Det är fortfarande ett mysterium att de som säger sig studera ”det politiska” i ekonomin uppenbarligen lever kvar i sin bubbla. Varför inte lära sig av feministisk teori och diskussionen om samtidskonst?
Under helgens konferens om ”cognitive capital” var det mycket prat kring disciplinen ”political economy”. Detta är ett fält som normalt sett domineras av marx-ekonomer – att bygga från Marx värdelära ses alltjämt som det enda sättet att diskutera ”det politiska” i ekonomin.
Helgens konferens var inget undantag. Lördagseftermiddagen och den avslutande föreläsningen av Toni Negri dominerades helt av farbröder (se nedan) vars beskrivning av ekonomin – och därmed resten av världen – fångas i begrepp som värdelära, dialektik, arbete vs. kapital osv. (Negri var inte fullt lika fyrkantig; återkommer till detta.)
Detta är ju oerhört tråkigt. Av flera skäl. För att vänstern har hängt upp sin kritik av ekonomin på Marx i 150 år. För att denna kritik inte lett så långt. För att det skulle vara roligt med lite fler perspektiv. För att det känns som att farbrödernas teorier har stagnerat. För att det känns som att farbröderna inte är det minsta intresserade av att lära sig något av de poststrukturalistiskt inspirerade teorier (feminism, postkolonialism etc.), eller de diskussioner som förts inom samtidskonsten, som leder till andra slutsatser om ”det politiska” i ekonomin. Och – framförallt – för att dessa farbröder (och deras ”vetenskaplighet”) cementerar det ekonomiska system som vi alla ser som problematiskt.
Jag har ju tjatat om detta tidigare. Skall försöka att inte upprepa mig alltför mycket. Denna gång kan vi börja i den fråga som Andrew Barry ställer till Michel Callon, i en intervju som urspungligen publicerades i Economy & Society:
Isn’t capitalism itself and the framing of the economy as capitalism, itself a product, to put it very crudely, of the whole history of critical political economy and anti-capitalist political movements and the various technical devices they have deployed to make this thing capitalism apparent? (Callon, Barry & Slater, 2005: 113)
Barry slår sedan in på en sjukt viktig bok, som skrivits av duon Julie Gibson och Katherine Graham, The End of Capitalism (as we knew it). Jag håller helt med i det som Sasha Roseneil sade på genuskonferensen i Karlstad – Gibson-Grahams bok är tragiskt nog alltför oläst; den ”mest glömda” bok som kommit ut sedan 90-talet? I denna beskriver de hur de – Marx-ekonomer som konfronterats med poststrukturalistisk feminism – insett att de tidigare valt fel strategi i att förändra ekonomin. Tidigare, som mer traditionella ekonomer, hade de beskrivit
en värld i vilken ekonomi, politik, kultur och subjektiviteter förstärkte varandra, och bar ett kapitalistiskt ansikte. Genom att jaga illusionen att jag kunde förändra världen genom att förstå den, hamnade jag i gamla mönster, och behövde bara se över axeln för att beskåda – som ett resultat av mitt arbete – ett ’kapitalistiskt samhälle’ som var mer väldefinierat än när jag började. […] Jag tänkte inte på att min representation [av kapitalismen] utgjorde en del världen (Gibson-Graham, 1996: ix. Min översättning)
Här bakar man alltså in tankar om performativitet – hur vetenskapen inte bara beskriver världen, utan även konstituerar den – i den roll som en ekonom har. Det är inte ovanligt att spela detta kort i analysen av neoklassisk ekonomisk teori; Gibson-Grahams bidrag är att de applicerar performativitetstanken på marx-inspirerade teorier om ekonomin.
På ett sätt är det konstigt att detta inte gjorts tidigare. Och att inte fler ser det inkonsekventa i vänsterns hållningar. Man är bra på att kritisera patriarkatet genom att såga essentialism (tanken om den Naturliga Kvinnan etc.), men när man skall diskutera kapitalism låter man gubbar med en starkt essentialistisk världsbild helt dominera samtalet. Som Gibson-Graham skriver:
Varför anses det problematiskt att säga att USA är en kristen nation, eller en heterosexuell sådan, trots den allmänna uppfattningen att kristendom och heterosexualitet är dominerande majoritetspraktiker i sina respektive fält, samtidigt som det anses legitimt och ”sant” att säga att USA är ett kapitalistiskt land? […] Varför används inte holistiska tankar om strukturer som patriarkatet längre bland feministiska teoretiker, samtidigt som liknande tankar om kapitalismen som maktstruktur är vanliga och seglivade? (2)
Gibson-Grahams poäng är att det är en grov förenkling att säga att ekonomin är ”kapitalistisk”, överallt och alltid. Allt som sker i termer av produktion, utbyte, eller ekonomisk aktivitet kan knappast sägas följa en ”kapitalistisk logik”. En stor del av de aktiviteter som sker inom ekonomin är informella, oregistrerade och oavlönade – och det är inte sällan kvinnor som utför dessa aktiviteter. All ekonomisk verksamhet sker inte heller inom ramen för stora, vinstutdelande aktiebolag – en mångfald av olika ekonomiska former samexisterar.
Problemet är, såklart, att så länge vi plattar ut analysen av ekonomin till att säga att den ”i slutändan” är en kamp mellan arbete och kapital – eller än värre, att alla ekonomiska skeenden kan beskrivas utifrån värdeläran – så dödar vi möjligheten för att dessa andra ekonomiska former skall kunna vidareutvecklas. Genom att ha en ”kapitalocentrisk” världsbild, så kan vi inte bygga vidare på allt det där som inte passar in i den Totala Kapitalismen; kapitalocentrismen håller alltså de gamla maktstrukturerna på plats. (Gibson-Grahams kritik av kapitalocentrimen är alltså parallell med feminismens kritik av fallocentrism och fallogocentrism.)
Kapitalismen, och beskrivningen av ekonomin som blott och bart en Kapitalism, är alltså en olycklig myt som replikerat sig själv inom vänstern. Den verkar som en del av de ”expressiva komponenter” som håller samman det ekonomiska systemet. Dessutom leder begreppet Kapitalism till felslut om den moderna ekonomins utveckling – ger lätt ett fokus på ”marknadens” övertagande, inte på det faktum att den moderna ekonomins utveckling har inneburit hierarkisering, disciplinering och byråkratisering (alltså mindre marknad, mer anti-marknad). Det är detta som gör att Manuel DeLanda har slutat använda K-ordet:
Braudel himself prefers to keep the word ”capitalism” and change its meaning (so that it refers exclusively to nonmarket- competition, i.e., big business). However, such an entrenched meaning cannot be changed so easily. That is why I prefer to use a different term altogether […] otherwise we will be confined, when thinkning about possible routes for social development, between two choices that are equally hierarchical: capitalism and socialism. (1997: 288-289)
Detta betyder självklart inte att kapitalismen är en social konstruktion. Som vi lärt oss av Science Studies-hjältar som Donna Haraway och Bruno Latour så går det ju inte att separera natur och kultur, icke-mänskligt och mänskligt. Självklart finns det en infrastruktur av icke-mänskliga aktörer som verkar i symbios med de kulturella replikatorer (exempelvis diskurser om ekonomin) som vi människor sysselsätter oss med.
Här kan vi tänka i evolutionära termer – precis som det finns en ekologi av idéer (detta har vi ju lärt oss av Bateson), så finns det ju en ekologi av apparater och teknologier, vilka kan vara mer eller mindre bra på att överleva och utvecklas över tid. (Det är detta som vi fångar genom att studera maskiners fylogenetik.) Exempelvis kan vi ju förstå det moderna, vinstutdelande aktiebolaget som en teknologi – som en konkret maskin för att producera andra konkreta maskiner, genom att ”suga in” resurser enligt vissa sätt (som i sin tur utformats i enlighet med ekonomiska teorier).
