Har klämt ihop ett utkast till bokkapitel som skall hamna i kursbok. Temat är makt och motstånd i relation till ekonomin. Finns att ladda ned här.
Tänkte försöka skoja till det litet grand, så jag skriver utifrån Fight Club – en film som rätt så väl illustrerar hur 68-tänk funkar – se exempelvis detta klipp, där Tyler Durden leker kritisk teori. (Detta är inte min tes – den är från Heath & Potters The Rebel Sell.) Försöker alltså koppla ihop Durdens sociala kritik och motståndsformer med såväl Thorstein Veblen som Marx och Marcuse. Kände mig även tvungen att baka in lite grejer om att ”hacka ekonomin” via Callon och DeLanda – så att det hela blir lite mer glatt och positivt. Även J.K. Gibson-Graham figurerar i texten. Titeln är göteborgshumor – pun på en pjäs av Hjalmar Bergman. Den kommer med största sannolikhet att ändras av förlagsmannen.
Hur som helst, roligt att få skriva vidare utifrån filmer. Postproduction, typ. På Handelshögskolor – eller rättare sagt amerikanska business schools – finns det ju en tradition av att undervisa utifrån fallstudier. Det trevliga med att skippa Harvard Business School case studies, och att istället hacka sig in på Hollywoodproduktioner, är att man kan använda sig av en massa mening som redan skapats och spritts av mediakonglomeraten. Dessutom slipper vi alla läsa de där torra påhittade studierna om ”brand x”.
Dessutom är ju Hollywood bra på att göra research. Ett utdrag ur texten, om en av de roligare scenerna i Fight Club:
Berättarjaget: En ny bil byggd av mitt företag kör i 110 km/t. Den bakre differentialen låser sig. Bilen krockar och börjar brinna, med alla passagerare instängda i bilen. Frågan är, skall vi återkalla bilen? Ta antalet bilar ute på vägarna, A, multiplicera med sannolikheten för denna typ av olycka, B, multiplicera med medelutgiften för en förlikning till offren, C. A gånger B gånger C är lika med X. Om X är mindre än kostnaden för att återkalla bilen, så återkallar vi den inte.
Kvinnan i sätet bredvid: Är sådana olyckor vanliga?
Berättarjaget: Du skulle bara veta.
Kvinnan i sätet bredvid: Vilken biltillverkare jobbar du för?
Berättarjaget: En av de stora.
I verkligheten hette denna biltillverkare Ford Motor Company. Bilmodellen ifråga hette Ford Pinto; ett kompakt litet åk som drogs med ett en olycklig design. När bilen blev påkörd bakifrån kunde bränsletanken punkteras av skruvar på just differentialen, vilket kunde leda till att hela ekipaget började brinna. Vid krockar kunde även bildörrarna låsa sig, så att passagerarna inte kunde lämna den brinnande bilen. För Pinton var A lika med 11 000 000, B lika med 0,00019 och C lika med 23 586. X var lika med 49 530 000, amerikanska dollar. Kostnaden att modifiera Pinton var 121 000 000 dollar, 11 dollar per bil. Så Ford valde att inte återkalla bilen.
Dessutom är det bra att skriva om Hollywood, för det är ju ett finfint sätt att komma in på hela katedral-/basar-grejen, såväl som TPBs ontopolitik.
När vi ändå pratar filmtexter… någon verkar ha läst om Hidden/Caché på panspectrocism.org, och jag är nästan rörd till tårar av följande:
En av hela 2000-talets mest intressanta, i sanning högkulturella filmer, Michael Hanekes »Caché« (»Dolt hot«), hyllades av svenska kritiker – men ingen berörde på djupet det samtidsnära övervakningstemat. När jag i stället via den svenske sociologbloggaren Karl Palmås slussades till en »panspectrocistisk« analys av »Caché« fick jag en filmkritikkick jag inte fått från en dagstidning på åratal.
Den citerade passagen är kanske lite de trop (jag fuskar ju bara i filmgrejen), men artikeln (i Fokus) är utmärkt. Håller helt med: Bloggarna gör det bättre.
Glöm inte Weathermen i USA i diskussionen om inspirationskällan till Project Mayhem!
http://en.wikipedia.org/wiki/Weatherman_(organization)
Snacka om detournering: ”For the bombing of the United States Capitol on March 1, 1971, they issued a statement saying it was ”in protest of the US invasion of Laos.” For the bombing of The Pentagon on May 19, 1972, they stated it was ”in retaliation for the US bombing raid in Hanoi.” For the January 29, 1975 bombing of the Harry S Truman Building housing the United States Department of State, they stated it was ”in response to escalation in Vietnam.””
