Flyger fram i det rälsade flödesrummet mellan GBG och STHLM, försöker samla lite tankar inför kommande civilsociologiska fältstudier. Skall till Dale, Norge, där Otto von Busch gjorde sitt ”sko-hack”. Nu är det dock staden som står i fokus.

I en tidigare post om konstfilmaren Doug Aitken skrev jag att han

beskriver staden på ett sätt som är i snygg resonans med den framväxande samhällsteori som jag skrivit om tidigare – den samhällsteori som bygger på -ismer som vitalism, posthumanism och komplexitetsteori.

Det känns lite som att Aitken måste sitta med samma referenser som jag själv. I nämnda post skrev jag om kopplingar till såväl Deleuze som ANT. Kopplingarna till komplexitetsteori (och naturvetenskaperna) är också påtagliga: Exempelvis menar Aitken, i boken som gavs ut i anslutning till ”Memory and landscape”-utställningen i Madrid, att verket Blow Debris är en liten film om entropi. (Se även här.)

Aitken väljer att närma sig dessa teman som en traditionell filmare. Det filmiska uttrycket är lite annorlunda – Aitken bryter ned linjära narrativ etc. – men kvar finns ändå regisserandet av en fiktiv berättelse. Och visst blir det fint; så himla fint. Men samtidigt borde man, som civilsociolog*, med fördel kunna docka in och hacka Aitkens arbete. Som jag skrev senast:

Om man nu skall ta Aitkens materialism på allvar: Hur kan man faktiskt påvisa att en stad uppstår genom flöden av materia-energi?

Med andra ord, hur kan vi göra en mer empiriskt baserad visualisering av allt det som Aitkens slicka filmer visar? Kan vi använda panspektrisk data, etnografi etc. för att visa att detta (precis som Lucretius De Rerum Natura) inte är bara är vackert, utan ”på riktigt”?

I texten ”Cities are flows of urban magma” (se tidigt utkast), som publiceras i tidskriften ART MONITOR i anslutning till bokmässan, försöker jag och Otto närma oss denna fråga. Vi gör detta teoretiskt, genom såväl Lucretius och Deleuze som naturvetare som Odum och Scienceman, och uppehåller oss främst kring tanken om att struktur uppstår som resultat av flöden av materia-energi.

Men det finns ju fler begrepp att utgå ifrån – som rytm, affekt och ritorneller. I boken Sleepwalkers beskriver Klaus Biesenbach verket Electric Earth i följande termer:

Electric Earth’s protagonist … ventures outside for a walk through the night. Is it dusk or dawn? The city only seems to exist because he walks through it, seeing it, feeling it. There is a rhythm. Objects seem to move because he’s there at that very moment. He explores urban insomnia, wanders, disconnectedly dances through parking lots, a tennis court. Streetlights flicker, a surveillance camera moves. … He says:

”A lot of times I dance so fast that I become what’s around me. It’s like food to me. I, like, absorb that energy. Absorb that information. It’s like I eat it. That’s the only now I get. That’s the only now I get. That’s the only now I get.” (sid 22)

Med andra ord, vårt varande i staden arrangeras i rytmer. Vi hamnar i resonanser, faller in i ritorneller. Mellan statsborna, samt mellan statsborna och den byggda miljön uppstår affekter. Dessa rytmer, ritorneller och affekter borde ju kunna fångas på något sätt. Vi behöver ju detta – så att vi kan övertyga alla skeptiker att ”verkligheten är på vår sida”.

Förhoppningsvis kan vi få tag på en massa rolig panspektrisk data från olika instanser i byn. Hur många bilar flyter genom staden? Hur mycket avlopp flyter ut från byn varje timme? Hur många norska kronor spenderas på krogen, och när? Hur många bybor passerar huvudgatan under lunchtimmen? Hur många blåtands-devices kan man sniffa till sig i stadshotellets bar? Vilka personer är med i vilka föreningar – var finns de ”strukturella hålen”? Sedan kan vi tugga igenom all denna data, med SNA-verktyg som Pajek och SoNIA, kanske även med olika data mining-verktyg.

Problemet är dock att vi inte kommer få tillräckligt med data för att effektivt kunna dra nytta av det panspektriska diagrammet. Sannolikt behövs nog lite hederlig etnografi, och kanske lite filmande; lite infiltration och lite experiment med oligoptiska hjälpmedel. Någonting skall det nog bli av det hela.

Även den dubbla rollen som forskare och övervakare är intressant. Denna aspekt av Dale-vistelsen kanske blir mer spännande än resultaten av våra försök att beskriva en stad i termer av flöden av matter-energy, rytmer, resonanser och affekter. Vad blir man för person som forskare-cum-övervakare? Vilken subjektsposition hamnar man i, hur hanterar man sin ambivalens?

Tåget saktar in. Flimret av förbiflygande träd och byggda strukturer övergår i något min hjärna kan registrera. Där har vi min cue. Färdigskrivet. 

—-

* = Sammanskrivning av civilingenjör + sociolog; en titel som erkänner sambanden mellan samhällsvetenskapen, organisationsteorin och ingenjörskapet, å ena sidan, och kriget/Statsmaskinen, å den andra. Känns all the more relevant nu när vi insett att Deleuze-läsare mycket väl kan bli vår tids Taylor-läsare, vår tids tidsstudiemän, och vår tids operationsanalytiker.