Det är när dessa olika komponenter (något förenklat; ekologier av idéer och ekologier av teknologier) hamnar i samklang, i resonans med varandra, som stabila strukturer uppstår. Det är ju så Deleuze och Guattari pratar om ”molära överkodningar” av strata (av hierarkier): De transcendenta representationerna (i detta fallet Marx-inspirerade teorier om ekonomin) överkodar ekonomin, i resonans med vissa konkreta maskiner/teknologier. En icke-linjär historieskrivning, i linje med DeLandas, pekar just på hur kontingenta möten av dessa replikatorer/ekologier kan skapa systematiska helheter, genom emergens.
Det är även här som vi måste börja om vi vill fundera kring att förändra ekonomin. Vi måste få en känsla för vilka ”komponenter” – materiella och expressiva – som hakar i varandra och skapar en systematisk helhet. Vi måste sedan se var det finns öppningar för att bygga nytt, bygga annorlunda. Detta byggande kan vara materiellt såväl som expressivt – tror dock att de största möjligheterna finns i det materiella. Efter trettio år av textbesatthet har vi negligerat den ”ontopolitiska” aspekten; möjligheten att skapa nya världar genom att bygga nya materiella lösningar.
Tidigare har jag skrivit om detta i relation till ”pluralistisk ekonomi”, social enterprise osv. Där finns möjligheter att bygga nytt utifrån de ”queera” eller icke-kapitalistiska praktiker som faktiskt existerar. Samtidigt kringskärs dessa möjligheter av den vänster som hela tiden säger att
- det är omöjligt att bygga nytt; ”i slutändan” är det alltid kapitalismens järnlagar som visa sitt fula tryne
- det är borgerlig ideologi att tro något annat
- det är nyliberalism att tycka att det är vackert med avhierarkisering av ekonomin
Idag ser vi inte minst en massa ”ekonomiskt queera” praktiker växa fram i anslutning till öppen källkod och fildelning. Här är även den ontopolitiska aspekten stark – det handlar verkligen om att skapa en materiell verklighet som inte behöver resonera med de molära överkodningarna om Kapitalismen. Tråkigt nog ser vi även där samma problematik – myten om Kapitalismen gör att dessa experiment avfärdas som politiskt lönlösa, borgerliga och nyliberala. (Se ex här.)
Det finns alltså mycket som ”politisk ekonomi” kan lära sig av det poststrukturalistiska perspektivet – eller kanske än mer science studies-perspektivet. Om vi istället vänder oss mot samtidskonsten kan vi finna diskussioner som leder oss fram mot en annan världsbild. Om vi skippar essensialistiska apriori-antaganden om ekonomin – värdelära, homo oeconomicus, klasskamp etc. – finns det då en annan ontologi som också fångar maktförhållanden?
Inom diskussioner om relationell estetik och community art tycker jag mig finna ett intresse för själva tillblivelsen av politiska kollektiviteter. Detta intresse har en direkt parallell i dagens diskussioner inom sociologi, där man lyfter fram Deweys publics-begrepp i relation till demokratisk teori. Här märks även Tardes fokus på att det politiska finns i formationen av gruppen, inte i konfrontationer mellan fördefinierade grupper (typ arbete-kapital).Detta är inte att förneka ”strukturens” existens, men det är en förskjutning i hur vi ser på strukturer. Som Callon skriver i nämnda intervju:
It does not mean that there is no structuring process, but that the structuring process as such is at stake. (Callon, Barry & Slater: 112)
I konsten märks ett liknande intresse: Notera Nicolas Bourriauds framhävande av Guattaris tanke om ”molekylär revolution” i hans Relational Aesthetics. Som jag ser det är just D&Gs mer öppna ontologi ett sätt att kunna prata om maktstrukturer i ekonomin som inte faller in i essensialistiska skildringar av ekonomins naturlagar. I denna existerar främst territorier och stratifieringsprocesser, vilka kan komma att aktualiseras i maktrelationer mellan arbete och kapital, men även i helt andra maktkonstellationer.
Negri är ju inne på alla dessa tankar: Ju mer han pratar Spinoza, och ju mindre han pratar Marx, desto mer spännande blir det. (Då är han ju helt inne på de frågor som konstvetarna diskuterat.) Det är även finfint att Negri dissar värdeläran på de sätt han gjorde igår; då har han ju underminerat en del av det ”vetenskapliga” fundament om ekonomins naturlagar som de andra gubbarna hela tiden ville hänvisa till.
Men samtidigt är ju Negri alltför mycket kvar i apriori-antagandet om att ekonomin ytterst är en spänning mellan arbete och kapital. Det är därför lätt frusterande att höra honom tala – om och om igen öppnar han upp med Spinoza, bara för att två sekunder senare stänga ned med Marx. Det är i tillblivelsen/kärleken/affekten vi skall experimentera… i Arbetarnas/Folkets intresse. Typ.
Men det är klart, man får ju komma ihåg att Negri kommer från någonstans. Givet hans bakgrund är ett fokus på arbete-kapital, och en tendens att fokusera på offentligheten, inte publics, självklar. Och detta kan man väl tycka är helt OK, så länge det finns andra perspektiv. Marxdominansen är ju lite kvävande. DeLanda säger ju något liknande om Deleuze och Guattari:
Well, frankly, I think Marxism is Deleuze and Guattari’s little Oedipus, the small piece of territory they must keep to come back at night after a wild day of deterritorializing. Who could blame them for needing a resting place, a familiar place with all the reassurances of the Marxist tradition (and its powerful iconography of martyrs and revolutionaries)? The question is whether we need that same resting place (clearly we need one, but should it be the same? Shouldn’t each of us have a different one so that collectively we can eliminate them?).
Med andra ord; vi är inte Negri. Vi kan ha ett annat ställe att komma tillbaka till efter en hård dags deterritorialiserande. Dags börja läsa Spinoza?
—
Referenser
DeLanda, M. (1997) A Thousand Years of Nonlinear History. New York, NY.: Zone.
Callon, M., A. Barry & D. Slater (2005) ’Technology, politics and the market: an interview with Michel Callon’, in A. Barry & D. Slater (eds.) The Technological Economy. London: Routledge.
Gibson-Graham, JK. (1996) The End of Capitalism (as we knew it). Oxford: Blackwell Publishers.
Jag verkar inte ha missat nåt (inte när det gäller just det seminariet i alla fall). Hoppas inte GBG-Gubbslemsgänget ser ut så där på bild (och i entonighet) om 40 år… 😉
Precis vad jag tänkte!!!
Jag är helt med dig vad gäller kapitalism, den politiska ekonomin och förhållandet till en gubbtrött idétradition inom marxismen. Jag brukar ju alltid invända när vi diskuterar det här ämnet – men här framkommer en tydligare bild av helheten i resonemanget! Jag gillar det! Samtidigt, en liten liten grej har jag… 😉
Gör inte DeLanda (m fl) exakt samma sak med marxismen, som många marxister alltså har gjort med den politiska ekonomin?
Han (de, ni) struntar ju faktiskt i vad marxismen egentligen är, det vill säga en enorm och dynamisk mångfald av tänkande och idéer som inte minst har producerat en försvarlig del av just de ontologiska fundament som han (de, ni) själv står på.
Problemet uppstår varje gång man försöker stänga in något produktivt i en container-bild. Gör inte det!
Helt rätt, Marx! Jag borde kanske slängt in en sådan lydelse någonstans – jag är själv rätt sugen på att reclaima den tidiga teoretikern, han som skrev om Lucretius etc. Det finns säkert en hel del att göra där. Och sedan har man ju den gamla grejen om att Marx inte hade varit marxist. Framförallt inte nu.
Men du, vad *är* då marxismen, *egentligen*? Om du skulle ge en ”minimalistisk defintion”, hur skulle den lyda?
Noterade du Veiron i Ottan-skämtet?
Fast jag är för det första mer intresserad av den sene Marx! I alla fall om man med Althusser läser in ett epistemologiskt brott och ser Marx lämna (även den uppånervända) Hegel, bli mer och mer ”riktig” materialist, det vill säga immanensfilosof.
För det andra är jag inte alls ute efter att reclaima Marx – att utropa ett ”Tillbaka till orginalet!” – utan tvärtom: Lämna Marx och hans texter! Eller snarare, se dem och honom som ett segflytande kontinuum i en historisk tillblivelseprocess. Gör Honom inte större än vad han är (varken genom att hylla eller kritisera) utan beskriv vad hans teorier har gjort, vad de har producerat i verkligheten; det onda som du redogör för i inlägget, och det goda (som bland annat, om man frågar mig, inkluderar Deleuzes tänkande och de politiska implikationerna av det, som vi håller på att formulera!)
