Har inte varit över i London på ett tag (har varit så mycket annat på gång i GBG/Dale/Sthlm etc.), så har gjort en liten inventering över vad jag missat i debatten där. Noterade, i New Statesman, att favoriten David Marquand är aktuell med en ny bok.
Marquand är statsvetare i Oxford, och en av de där fina vänsterliberalerna som jag gillar – han var med utbrytarna i SDP, blev sedan liberaldemokrat, återkopplade dock till Nya Labour, men har på senare år blivit alltmer kritisk mot de auktortära inslagen i Blairs projekt. Inte minst märks detta i hans förra bok – The Decline of the Public.
Marquands nya är en genomgång av modern brittisk politisk historia, kallad Britain Since 1918: the Strange Career of British Democracy. Det fina med denna är att han beskriver fyra politiska strömningar, mer eller mindre oberoende av partiindelningar, som dominerat brittisk politik. Dessa är:
- Democratic collectivists
- Whig imperialists
- Tory nationalists
- Democratic republicans
”Democratic collectivists”, menar Marquand, har sitt ursprung i Bentham, men har fått sitt mest påtagliga uttryck i ”the Fabians”. Här finner vi alltså alla de som ser att målet med demokratin är att enas i kollektiva – statliga – lösningar på samhällsproblem.
As George Bernard Shaw put in it an influential essay for the six-year-old Fabian Society in 1889: ”Consequently, we have the distinctive term Social Democrat, indicating the man or woman who desires through Democracy to gather the whole people into the State…”
Bland ”whig imperialists” märks konservativa förgrundsgestalter som som Burke och Churchill, men även vänsterpersoner som J.M. Keynes. Det som enar dessa personer är deras milda optimism inför samhällets utveckling, deras pragmatiska inställning till hur politik skall utövas, och deras imperialistiska inställning till britternas roll i världen. Kort sagt, de är alla ”posh, patient and paternalistic”. (I nya Prospect-numret kan man läsa sig till att även David Miliband passar in i denna kategori.)
”Tory nationalists” är, som namnet antyder, i allmänhet medlemmar av det konservativa partiet. Här är Hobbes tankar om behovet av en Leviathan inflytelserika – i en mörk och osäker värld behöver vi först och främst en stark nationalstat som skyddar medborgarnas intressen från yttre hot. Med andra ord, i IR-termer skulle de anses vara arketypiska realister.
Den sista kategorin – ”democratic republicans” – är sannolikt den mest intressanta. Här finner vi en heterogen lista av tänkare – Mill, Milton och Tawney – som alla enas i deras misstro mot godtycklig maktutövning. Denna misstro, menar Marquand, riktas även mot den makt som en hyresvärd, äkta man, eller kung utövar.
Här tycker recensenten i New Statesman – Richard Reeves, nye chefen för tankesmedjan Demos – att Marquands kategori-indelning känns lite svajig. Kort sagt; den representerar Marquands egen hållning, snarare än någon enhetlig tankeströmning.
Icke desto mindre är denna uppdelning intressant, eftersom den kommer bort från tanken om vänster-stor-stat-höger-liten-stat. Snarare lyfter den fram de olika mål som en stat kan riktas mot – att skapa ett kollektiv, att minska lidande i omvärlden, att skydda medborgare, och att skapa checks-and-balances mot godtycklig maktutövning.
Dessutom kan det vara spännande att applicera detta raster på svensk politik. Democratic collectivists finner vi i (s) och (v), och flertalet av de som i Sverige kallar sig själva ”liberaler” bör nog ses som whig imperialists. Jag tänker då på Neo-läsare, Timbroiter, de flesta folkpartister, en hel del moderater och kristdemokrater – och på senare tid även flera centerpartister.
Somliga moderater (och kanske även kristdemokrater) skulle nog luta sig mer åt tory nationalist-hållet. Samtidigt finner vi en IR-realism på många ställen inom svensk politik – inte minst inom socialdemokratin. Vulgärvarianten av tory-nationalismen finner vi hos Sverigedemokraterna, som ser hotbilder i allt ”icke-svenskt”.
