Vad bör sociologer göra med ordet ”ontologi”? Rapport från gårdagens konferens i Oxford.
STS-nestorn Steve Woolgar jobbar sedan några år tillbaka på Said Business School i Oxford, och har under sin tid där arrangerat ett par intressanta seminarier. För ett par år sedan arrades ett symposium kring frågan ”does STS mean business?” – hur radikalt kan STS vara om disciplinen nu flyttat in på handelshögskolorna? Igår var frågan om vi nu ser ”a turn to ontology in STS”, och huruvida det är en bra eller dålig utveckling. Denna fråga, menar Woolgar, är aktuell eftersom ordet ontologi används allt flitigare inom STS(-relaterade) texter.
Ted Schatzki var först ut i talarlistan, och pratade lämpligt nog om vad man kan lägga in i ordet ”ontologi”. Kort sagt, menar han, är begreppet någonting som har att göra med föreställningar om ”vad som finns”, vad som existerar. Exempelvis har Bruno Latour, i sitt värv, konstruerat en ontologi:
Latour has developed an ontology that boasts concepts such as actant, network, enlistment, and hybrid. These concepts are used to analyze states of the world that encompass humans. […] Latour”™s work offers a dramatic example of how an alternative ontology informs novel descriptions and explanations of the world.
Latour har själv talat om sitt arbete som en ontologi – exempelvis när han skriver om att ”återkalla” actor-network teori, och tanken om att byta ut förkortningen ANT mot ARO – Actant-Rhizome Ontology. Dessutom kan man ju säga att hans senaste arbete med att ombesörja Gabriel Tardes återkomst i sociologin säger en hel del om ”vad som finns” i världen – Tardes ontologi är ju rätt så välutvecklad. (Världen består av associations, imitations, inventions – imitatitive rays skapar intereferens etc.)
Samtidigt har STS-disciplinen, rent historiskt sett, varit rätt försiktig med att skapa grandiosa teorier om världen. Målet är att utgå från ”så lite ontologi som möjligt”, och istället studera hur aktörer använder teorier. (”Follow the actors!”) Som Ros Gill skriver i sitt svar till Schatzki:
yes it may be true that all accounts of social life rely upon implicit ontologies (even Latour’s!) — not least because our available language makes it very difficult not to engage in claims making. But is that any reason to celebrate them by turning (or returning) to ontology and embracing it? ”How I learned to stop worrying and love ontology” Surely what STS does best is precisely to question and interrogate ontological claims, to view them critically and sceptically? Ontology should surely be our object of study rather than something we aim to articulate?
I sitt papper – talande nog betitlat ”deflating ontologies” – gav Mike Lynch uttryck för samma önskan. På ett välartikulerat sätt förespråker han att vi sociologer inte bör hålla på med ontologi, utan ontografi – vi bör mappa aktörernas ontologier (föreställningar om vad som finns/existerar); vi bör studera de (makt-)spel som uppstår då olika ontologier krockar. I god STS-/ANT-anda bör detta göras genom detaljerade empiriska studier, med fokus på det lokala och situerade:
Ontography would involve the same sort of mundane, deflationary transformation as suggested by epistemography and ethigraphy. To put it in practical terms, the first step is to establish the salience of ontology to some case under study. This step presupposes that ”˜ontology”™ is not always and everywhere salient, and that when it is salient it remains to be determined just how it is salient.
Lynch menade att Latours papper om ”why critique has run out of steam” är en bra utgångspunkt för vart STS bör ta vägen framöver. Latour försöker ju komma ifrån den typ av ”dekonstruktion” av vetenskap som ANT ibland associeras med, och istället studera hur aktörer samlas i kunskaps-byggande ”publics” kring saker som berör dem. Lynch förklarar:
Those of us in STS have acquired an almost reflexive (in the knee-jerk sense of the word) tendency to de-construct facts […] by raising questions about their pragmatic conditions of their possibility and sustenance. Latour advises us to disavow debunking strategies, and instead elucidate (or even create opportunities for) the way networks generate and form around ”˜matters of concern.”™
Ontografi, menar Lynch, kan användas för att studera just dessa ”matters of concern”.