F.ö. rekommenderar jag alla Palahniuks roman över Finchers filmversion vad det gäller Fight Club. Dess annorlunda slut borde intressera, betydligt mer deleuzianskt relevant (det är kanske ingen slump att Kafka är en inspirationskälla).
Annars låter det som att grundargumentet är rätt nära post-autonom-marxisterna (Virno, Hardt och Negri). Mycket självorganisering blir det. Inom den autonoma vänstern finns det rätt mycket tänkt och provat inom området ”producera och konsumera alternativt”, men jag antar att det redan är bekant.
Innan jag glömmer det, en sista fråga: vad är den avgörande skillnaden mellan hackande/samplande och detournement om man tänker taktiskt?
Krigstid,
tackar för detta – helt riktigt – the Weathermen måste ju absolut med. Där kan man ju spinna vidare på den typen av infiltrering etc. som uppstod kring detta. Jag fixar till nästa version. Tackar!
Dessutom vet jag inte om jag hamnar rätt i texten där… jag vill inte låta för uppläxande… ”våld är dumt”… men detta skall ju läsas av studenter i Makt och Motståndskursen – kanske bra att tänka på att vara tydlig på denna punkten. Att spränga banker är inte något som de i första hand bör tänka på.
Ja, i slutet hamnar jag i någon form av förhoppning som nog kan delas av autonoma. ”Går det att bygga organisationer som inte är hierarkiska, bygger på självorganisering?”
Skillnaden mellan hacking och detournement – såsom vi brukar skriva om det – är att den senare taktiken bygger på att dekonstruera. Målet är i allmänhet att ”se igenom” kulturuttrycket ifråga, inte att använda det som byggkloss till någonting nytt, som i fallet hacking. Ungefär så. Men det är klart, skillnaden är inte helt clear cut.
Detta är vad Nicolas Bourriaud skriver om saken, i hans Postproduction:
”There cannot be a ”˜Situationist art”™, only a Situationist use of art, which involves its depreciation. The Report on the Constructions of Situations…, which Guy Debord published in 1957, encouraged the use of existing cultural forms by contesting any value proper to them. Detournement is ”˜not a negation of style, but the style of negation”™… a ”˜game”™ made
possible by ’devalorization”™.”
Detta kan jämföras med den hacker-inspirerade konsten, där ”artists use it not to ”˜devalorize”™ the work of art but to utilize it.”
Ok, jag fattar skillnaden och den är ju ganska tydlig och enkel. Däremot är jag lite tveksam till användandet av begreppet ”dekonstruktion” i sammanhanget. Det är knappast vad Derrida menade med ”dekonstruktion”, det låter mer som vulgärversionen av kritisk teori. Derridas dekonstruktion är ju samtidigt en rekonstruktion som till skillnad från exempelvis Heideggers ”destruktion” inte säger sig ”göra upp med metafysiken” genom att överskrida den. Snarare ger den upp den typen av gester för ett mer småskaligt och pragmatiskt arbete med stora filosofiska abstraktioner (vilket leder fram till en kritik av binariteter etc. – allt det där är ju välkänt). John Protevi gör ju uttryckligen en Derrida-läsning av deleuzianska teman i ”Political Physics” (en dekonstruktion av hylomorfism istället för av arkhétänkande, för att uttrycka det i specialisttermerna), vilket kanske antyder att dekonstruktion skulle kunna utvecklas till en användbar teknik för att göra filosofi. Eller: även dekonstruktionen kanske kan hackas (om jag nu lärt mig språket korrekt)?
Absolut – när jag skriver dekonstruktion i kommentaren ovan använder jag ordet i den mening som det fått i den breda kulturdebatten. Är medveten om att Derridas ursprungliga avsikter var annorlunda. (Nämner detta i AbHack-boken.) Icke desto mindre är det så att vi nu lever i en kulturdebatt som är helt besatt med tanken att ”se igenom” vissa kulturuttryck, finna den underliggande ideologin/det underliggande förgivettagandet etc.
