Skall nu skynda bort mot Världskulturmuséet där jag skall diskutera utopier med Katrine Kielos och Olav Unsgaard Fumarola. Sketchy version av mitt anförande finns här.
Uppdatering, fredag 15.55: Ny version (1.2) med riktiga noter upplagd.
99, our 68
Har läst och – måste jag erkänna – inte helt förstått. Inser att det hos mig som inte följer den idéhistoriska diskussionen nära finns det luckor som måste fyllas för att jag ska kunna ta till mig texten helt och fullt.
Vill ändå försöka mig på några kommentarer.
För det första är jag inte säker på att miljöpartister i gemen känner igen sig i ditt grundantagande om åtskillnad mellan natur och kultur och att miljöpartiets huvuduppgift skulle vara att skydda det förra. Så var det kanske för något decennium sedan. Men som jag lärt känna partiet är grundstenarna mer utvecklade än så idag. De, prentitiösa men dock, solidariteter partiprogrammet vilar på – solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet; solidaritet med kommande generationer; solidaritet med alla folk – menar jag är ett försök att visualisera en sådan bredare huvuduppgift.
För det andra funderar jag över hur självorganiserade system kan integreras med politiskt ansvarsutkrävande. Håller förstås med om det lockande i bazaren som en mer demokratisk idé än katedralen. Samtidigt ser jag en kvalitativ skillnad mellan att utveckla ett fristående operativsystem som Linux och att driva politiska frågor. Politik går ju i grunden ut på att hantera makt. Vi gillar demokratiska system framför diktatoriska eftersom demokratiska system ger de många (multituden?) en reell möjlighet att kontrollera makten. Kontrollfunktionen ligger i grunden i den etablerade formella strukturen (grundlagar som anger allas rösträtt, fasta mandatperioder, m.m.). Att bloggsfären skapar många ”publics” är naturligtvis framsteg för demokratin. Men hur kopplas dessa till en fast beslutsstruktur som väl ändå måste finnas i samhället? Attac anklagades, med viss rätt kan jag tycka trots att jag var med att starta organisationen och fortfarande är medlem, för att vara en samling fria radikaler som genom mediuppmärksamheten en tid hade oproportionerligt stort inflytande på den politiska agendan. En elak tolkning av bloggare skulle kunna ställa dem jämsides med storföretagens lobbyister i EUs maktirrgångar.
Ytterligare en tanke gäller långsiktighet i politiken. Försvinner det långsiktiga perspektivet i den blinda evolutionens värld? Vi miljöpartister är ju övertygade om att det västerländska samhällsmodellen måste konstrueras om i grunden för att bli hållbar. Inte för vår egen generations skull – vi hinner knappast drabbas av effekterna av grönlandsisens avsmältning, utplånade fiskbestånd eller tsunamier av klimatflyktingar – men för våra barns skull. Kan man luta sig tillbaka i förvissning om att en ”svärm” som får ta vilken väg den vill, av egen överlevnadsinstinkt kommer att välja vägen mot hållbar utveckling bara den får utvecklas av sig självt utan styrning från någon universell ”sanning”? Och att uppgiften för oss då enbart skulle vara att bryta ned de katedraler som kan stå i vägen för dess egenorganisering och utveckling? Det menar inte du heller om jag förstod diskussionen rätt på seminariet igår; ni i panelen var överens om att den blinda evolutionen likväl kan föda fram en fascistisk värld som en grön och demokratisk. Har Katrine Kielos lösningen på det dilemmat? Att, som hon tyckte, på nytt föreställa sig vid makten och inte bara som socialdemokratin gjort under de senaste decennierna reagera på nyliberalernas initiativ? Möjligen. En annan väg kanske vore att falla tillbaka på naturvetenskapen; att som drivande innehåll i självorganiserande system fokusera på de gränsvärden som olika ekosystem behöver för att vårt utnyttjande av dem ska förbli hållbart (max 2 gr C ökning av medeltemperaturen, si eller så höga kvoter för torskfisket, etc)?
/Lasse K
Hej Kalle. Gömt i dit akademiska ordflöde hittar jag i hastigheten några begripliga och mycket tilltalande meningar, exempelvis:
”vara kvar i ändlösa diskussioner om arv och miljö, biologi av den värsta sorten eller “sociologi” av den värsta sorten”
”När allting är natur-kulturer blir ju naturvetenskaperna så mycket mer intressanta för vår förståelse av samhälle, politik och kultur.”
”Historien är inte på väg någon särkild stans”
”Allt vi kan göra är att experimentera med flödena”
”Och även om detta materialistiska perspektiv detroniserar det mänskliga språket – världen är inte bara textspel – så kan tankar och teorier förändra världen”
Kanske får jag tid att läsa ordentligt så småningom, men tillsvidare skall du ändå ha en eloge för nya, friska, självständiga tankar.