Här startades en intressant diskussion om STS-disciplinen: Latours papper om att omformulera vad som är ”kritik” skrevs i en kontext där STS-inspirerad kritik av vetenskap hade börjat användas av Bush-administrationen för att klä av forskning om klimatförändringar. (På bilden ovan talar Lynch om Doonesbury-cartoonen om ”situated science” i kontexten av klimatförändringarna.) Och, absolut, församlingen enades om att världen har förändrats under de fyrtio år som disciplinen utvecklats:
- Dagens forskare tränas på att vara mer öppna med vad de håller på med; de har blivit mer öppna mot media.
- Staten satsar nu stora summor på att kommunicera vetenskap, på ”the public understanding of science”.
- För fyrtio år sedan var den typiske vetenskapsmannen en ond kärnkraftsforskare, idag är det en hjälte som skall stoppa klimatförändringarna.
- Vetenskapen har alltmer fått konkurrens av religionen.
Allt detta har gjort att en traditionell ”kritik” av vetenskapen känns lite mindre relevant idag. Någon formulerade det i termer av att STS-metoderna kan inte längre tjäna den radikala vänstern, utan endast den radikala högern, därför måste de förändras.. vilket är ett kasst argument – vi jobbar ju inte på det sättet.
Så, när vi ändå är inne på politik, Lynch vill alltså lämna den klassiska kritiker-rollen. Samtidigt vill han behålla den distanserade positionen – han menar att STS-forskare inte bör ta ställning i politiken kring de frågor de studerar. (Åtminstone inte i egenskap av STS-forskare.)
STS scholars have particular difficulty, in my view, because far from authorizing strong advocacy, their theoretical bent tends to disavow occasionally effective polemical devices such as professions of disinterestedness, postures of ”˜letting the facts speak for themselves”™, and conceptions of ”˜sound science”™.
Med andra ord bör forskaren bara beskriva politiska dispyter – hur ”publics” skapas av ”issues”. En annan forskare som arbetat en hel del med att mappa issues är Noortje Marres. I hennes presentation talade hon om tre sätt att se på begreppet ontologi – som en…
- social teori – en grammatik för att beskriva (den ”sociala”) världen
- form av konstruktivism – STS/ANTs arbete men att beskriva hur technoscience förändrar vad som finns, vilka världar som är möjliga
- empiricism – om hur events, objekt och olika miljöer skapar stabila världar (mindre fokuserad på hur diskurser ordnar världen)
Hon hävdade att STS främst har – inom ramen för ontologi 2 – varit väldigt effektiv i att skapa ”deflation” (referens till Lynch) av teori och föreställningar. Men nu, menar hon, är det dags för STS att börja tänka på sätt att skapa ”inflation” – att blåsa upp, att bygga. Här tror jag att även hon kan gå längre – exempelvis, med vilken ontologi kan vi materiellt beskriva hur ”issues spark publics into being”?
Jag håller med: Det känns alltmer som att STSarnas rädsla för säga att ”jag tror att världen hänger ihop på detta sätt” alltmer blivit ett hinder för dem. Jag pratade med Mariam Fraser om detta efter tillställningen – som deleuze-läsare kände hon (precis som jag) att ontologi-rädslan var påtaglig under hela dagen. Inte minst är det Deleuze som spökar för dem. Notera att Ros Gill avslutar sitt papper med att skriva att
ontology seems antithetical to radicalism. Where ontology lurks, essentialism never seems far behind and then before long you”™re in a Deleuze reading group being asked to embrace the ”˜turn to affect”™ and accept that some things are outside of (prior to?) the social”¦
Ouch – I am hit! 😉 Hur som helst, här har vi knäckpunkten. STSarna och ANTarna har aldrig accepterat tanken om en virtuell del av verkligheten, eller om abstrakta maskiner, eller om emergens. (Detta är ju alldeles för mycket ”vetenskap” för dem.) I detta avseende är de – som Fraser noterade – i allra högsta grad oreformerade humanister. Med denna ontologirädsla i faggorna är det svårt att argumentera för att en Deleuze-inspirerad ontologi är just ett sätt att komma ifrån Platonska essenser – och samtidigt ett sätt att faktiskt engagera sig i debatter, inte bara referera till dem.
