Noteringar från sista dagen av ”One or several Deleuzes”-konferensen.
Imorse talade Ian Buchanan om kriget mot terrorismen, och försökte förklara vårt ”begär för kriget” med hjälp av D&G-termer. Bra upplägg. Han använde alltså den Deleuzianska ”treenigheten” av begrepp – abstrakt maskin, assemblage och Body without Organs – för att förklara det tillstånd vi hamnat i; det tillstånd som gör att Dick Cheney kan kosta på sig att rycka på axlarna åt att amerikanarna är trötta på kriget i Irak. Inför förra valet var Bush-regeringen den mest impopulära på länge, men blev ändå omvald.
Tråkigt nog hamnade Buchanan i en lätt trött politisk analys, som blickade bakåt snarare än framåt. Exempelvis klagade han på teoretiker som Virilio och DeLanda, vilka – enligt honom – köpt ”myten” om att teknologiska framsteg förändrat krigföringens villkor. (Det är denna ”myt” som gör att folket lurats att tro att kriget skulle gå fort och smärtfritt – att det inte behövs ”boots on the ground”.) Här är jag inte med honom – som sociolog med gott öga för Science and Technology Studies tror jag snarare att vi ofta underskattar den roll som icke-mänskliga aktörer spelar i samhälleliga processer.
Huvudtesen var att ”kriget blivit ett spektakel” – Buchanan trillade alltså tillbaka i Guy Debords tankar, som var så viktiga för 68-generationens counterculture. Han passade på även på att lyfta fram den paradox som Hardt och Negri tidigare skrivit om – att vi lever i en tid då folket är mer sammankopplade än nånsin, men ändå inte lyckas mobilisera till motstånd. Någon frågade vad vi kan göra åt detta, och Buchanan svarade – föga innovativt – att vi återigen måste ut på gatorna. Kändes som att föreläsningen kunde slutat mycket mer spännande än så.
Flög hem i eftermiddags. Satt vid exitraden med Jakob, och försökte summera upp det hela:
- Det är fortfarande ont om folk som faktiskt gör något med den Deleuzianska verktygslådan. Såhär efter konferensen kan man konstatera att det trots allt blev en hel del exeges – och alldeles för få nedslag i den faktiska flödande verkligheten. Oklart om denna forskning inte kommit igång ännu, eller om det är så att dessa forskare inte finns att finna i just detta gäng.
- Det är lovande att Deleuze-och-matematik-panelen var välbesökt. Bådar gott inför framtiden. Nästa år, då konferensen hålls i Köln, kommer det kanske finnas fler och starkare kopplingar mot naturvetenskaperna.
- Whitehead, som figurerade i en egen panel, är på väg in. (Se även senaste specialnumret numret om Alfred av Theory, Culture and Society.)
- Guattari är på väg ut. (Flera Guattarianer pratade på konferensen, men det sades visst några gånger att Felix är av, inte på.)
- Sannolikt har avsaknaden av det riktigt intressanta gjort att man är lite mer medveten om vad man själv gillar med hela Deleuzeköret.
Det skall visst arras ett Deleuze-möte i Stavanger, i början av november. Intressante Graham Harman skall visst prata om assemblage theory. Nog värt att titta förbi.
Uppdatering, fredag eftermiddag: Jakob påminde mig just om en punkt som jag glömt på ovanstående lista – att geografiämnet har blivit en container för folk som gör intressant forskning som ligger nära Deleuze. På konferensen fanns det paneler som kopplade till geografi – exempelvis ”Close encounters of a spatial kind”, där man också pratade om slime mould. (Jag pratade i spåret som hette ”Deleuze and the social”.) Dessutom sprang man på intressanta unga forskare som doktorerar inom geografi. (Noterar även att mina gamla examinatörer Nigel Thrift och Andrew Barry båda är kopplade till geografi-institutioner nu för tiden.) Återkommer säkert till detta framöver.
tjena kalle och tack för sammanfattningar! låter ju tradigt med buchanan. visst, folk bör väl i viss mån ut på gatorna, men hur effektiva flöden uppstår i en antropologisk maskin? och vad menar han med att virilio förbiser/döljer ”boots on the ground”? har han inte läst speed and politics?
det skulle vara kul att höra mer om vad som sades kring littvet (det kanske iofs är mer fredriks område). hela mitt deleuze-d-uppsatsprojekt var ju just att låta deleuzes begrepp ”göra” något med texten utan att tolka den. kort sagt, kolla på texten materiella medialitet som uppstod i det assemblage/rhizom den skapade med andra (nya) mediers sätt att organisera och förmedla data (logistik) vid det ”modernistiska” genombrottet.
allt gott karl, hoppas sommaren varit trevlig!
Det har varit mycket intressant att följa dina kommentarer från konferensen. Och det glädjer mig att Deleuzeläsningen inte blivit ett systembygge utan att Deleuze:s tankar snarare fortfarande ses som en ”verktygslåda” som kan anpassas av brukaren. Skulle du kunna ge fler exempel på vilket sätt Guattari är på väg ut?