Democratic republicans, då? Well, det finns nog många bland de svenska liberalerna som skulle placera in sig i denna kategori. Problemet för dessa liberaler är många av dem nu – så här efter FRA-debaclet – tvivlar på huruvida alliansregeringen lever upp till deras ideal att godtycklig maktutövning måste förebyggas, exempelvis genom checks-and-balances.
Jag vet lika lite som alla andra om den nya uppgörelsen – har ingen aning om sådana checks-and-balances nu är på plats. Men det verkar hur som helst som att dessa liberalers tillit till regeringen har vikit. Det svenska parti som idag har starkast drag av ”demokratic republicanism” måste därför vara miljöpartiet.
Denna syn på miljöpartiets roll kan faktiskt hjälpa partiet – dels i relation till FRA och annan övervakningslagstiftning, men även i relation till EU. Det är ju dessvärre så att även om utträdeskravet försvinner kommer det dröja innan partiet kan kosta på sig en offensiv EU-politik. Jag har till och med förstått att många partifolk – inte minst här i GBG – verkar sätta någon slags stolthet i att vara ”det mest EU-kritiska partiet”.
Det är centralt att inte göra EU-kritiken till ett självändamål. Men om vi nu – av pragmatiska skäl – inte kan göra en alltför stark omsvängning; låt oss då tala om denna maktkritik som en del av en mer generell demokratisk republikanism.
Det verkar som Marquand kopplar politik med staten. Stämmer det? Politik blir för honom en gammaldags container-världsbild där staten skulle vara Samhället, politik blir därmed inte blivandet och skapandet av alla de samhällen som folk därborta på ön lever och verkar i:
Politiken i exempelvis kolonilottssamhällena är olika på olika platser. Från frö-bytar festivaler i Oxford till ekologiskt leverne till mer självcentrerade självhushållsutopier.
Motståndssamhällenas politik (överenskommelser och problembeslut) vid Faslane-ubåtsbasen är helt annorlunda än politiken som bygger samhällen kring anti-gen-odlings-motståndet.
Skulle man kunna förstå politik så här, tycker du? Politik blir försöket till gemensamma beslut i en grupp.
I ett pågående samtal i ett samhälle (ex en organisation eller grannskap) så är det gemensamma beslutandet både omöjligt och nödvändigt. När ett samhälle tar ett beslut så öppnas det upp en möjlighet att riva upp beslutet, vilket inte är möjligt när besluten tas informellt eller i hemlighet istället för politiskt.
Är det då rimligt att tänka sig att så gott som alla företag, grannskap och organisationer är inne i politiska processer (gemensamma beslut). Inte politik som exerioritet utan som interioritet och självskapande.
Dessa gemensamma beslut kan dock vara diktatoriska som i samhällen där ickedemokratiska företag eller bostadsbolag toppstyr sina samhälle. Dessa blir då en form av diktaturer. Andra samhällen försöker sig på mer demokratisk politik.
Mitt förslag är alltså att bryta med tanken att politik kopplat till stat skulle ha en särställning (sociologiskt) jämfört med politik i myllret av samhällen vi lever i.
Är det här en rimlig sociologisk ansats tycker du?
Kul med en aktualisering av republikansk politisk teori. Jag tilltalas själv av neo-republikaner som Philip Pettit, och har a href=”http://jimpan.wordpress.com/2006/10/08/autonomi-och-solidaritet-del-i/”>skrivit lite om det på min blogg.
NBT: democratic republicanism (neo-republicanism) plus posthumanist ecosophy?
Aj då, det blev fel där. Länk
Som vanligt hänger jag hellre med Per här… 😉
Jag är också mer benägen att hänga på Per. Det är inte för inte som det var länge sedan jag skrev om partipolitik nu… känns som att vi bygger mer intressanta grejer när vi inte måste pressa in diskussionen i dagspolitiken.
Så – låt oss skippa postens innehåll – det finns inte så mycket mer att säga om den. (Mer än att ”ja, kanske börjar mp anta rollen som checks-and-balances-ivrare”). Kom igen, Mac!