Jag känner inget behov av att vara ”radikal”. Men jag tror att om man vill vara relevant nu, om man vill påverka dagens värld, så tror jag man bör investera i en ontologi – dock med STS lärdomarna i bakhuvudet.
Intressant med ontologi kontra ontografi! Mina associationer går av någon anledning till Husserl och hans fenomenologi (=> Heidegger => Deleuze => varvet runt?). Är den parallellen helt tagen ur luften?
Ojoj, jag är dålig på Husserl och Heidegger – finns det någon annan som kan hjälpa till här?
Jag tänker framför allt på det här med att man med ontografi ska kartlägga aktörers ontologi, istället för att uttala sig om ontologi an sich. Husserl ville med sin fenomenologi beskriva hur fenomenen framträder, istället för att uttala sig om det kantianska das ding an sich. Han ville etablera en vetenskap om fenomenen. Sedan kom Heidegger (för den delen även Sartre), tog fenomenologin och gjorde den till en existensfilosofi snarare än en vetenskap. Om jag förstått det hela rätt ställer sig Deleuze i ett av huvudspåren i den post-heideggerska kontinentalfilosofin (Derrida står i det andra) och vill etablera en filosofi som är skapande (aktiv snarare än reaktiv, som den analytiska filosofin, för att anknyta till den Nietzsche som Deleuze är arvtagare till). Min association var att de ontografi-förespråkande ANT-/STS-människorna vill ta steget tillbaka där Husserl var (mutatis mutandi). Medan Latour, med sin ARO, kanske kan ses som mer trogen Deleuze…?
PS. Notera att jag i min förra kommentar gjorde mig skyldig till exakt den synd som jag beklagat hos andra. DS.
PS2. Andra läsare av den här bloggen är större kännare av Heidegger et al än jag. Så jag inväntar invändningar/förtydliganden av mitt flummande. DS2.
Tillägg: Deleuze vill etablera en filosofi som är skapande utan att vara platonskt essentialistisk, borde jag kanske ha skrivit.
Ang Lynch – då han talar om att uppgiften bör vara att mappa ”föreställningar om vad som finns/existerar” (jag vet Kalle, dina ord, men jag antar att du är uppmärksam på sånt här…) – innebär inte det en tillbakagång till det där gamla humanistiska som är av ganska marginellt intresse idag? Dels implicerar ordet ’uppfattning’ att det finns ett raditionellt uppfattande subjekt, en uppfattare, till skillnad från den ”turn to affect” som Gill är så rädd för. Aktörerna blir synonyma med MÄNSKLIGA aktörer igen, uppfattande och medvetna, mer eller mindre autonoma subjekt. Dels så är det svårt att begripa hur en sådan mappning skulle gå till om det inte rör sig om en traditionell (text-)diskursanalys eller en mer hermeneutisk dito.
Är både Lynch och Gill rädda för ontologi? För att de inte får vara radikala? Nog är det skoj att vara radikal, och det låter ganska fräckt (liksom på ett 90-talsvis) att säga att man är det, men det är väl ändå ett privilegium vi gör smartast i att låna ut till naturvetenskaperna – inte minst för att den ontologiska bollen också ligger hos dem? Vi humanister o samvetare har ju liksom spelat bort den, i den stora ivern att visa att reglerna för hela spelet i själva verket bara är en social konstruktion.
@Kalle: Vad menar Gill — och ni i Deleuzecirkeln — med ”the turn to affect”?
@Johan: Jakob är nog bättre än jag på affektbegreppet… men det handlar om kopplingar mellan entiteter, och är förknippat med Deleuze. Jakob?
Göörintressant! Tack!
”politik, Lynch vill alltså lämna den klassiska kritiker-rollen. Samtidigt vill han behålla den distanserade positionen – han menar att STS-forskare inte bör ta ställning i politiken kring de frågor de studerar. (Åtminstone inte i egenskap av STS-forskare.)”
