I The Independent kan man idag läsa om hur Ken Macdonald igår gick ut och varnade för den ”giant database holding information about every phone call, email and internet visit” som kan hota ”Britain’s hard-won democracy”.
I talet, som summeras i tidningen, sade den snart avgående DPPn:
We need to understand that it is in the nature of state power that decisions taken in the next few months and years about how the state may use these powers, and to what extent, are likely to be irreversible. They will be with us forever. And they in turn will be built upon. We should imagine the world we are creating before we build it. We might end up living with something we can’t bear.
[…]
We would do well not to insult ourselves and our processes of law in the face of these medieval delusions.
Uppdatering, tisdag eftermiddag: Ovanstående bör ses i samband med den nya debatt som dragit igång angående morgondagens omröstning. Se Mark K och Chris K.
Får jag föreslå att vi slutar rösta in övervakningshysteriker och lägger vår röst på exempelvis PP kommande val?
Finns det något annat språk de förstår?
Jag tycker att vi lägger rösten på PP. Igen. 🙂
Hmmm…hur kunde detta gå förbi!
Här gäller det att väcka riksdagsledamöterna….
Jag är inte säker på att man ska väcka riksdagsledamöterna. Låt dem sova lite till.
Jag har sociologiskt övergett teorin om påverkan förutom i några specialfall som manipulation, utmatthet etc.
Då måste man teoretiskt förklara det vi uppfattar som påverkan med andra bättre begrepp:
Mitt förslag (ev var Tarde före) är immitations- och innovationskedjor, samt mitt mer egna begrepp: återanvändning.
Riktningen blir då motsatt mot påverkan (orsak-verkan). Man går tillbaka och tittar hur någon formulerat en sak, hur någon dansar, hur man hamrar för att förstöra vapen etc. Sedan gör man något av det.
Det blir dock inte verkan-orsak. Snarare verkan-verkan.
I gandhis termer skulle det bli att målet leder till målet, inte medlet till målet.
I systemteori och ickelinjär dynamik blir det att länkandet eller kopplandet förändrar egenskaperna hos de olika delarna. Mål och medel kollapsar även här alltså till ett bygge.
Ok, tillbaka till övervakningsproblemet. Enligt det tänk jag skissat ovan måste man lösa frågan för att andra ska kunna återanvända och finslipa lösningen.
Ett exempel är att experimentera fram en enkel och bekväm övergång till effektiv kryptering (över 512 bitar?). Detta kan sedan andra återanvända, förändra och göra ännu enklare.
Vad har detta med riksdagspolitiker att göra.
Jo, de fungerar också ”sociologiskt”. Någon behöver lösa problemet någonstans för att riksdagspolitiker ska kunna kopiera lösningen. Det blir inte så lyckat att kopiera ”protest” eller ”bara prat” eller ”bara tyckande” förutom på fester där det kan vara kul att snacka och tycka.
Det här innebär alltså att direkt aktion där målet blir medlet är mer användbart för parlament – eller privata bolag – än indirekta aktioner där målet skulle vara representerat genom hänvisning (signifierare, tecken).
Eller snarare att direkt bygge och direkt experimenterande är lättare att imitera för härskare än argument och protest.
Men riksdagen är bara ett bland miljontals samhällen där vi pratar svenska.
Imitationskedjorna kan alltså hoppa mellan flera samhällen innan riksdagspolitikerna tycker några av lösningarna verkar kul att imitera (ex genom att lägga ner övervakning).
Det är ex flera företag såväl som fredsgrupper (Ofog) som håller på att lösa problemet med övervakning i sina samhällen. Vi behöver flera sådana kedjor. När problemet är löst på ett riktigt enkelt sätt för oss alla kan väl någon gå och väcka någon riksdagspolitiker.
Per:
Sant. Jag tycker överhuvudtaget att det är ett mycket intresant perspektiv – gillar det.
Framför allt är strategin(din) viktig i post-beslut fasen…
Men dessförinnan, när remisser skall förfaras osv. så man kan ju försöka få (speciellt om man själv ”finns inom systemet”) sin röst hörd på det ena eller det andra sättet.
Tack Heiti för kommentar!
”Framför allt är strategin(din) viktig i post-beslut fasen”
Det jag försöker pröva både teoretiskt och praktiskt i mina aktioner är ifall direkt förverkligande (målet är medlet) är lättare för företag och riksdagar att ta till sig än indirekta aktioner (medel ska leda till något annat) och tyckande.
Det skulle i så fall innebära att proaktivt förverkligande är minst lika viktigt i pre-besluts-fasen. Och att opinionsbildning (i den nutida betydelsen) är ganska verkningslöst i jämförelse med proaktivt förverkligande.
Det är som att städa sin lägenhet. Det hjälper inte så mycket att blänga och gnälla. Man får gnugga ett litet område i taget. Och man måste göra det igen och igen. Fast det är mycket tid emellan att dansa och festa.