—
Men till frågan: Marx är ju inte bara politisk ekonomi-teoretiker, utan också filosof, sociolog m m. Det beror alltså på.
Som politisk ekonom är han i alla fall inte intressant för att han upptäckte någon Sanning om det ekonomiska systemet, utan för att han beskrev produktionssystemet på ett sätt som kunde omsättas i ett brett politiskt engagemang (=mobilisering av den förtryckta/förfördelade massan). Marx renodlade en begreppslig konflikt av den faktiska spänningen mellan arbete och kapital i en industrialiserad, arbetsdelad, hierarkiserad ekonomi.
Som filosof är Marx intressant för att han satte en materiell process – mer specifikt: produktionssättet – före människan och hennes idéer – ideologin. Det hänger naturligtvis ihop med hans insats som sociolog, där han försöker beskriva konstruktionen av samhällen utifrån en materiell logik, snarare än av mänsklig vilja, legala strukturer, interindividuella spel etc.
Är det svar på frågan, eller bara ludd?
—
(Jag kan inte tyvärr inte kolla YouTube på den här datorn…)
Jag håller med Marcus… att dåligt definiera sin Marx snävt (som Kalle P faktsikt gjorde) och sen dissa den delen är lite lamt.
Klart Negris Marx lider av Negrit! Är det något nomadologen kan vara ense kring så är det ju att flödet konstituerar sig självt inom om en given rumstidslig sträckning.
Att Marx[] är större än Marx[Negri], Marx[Filosofi], Marx[Sociologi] eller Marx[Kalle P] är väl självklart?
Jag tror inte problemet ligger i att gubbar söker begränsa sitt tänkande och förledes att tro Ekonomin är något allomfattande. Fallologocentrismens största misstag är ju inte det begränsande tankefelet i fråga om Ekonomins sträckning. Dess största fel måste ju ändå vara den inhägnande tanken? Eller det fascistoida fröet.
Jag menar att om man tror sig hitta ett generalfel i den Politiska Ekonomins Förklaringsmodell(er) på ett meta-plan så gör man sig själv en mycket stor otjänst. Fallologocentrismens generalfel är inte dess meta-bildning och generaliseringar på ett immanent plan. Det är där Spinoza kan ge oss lite ingångar till stortänkets kritik.
Monadisering av politisk ekonomi är en mycket viktigare kritik än den po-mo osande ”strukturfels”-ontologin. Jag menar att om man tittar på en grupp män och tänker
– ”Oj vad mycket kuk de har! Och vad konstigt de luktar!”
.. så missar man att de var och en för sig förmodligen är ganska trasiga och att deras summerande gemenskap inte är speciellt intressant.
Vad vi borde göra är att putsa gubbarnas glasögon och bjuda dem på öl. Inte kritisera deras val av deoderant.
Det här var en helt otroligt pinsamt och fånig artikel så jag vet inte var jag skall börja.
Påståendet att ”varför inte lära sig av feministisk teori och diskussionen om samtidskonst” lägger ju ribban ganska direkt vilken politisk sandlådenivå den här bloggen ligger på.
Frågan vi kanske skall ställa oss är varför dagens unga feminister har slängt ut ekonomiska politiska analyser, lite så att säja med badvattnet, bara för att Marx råkade ha både kuk och skägg när han skrev Kapitalet?
Nåja, lyckligtvis kan man ju konstatera att du och dina gelikar i allt mer är i minoritet, nu när vi snart har de fruktansvärda 90-talet bakom oss. Identitetspolitiken och de postmordernistiska kvasianalyserna känns allt mer som en dålig fyllehistoria. Äntligen kan vi åter fokusera på kaptialet, motstånd och klasskamp, till skillnad från att sitta och leka gruppterapi och oja oss över våra individuella sex-neuroser.
”Idag ser vi inte minst en massa “ekonomiskt queera” praktiker växa fram i anslutning till öppen källkod och fildelning.”
Vad är det för ”ekonomiskt” och ”queer” med öppen källkod och fildelning?
Svar: Ingenting alls. Samma gamla motstånd mot varan som arbetarklassen alltid ägnat sig åt, oavsett om det är att sno på jobbet, plundra livsmedelsbutiker eller planka på tunnelbanan.
Hej Anonymous!
För det första, är du på allvar? (Skriver detta först – har tidigare gått in i debatter med bloggare som man sedan inser var ironiskt påhittade personer…)
Politisk sandlådenivå: Tja, du kan säkert tycka att min analys av ekonomin är undermålig. (Eller ”fånig” och ”oerhört pinsam”, som du så sakligt skriver.) Men det känns lite dissigt att avskriva feministisk teori eller samtidskonst för att inte fatta politik.
Postmordernism: Jag håller med, den textiga postmodernismen är på väg ut. Tur då att vi inte jobbar på det sättet. Om du hade läst denna sandlådeblogg lite mer skulle du nog se att mycket av det jag skriver är en kritik mot de senaste årtiondenas fokus på text/diskurs/narrativ/subjektspositioner/etc. (För övrigt är formuleringen att vi efter ”trettio år av textbesatthet har … negligerat den “ontopolitiska” aspekten; möjligheten att skapa nya världar genom att bygga nya materiella lösningar” en hint om denna position.)
Jag ser mig själv som materialist och realist. (Inte så intresserad av identitetspolitik.) Sannolikt är jag mer materialist än du – hänger inte upp min materialism på antropocentriska analyser av vilka mänskliga konflikter som styr dessa materiella processer.
Om öppen källkod och fildelning: Känns som att du helt missat en hel del diskussion om hur man kan se på politiken kring dessa områden… vet inte riktigt var jag skall börja. Men lite kort kan man säga att det handlar om att experimentera med ekonomiska logiker som inte pressas in i den moderna hierarkiska dito. Basar, rhizomatik, självorganisering etc. är nyckelord. Lite för stor diskussion att gå in på här.
Men det är bra, anonymous – fortsätt att vara arg! (Glöm dock inte att satsa på det produktiva, att bygga!)
daniel: När jag pratar om Marx så pratar jag utifrån mitt perspektiv som ekonom-sociolog. Var länge inne på att skriva min avhandling ur ett Marx-inspirerat political economy-perpektiv.
Värdeläran och de systematiska tendenser i kapitalismen som den pekar på (samt självklart klassanalysen) är därför det som jag främst förknippar med Marx-influerad politisk ekonomi. (Dessa var för övrigt centrala begrepp under konferensen; dock mindre så i Negris anförande.)
Så, när jag skriver att vi måste släppa Marx grepp om hur vi skall se på ”det poiltiska” i ekonomin så är det dessa komponenter som jag invänder mot:
– Värdeläran är ett klent fundament att bygga en hel samhällsteori på; allt kan inte förklaras genom överproduktion/underkonsumtion, intensifierat utsugande av proletäriatet etc. (Detta instämde ju Negri i. Lördagsekonomerna, däremot, höll mycket mer kvar i detta perspektiv.)
– Framhävandet av klass som apriori-definierad och allt annat överstående kategori för att beskriva maktrelationer i ekonomin är problematiskt. Och, som jag hintar ovan, inte tillräckligt materialistiskt/posthumanistiskt for my liking.
Min invändning om farbröderna igår handlar alltså inte att de är män. (Även om det också är problematiskt.) Jag tycker som sagt att deras teorier behöver utmanas mycket starkare. Så länge deras teorier får råda så kommer vi bara se mer av ”capitalism as we know it”.
Mac,
”Marx renodlade en begreppslig konflikt av den faktiska spänningen mellan arbete och kapital i en industrialiserad, arbetsdelad, hierarkiserad ekonomi.”
>> Ja, men köper du att detta renodlande även har fått performativa effekter? Att hans teori har fungerat som expressiv komponent i en ekonomin som vi därefter inte kan se på något annat sätt än som ”industrialiserad, arbetsdelad, hierarkiserad”?