Det är väl detta som Deleuze & Guattari skulle kalla att motsätta sig det politiska. I platå 10 kritiserar de historiker för att motsätta sig historian istället för att skapa historia.
Både att ta eller inte ta ställning som forskare blir att motsätta sig. Alternativet är att delta, sätta fart, vara med och producera, göra motstånd mot, och även kritisera.
Ex är Deluze & Guattari seminariet i Göteborgs deltagande och producerande i olagligt motstånd:
http://ickevald.net/plogbill/pressmeddelande080626.htm
Och bildbevis:
http://ickevald.net/plogbill/bildermicrowaveblivandeplogbill.htm
Förtydligande: Jag förstås D&Gs ”motsätta” som en kritik mot observation, distans, åtskillnad mellan forskare och forskningsobjekt.
Jimmy: Jag har några invändningar till din beskrivning av Husserl och Heidegger. För det första vill jag plocka bort sartre från ekvationen och be honom hålla sig till pjäser och skönlitteratur. För det andra skulle i varje fall en Heideggerian beskriva situationen såhär:
Husserl intresserade sig mycket riktigt för hur fenomenen framträder för människan. Eftersom vi inte kan få kunskap om tingen i sig kan vi bara säga något säkert om hur de framträder för oss. I grunden ett cartesianskt projekt, vilket Husserler är kulmen på.
Heideggers kritik mot Husserl var en kritik av att Husserl intresserade sig för subjektiva, medvetna föreställningar. Redan innan vi kan göra husserlska meditationen över fenomenens framträdande så är vi redan i världen, engagerar oss med den, gör bruk av den.
Ontografi som kartläggning av aktörers ontologi skulle i så fall vara Husserlskt, att undersöka hur aktörer föreställer sig världen (det ontografiska projektet uppfattat så som jakob uppfattar det i sin kommentar). Ett Heideggerskt projekt (även Deleuzianskt) skulle då handla mer om hur aktörer redan är engagerade i och gör bruk av världen innan (dock inte tidsligt) ontologier skapas. Aktörernas föreställningar om världen är helt enkelt sekundära till den rhizomatiska ontologi som genomsyrar dem.
Förövrigt är det mycket spännande att läsa om den ontologiska krisen. Jag har inte läst alla papers så jag vet inte precis hur de definierar dem. Det verkar dock som att Christoffer Kullenberg har rätt i hans rapportering om samma seminarie att det behövs ”en rejäl injektion i begreppsapparaten” hos STS för att komma över ontologirädslan.
Man skulle också kunna formulera det som så att de ontologi-rädda har en uppfattning om att ontologi handlar om ett subjekt som gör sig en uppfattning om ett objekt (världen). Denna uppfattning kan sedan uttalas eller hållas tillbaka (ska forskaren uttala sig i politiska frågor eller ej)
Heideggers kritik av husserl var just var en kritik av uppdelningen subjekt/objekt – som Deleuze fortsatt på. Precis som Per säger: ”Både att ta eller inte ta ställning som forskare blir att motsätta sig. Alternativet är att delta, sätta fart, vara med och producera, göra motstånd mot, och även kritisera.”
@monki: Det du säger är på ett ungefär vad jag menade, fast du formulerar det bättre och mer initierat.
Humm… Jakob verkar ha bättre saker för sig. Det har inte jag, och det kliar i fingrarna att då diskutera begreppet affekt, få testa av hur jag har förstått det. Jag klampar därför ut i ännu en långrandig utläggning som kanske/kanske inte rymmer ett svar på nr 6 Johans fråga. Under alla omständigheter blir det utlopp för mitt specifika begär:
Just det där ”turn to affect” ska nog här förstås som en alternativ strategi till individcentrerade förklaringar av beteenden och handlingar – som rationalitet, etik och instinkt – och socialt orienterade förklaringar – som kultur, moral och ”strukturer”. På ett typiskt deleuziskt sätt opererar affekterna i själva relationen mellan objekt (kroppar, entiteter, multipliciteter), men det är så abstrakt att det är svårt att riktigt ringa in med ord.
