Det andra nedslaget (av två) om mörker och ondska, i relation till två pågående utställningar.

På Moderna Museet i Stockholm är man också intresserad av det ondskefulla och mörka. Till skillnad från White Cube i London, som öppnar upp för post-humanistiska tolkningar av mörka episoder i vår ickelinjära historia, så håller Moderna kvar den mer traditionella, humanistiska linjen. Konstnärerna i utställningen ”Eklips: Konst från en mörk tid”

undersöker och gestaltar områden som är mörka eller irrationella. […] Existensiella frågor om människans villkor är utgångspunkten.

Detta märks främst hos Nathalie Djurberg och Paul McCarthy, som sägs undersöka de mörkare delarna av det mänskliga psyket. Även recencenterna väljer att främst fokusera på dessa aspekter av utställningen. Uppenbarligen är Djurberg bättre än McCarthy i att gräva i det undermedvetna – enligt SvD är den förra ”enastående”, den senare ”onödig”. Även Aftonbladet gör humanistgrejen, och ser Ellen Gallaghers arbete som

en utmärkt metafor för ett undermedvetet, förmedvetet, allmänmänskligt.

Låt dock inte dessa recensioner lura er – ”Eklips” har så mycket mer än så att bjuda på än grävande i det mäskliga undermedvetna. Precis som på the White Cube finns det verk som gör upp med myten om den transcendenta Ondskan – exempelvis Michaël Borremans obehagliga målningar av samhällskontrollens byråkrater, Lucas Ajemians baklänges-uppsättning av Black Sabbaths ”Into the void”, eller Mike Nelsons pentagram-formade ”Amnesiac Shrine”.

Dessutom finns det verk som öppnar för en materiell förståelse av det mörka. Går det att komma från tankar om vad det mörka representerar, och istället bygga en förståelse av det mörkas funktion i fysikaliska termer? (Vet att Jakob har spännande tankar om detta.) Här märks Anri Salas film om två personer i natten fjärrstyr krabbor med hjälp av ficklampor. Krabbans enkla skript – sök dig till mörkret, spring ifrån ljuset – blir den maskin som driver ett helt maktassemblage.

Denna fysikaliska – optiska – förståelse av maktutövning är ju central i Foucaults arbete kring övervakning och social organisation. Som Deleuze skriver:

When Foucault defines Panopticism, either he specifically sees it as and optical or luminous arrangement that characterises prison, or he views it abstractly as a machine that not only affects visible matter in general … but also in general passes through every articulable function. (Foucault, sid 29)

Salas arbete dyker alltså ned i frågor om ontologi och makt. Filmen kan ses som mer än en vag referens till samhällssystem där medborgare underordnas makthavares lekar (det är så verket diskuteras på museet); det framhäver allt det socio-tekniska arbete för synliggörande och ljussättning som behövs för att skapa ordning och kontroll.

Det bästa verket i ”Eklips” är inte bara socio-tekniskt intressant, utan även dagspolitiskt aktuellt. Tom McCarthy är en konstnär och författare vars arbete bland annat berör de ”psykotiska byråkratier” som Kafka och Burroughs skrev om. 1999 (när annars?) startade han the International Necronautical Society, en förening intresserad av koder, krypton, och dolda mönster.

I ”INS Black Box Transmitter” har han samlat timmar av allsköns radiokommunikation, och sedan bearbetat denna data genom att lyfta ut strofer och kodord associerade till ”mörker” och ”ljus”. (Resultatet sänds ut FM-frekvensen 94,4 – går att lyssna på vid olika radioapparater på museet.) Hmm, låter detta bekant? Vad är det för dolda mönster som görs synliga genom en sådant förfarande? Vad är det för mörka tendenser i samtiden som oroar oss just för tillfället?

Intressant är att ingen recensent – DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, Stockholms Fria, SR P1 – har noterat kopplingen mellan FRA-debatten och Tom McCarthys verk. (Endast en av dem har valt att alls skriva om honom.) Visst, de flesta recensioner skrevs ett par veckor innan FRA-omröstningen, men förslaget är ju gammalt, och ju bloggbävningen redan igång vid det laget. Inte heller har något publicerats om verket sedan dess, efter det som idag kallas ”det folkliga upproret” mot FRA-lagen.

Däremot har flera recensenter bestämt hävdat att utställningen är helt befriad från uppenbara kopplingar till politik. Expressen hävdar exempelvis att den representerar en trend där konsten övergett ”politiken för mystiken”.

Här har vi alltså ytterligare ett uttryck för den distans som uppenbarligen upprättats mellan den svenska konstscenen, å ena sidan, och svensk politisk diskussion/aktivism, å den andra. (Självklart finns det undantag.) Dessutom finns det alltför få i Sverige som intresserar sig för både konst och technoscience. (Självklart finns det undantag.)

Detta är synd. Det hade varit intressant att se konstverk som ”INS Black Box Transmitter” faktiskt spela en roll i den politiska debatten om FRA: Tänk er Mr McCarthy på utställningens invigning – i slutet av maj, innan gammelmedia börjat behandla frågan – tala om hans verk och dess relation till samtida övervakning?

Dessutom, oavsett FRA, är ju konsten den kanske bästa arenan för att experimentera med den ontologi som nu diskuteras på andra ställen. Men – som sagt – det finns goda exempel som visar på vi kanske är på rätt väg.