Jag instämmer med föregående talare: Det var nog min mest onödiga kommentar hittills! Och det kan nog säga en del…
Så, därför Mac – vad har vi att säga om Pers upplägg för diskussion? Kom igen, you know you want to… 😉
Det är mer att Pers resonemang är både very deweyble (Hehehe! Hajar du den, din gamle göteborgare?) och deleuziskt mikropolitisk, samtidigt som foucauldiansk makt- och motstånds-analys involveras. Det vill säga: Vi närmar oss här verkligen en egenvärdig pragmatism, som inte har med strategiska eller instrumentella (representationella och paranoida) mål att göra (att vara pragmatisk är inte samma sak som att vara kompromissvillig). Jag ser det helt enkelt som värdefullt att inte nöja sig med att vara Berlinskt ödmjuk eller Rortyskt ironisk, då blir ju pragmatismen bara ett förhållningssätt inom ett fixerat tankesystem (teckenregim), när den faktisk har potential att bryta sig loss och bli självständig.
Detta är relaterat till frågan som jag försökt väcka hos Chris, om inte den strategiska positioneringen kring ”integritet” och ”rättigheter” i FRA-frågan – för att så att säga maximera bloggbävningens magnitud – bara leder så långt som till ett formellt skydd för en individuell integritet som FRA egentligen aldrig har brytt sig om att kränka… Jag fruktar att den verkliga kritiken försvinner undan; kritiken om hur övervakning skapar en paranoia som i sig utgör en osynlig kontrollinstans, och inte minst diskussionen kring vilka preemptiva åtgärder som följer på det systematiska upprättandet av sociogram och hur de åtgärderna drabbar nätverk och kopplingslogiker snarare än enskilda individer och deras ”integritet”.
Jag är uppenbarligen ensam om att tycka att originalinlägget är intressant. Men så är jag heller inget större fan av Deleuze, så det jämnar ut sig. Ska inte störa mer.
Jimmy, du stör aldrig.. 🙂 Vi kanske kan bygga vidare på detta framöver.. inom Partiet?
Nejnej, Jimmy, inte så. Jag vill inte bidra till att döda någons diskussionslusta eller stänga ute! Det går för all del ha två diskussioner igång samtidigt… Dessutom vill jag säga att jag visst tycker att orginalinlägget är intressant, men kanske på ett annat sätt (?). Jobba bara upp en vinkel så är jag med!
@Marcus: Ingen fara, strunta i det. Jag tyckte bara det var kul att vinkeln togs upp. Deleuze har en intressant teoribildning att gräva ned sig i om man vill det, men statsapparater och partipolitik råkar finnas – hur oromantiska de än är – och personligen tycker jag det är intressant att fundera över förhållningssätt till den maktutövningen.
@Kalle: Det tycker jag! 🙂
Jimmy: Okej, men det är ju också en vinkel väl värd att ta upp… Behöver man som (exempelvis) deleuzian inte förhålla sig till partipolitik och statsbildning?
Självklart behöver man det! Och det kan vara en nog så med ontologin konsekvent hållning att bygga vidare på de system vi har – den enda slutsatsen är alls inte att vi måste riva alla stratifieringar och statsapparater och överkodningar och allt vad det kan heta. Jag är nog lite mer radikal än ”bygga vidare på” dock, även om jag inte är så mycket ”hela rasket måste rivas”… Går det att bygga något på denna mycket luddiga utgångspunkt:
Staten bör vara en server som olika ”publics” kan ladda ner plug-ins eller hela programvaror ifrån (välfärdstjänster t ex), inte ett våldsmonopol som instiftar och bevakar ett universellt gällande regelverk.
(Fråga mig inte vad fan det ska betyda bara… 😉 )
Det här är en svår fråga – jag är själv kluven mellan det teoretiska (den fantastiskt vackra världsbild som vi leker fram – flödesontologi, posthumanism, emergens, icke-brist etc.) och det mer praktiskt politiska. Inte minst eftersom det posthumanistiska, upplösningen av natur och kultur, ”allt-är-ekologier” etc. river ned en hel del av de fundament som vi alla lutar oss mot.