Det brukar vara enklast att börja med att säga vad affekter inte är. En affekt är inte en representation, såsom en idé är (Deleuzes husfilosof Spinoza arbetar gärna med skillnaden affekt-idé). Affekten inverkar inte på våra handlingar genom att exempelvis re-presentera ett tänkt tillstånd som handlingen sedan ska uppfylla, och den är inte en känsla (det vill säga inte en ”affektion”). Känslor/affektioner är också representativa, menar Deleuze. De är erfarenhetsbaserade, personliga-biografiska, och är därmed också en slags idé – till exempel den representativa idén om avsky eller gillande för en person man möter på gatan. Det är ju inte personen själv som framkallar reaktionen, utan en idé hos subjektet som representerar den personen.
Idén och känslan är på så vis alltid kopplade till det tänkande eller kännande subjektet och kan inte överföras mellan subjekt eller mellan objekt på något direkt sätt. En emotion, ett känslouttryck (även ett förfalskat känslouttryck, krokodiltårar etc), är i sin tur kopplat till idén eller känslan och kan kan ge upphov till affekter, känslor och idéer hos andra subjekt. Det är intressant i sig:
Ett leende möts (nästan) alltid av ett leende, och att le höjer vissa hormonnivåer på ett visst ställe i hjärnan och orsakar en lyckoupplevelse som via re-presentation kopplas till den leende person man möter – detta är rentav en liten lyckomaskin (bestående bland annat av facialitetens abstrakta maskin – se Kalles inlägg här!)… Affekterna är de omedvetna (här: neurologiska) responserna på ett stimuli, affekten är vad som finns av idén eller känslan om man bortser från subjektet som tänker och känner dem.
Affekten föregår känslan och idén, men väcks också av dem. Den bestäms av en viss kropps (komplex sammansättnings) förmåga att affektera och affekteras – det vill säga, den kan till skillnad från idén och känslan, faktiskt överföras från en kropp till en annan, men inte som något bestämt, inte som representationer, idéer eller känslor som sådana – de kommer efter (eller före) – utan bara som en viss höjning eller sänkning av intensiteten hos kroppens (i nietzscheansk mening) vilja att agera.
Det här ger flera intressanta implikationer, främst: Ser man beteende eller handling som determinerade genom kroppars förmåga att affektera och affekteras öppnas dels de posthumanistiska vägarna, dels får vi en ontologisk förklaring till emergenta egenskaper hos komplexa sammansättningar via det som DeLanda kallar relations of exteriority.
”Turn to affect” är alltså att söka förklaringar till beteenden och handlingar som föregår det individuella och det sociala, uppstår direkt ut materiens egen kreativa potential, men det tillåter också att koppla ”levande” subjekt med ”döda” objekt.
Exempel 1: Ett gift har förmågan att affektera en viss organisms kropp, genom att upprätta en relation till denna kropp som bryter ner den komplexa uppsättning relationer som gjorde kroppen till en specifik entitet med en viss förmåga att affekteras. En annan organisms förmåga att affekteras av giftets affekter kan se helt annorlunda ut – det påverkar bara några lokala relationer i organismens multiplicitet av relationer, organismen blir ”sjuk”. En tredje organisms kropp är helt oberörd av giftets affekter och har således en helt annan förmåga att affekteras av giftets kropp och affekter.
Exempel 2: En människa skapar en relation till sin mobiltelefon och kan genom människans och mobilens på ett unikt sätt kompatibla förmågor att affektera och affekteras upprätta en ny (produktiv) multiplicitet av relationer.
Exempel 3: Det klassiska deleuziska exemplet är musik – och det är väl här som Jakob VERKLIGEN borde komma in. Jag lämnar det.
(Ursäkta att jag blir lite carried away… 🙂 )
Oerhört lyckat, Mac!! Självklart var inte bara Jakob inbjuden att fylla i – det var en generisk inbjudan. Det är coolt – bra att tänka tillsammans, distribuerat – kände på mig att någon av er skulle ha en bra förklaring… borde inte ovanstående ligga uppe på cap&schizo?
