Efter vindsurfingens konsistensplan och skejtandets probe head – något om brädtricks, Deleuze och evolution.

Vi har ju tokat loss med tankar om evolution och ekologi på senare tid – om teknologiska fyla, internationella relationer-/demokrati-ekologier, gubbslem, subjektivitetens epidemiologi etc. – men detta är helt i sin ordning. Nästa år fyller Darwin 200, så det kommer bli alltmer av honom framöver.

Dessutom verkar det som att just biologins (i synnerhet evolutionärbiologins) influenser i sociologin håller på att bli en viktig konfliktpunkt – å ena sidan finner vi folk som hakat på trenden att tänka posthumanistiskt kring samhället (dessa läser Deleuze, Latour, Tarde etc.), å andra sidan finner vi de som värjer sig mot denna trend och framhäver mänsklighetens och mänskliga civilisationens särart.

Ett extremt exempel är Steve Fuller, STS-forskare som i domstol vittnat för kreationisternas rätt att lära ut sina tankar om Intelligent Design: Han tycker att Darwin inte har kritiserats nog, och har just givit ut en bok om hur sociologin måste räddas från evolutionära influenser. Mer om honom en annan gång.

Ett av sommarens projekt har varit att lära mig flaka. Ett hopp, på mer eller mindre platt vatten, där man snurrar 180 grader, följt av ytterligare 180 graders slide. Ser ut såhär eller såhär, när man väl satt det. Jag är inte ens i närheten, men har fått det hela förklarat för mig:

Ligg på konsistensplanet, så att du har hyfsad fart. Fall av från vinden och lägg ned riggen i svängen, så att trycket i seglet minskar. Gör ett hopp, samtidigt som du vrider upp riggen och kroppen i snurr-riktiningen. Tryck ned nosen lite snett i vattnet så att den roterande slajden inleds. Detta gör även att hastigheten minskar, och trycket kommer tillbaka i seglet, denna gång på motsatt sida. Håll emot trycket, detta driver runt bräd-rigg-seglare-assemblaget. Se till att hålla fenan över vattnet, så att brädan glider runt snyggt. Tryck runt riggen så att vinden fyller från ”rätt” håll igen, och segla vidare.

När det väl sitter är det som att hela assemblaget faller in i en självgående process. Det är som om en abstrakt maskin triggas, och sätter igång manövern. I Deleuze-termer man man säga att tricket existerar i det virtuella – det ligger immanent i assemblaget, redo att aktualiseras. Som sådant har tricket alltid existerat. Det är först på senare år som dess existens i den virtuella delen av verkligheten manifesterats i den faktiska (actual) delen av verkligheten.

Om man som seglare vill sätta en flaka måste man alltså lära känna assemblaget – och dess samverkan med flödet av vind och vatten – väl för att denna process skall triggas. (Ett liknande exempel från Deleuze och DeLanda är vapensmeden som ”lär känna” det maskinska fylumet för att kunna bemästra materialet och deras.)

Här är några exempel på seglare som gjort just detta: Folk sätter flakas utan händer (här och här), folk sätter den direkt efter en shaka (= en flaka från större våg), och det finns även en slyngel som sätter dem utan att lämna det så kallade konsistensplanet.

Anledningen att jag kom att tänka på detta är att jag i söndags var med på ett prat angående Henrik Bäckbros Kungligt Dramatiska Dockteatern – han ställde ut på Candyland i Stockholm. (Mer om det en annan gång.) Med fanns även Olle Andersson, som även jobbat med skejtutställningen Hinder. Under ett av utställningens seminarier hade trender bland olika skejt-tricks diskuterats – exempelvis hur vissa old school-trick kommit, försvunnit, och kommit tillbaka; hur det är lite känsligt med vem som ”får” göra ett visst trick utan att vara töntig osv.

Detta fick mig att tänka på trick som epidemier – att utförandet av ett visst trick som imitative rays (eller mem). Här snubblar vi över en debatt mellan olika evolutionära biologer. Å ena sidan har vi Richard Dawkins, med hans tankar om själviska gener och memer, vilka följer Darwins ursprungliga modell – evolutionen drivs av mutationer och det naturliga urvalet. Geners och memers samverkan med andra replikatorer erkänns, men anses inte leda till några särskilda effekter. Å andra sidan har vi biologer som i allmänhet kopplas till komplexitetsteori, som är intresserade av just det som händer då replikationer hamnar i resonanser och samklang med varandra.