YouTube-klippet var Veiron i Ottan – när en Marcus ringer in så kallar Veiron honom ”Marx”.
Ja, jag köper absolut att den är performativ. Det är ju samtidigt dess styrka – även om resultatet kanske inte är ”gott” i alla eller ens de flesta avseenden…
(Veiron e go!)
Men du, jag är som sagt sugen på att jobba vidare på något sätt.. hur ser du att Marx kan passa in i en politisk position som inte faller in i de moderna ideologierna? Försöker pumpa dig på input här inför höstens/vinterns begivenheter…
… eller såhär: Vad tycker du om tanken att de marxister som jag talar om ovan inte är materalister nog? Att de, alltför antropocentriskt, utgår från ett färdigt kapitalistiskt samhälle, och inte fokuserar på morfogenesen av det som råkade bli kapitalism?
Jag menar, man måste ju, utifrån Marx, komma till ett perspektiv där man inte tar den ”kapitalistiska” räfflingen/stratifieringen som given, utan istället ser den som ett kontingent resultat av sammanförandet av vissa expressiva och materiella komponenter?
Vad jag efterlyser är alltså en acceptans för, ett tänk kring
1. att det aldrig varit självklart att just denna räffling skulle bli den dominerande
2. att det finns flera andra räfflingar, där skillnaden är i grad, inte art (rent ontologiskt är såväl kapitalist- som genusordningen likartade, de är stratifieringar), samt
3. tanken att dessa tankar är performativa (precis som jag är orolig för hur jag deltar i det panspekriska diagrammet)
Känns som att man från Marx skulle kunna nå hit, eller hur – att man liksom jobbar ”ett steg tidigare”, att man inte ser kapitalistiska motorn som given, utan hur den ”råkade” falla på plats?
Kritik av traditionell marxism är bra och viktig, men hur mycket av all den här Marxbashingen bottnar egentligen i faktiskt läsning av Marx verk? Det blir i längden, tycker jag, tröttsamt när man inte får ta del av någon kritik med substans. I senaste Fronesis finns det texter från några ”värdeformsteoretiker”. Det rör sig om en helt annan Marxläsning än den gamla trötta vänsterns. Exempelvis Moishe Postone har gjort en rigorös läsning av Marx Kapitalet och han sätter det även i relation till poststrukturalistiska teorier. Han menar att de som hävdar en historisk kontingens (rörande ekonomin, samhället osv) misslyckas med att förklara de övergripande, globala, strukturella förändringar samhället och ekonomin (ja, det vi skulle benämna det kapitalistiska produktionssättet) genomgått historiskt. Det innebär inte att han lutar sig tillbaka på en historiedeterministisk förståelse – tvärtom, det kritiserar han också. Varken Marx eller värdeformsteoretikerna hävdar någon transhistorisk ”Lag” som bestämmer all utveckling på ett teleologiskt sätt. Problemet med de som förkastar Marx rakt av är att de missar hur det kapitalistiska produktionssättet upprättar ett immanent telos som är historiskt specifikt. Postone påpekar gång på gång att Marx ekonomikritik inte alls bottnar i någon transhistorisk ontologi utan är just historiskt specifik för det kapitalistisk produktionssättet.
Det här betyder ju, såklart, inte att allt följer en ”kapitalistisk logik” men att det finns ett sådant telos som tenderar att organisera allt mer i samhället. Det är intressant och viktigt att analysera det som bryter med ”logiken”, och det sker hela tiden (kapitalet är ju som bekant alltid i behov av dessa deterritorialiseringar), men om man låtsas om som att den inte finns tror jag att ens politik blir harmlös. Jag håller helt med om att det verkligt intressanta och det i vilket en explosiv politik kan grundas är i de ”utsidor” och anomalier till den kapitalistiska totaliteten. Men hur ska vi förstå dem? Jag tror du kastar ut barnet med badvattnet när du avfärdar den traditionella vänstern tillsammans med Marx och nytolkningar som exempelvis värdeformsteoretikerna bedriver.
Den deleuzianskinspirerade förståelsen du tecknar av ”ekonomin” är intressant och jag tror inte att den är omöjlig att kombinera med Marx. Tvärtom. Men det tycks för mig som att ”ekonomin” här blir något transhistoriskt och därför missar det historiskt specifika i den (eller de) abstrakta maskinen. Teorin känns inte historiskt grundad. Ontologin kan verka materialistisk, men i mina ögon blir det metafysik. Jag har inte bra koll på eran teori men för mig saknas (i alla fall i det du skrivit i det här inlägget) en analys av själva ”kärnfunktionerna” så att säga. Visst, ”kapitalismen” fungerar på molekylär nivå, det är assamblages, maskiner och allt vad det heter. Det är begrepp som kan öka vår förståelse, men vad är egentligen det specifika funktionssättet för denna (eller dessa) kapitalistiska maskiner? Det var ju denna ”kärna” eller djupstruktur som Marx analyserade. Något liknande ser jag ingenstans i det du lägger fram, tyvärr, och det är vad jag efterfrågar. Får jag föreslå att du läser senaste Fronesis?
Jag skulle vilja rekomendera en läsning:
http://www.tvarsnitt.vr.se/tvarsnittjoel/huset/huvudmeny/nummer398/enekologiskrevolution.4.1d4cbbbb11a00d342b0800011994.html
Marx kritik av den politiska ekonomin tar avstamp i att de politiska ekonomernas (Smith, Ricardo etc) teorier är ahistoriska, att de saknar medvetenhet om kapitalismens historiska tillblivelseprocesser OCH att tillblivelseprocesser är oundgängliga för att förstå och beskriva verkliga fenomen.
De olika komponenter och processer som hakade i varandra och resulterade i en kapitalistisk axiomatik var dock kontingenta – i förhållande till varandra. Det är Marx också noggrann med att påpeka. I kritiken av den politiska ekonomin beskriver han just precis morfogenesen av det som råkade bli kapitalism.
För fortsättningen, för det sena 1800-tales och 1900-talets utveckling av ekonomin, tycker jag marxismens egen inverkan är en relevant faktor – så viktig blev Marx tänkande, och där framförallt ligger hans storhet. Och rent Marx-teoretiskt finns såvitt jag förstår alls inget märkligt med att de idéer som uppstår i ett visst historiskt skeende involveras i stratifieringen/solidifieringen av maktstrukturer. Det är snarare basic Marx!
Däremot kan man nog med bättre fog kritisera synen på produktionssättet som alltings moder, och den antropocentrism som i princip görs oundviklig när man i basen av sin teori fundamentalt särskiljer det mänskliga arbetet från andra morfogenetiska processer. Men kanske kan någon med större Marx-kunskaper än jag peka ut orättvisan i också en sådan kritik, a-dunno…
Hursomhelst, först ska vi nog lära oss något helt annat av Marx, vi ska förstå att hans kapitalismanalys begreppsligade en sakfråga som väckte en politisk subjektifikation till handling: Proletariatet (och för all del även Kapitalisten). Sakfråga-politisk subjektifikation (offentlighet)-begrepp-handling: That’s political theory!
Här pågår som vanligt en spännande debatt. Jag har postat en transaktion här
Blah
Blah
Blah
Queer
Blah
Blah
blah
Feministism
Tina R rules ok ”Jag håller inte på med realpolitik utanför min klass – jag håller på med litteraturkritik”
Men till skillnad från er är hon slagfärdig och underhållande.
Samtidigt som denna (troligen) intressanta debatt (som jag tyvärr inte hinner sätta mig in i) pågår omfördelas och centraliseras världens rikedomar i en rasande fart. Denna rasande fart behandlas mest som – en fis … – den märks inte i diskussionerna.
Den märks dock i finanskrisen – dock bara som ett faktum – inte som ett problem att studera. Glädjande nog ser jag att några dock tänker kring det:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=208261
Immanuel Wallerstein, som jag aldrig hört talas om tidigare (mitt fel tror jag), menar att kapitalismens död är nära. Som jag läser den lilla artikeln om honom och hans idéer så är det fördelningen som är problemet.
