Såg just att Vattenfall siktar på att gå med 30 miljarder i vinst för 2008. Och att den roll som vindkraft och biobränsle spelar i företagets energiproduktion är ”fortsatt mycket liten”.
Nuförtiden är det få som inte tycker att det vore lämpligt att investera rejält i övergången mot förnyelsebara bränslen. Frågan är inte bara ”ekologisk” (i ordets vardagliga mening) – den berör även geopolitik (beroendet av fossila bränslen har skapat en obehaglig IR-ekologi) och näringspolitik (Sverige skulle kunna bli världsledande på cleantech).
Samtidigt är vi alla medvetna om hur svårt det är att ställa om från status quo. Det krävs omfattande interventioner för att öppna upp de givna systemen för hur energi produceras och cirkuleras. Att göra så är en av de viktigaste ”politiseringsuppgifterna” vår generation står inför. Jag pratar här ”politisera” i meningen ”öppna upp”, ”skapa möjligheter för alternativa framtider” osv. – i motsats till ”avpolitisera”, i meningen ”stänga ned möjligheter till olika framtider”.
Låt oss lämna the political till förmån för politics – ”politisering” till förmån för sakpolitik: I Sverige har vi begåvats med ett enastående sakpolitiskt verktyg för att öppna upp dessa alternativa framtider. Vi har Vattenfall. Och jag menar verkligen ”vi”, för vi är alla ägare i detta bolag. Om vi verkligen menar allt det som sägs om uthållig utveckling och cleantech så borde vi rimligtvis inte kasta bort denna möjlighet att öppna upp framtiden, bara för att staten fått för sig att den vill leka private equity-aktör.
Så länge Vattenfall drivs som vilket energibolag som helst saknar det statliga ägandet legitimitet. Så länge vinstmaximeringen går först – och så länge de utlovade framstegen inom cleantech uteblir – så är vi skattebetalare better off om företaget säljs. Privata finansiärer kommer att ge oss mer för företaget än verksamheten kommer ge oss i avkastning, diskonterat över tid.
Samtidigt: Att sälja Vattenfall är ju att kasta bort det bästa verktyget vi har för att bända upp den slutna framtiden – ett av de få offentliga verktygen vi har kvar. Dagens besked tyder dock på att vi inte kommer att kunna använda vårt verktyg så länge företaget är strukturerat som ett statligt ägt, vinstutdelande aktiebolag. Därför – återigen – verkar det som att en omstrukturering av bolaget, till ett Public Interest Company (allmänintressebolag), är högst relevant.
Känns inte som att vi har råd (och tid?) med att fortsätta med att avpolitisera 30 miljarder kronor per år.
Ett av de stora problemen i dag är sammanblandningen mellan det traditionella vinstdrivande företaget och den statliga myndigheten. Skall organisationen endast ge avkastning, eller ställer man upp andra mål också? Det är en viktig fråga, som går bortom de traditionella ståndpunkterna för ”höger” och ”vänster”.
Samtidigt så är det begripligt varför en politisering av denna fråga inte kommer att ske, det skulle rubba den modell av svagt ägande, både inom näringsliv och statsförvaltning, som utvecklats för att maximera en administrativ klass beslutsstyrka (vilket har sina historiska orsaker).
Det här är en delfråga i destratifieringen av den svenska modellen.
Hej Waldemar! Ja, precis – detta har precis med destratifieringen att göra – roligt att du noterar det!
Problemet är, som du säger, att dagens modell maximerar inflytandet för den administrativa kadern. Tror dessvärre att det därför kan bli svårt att driva igenom tanken om PICs.. dels ses det nog som en ganska långtgående förändring av strukturen, dels gissar jag att den administrativa kadern verkligen tror att Sverige inte kan fungera utan dess direktion.
Word!
Viktigt att också kämpa för att jobba mot de ”decentraliserade” (och politisierade) energikällorna; dels kan det handla om att motverka ”privatiseringen” av de kommunala elbolagen och dels kan det handla om att skapa strukturer för de-centraliserad el via konsumentproduktion (som mp öppnade upp för i våras)…