Antropologen Robert Layton skriver:

In genetics, Richard Dawkins (1976) advocates the ’selfish gene’, whose only ’goal’ is to ensure it is transmitted to future generations, regardless of its effects on the organism that carries it. Dawkins does acknowledge that genes interact with one another within the developing organism, but this is incidental to his general argument. Stuart Kauffman […], on the other hand, argue that the environment to which organisms adapt is transformed by other organisms. (Order and Anarchy, sid 81)

Intressant nog är DeLanda inne på samma tankar, i A Thousand Years of Nonlinear History. Som vanligt är han påläst – ser att Kauffman befinner sig mitt emellan de båda lägren*:

the idea that natural selection can sculpt plant and animal bodies that are optimally adapted to their environments has been losing ground. In particular, the introduction of theories of self-organization and nonequilibrium, nonlinear dynamics into the formalism of neo-Darwinism, has made it clear that selection processes cannot achieve optimal results […] On the other hand, some scientists (Brian Goodwin and Francesco Varela, for example) are so impressed by spontaneous morphogenesis that they err in the opposite direction, denying any important role to natural selection. (sid. 275-276)

Det intressanta i fallet old school-trick bland skejtare är hur de som replikatorer överlever genom symbios med andra replikatorer – men också dör ut då den ekologi som skapas av alla replikatorer blir ogynnsam. Ett visst trick kanske inte längre passar med föreställningen om vem som är den bäste skejtaren, eller med den dominerande bräddesignen – då dör utförandet av tricket ut. (Dock inte helt – det kan återkomma, och börja multiplicera sig, vid gynnsammare förhållanden.) Det är genom samverkan mellan replikatorer (såväl memer som icke-människoburna replikatorer) som vi skall förstå trickets epidemologi. Som Kauffman beskriver det hela:

In the simplest image, a meme is a bit of behavior that is replicated in a population. […] In this limited sense, memes are ”replicators,” which are invented and then imitated in complex patterns of cultural transmission. But this sense of meme is too limited […], a mere replicator that may spread in a population. Are there collectively autocatalytic sets […] of memes? Can cultural patterns be thought of as self-sustaining and mutually defining sets of beliefs, behaviors, roles? (At Home in the Universe, sid. 300)

Självklart gäller allt ovanstående även för vindsurfing-kontexten, i fallet flaka – efter förra posten vet vi ju att det som vi tidigare kallade Naturen lika gärna kan kallas mekanosfären. (Även ”naturen” består av maskiner – det faktum att vindsurfare lever i vind-/vatten-mediet, och skejtare lever i stads-mediet spelar ingen roll.) Även replikationen av tricket flaka följer en epidemiologi (precis som skejt-tricks kan ses som aktualiseringar av virtuella ”singulariteter”).

Mer specifikt är det mer stabila segel som funkar i symbios med – faktiskt möjliggjort användningen av – bredare brädor. Bredare bräda är lika med bättre ”pop” – lättare att hoppa med på plattvatten. De mer stabila seglen, å sin sida, är resultat av en egen evolution – tämjande av kolfibers egenskaper i master, aerodynamiska beräkningar i datorer etc. – alla egna teknologiska fyla.

Aktualiseringen av flakan är alltså en händelse som uppkommit i korsningen mellan olika teknologiska fyla, såväl som mellan människo-burna replikatorer (memer). Förhoppningsvis kommer alla dessa sammanfalla för mitt assemblage, någon gång i höst.

—

*: Här är vad Kauffman själv säger om saken

I believe that we are entering a new era in which life will be seen as a natural expression of tendencies toward order in a far from equilibrium universe. […] Yet I, too, am a Darwinian, persuaded of the efficacy of natural selection. We stand in the deepest need of a new conceptual framework that will allow us to understand an evolutionary process in which self-organisation, selection, and historical accident find their natural places with one another. (At Home in the Universe, sid 149-150)