Hej Johannes och Heiti – kul att ni läst!
@Johannes: Ja, jag gillade Buchanans prat – kul att han pratade konkret, och om politik – men hade hoppats på mer spännande vägar framåt. Precis – hans position kändes konstigt antroprocentrisk.
Vet inte varför han tolkar Virilio på detta sätt. Det känns lite som att han inte är helt hemma med kopplingarna mot de förment ”hårda” vetenskaperna. Han gillar uppenbarligen inte DeLanda heller.
Jag håller med dig – att göra littvetenskap på det Deleuziga sätt du talar om är mycket intressant. (Borde läsa din text.) Dessvärre såg jag ingenting av det. Fredrik och Christopher stannade kvar hela tredje dagen – eventuellt kan de ha sett något. Oavsett vilket får vi göra någon gemensam uppsummering snart!
@Heiti: Tänkte – när jag skrev den – att formuleringen om Guattari var lite hård. Jag vet inte vad det är som anses daterat, men gissar att det är de mer Lacanska inslagen.
Jag har dock köpt The Three Ecologies, som han skrev 1989, för att se vad vi kan ta med oss in i den gröna ideologiska debatten. Och visst finns det bra tankar i den – skall bli intressant att diskutera.
Samtidigt finns det en del 68-tänk i den: Exempelvis att massmedia är en del av Kapitalismen – håller massorna i en konstant masspsykos. Lite för mycket ”society-as-a-whole” for my liking.
Bra jobbat med sammanfattningarna.
Pratade en del med Ian igår, och det går en konfliktfylld spricka mellan de som jobbar naturvetenskaplig materialism och de som jobbar traditionell humaniora. Jag ser denna motsättning som intellektuellt produktiv eftersom jag gillar konflikter och tror att man bara kan förbättra det man gör genom att man tvingas förbättra sina argument.
Pratade även med hon som talade kontrollsamhälle på min session. Hon verkade jobba ungefär som vi fast mera statsvetenskapligt.
Hursomhelst… mitt generella intryck är att låta the lit-crits jobba på hur mycket de vill. De behövs, för annars tvingas man konstruera en straw man. Bättre med riktiga människor… som man kan subjektivera, sätta ett proper name på the probe head…
Nu ska jag in i mekanosfären och jobba buss till London, genom den räfflade landsbygden in i den tokiga staden. Tryck!
Heiti,
om Guattari verkigen är på väg ut vet man just inte. Dock handlade ett av papprena om just detta. Och åtminstone om man ser till USA, så har Deleuze under ungefär femton år hetat ”Deleuzeandguattari”, men det gör han inte längre. Och på konferensen var det kanske tre papper (av ung. 150) som handlade mer uttalat om Guattaris bidrag.
Kanske har det en del att göra med att Deleuze Studies faktiskt växer som fält, både inom samhällsvetenskap, teknik, humaniora och naturvetenskap, och att den amerikanska 80talskonstruktionen ”poststrukturalism” med allt som följde med den är på viss tillbakagång. Diskursanalytisk metafysik och postmodernistisk textig exeges är just inte lika hett längre, men D&G implicerar för vissa av oss en väg som sluter an till realism, mekanik och materialism. Den känns ganska angelägen efter sisådär tjugo år av humanistiskt navelpillande och blindtarmsexpanderande.
Sen så är Guattari faktiskt också ganska så politiskt belastad, och vare sig man håller med om hans åsikter (jag gör det, i väldigt många fall) eller tycker att han var en tokradikal och flummig förkämpe för minoritetsgrupper så små att de inte ens finns, så är det svårt att förneka att hans namn tätare förknippas med en politisk agenda än Deleuzes. På gott och ont.
Jakop, Karl:
Tack för svaren! Jag ser framemot en diskussion om koncepten kring ”The Three Ecologies”.
Christopher: Intressant att höra om Ian Buchanans verifiering av att denna klyfta verkligen existerar – tyckte mig känna av den på konferensen. Samtidigt verkar det som att det finns personer – typ Protevi – som verkar gå hem i bägge lägren. (Han verkar tjenis med Buchanan, men ser uppenbarligen upp till DeLanda, och vill se mer samarbeten med naturvetenskapen.)
Jakob: Bra klargörande. Som vanligt.
Heiti: Skall slå upp de tre ekologierna nu, tänkte jag…
Att Deleuze börjar läsas mer självständigt (dvs utan Guattari), innebär det ett ökat intresse för hans tidigare verk, som The Logic of Sense och Difference and Repetition? Innebär detta något konkret, exempelvis för begreppsapparaten?
Yes, mer tidigt och inte minst just Logic of Sense; mer affekt, mer Alice i underlandet. D&R har egentligen aldrig vart av, man har nog brukat tänka att Deleuzes ’självständiga’ gärning börjar först där. Men det står alltså under omförhandling nu.