Delvis i anknytning till Lasse K:s kommentar skulle jag vilja lyfta fram något som vi diskuterat dels hos biospolitikos, dels på min egen blogg: behovet av utopiska energier och att drömmarna inte kastas bort med de storvulna utopiernas badvatten.
Jag tror att ett av de stora misstagen under 1900-talet, i kombination med de storvulna utopierna, är de fåfänga anspråken på vetenskap. Givetvis fångat i ett uttryck som ”den vetenskapliga socialismen” (formulerad i polemik med ”den utopiska socialismen”) och hur marxism-leninismen motiverade sig med kvasivetenskapliga anspråk. Men också i det slags sociala ingenjörskonst som en gång fanns hos de statssocialistiska folkhemsbyggarna som till stor del lyckades kväsa de rörelseradikala strömningarna inom socialdemokratin (vilka bär starka släktskap med angloamerikanska liberaler som Dewey) och idag återfinnes i blå tappning hos exempelvis vår finansminister (vilken som person är en frisk fläkt, men som social ingenjör är läskigare än den gapigaste nyliberal).
Draget av ”vetenskaplighet” är något som gjorde att jag till en början ställde mig ganska avvaktande till neomaterialism/posthumanism. Jag ser fortfarande att det finns en risk för förälskelse i den egna terminologin (och vem kan klandra den som ser det vackra i kaosteorins bifurkationer och evolutionslärans indeterminism?). Men framför allt vill jag att vi tar lärdom av Obamakampanjens utopiska energier och kommer ihåg att politik handlar om att göra skillnad (och tolka gärna det ordet i deleuzianska banor) snarare än om att administrera statsapparaten.
Och, vill jag tillägga, 99-tänket är avsevärt mer hoppingivande än 68-tänket.
Förlåt om jag fortsätter breda ut mig, men seminariet och din text lockade fram en drös tankar.
I Museionseminariet 29 nov konstaterade Fredrika Spindler att reaktionerna på Multituden visar hur kontroversiellt det är idag att ö.h.t. försöka formulera begrepp som beskriver gemenskaper. Att det offentliga samtalet under decennier dominerats av ståndpunkter som på ett eller annat sätt hyllar individen går däremot obemärkt förbi.
Rätt eller fel läser jag i dina tankar också in försök till att beskriva gemenskaper istället för individualismer. I så fall då också en tydlig parallell till Multituden.
Ett tillägg:
@Kalle: Jag hoppas att du inte uppfattar min formulering ”en risk för förälskelse i den egna terminologin” som en kritik mot dig. Jag talar snarare om en tendens hos oss.
Lasse, kul att du tittar in! Här är lite svar:
1. Jag håller med, natur/kultur-separationen är mindre problematiskt inom den yngre generationen. Försöker dock vara specifik med vad jag menar med detta – skriver att:
”Vi är förvisso beroende av denna Natur, men den är, icke-desto mindre av en annan art. Vi människor – våra samhällen, vår kultur, våra sinnen – är ontologiskt annorlunda än Naturen”
Det är detta som jag vill åt. Jag tror att även den yngre generationen kan ha problem med att se kultur i biologi-termer. Det finns fortfarande en Darwin-skräck, inte minst inom vänstern.
Jag tror, än mer, att sluta prata om en ”ren” Natur-ekologi – att likställa skogar med städer – kan ses som problematiskt av många gröna. Det gör ju att det är helt OK att börja göra interventioner i skogen – exempelvis GMO-relaterade – sålänge dessa skapar hållbara ekologier.
2. Visst, det finns ett problem med ansvarsutkrävande i relation till basarer/självorganiserande system. De växer ju lite som de vill. Samtidigt är det upp till oss gröna att börja experimentera med dessa system. De kan ju delvis tämjas. Dessutom finns det aldrig några rena basarer – de finns ju ofta i, eller i relation till, en katedral.
Så, det är viktigt att ställa sig denna fråga. Det är viktigt att kanske till och med vara kritisk till att det går att organisera världen på ett sätt där vi är mer oberoende av 1900-talets katedraler. Men – om vi nu pratar s-mp-samarbete – jag tycker att detta är ett problem som sossarna kan oroa sig för… vår roll är att vara progressiva. Deras roll är att vara konservativa. (Som det ser ut nu verkar de inte vara kapabla till något annat.)
