliggöra skillnaden mellan axiomatiker och abstrakta maskiner, när du nu beskriver de förstnämnda (helt korrekt) som en immanent logik – vilket ju även en abstrakt maskin måste sägas vara. Det är ju viktigt att förstå att axiomatiker är konstruktioner på det aktualiserade planet, medan abstrakta maskiner är virtuella. Kanske kan man rent av säga att axiomatiken är en konkret sammansättning av abstrakta maskiner…
Det gör det då möjligt att se hur överkodande sägbarheter (expressions), som exempelvis marxistisk teori och lagar som beskyddar äganderätt, är delar av de sammansättningar som bildar en axiomatisk logik.
Tack Marcus för din utredning av begreppen.
Bara en sak: Jag tror man måste se axiomatik och överkodning som särskiljande och uteslutande. Axiom som internt skapande principer och propositioner har möjlighet att både låsa in oss och skapa flyktlinjer. Under hus-ockupationen i Gamlestan, Göteborg, lanserades axiomet att alla har rätt till bostad. Därför har ”vi” rätt att ockupera tomma hus för att skapa bostad. Axiom är då kommet från singularitet och partikularitet. Men det kan kan samtidigt vara universalitet och hegemoni.
När D&G menar (var det platå 13?)att staten ersätter överkodning med axiom så menar de att det sker en avkodning. Vi agerar inte längre som undersåtar eller andra överkodande bestämningar. Staten släpper rörelser fri och reglerar flödena med axiom snarare än överkodning. Avkodning blir därmed en förutsättning för dagens kapitalism.
Här får man väl invända mot D&G att kapitalismen kanske avkodas men att fattiga fortsätter att överkodas i ett gigantiskt apartheidsystem som kallas nationalstater/nationsgränser/nationalitet.
Per: Jag skyller på en viss småbarnsfaderlig trötthet (som inte harlämnat mig) – jag var väldigt otydlig där. Jag syftade med sista stycket egentligen bara tillbaka på diskussionen om Marx-memets performativa roll i ”kapitalismen”, som blir svår att tala om när vi entydigt förstår kapitalism som immanent logik (och utan citationstecken). De tycks utesluta varandra, precis som din kommentar antyder.
Låt oss tänka lite tillsammans: En axiomatik är aktuell snarare än virtuell och kräver därför ett lyckosamt illusionsnummer för att börja fungera som en repeterbar logik, som en maskin. På något sätt måste den dölja att den har blivit skapad, rentav framtvingad – som när du skriver ”att staten ersätter överkodning med axiom”.
Det här hänger ihop med D&G:S kniviga begrepp ’socius’ (som vi måste dra några varv någon gång), och resulterar till exempel i att kapitalet framstår som den sociala produktionens orsak (snarare än det som den sociala produktionen producerar), att Staten har rollen som beskyddare av en mer ursprunglig äganderätt (snarare än den våldsamma instiftaren av densamma), etc.
Ditt fina husockupationsexempel fungerar ju likadant: Den abstrakta ”rätten” till bostad måste framstå som det ursprungliga motivet, den immanenta logik som producerar ockupationer, inte formulerandet (”lanserandet” som du säger) av en sådan rätt – för då faller ju hela dealen…
Dessutom, vilket kan sägas antydas av ditt sista stycke, är överkodningar naturligtvis en del av de konkreta sammansättningar som repeterar den där axiomatiken och aktualiserar ett sådant produktionssätt – den fabriken där producerar inte bara enligt en naken kapitalistisk logik, den består också av panoptiska se- och sägbarheter (däribland överkodade sådana).
Hmmm… Jag vet inte om det blev tydligare så…
Marcus, jag håller med om allt du skriver!!
Ok, här är en liten grej man kan ta ett varv till (ingen invänd bara ett utskott):
Marcus: ”Den abstrakta “rätten” till bostad måste framstå som det ursprungliga motivet, den immanenta logik som producerar ockupationer, inte formulerandet (”lanserandet” som du säger) av en sådan rätt – för då faller ju hela dealen”¦”
Kanske missförstår jag dig, men jag tänkte mig inte rätten till bostad som ursprunglig utan som skapad genom ockuperandet (eller i arbetet för att börja ockupera). Jag läser alltså ockupanterna som lagstiftare i Nietzsche/Deleuzes mening.
Det är inte avgörande ifall andra grupper lanserat något liknande. Men rätten, rättfärdigandet, värdet skapas immanent – de kommer inte före handlandet.
Det skulle vara – ingen invändning bara ett utskott – Och med utskott så tänk ett skott på en rhizom-rot.
”rätten till bostad som … skapad genom ockuperandet”
Ja, så är det naturligtvis. Jag överdrev resonemanget lite. Det är överhuvudtaget en viktig poäng att Lagen aldrig kommer först, den är bara kodifieringen av en ”moral” som redan har skapats i den faktiska situationen (allt annat vore att falla tillbaka i antropocentrismen igen…). Det får mig att tänka på Deleuze uttalande ”Had I not done philosophy, I would have done law” som återfinns i det här utdraget från ett samtal med Claire Parnet, som också resonerar kring universella rättigheter på ett sätt som jag gärna ansluter till…
Amen! Y gracias, don Marcus!
(Amen som i ”låt så ske” – ingen ironi alltså)