Men det är kanske bara jag som läser så, bara jag som är oroad över att vi faktiskt inte lyckas fördela det vi producerar. Åtminstone inte om vi inte hela tiden producerar mer. Förr var det ett problem relaterat främst till u-länder. Numera märks det på våra gator – i varje fall om man snubblar över hemlösa.
För mig handlar Marx ansats om att försöka undersöka skeenden. Inte om teleologi. På sätt och vis står vi bättre rustade nu för att göra detta. Vi förstår nog bättre hur makten och myten om skeenden skapas. Och ändå är det liksom stopp. Fördelningen, vem frågar de som har det sämst om deras erfarenheter – de begravna huvudfrågorna tycker jag.
LeoB: Håller med dig; vi kan inte se bort från det faktum att vi nu lever i en värld där klyftorna mellan rika och fattiga är på samma nivå som på 1920-talet; innan The New Deal och välfärdsstaterna. Detta är ett stort problem – så du har rätt – vi måste fundera på hur vi skall omfördela. (Men, som sagt, för att kunna experimentera med ekonomin måste vi kanske släppa de essensialistiska tolkningarna av Marx som presenterades på konferensen ovan.)
Samtidigt skall vi komma ihåg att finanskrisens kanske starkaste effekt är en omfördelning av rikedomar – och framförallt makt – bort från USA. Imperiet har vikit. Kina, Ryssland och Gulfstaterna kommer starkt, eftersom vi är alltmer beroende av dem. Den världsordning som växer fram är något nytt – styrs alltmer av stater som knappast kan sägas vara stöpta enligt USAs form.
Här ser jag stort utrymme för en materialistisk analys, som – som Marcs skriver – har Marx att tacka för mycket.
NK: Precis som jag skrev till Anonymous – verkar inte riktigt som att du förstått andemeningen av vad vi skriver om här. Om det är någonting vi skriver mot – någonting vi vill gå vidare från – så är det just de textiga, littvet-baserade analyser av världen som dominerat kulturkritiken de senaste 20-30 åren. (Kolla kommentar 10, eller alternativt här eller här.)
Marcs: ”alls inget märkligt med att de idéer som uppstår i ett visst historiskt skeende involveras i stratifieringen/solidifieringen av maktstrukturer” – nej, jag håller med, så har jag också förstått det.
Skall man då se det som att det som marxister ofta missar är just att deras idéer, som uppstod i ett visst skede, sedan dess spritt sig som en löpeld – och haft rejäla effekter. Inte bara för att mobilisera arbetare till kamp, men även för att cementera ”kapitalismen som vi känner den”.
Det är liksom som att man inte velat acceptera att marxismen blivit mer eller mindre hegemonisk (i ordets vardagliga mening, inte G) som modell för kritiken av ekonomin – att man hela tiden målar upp spöket av ”den borgerliga ideologin”, som undertrycker den Sanning som så få har fattat. Grejen är ju att Marx idéer spridits mycket mer än en sådan berättelse vill låta påskina.
Jag menar, Marx var ju väldigt självreflexiv, i meningen att hans teori förklarar uppkomsten av sig självt. (Kritiken av kapitalismen, prollarnas insikt, är ett immanent uppkommet resultat av kapitalismen självt.) Konstigt att så få sedan dess tänkt på den performativa roll som vi diskuterar nu… eller?
Iammany: Hej, tack för bra kommentar!!
För det första – som du ser i mina diskussioner med Marcus/Mac/Marcs – jag är inte emot att använda tankar från Marx. Jag skriver främst om de teoretiker som pratade på konferensen, och deras användande av värdeläran. Jag är även kritisk mot den värdelära-baserade teori som jag själv arbetade med för några år sedan. (Se även kommentar 11.)
Jag skall försöka svara lite kort på ditt alldeles utmärkta inlägg. (Och ja, jag skall kolla mer på Fronesis-numret.)
”Problemet med de som förkastar Marx rakt av är att de missar hur det kapitalistiska produktionssättet upprättar ett immanent telos som är historiskt specifikt.”
Jag tror att vi är nära varandra här. Det är detta jag efterlyser – att strukturer uppstår genom materia-energins immandenta förmåga att skapa struktur. Vet inte om jag förstår dig rätt när du talar om ”transhistorisk ontologi”, men jag tror att det det är precis det som jag är ute efter. Jag menar att utan en sådan hamnar man just i antropocentrism.
Jag menar: Varför skall vi byta ontologi – tro att materia-energins immanenta egenskaper ändras – bara för att några få organismer (eller organismer-i-organismer) på jordskorpan smittats av en memetisk replikator som de uppfattar som ordet ”kapitalism”? Vad bryr sig atomer om huruvida människor har skapat vinstutdelande aktiebolag, finansmarknader och en bok som heter ”Kapitalet”?
Här känner jag att det är mer rimligt att bygga en ontologi där maktstrukturer inte bara beskrivs transhistoriskt, men även som uttryck för mer generella sedimenteringsprocesser – det som Deleuze kallar ”stratifiering” – vilka kan aktualiseras även utanför samhälleliga kontexter.
”men vad är egentligen det specifika funktionssättet för denna (eller dessa) kapitalistiska maskiner? Det var ju denna ”kärna” eller djupstruktur som Marx analyserade. ”
Som jag ser det så finns det ingen kapitalistisk ”djupstruktur”. Det närmaste jag kommer till en djupstruktur är det som jag nämner ovan – materia-energins potential att falla in i stratifieringsprocesser.
I en samhällelig kontext betyder detta att flöden av människor, pengar, idéer osv. kan falla in i en hierarki-byggande process, som skapat de institutioner som vi nu förknippar med kapitalism.
I denna process har vinstutdelande aktiebolag, finansmarknader och en bok som heter ”Kapitalet” alla spelat viktiga roller. Men dessa måste ses i evolutionära och fylogenetiska termer – deras respektive utveckling följer inget telos, de råkade sammanfalla och stödja varandra.
”Kapitalismen” är, precis som andra stratififerade samhällsstrukturer (tänk genus, etnicitet osv), därmed ständigt blivande. Och detta blivande kommer att fortsätta, tills dess att vi börjar rycka loss och experimentera med olika komponenter i dessa strata – bolagsformer, finansiella instrument, och diverse teorier.
Kalle: Ja, det finns en (förståelig) tendens till att definiera kapitalismen som en extern ondska, något som förtrycker arbetarklassen utifrån/ovanifrån, och som man kan upprätthålla en distans mot, som man vill frigöra sig ifrån och bekämpa – delvis för att det alltid är enklare att mobilisera mot en yttre fiende, det är ibland helt enkelt av strategiska skäl som man inte accepterar sin egen delaktighet i kapitalismens formerande. Men klassgemenskapen och till och med klasskampen är ju egentligen inte något som motverkar kapitalismen, utan är en del av den, något som bidrar till kapitalismens fullbordande (vilket dock ”råkar” sammanfalla med dess undergång). Kapitalismen producerar varor, tjänster, klassklyftor och -konflikter – och idéer som beskriver och förstärker den…
… vilket är en spännande grej att tänka på… Jag tycker ju att Nigel Thrifts Knowing Capitalism är spännande för att den beskriver hur det ekonomiska systemet börjar prata om sig själv. (”Hej! Det är jag som är ’den nya ekonomin’. Såhär funkar jag.”) Utifrån det som vi pratar om nu så är detta alltså inte nytt – ekonomin har alltid skapat berättelser om sig själv.
Ah, jag känner att jag behöver lite platå 9…
Makropolitik opererar på molär nivå, med exempelvis klassfrågor, mellanstatliga relationer, könsojämlikheter. Fördelningspolitik, regleringar av flödet av varor och folk mellan länder, och föräldraförsäkringen är exempel på makropolitiska verktyg. Detta är en sorts verklig politik som vi måste förhålla oss till. Ofta är vi för snabba att döma ut den som något förkastligt – vi visar triumferande upp ett undantag, det queera som avvisar alla totalistiska anspråk. En molaritet är dock inte en totalitet. Vi kan bara avvisa det totalistiska anspråket, inte molariteternas eller makropolitikens relevans. Det är viktigt att komma ihåg.