Du – när jag skriver om Marcuse etc. känns det som att jag blir repetitiv och lätt faller in i just en vulgärläsning. Detta dels för att jag själv inte jobbar kritisk teori så mycket, man kanske även för att detta är en kursbok. Hann du kolla på det avsnittet? (”löneslaveri och hjärntvätt”)
’fismaktstrukturer’ måste ju vara årets bästa ord! fast du fick inte riktigt till det grammatiskt den här gången…. 😉
”Fismakt” – bra ord!!! Minns ingenting av det, dock. Herregud, var kom det ifrån? Mitt undermedvetna? Sov jag när jag skrev . var det Durden som talade?
Tack för att du läst, Anders – skall kolla upp!
Ang. Marcuse så tycker jag nog att avsnittet fungerade bra. Mina sakkunskaper om just hans tänkande är tyvärr inget vidare. Det är flera år sedan jag lade ”Eros och civilisation” åt sidan för att läsa Zizeks ”Ideologins sublima objekt” istället (och där är jag kvar på ett ungefär, Zizek är aningen snårigare än Marcuse). Jag antar att någon påläst skulle kunna säga att den kritiska teorin à la Marcuse, Adorno osv. inte ALLS betyder det där med att avslöja det verkliga förtrycket ”bakom scenen” och sökandet efter en ”ren” subjektivitet (det låter t.o.m. mer som Fichte när jag tänker efter), helt i linje med mitt försvar för Derrida – men någonstans måste man ju dra gränsen för förståelsen om man vill formulera något själv. I det här fallet duger det kanske också alldeles utmärkt för att positionera sig mot ”motortänkandet” (jag antar att det är den korrekta termen?). Vad jag vill ha sagt är helt enkelt att jag tycker det ser bra ut. Och jag vill berömma ansatsen att problematisera Marx för studenter som antagligen har ett lite väl gott öga till marxismen. Det behövs fler kritiska nyläsningar och appropriationer av det tänkandet (och färre professorer som gör avbön, alt. sörjer ”den sanna marxismens död” på DN:s kultursidor). Någon kan säkert få för sig att gå till källorna själva. Jag har länge tänkt göra det själv, men jag har gått vilse i pomo-träsket istället.
Om vi sysslar med korrläsning också så kan man tillägga att det stavas ”proletAriat”. Och, tydligen prekAriat också.
Ha!! ”Karl Palmås – den lätt feminina medelklassakademikern som inte ens kan stava till proletariat”! Klockrent. Det måste vara Durden som talade genom mig där med.
Dessutom – tack för att du kollade Marcuse-grejen – viktigt att kidsen inte lär sig fel…
Om Marx – jag hade gärna lagt lite tid på att läsa mer Marx, han skrev så mycket så något måste ju vara intressant som språngbräda för något nytt. Som exempelvis att han pratar om Lucretius i sin avhandling. Kanske står det något i nya Fronesis? Nåväl – får ta tag i det någon gång i framtiden..
Har läst ungefär halva nu. Väldigt bra! (Antonio Gramscis efternamn uttalas visserligen Gramschi, men det stavas Gramsci.)
Tycker att du gör en ovanligt välvillig presentation av Marx. Man kan nästan tro att du blivit marxist.
Har du förresten läst nåt av nya Fronesisnumret? Marx ekonomikritik är kanske inte det sexigaste de gett sig på, men nåt intressant måste de ha grävt fram.
Jim,
tack för att du kollar – känns lite fånigt att ni skall behöva läsa en text massa stavfel – sorry.
Ja, eftersom det är kursbok vill jag vara så snäll som möjligt i alla beskrivningar. Viktigt att de lär sig om Marx teorier, och inte varför jag inte köper dem…
Fronesis: Nej, har inte kollat något av det alls.. borde nog det.
Kul med konstaterandet att 68-generationens motkultur (USA) har format mycket av hur konsumtionskapitalismen fungerat sedan dess. Går rätt mycket i linje med Antonio Negri m fl:s operaismo (som jag förstår den): att det kapitalistiska systemet formas inte i första hand av den teknologiska utvecklingen, utan av arbetarnas sätt att göra motstånd.
Funderar också på om det finns någon som resonerat kring kapitalismens i darwinska (adaptiv evolution) termer.
(Visste inte att också Otto och Christopher var inblandade i bokprojektet. Skulle inte du skriva boken själv?)
Jimmy – nej, detta är en annan bok – jag har inte säkrat något kontrakt om den ”stora” boken ännu – detta kapitel var ett litet test för att känna på hur detta greppet funkar.