Ibland känner jag att det är enklast att säga att hela teorigrejen är något som man med fördel kan hålla ifrån det normativa. (Katedraler/strata är inte nödvändigtvis sämre än basarer/self-consistent aggregates; krigsmaskiner kommer in all shapes and sizes.) Men samtidigt kan man ju inte låta bli att blanda in dessa teorier i ens syn på vad man skall göra med världen.
Känner lite likadant inför tankar om att dra in Bateson och Guattari i den gröna idédebatten – man får nog vara lite ödmjuk i den processen.
Hur som helst – gillar Macs 99-tänk – staten som en server som tillhandahåller ”plug-ins”, vilka skänker kapaciteter åt oss, så att vi kan ingå i publics etc. Staten som ”ett protokoll för självorganisering”.
Det är klart, jag tror att det finns många ”traditionella” teoretiker om staten som kan sorteras in under detta tänk. Men det kan hända att bytet av ”metafor” (om vi för en gångs skull tillåter oss att använda det ordet) hjäper oss att gå vidare från de gamla konnotationer som stat-begreppet dras med.
Kalle: Precis! Den stora revolutionen sker ju i huvet, inte i ”samhället”, med det här tänket. Verkligheten, som andra också tänkt klokt om tidigare, finns ju liksom kvar – den är inte bara text, som bekant… Vår teori hjälper oss att formulera rätt problem, snarare än Den slutgiltiga lösningen; och det är absolut inte en brist utan en styrka. Det är också i anslutning till detta som jag upplever som en poäng med att skilja pragmatismen från instrumentalism/strategism.
Marcus: ”Jag fruktar att den verkliga kritiken försvinner undan; kritiken om hur övervakning skapar en paranoia”
Jag håller med Marcus, fast det vet ni redan …
Marcus och Kalle: ”Staten bör vara en server som olika “publics” kan ladda ner plug-ins eller hela programvaror ifrån (välfärdstjänster t ex), inte ett våldsmonopol som instiftar och bevakar ett universellt gällande regelverk.”
Jag gillar idén!
Om man använder Deleuzes o Guattaris molekyl och rhizom för att begripa staten så försvinner staten som helhet eller som överordnad princip/symbol. Staten blir inte längre staten utan ett nät av stats-organisationer.
Dessa stats-molekyler kopplar ihop sig på olika sätt. Lokalstaten Göteborg kopplar sig till andra lokalstater och till den lokaliserade riksdagen och till ett annat samhälle några hundra meter bort som kallas regeringskansliet (Jag tror regeringsbyggnads-samhället har nästan lika många (anställda) som det finns boende här i Hammarkullen. Ok, Hammarkullen är lite större än regeringssamhället, ett par tusen till.)
De stats-hierarkier vi indoktrinerats att tro på stämmer inte. En sociologisk analys kan mycket väl visa att tjänstemännen bestämmer mer än politikerna i regeringskansliet. Kapitalistiska företag tar förmodligen många gånger fler politiska beslut än riksdagsledamöterna.
Det finns anti-politiska mekanismer inom riksdag och regering som förstör delar av den makt som fanns där en gång i tiden. Ett exempel är oviljan att ta stora beslut och lösa svåra problem – Politiker hänvisar till att de sagt till företagen att de måste lösa (ex miljö)problemen själva annars måste vi tyvärr lagstifta om det. De som kallar sig politiker och riksdagsledamöter vill inte ta beslut (om ex att förbjuda fosila bränslen) utan hoppas företagen (vilka de av någon anledning kallar marknaden) ska göra det åt dem.
Om vi (som De Landa) ser att ex forskare, föreningar, företag tar många gånger fler politiska beslut än riksdag. Då ersätts illusionen om en politik-styrd stat. Istället ser vi molekyler av molekyler som hela tiden tar politiska beslut.
Att då använda ordet politik och förutsätta att alla förstår att man pratar om riksdagen eller regeringen, det blir att skapa en makt-illusion som döljer vad politik är för något.