Mikropolitik är inte kategorisk såsom makropolitiken, utan förskriver ett personligt förhållningssätt som möjliggör flykt från instängningar av olika slag, insprängningen och inbyggnaden av molekylära segment i de molära segmenten. Hacktivism, proaktivt motstånd, nomadtänkande; vi kan kalla det många olika saker, och vi brukar nästan förbehållslöst hylla det. Jag tror dock att vi faktiskt måste acceptera att det finns en elitistisk tendens i mikropolitiken. Den distanserar sig ju trots allt från omständigheter som är högst verkliga, även om de bygger på representationella vanföreställningar – den distanserar sig/flyr för att den kan (man måste ju inte lyda), men det krävs antingen att man själv är privilegierad (vi är till exempel vita, västerländska, välutbildade män med massor av creddigt socialt och kulturellt kapital) eller desperat.
Dessutom är mikropolitik inte absolut deterritorialiserande. Det känns för mig inte helt bekvämt att hävda att ”detta blivande kommer att fortsätta, tills dess [min kurs.] att vi börjar rycka loss och experimentera med olika komponenter i dessa strata”, som om insprängandet av molekylära segment automatiskt löser upp det molära segmentet. Snarare bygger alla dessa molekyler in sig i molariteten (Kapitalismen med stort K), gör den mer diversifierad och mångfacetterad. Det är bra. Frågan är om det är tillräckligt, med tanke på att klassklyftorna ökar, förtrycket sprider sig över världen, och så vidare.
Ja, jag raljerar lite… men det är för att komma till en poäng:
Vi måste förstå hur vi ska förhålla oss till både problemen och förtjänsterna med makropolitik respektive mikropolitik. Ett sätt att göra det kan vara att introducera en nanopolitik (jag skickar upp en testballong här):
Civilsociologin (jag gillar ditt begrepp, Kalle!) kan bl a med teknikens hjälp ”ge Tarde rätt”: Vi kan gå ner djupare, påvisa och analysera de submänskliga flödena i samhället, gå ner på monadernas nivå. Ja, vi kan faktiskt förklara såväl övergripande strukturer som ”individuellt” handlande, och vi behöver inte längre tillgripa någon av dem som axiomatisk förklaring till olika samhällsfenomen.
Frågan är: Borde inte samma utveckling som givit upphov till den samtida civilsociologin (som ger Tarde rätt), samma människa-teknik-assemblage, för det första kunna förklara hur offentligheter/publics uppstår ur/kring sakfrågor? – För det andra, borde de inte också kunna möjliggöra en nanopolitik, som kan omsätta dessa offentligheter/publics i politisk handling?
Förstår du min frågeställning?
Jag tror jag fattar – du menar nano som det som ligger i en skala ”under” mikro, eller menar du något annat? Jag gissar så.. mer relaterat till monadgrejen.
Jag gillar begreppsproduktion, så jag tycker vi bygger. Det viktiga är att – som Massumi skriver – mikro och makro inte har med skala att göra, utan med överkodning av transcendenta representationer. Skillnaden mellan mikro och makro är alltså kvalitativ, inte kvantitativ.
Går det att prata om ”nano” på liknande vis? Hur är ”nano” kvalitativt skiljt från mikro, samt makro? Jag tänker ju att redan ”mikro”-begreppet opererar på en monadnivå..
… eller rättare sagt, när Guattari pratar om molekylär revolution så frågar han väl sig hur de molekylära flödena kan skapa (nya, oväntade) kollektiviteter, vilka kan skapa handling?
Fast nu kanske jag blandar ihop molekylär/molär samt mikro/makro..
Nano är nog inte ett så välfunnet prefix – man tänker lätt ”skala”, och det vill vi inte. Låt oss kalla det något annat. Kanske är jag mer ute efter affekt-politik…
Poängen med denna affektpolitik, och den kvalitativa skillnaden gentemot mikro- och makropolitik, ligger i konstruktionen av det politiskt handlande subjektet.
A. Makropolitiken utgår från molärt konstruerade subjekt som medborgare, arbetarklass, invandrare och så vidare – de frammanas och engageras genom vikande och överkodningar. Den demokratiska parlamentarismen är ett exempel på makropolitisk teknologi.
B. Mikropolitiken arbetar enligt mitt sätt att se det också med fördefinierade politiskt handlande subjekt, men mer konkreta som individer och tydligt organiserade grupper. Biten kartong som viks över taggtrådsstängslet vid intrång i vapenfabriken (som vår Per H har berättat om vid något tillfälle) är en mikropolitisk teknologi, era symöten innebär andra teknologier.
C. Affektpolitiken skulle vara ett komplement till dessa, som tar hand om och engagerar politiska subjekt som uppstår just här, just nu. De uppstår genom att affekteras av en viss sakfråga, och verkar genom den förmåga att affektera som uppstår (emergerar) när de kopplas samman – med hjälp av den affektpolitiska teknologi som nu eventuellt är möjlig.
(Jag skulle då hellre vilja koppla molekylär-revolution-tänket till affektpolitik än till mikropolitik…)
All den klarhet Negri saknade i Göteborg hade Hardt i Malmö. Bifogar länk till en bra artikel:
http://www.eurozine.com/articles/2008-11-03-hardt-en.html
Olav: Jag skall kolla – det du nämnde efter Negri-föreläsningen lät spännande – känns som att Hardt är något på spåren. Sedan skall jag säga att jag absolut ser poänger i det som Negri var inne på, även om han säkert kunde vara klarare.
Marcs: Känner, precis som du, att affektspåret är helt rätt.. och om jag förstår Olav rätt så drar Hardt ditåt också.. återkommmer…
Tack för länken, Olav! Hardt är nog onekligen inne och snuddar vid det jag är ute efter, även om det kanske inte landar helt i just den artikeln. Här känns han dock mycket fräschare och mer konkret än vad jag har uppfattat honom tidigare, i par med Negri… Kul!
Marcs/Marcus/Mac: FYI, Olav nämnde i söndags att Hardt bara jobbar kärlek/affekt nuförtiden. Låter lovande…
Borde inte Fronesis göra Deleuze/neomaterialism nån gång förresten?
Precis, Olav!!! Borde inte Fronesis göra Deleuze/neomaterialism nån gång? Fast om jag förstått det hela rätt så finns det andra, men relaterade, grejer i pipelinen, soon to be published by gänget i Lagerhuset, GBG. Spännande, va?
Säkert spännande, men jag vill ha Deleuze… Startar snart Facebook-gruppen ”Bet I can find a million people who would like Fronesis to do a Deleuze/neomaterialism issue”. Då jävlar!!!
Gör det, gör det!!!
Äh! Försökte precis, men namnet var för långt!!! Major anti-klimax! :-
Jag startar ett hederligt gammalt kedjebrev istället – nästan ännu ondare!
Hmm. Eller ett pyramidspel? ”Du kan tjäna miljarders kronor om du betalar mig femtusen för att sprida memet att ’Fronesis borde göra ett neomaterialist-nummer'”. Det är också ganska ont.
Vem är du? Lex Luthor?!!!
Först och främst: tack för svaret Kalle. Jag känner dock nu att jag gav mig in i en diskussion jag inte är rustad för. Jag har helt enkelt för dålig koll på den ontologi du (ni?) jobbar utifrån. Marcus skriver några kloka grejer som jag tror att jag kan ställa mig bakom. Det var bara en grej jag vill göra en anmärkning på. Marcus skrev: ”Däremot kan man nog med bättre fog kritisera synen på produktionssättet som alltings moder, och den antropocentrism som i princip görs oundviklig när man i basen av sin teori fundamentalt särskiljer det mänskliga arbetet från andra morfogenetiska processer.” Jag bortser nu såklart från trad-marxism som är helt ointressant och felaktig, såklart. Men synen på arbetet som transhistoriskt, det gäller mer Marx före Kapitalet. I sin ”mogna” teori trycker han som sagt på det historiskt specifika med den sociala form där det abstrakta arbetet dominerar. Alltså, Marx rör sig bort från en transhistorisk förståelse av arbetet. HELA Marx begreppsapparat, ALLA kategorierna i hans ekonomikritik är historiskt specifika. Det är, verkar det som för mig, här skillnaden mellan oss ligger. Jag kan inte köpa den neomaterialistiska ontologin för att den för mig inte är materialistisk nog!