Om att 68 blir en ”del av systemet” – samma tes tas upp i The Rebel Sell, samt i Boltanski och Chiapellos The new spirit of capitalism. De senare skyller även på Deleuze och andra, för att ha skapat tanken om en rhizomatisk kapitalism…
Aha, på så vis… Som läsare tycker jag att greppet är mycket lyckat! (Är det fler som kommer att vara med i den nu aktuella boken?)
Jag får ta och läsa The Rebel Sell och The new spirit of capitalism helt enkelt. Vet att du droppat de namnen ganska länge nu (way back på VVV-tiden, rentav). Känns som de kan tillföra betydligt mer än diskussionen om gamla 68:or som gjort avbön och gått över till konservativhögern (t ex Göran Skytte).
Känner du till om någon resonerat kring kapitalism i termer av adaptiv evolution?
Fyndigt med kapitlets rubrik förresten – hoppas inte förlagsmannen (Glänta?) ändrar den!
Ja.. fast det är lite tråkigt att jag alltid tjatar om dem..
Hmm, jo, det måste ju finnas folk som skrivit om kapitalism i evolutionära termer, det är ett gammalt tema att se ekonomin på det sättet. Men samtidigt är tankar om adaptiv evolution, morphogenesis, symbiogenesis etc. relativt nya – de har ju förändrat evolutionsläran självt. Och DeLanda är väl en av de som fört in detta i synen på ekonomin – ickelinjäriteten etc.
Det är Liber som publicerar – ”Durden som läromästare” borde nog inte vara något problem. Frågan är bara vad som är en lämplig underrubrik?
Nja, just det adaptiva var väl Darwins bidrag till den teori om evolution som andra redan börjat prata om? Och ekonomins ”naturlagar” förstår jag är ett gammalt tema. Men att anknyta en analys av kapitalismen (såväl materiell/ekonomisk-teknologisk som expressiv/ideologisk) till Darwin, att betrakta kapitalismen som en organism (eller en art) som anpassar sig till sin omgivning – vare sig omgivningen består av människor, naturresurser, infrastruktur, etc. Har någon gjort det?
Jag kommer att tänka på att tillväxt (ändlös kapitalackumulation), så som den förespråkas/förutsätts enligt ”kapitalistisk logik”, förutom i det sammanhanget endast (om jag inte är felunderrättad) finns under utvecklingen av cancer. Så kanske är det i själva verket kapitalismen som är en cancersvulst på samhällskroppen? (Fast som du visat följer ju inte ekonomin överallt och alltid en kapitalistisk logik.)
Synd om inte Liber köper den underrubrik du valt. Den är minst lika fyndig som huvudrubriken.
Jimmy – grejen är väl att man måste akta sig när man närmar sig organism-tanken – det finns ju en risk att man hamnar i en slags society-as-a-whole-grej – att vi tror att Kapitalismen har ett medvetande etc. Men det finns ju intressanta grejer man kan göra om man kan visa nedifrån och upp att det finns någon form av emergens på gång..
Krigstid – vet inte om du är kvar – men kommenterar en grej här mest för min egen del. Du skriver att ”grundargumentet är rätt nära post-autonom-marxisterna (Virno, Hardt och Negri). Mycket självorganisering blir det.” Antar att du menar att jag utmynnar i tanken om att tämja tillblivelselogikerna – få världen att snurra enligt basar-logik snarare än katedral-logik.
Hur menar du att man ser på detta bland de autonoma? Är det samma som DeLanda – att det inte är en ”kamp” i vanlig mening (mellan människor) utan en förhoppning inför tanken på att ”lära oss” självorganiseringens logik? Känner hur som helst att denna poäng måste med i texten – för att visa på någon form av ”post-humanistisk” syn på samhällsförändring.
Dessutom – mental note – efter mailande med kompis: Jag bör peta in något (i Gibson-Graham-delen) om att i filmen ser man främst (bara?) mäns arbete, mäns relation till ”ekonomin”. (Vi ser bara män på bilföretagskontor; vi ser bara män som revolutionära subjekt i kampen mot kapitalismen och konsumismen.)
Med andra ord precis som Gibson-Graham menar – (nyklassiska och marxistiska) teoretikers idealiserade bild av ekonomin (kapitalocentrismen) skalar bort kvinnornas arbete, som ofta är ”icke-kapitalistiskt”.