3. Tanken om den blinda evolutionen är mest ett sätt att bygga en världsbild (mer specifikt en ”ontologi”, se kommentaren till Jimpan) där vi kan säga något om hur den hänger samman, utan att hamna i de transcendenta essenser som tidigare präglat västerländskt tänkande. Jag menar alltså inte att vi inte skall försöka påverka evolutionära processer – tvärtom. Jag menar bara att vi inte kan hoppas på den typ av utopi som varit förhärskande sedan upplysningstänkarna.
Kommentar 4: Absolut, du har helt rätt – jag gillar det som Hardt och Negri vill göra – beskriva/teoretisera kollektiviteter, undersöka hur ”ett politiskt subjekt” blir till. Det är samma sak som jag är ute efter.
Thomas S: Härligt att höra höra från dig – och tack för de uppbyggeliga tankarna! Du har helt rätt, sugit ut de viktiga poängerna.
Sedan tror jag säkert att jag (eller någon annan) kan formulera detta bättre… mer pedagogiskt och så. Det viktiga är att vi kan öppna upp debatten – att vi kan visa att om man är intresserad av politiskt nytänkande så är det roligast att vara med oss gröna!
Vi bygger!!!
Jimpan – absolut ingen fara – jag fattar. Visst är det så, man sugs lätt in i det vackra i denna världsbild. Och jag är den förste att kritisera vilka vi håller på bli – vår tids socialingenjörer. (Det är därför jag kallar mig själv ”civilsociolog” nu förtiden – se min ”civilsociolgiska expedition till Norge” och min presentation på sleminariet.)
Hoppas kunna sätta samman en utställning eller nåt kring detta tema… men det finns en risk att den blir lika intern som mitt prat i onsdags.. att det bara blir du/Heiti/Mac/et.al som har någon behållning av det hela.. 😉
Samtidigt kan vi inte vara alltför rädda för att sätta ned foten – vi sociologer måste nog våga skaffa oss en ontologi. Vi kan inte bara ha som jobb att studera andra mänskors ontologier. Målet är ju att vår ontologi – som bygger på immanens och öppenhet – inte skall skapa lika mycket krig som de gamla. Måtte vi bara lyckas…
@Lasse: Du ställer en väldigt intressant fråga när du skriver,
Om jag ska vara ärlig tror jag faktiskt att vi dels naturligtvis måste göra vad vi kan för att påverka i rätt riktning, dels kan vara ganska optimistiska om att ”svärmen” faktiskt hittar rätt väg om dess intelligens bara får släppas loss.
Har själv resonerat kring det på min egen blogg (och i Fria Tidningen), med stöd hos John Deweys demokratiteori och forskningen om artificiell intelligens:
@Kalle: Jag tror definitivt att vi har stora möjligheter att skapa en ny ontologi. Verktygen finns tillgängliga.
Bra kommentar Jimmy – jag tycker att vi skall våga hoppas på att ”the wisdom of crowds” fungerar.
Samtidigt skall vi komma att sådana mass-beteenden kan spåra ur. Återigen – här kan vi lära oss av den samhällsontologi som exempelvis Deleuze och Guattari lägger fram – där finns ju exemepelvis en teori om fascism.
Hur som helst – jag upprepar – det ligger inte på oss att vara skraja och konservativa. Ny slogan:
Oppositionens clinamen skapas av miljöpartiklar.
@Kalle: Absolut! Även om man ska våga vara optimistisk måste man också akta sig för överdriven tilltro till krigsmaskinen. Men jag tror att det främst är optimismen som lyst med sin frånvaro i vår postutopianska tid.
Härlig slogan. Me like!
Kalle, gillar din text. Föredömligt tydlig. Ser fram emot hur diskussionen kommer att utvecklas inom mp. Det har verkligen en potential att frigöra de ”utopiska energier” som jimpan efterlyste.
Men det känns ju lite orättvist att ni ska få ha så kul medan vi sossar bara ska agera konservativt korrektiv. 😉
Johannes,
självklart är det kärleksgnabb som jag håller på med. Jag antar från att du förstår att även jag är sosse, men att jag fegar ur för hela ansvarsgrejen och kör lite oansvarigt vid sidan om, i mp… 😉
Roligt att du gillar texten. Hoppades just på att den skulle vara lite mer tydlig än mitt prat senast… Jag borde gå till talpedagog. Och karriär-coach. Och – som Olav sade – skaffa mig en duktig redaktör.
Kalle:
Mycket bra text! Jag saknar dock någonting om Jane Bennetts värdelära (eller ifall man nu kan kalla det så) ”the-force-of-things”; eller kommer det att mer att byggas i i affekt-begreppet framöver. Hur ser byggandet ut? 🙂
Ja, Heiti, hann inte med att bygga in detta. Det borde någon skriva något om… jag eller du? 🙂