Ja, man kan nog till och med kalla mig ”historiematerialist”. Men det är en annan diskussion.
Låt mig också i förbifarten säga: Ja, Hardt! Jag gillar Hardts föreläsning om kärlek som han höll på European graduate school. Den rekommenderas starkt. Finns på youtube.
Iammany – nejnej, lämna oss inte nu – du är absolut rustad – bra att höra om Marx, jag behöver detta! Känns som jag lärt mig mycket i denna konversion!
Hmm, det är krångligt ibland att förklara all invecklad ontologi.. och ibland blir man lite hemmablind.. speciellt i samtalen med Marcs…
Skall kolla efter kärleksföreläsningen!!
Iammany: Jag lämnade ju rätt öppet huruvida den kritiken fastnar eller inte. Och visst kan man säga att abstraheringen av arbetet, hos i alla fall den mogna Marx, är ett historispecifikt fenomen. Om man så vill: Avskiljandet av arbetet (och alieneringen) är kapitalismens ”fel”, inte Marx. Han förklarar bara hur den har kommit sig, i (historie-)materialistiska termer.
Men hur menar du att just detta skulle göra neomaterialismen (vad den nu är, som sagt) mindre materialistisk? Är det talet om mer generella logiker du avser? För i så fall är det viktigt att klargöra hur hela immanensgrejen vilar på det virtuella. Det är ju det som möjliggör en diskussion om mer generella abstrakta maskiner. Det aktuella/aktualiserade är fortfarande alltid historiskt specifikt.
Vi har ju inte definierat vare sig historie- eller neomaterialism här, och det hänger mycket på vad vi lägger i begreppen. För mig blir skillnaden att neomaterialismen tillåter en mycket större öppenhet gentemot de rådande omständigheterna, medan historiematerialismen närmar sig (utan att nödvändigtvis behöva förväxlas med) en viss determinism – åtminstone är betoningen avkausalitet lite olika här.
Släktskapet är dock uppenbart och även DeLanda är marxist, som jag brukar säga…
Kalle: Posta gärna en länk om du hittar Hardt!
För mig var problemet med helgens seminarie paranoian samt makttekniken att tysta oss i publiken genom panoptikon:
1 Paranoian ser jag som besattheten med att försöka förstå vad som händer bakom ekonomin, kriget etc. ”Det finns något annat bakom som vi måste förstå.”
På måndagen gick jag på Deleuze seminariet som brukar jobba med att bygga, men även där fastnade vi i ”försöket att förstå” Deleuze-Guattari. Vi börjar läsa Deleuze paranoit.
Jag håller med Marcus, Kalle och flera: Frågan är: Vad kan vi bygga? Vilka möjligheter finns för motstånd och hacka nya samhällen? Kan vi plocka något härifrån, göra om, finslipa, skapa ett bättre motstånd.
2 Panoptikon: Tekniken för att tysta oss deltagare på seminariet var att göra oss till publik i långa rader.
Panelen/föredragshållaren såg oss och man vågade inte börja prata med varandra. Vi satt på rader i fasta stolar så det gjorde det också väldigt svårt att vrida sig och vända sig åt nya håll.
Makten var inte total. Flera av oss gick ut och hängde i korridoren eller på fik i närheten under föredragen.
Det som tycks rättfärdiga panoptikon-formen är den fria fråge/diskussions-stunden efter föredraget. Fast den blir ännu värre: Då får vi en självvald panel som pratar med varandra. Komplexitetsteori visar hur omöjligt det är att få alla att delta i samtal med större grupper än sju-åtta personer. Storgruppsdiskussionen är alltid en smågruppsdiskussion där fyra-fem personer pratar med varandra, och alla andra tystas och görs till publik.
(Jag är tveksam till att gubbigheten har så stort förklaringsvärde. Det är snarare arrangörens val av ensidighet i ålder, kön, klass, världsdel som skapar problem. Ifall gubbighet hos en person skulle förklara tråkighet så blir den enkla lösningen att utesluta alla gubbar så blir det mycket bättre. Sedan kommer någon på att de tycker kärringar är tråkiga och blondiner och …)
Marcus: Ja, det är nog framför allt det här med generella logiker det gäller. Vad menas med att det vilar på det virtuella? Kan du förklara eller hänvisa mig till var jag kan läsa om det?
”Vilar på”… ”Hänger på”, ”är avhängigt” kanske är bättre. Jag menar bara att jag förstår hur generella abstrakta maskiner kan tyckas motsäga det absoluta materialistiska och immanenta anspråket i neomaterialistisk filosofi. Det blir bara begripligt om man förstår Deleuzes begrepp ’virtualitet’.
Jag vet ju att du känner till Deleuze rätt väl, så det är svårt att ana hur mycket jag behöver utveckla, men låt mig säga så här:
Kausalitet kan antingen betraktas som relationen mellan två distinkta entiteter, en verkan som är skild från – men relaterad till – sin orsak. Historien kan ses som en lång följd av sådana orsak-verkan-relationer och vi kan då också tala om distinkta eller historiskt specifika fenomen, och sedan sätta punkt.
Deleuze påpekar dock att en sådan kausalitet bygger på att orsak transcenderas: Från entiteten som orsakar, till entiteten som är dess verkan. En sann immanensfilosofi måste därför göra verkan immanent i orsaken, den måste redan finnas där innan den blir aktualiserad, i en virtuell del av verkligheten.
Man undviker därigenom också all form av dialektik (transcendens!) mellan bas och överbyggnad, mellan diskursiva och icke-diskursiva element, och så vidare. Vi behöver inte konstatera exempelvis att produktionssättet kom först, före ideologin, eftersom båda är immanenta effekter av en och samma orsak. De är bara två sidor av samma assemblage, sammanfogade enligt en viss virtuell logik, en viss abstrakt maskin – som kan återanvändas och återuppstå, och förklarar återvändande och återuppståndelse.
Man får annars ett problem med att förklara exempelvis kapitalismens utbredande och återuppståndelse i varje ny faktisk produktionssituation och i denna mångfald av skepnader – utan att tillgripa transcendenta orsakssamband.
Poängen är egentligen att det tuffa immanenskravet på en materialistisk filosofi leder Deleuze mot det virtuella, mot abstrakta maskiner/diagram/funktioner, mot en inneboende potential i all materia som kan aktualiseras på en mångfald av sätt. Att kalla denna potential för generella logiker är nog lite missvisande, det handlar mer om att se hur samma logik uppstår om och om igen trots att varje aktualisering i sig är historiskt specifik, unik, distinkt.
(Detta är Diff&Rep och första Spinoza-boken framför allt…)
Marcus, råkar du komma ihåg sidhänvisningarna till kausalitets-diskussionen i Diff&rep samt första Spinoza boken? Jag satte mig att bläddra på spårvagnen men hittade det inte så lätt. Jag har bara läst inledningen och det berömda kap 3 i Diff & Rep.
Svar direkt, men inte fullständigt. Har inte tillgång till några böcker här: Jag tror inte att Deleuze pratar direkt om immanent causation i Diff/Rep, däremot så finns det så att säga latent i multiplicitets-begreppet som utvecklas där, med reciprok determinering och så vidare. Skillnaden i sig är ju en konsekvens av immanent kausalitet. Diff/Rep är dock framför allt viktigt som referens för förståelsen av virtualiteten. (Dessutom, om jag inte minns fel, finns det inte något i Image of Thought-kapitlet som talar tankefel i som externt respektive internt orsakade? Det går att koppla in i det här…)
Spinoza-boken Expressionism in philosophy kommer ju ut samma år som Diff/Rep och är ett värdefullt komplement somi princip har immanent causation som tema, om jag förstått det rätt. Jag har inte läst den själv men sett otaliga referenser. Gillar också Deleuzes föreläsningar (finns digitaliserade utskrifter av på webdeleuze.com) om Spinoza som gett mig mycket. Här talar han om immanent cause (i mitten ungefär): http://www.webdeleuze.com/php/texte.php?cle=17&groupe=Spinoza&langue=2
Hoppas det hjälper…
Oerhört stort. Känns som att det vore bra att få igång lite Spinoza-diskussion, i relation till Deleuze, men kanske även Hardt och Negri (som ju verkar svåra att undgå nu i höst).