Ok ok ok, jag ser att både du Marcus och Kalle hänvisar till trädmodellen för att begripa staten. Men jag tror man kan skilja på den hierarkiska idealbilden som är lagstiftad (trädstruktur), och hur staten mer sociologiskt fungerar (molekyler).
Och så måste man för att bryta illusionen radikalt skilja på stat och politik. Det är först när man teoretiskt skiljer dem åt man kan se hur stat använder politik eller undergräver politik.
Och samma sak gäller möjligheten att se hur föreningar, lokalsamhällen, organisationer använder politik eller låtsas att de inte är politiska.
Jag ryser alltid när jag hör ett samhälle (förening, grupp) fråga sig hur de ska påverka politiken. Vadå påverka? Börja använd politiken (komma överens om hur vi ska hantera problem). Erbjud era lösningar och innovationer till gyttret av andra samhällen runt omkring!
Marcus, kan man inte säga att påverkan är en kvarleva av strategismen (orsak-(på)verkan). Jag föreslår att vi ersätter ordet påverkan med erbjudande: erbjuda innovationer, metoder, tekniker, justeringar.
Christophers och andras analoga internet någon lördag i september ansåg han var ett misslyckande i sin blogg. Men det är ju det misslyckandet som är lyckat. Experimentera, justera, pröva något annat. (Jag vet att Christopher håller med om detta så det är ingen kritik mot hans formulering.)
Upptäckte att jag hänvisade fel ovan. Det var inte en De Landa text som visade att ex forskare tar fler politiska beslut än så kallade politiker. Det var en Latour-text, nämnligen:
Bruno Latour Turning Around Politics. A Note on Gerard de Vries Paper.pdf
Ursäkta min högst ovetenskapliga, oprofessionella, overderhäftiga minneslucka! Jag ska späka mig genom att se ytterligare ett avsnitt av Numb3rs.
Om någon hakar på tv-serien så bör man läsa följande blogg innan man ser ett avsnitt:
http://nuweb2.neu.edu/math/cp/blog/
Jag tycker inte att de fyra kategorierna på något sätt är begränsade till statsbildning.
De kan gott syfta på alla kollektiva försök att leva samman, besluta samman, skapa politik. Oavsett omfånget eller arten av, yttre gräns.
Men hur du får den tokliberala lämna-mig-ifred-liberalismen a la Timbro till att blir whigs, Burke:ar, konservativa, det förstår jag inte (med undantag för RPM då).
Felskrivning?
Sedan håller jag, och många liberaler, med om att MP har en betydligt bättre utvecklad känsla för frihet än många andra partier.
Men i många, alltför många, lösningsförslag är MP demokratiska kollektivister.
Det är synen på det agerande subjektet, även när detta subjekt är en tvärsgångare och motvalls käring, som avslöjar graden av trovärdighet i frihetsprojektet.
Per skriver: ”Mitt förslag är alltså att bryta med tanken att politik kopplat till stat skulle ha en särställning (sociologiskt) jämfört med politik i myllret av samhällen vi lever i.
Är det här en rimlig sociologisk ansats tycker du? ”
Ett uppenbart problem med den ansatsen är att flertalet av de övriga samhällena i myllret är frivilliga, ickevåldsamma, och inte varandra uteslutande.
Nationalstaten baserar sig på födsel och geografiska gränser, på våldsanvändning, och på att vara legala monopol.
Den etatistiska praxisen bedrivs därför på ett helt annat sätt än praxis inom ett företag, ett politiskt parti, eller en intresseförening.
Det gör att även om de fyra olika politiska ansatserna finns även utanför statspolitiken, i t ex familjen, företaget eller föreningen; så får de särställning när individerna försöker att tillämpa dem inom etatistiska projekt (typ projektet ”Sverige” och andra liknande).
Skulle någon fråga mig så skulle jag säga att särställningen ligger i jurisdiktionen, i rättssamhällets grund: det finns ett område där en viss röst fäller avgörande.
Pingback: 99, our 68 » Ehnmark om Geijer, Pettit om Hobbes, Marquand om Tawney