Har just suttit och kollat igenom Multitude igen, inför onsdagens arrangemang… Gillar det de försöker göra, men känner att det finns en hel del att gnälla på… postar nog något de närmsta dagarna.
Vad är ”onsdagens arrangemang”?
”Onsdagens arrangemang”
Mer sånt!
Aha… Så Federa finns! Det var inte bara en fyllefantasi jag hade.
Finns och finns… It’s becoming.
(Bara en sak för förtydligande: Federa är inte arrangör av evenemanget, utan tipsar bara om det.)
Det är museion becoming-federa om inte annat, tack vare den där kopplingen du gjorde. Så fint är det!
Oerhört lyckat! Heja Federa!
Skriver på anförandet…
”… Detta får självklart viktiga konsekvenser för ett politiskt perspektiv som gjort sig beroende av idealet om den objektiva, oförstörda Naturen. Naturen som finns “där ute”, särskild från oss människor. Vi är förvisso beroende av denna Natur, men den är icke-desto mindre av en annan art. Vi människor – våra samhällen, vår kultur, våra sinnen – är ontologiskt annorlunda än Naturen. Grön politik måste, i så fall, gå ut på att bevara denna Natur. Det vi gör, måste underställas det som den gör.
Men, som sagt, detta håller ju inte längre. En grön politisk hållning som inte anpassar sig till detta skifte kan helt enkelt inte hoppas på en hållbar utveckling.
Samtidigt våras det ju för de gröna. Inte så mycket för att klimatfrågan blivit politiskt allmängods, utan just för att det blir allt svårare att inte förstå världen såsom beroende av materiella resurser. Det blir allt svårare att inte se världen som ett flöde av materia och energi. För att återknyta till ovanstående – det blir allt svårare att bara se världen i termer av rent mänskliga maktspel. …”
Toppen! Du lägger väl upp manus till ditt anförande här på bloggen?
I second that!
Och i förbigående. Jag skickade en länk till dig, Kalle, på fejjan en gång, om Masdar City. Min undran gällde om detta inte är Kulturens slutgiltiga separation från Naturen, snarare än ett överbryggande av dikotomin? I Masdar City ska utsläppen från Kulturen närma sig noll – ingen ömsesidig påverkan, bara ett stort, inbyggt, otroligt räfflat rum (för en elit med enorma resurser kan tilläggas). Det blir liksom bevarande-kultens heliga plats, en mycket främmande och aspetisk värld som jag hellre skulle vilja vara död än bebo… Även om den lämnar Naturen intakt.
Oops! Ställde visst till det med länken… Sluttag efter Masdar City – går det att ordna?
Med ”aspetisk” menar jag naturligtvis ”aseptisk” – vi behöver inte fler neologismer här. 😀
Vi väntar med spänning på detta alster! =)
… Paul Virilio skriver att upprätthållandet av en stat ytterst är en fråga om logistik – en fråga om att upprätthålla en “beboelig cirkulation” av människor, mat, energi, pengar, avfall osv. Applicera detta på Obamas otacksamma utmaning: Världens i särklass mest skuldsatta land går under om omvärlden inte pumpar in mer kapital och olja – “avstannandet är död” – och endast “auktoritär-kapitalistiska” stater kan säkra denna cirkulation. Krig brukade handla om att ha en logistisk kapacitet att hypotetiskt sett kunna slå ut sin fiende – exempelvis genom en flotta som väntar på att skickas ut i krig. Dagens “fleets-in-being” är inte bara sammansatta av hangarfartyg och kustkorvetter – idag ser vi säkerhetspolitiska spel växa fram kring logistiken av ren energi. …
Men vilken stat är det Obama utmanas att styra? Det är inte 1648 års stat, inte heller 1919 års stat. Det är inte heller 1945 eller 1968 års stat. Det är 1999 års stat, och den är något helt annat. Jag tycker det finns orsak att vända sig tillbaka till gammelmarxismens idé om att staten är en produkt av en viss klassammansättning. Inte för att reproducera trötta kopior till svar på detta utan för att låna själva problemställningen till en fundering över hur USA:s implosion (som också är en expansion, jämför Robert D. Kaplans ”Imperial Grunts”, som är lite av en jordenruntresa med den amerikanska militären – Kaplan delar inte övertygelsen om att USA är nära undergången). Jämför USA:s ekonomiska problematik med det som Bror Perjus skriver om i DN – superklassen:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=847319
Det finns kanske en konflikt mellan ”oss härnere” och ”dem däruppe” här. Vissa viktiga och avgörande personer har mindre nytta av den nationella demokratin idag, mindre nytta av nationalstaten. De behöver fortfarande stater, för våldsmonopolens och pengapressarnas skull. ”Auktoritär kapitalism” är alltså inte en abstrakt utomvärldslig kraft, utan en agenda som passar vissa politiska aktörer. Politisk ontologi i all ära, men ibland längtar jag efter den machivelliska klarheten i frågan om att politik har en dimension av barrikadbyggande och slipandet av dolkar i sig. ”Våra” fiender – i det här fallet kan man tydligt tala om våra, dina och mina – är ytterst medvetna om detta.
Och angående Wallerstein – hans ”efter kapitalismen” ser mer och mer ut som barbari.
Förresten vill jag bara uttrycka min entusiasm inför en ny läsning av Marx samt inläggen av de mer marxbelästa kommentatorerna ovan. Vill bara påpeka att en konfrontation mellan Spinoza och Marx redan är gjord inom Althusser-skolan även om den kanske måste göras om. Och dissandet av värdeteorin i samband med Spinoza står inte oemotsagd:
http://larvalsubjects.wordpress.com/2008/01/28/urplus-spinoza-lacan/
Apropå marxisters förståelse av Marx-memets inverkan på historien hittade jag den här lilla texten av Karl Korsch: http://www.marxists.org/svenska/korsch/1923/03.htm
Har fått tag på Deleuze Spinoza-bok Expressionism in philosophy. Bra pris på Bokus, och den verkar grymt intressant! Om jag förstår kausalitetsbegreppet rätt utifrån Deleuze/Spinoza så behöver vi nog plocka bort påverkan som politiskt begrepp. Vi hamnar förmodligen i en aktivism där målet blir medlet – och plötsligt får vi Deleuze/Spinoza/Gandhi.
Spinoza-Expressionism verkar vara rätt underskattad faktiskt! Den ska ju ses som del 2 av Deleuzes avhandling ”i egen röst” (Diff/Rep är ju del 1), snarare än en bok om Spinoza. Jag ska nog önska mig den av tomten…
Och du kan ha rätt angående vilken sorts politisk handling immanent kausalitet implicerar. Den egenvärdiga pragmatism jag talar om motsätter sig både strategi och kompromiss och strävar efter en handling som samtidigt är både medel och mål. Jag har dock snarare deriverat det ur den pragmatiska epistemologin, som kopplar ihop kunskap med handling.
Marcus, vi får hitta olika vägar att undergräva strategiskt tänkande!
Vore kul att läsa Expressionism till våren och föra ett samtal om den här ute i cyberspace!
Gibson-Grahams bok är så bortglömd att den inte ens går att få tag på via Göteborgs universitetsbibliotek.
Ajdå. Det är synd. Den är rätt så viktig, tycker jag.
Väldigt synd. Jag läste den här bloggposten igen för att jag tänkte att jag skulle försöka göra nåt med Boltanski/Chiapello, Holland, Gibson-Graham, etc., och efter att ha läst din text ville jag gå vidare till källorna.
Låter som en bra idé. Gibson-Graham innehåller en hel del referenser som jag inte är så bra på, men jag gillar deras poäng.
Hmmm..har boken hemma ifall du vill låna den?
Nu har jag läst hela tråden. Hej! 🙂
Hmm, det borde jag också göra…
*scrollar upp och ned igen*
… men det får nog bli en annan gång. :-/