Gott att du gillar! Tyvärr har jag hamnat på alltför stor distans från cap&schizo, känner jag. Jag gick ut hårt, men fick för lite respons att föda mina egna kunskapssträvanden (läs ”ego”) med. Det blev för jobbigt att upprätthålla, utan att kunna träffas över en öl och diskutera, utan att mina ansträngningar födde något vidare, utan att slemma kort sagt (!).
OK, förstår – men det som du lagt upp finns ju där, och i ditt huvud, redo att bygga vidare från..
.. och dessutom slipper du ju att kallas gubbslem hela tiden. 🙂
(Till skillnad från mig kan du njuta av att förknippas med andra saker.)
Hehe. Jo, det är sant… Illustrerar slemmandets produktiva sida gör det dock likafullt. Det är otroligt jobbigt att sitta ensam på sin kammare och producera – inte konstigt att den däringa ateurn liiider så dämoniskt i sitt introverta konstnärsskap…
Ja, det är synd om oss båda. 😉
Eller mer seriöst, för egentligen förtjänar diskussionen det, SÄRSKILT i detta sammanhang:
Jag ser från min distanserade och ändå något initierade position hur gubbslemsprojektet svämmade över och blev mer intressant än gubbslemmet i sig. Medvetandegörandet (som i ärlighetens namn alltid var så att säga ”ursäkten” för projektet) har ett pris: Allt medvetandegörande ställer krav på den medvetandegjorde att handla medvetet: Det rent deskriptiva syftet blir plötsligt en normativ fråga.
Här uppstår en intressant spänning mellan affekt och idé. Det omedvetna (affektuerade) handlandet re-presenteras plötsligt genom en idé, och spelreglerna för hela prjektet/handlandet förändras – en idé har (som både Deleuze och Spinoza säger) en grad av faktiskhet, och ju högre grad av ett faktiskt objekt i sig som idén antar – med en egen påverkan på världen utöver sin ”skapare” (tolka ordet snällt) – desto mer relevant blir dess förmåga att affektera och affekteras. Du och projektet har antagit nya möjligheter att affektera och affekteras när ni relateras till varandra. Ett objektivt studium av er har kanske rentav omöjliggjorts…
Skulle vara intressant att höra Jakob (och andra!) reflektera lite kring detta. Jag tänker främst på hans metodkapitel i avhandlingen, som bland annat berör brytandet av det tabu som förbjöd etnografen att själv vara studieobjekt…
Jag ska uttrycka mig klarare: Ditt gubbslem fanns innan du mappade det, och styrdes då mest utifrån affekter, men när du sedan mappade det uppstod det också som en idé med en alldeles egen påverkan på dig, slemmet och världen runtomkring – med egna affekter och förmåga att affekteras, kort sagt en bastard som fick sitt eget liv.
Ja, i det första pappret om gubbslemsprojektet – ”Follow the phlegm: Tracing the infitesimal in male power networks” (som skall presenteras på genuskonferens i Karlstad i höst) – tar jag upp just denna aspekt.
Konstigt nog hade jag inte riktigt förutsett att detta skulle ske. Visst kom jag väl på allteftersom att länkmönstren skulle kunna komma att ändras, men inte att offlinevärlden skulle påverkas på det sätt som sedan skett.
Eftersom att detta papper bygger på Tarde (och Latours arbete med densamme) beskriver jag dock detta fenomen som en imitative ray. Själva mappningen blev en imitative ray, som träffade folks sinnen, och påverkade deras subjektiviteter. Ett bra exempel på hur inter-psykologi skapar intra-psykologi.
Det snygga i sammanhanget är att Latour pratar om detta sätt att se på subjektivitet som ”plug-ins” – som en nedladdningsbar subjektivitet. Mina slemanimeringar är bokstavligen nedladdningsbara subjektiviteter – jag har till och med data på hur många byte som laddats ned, hur många gånger, och till vem…
Har försökt att skicka in texten till open access-journalen International Journal of Feminist Technoscience – så att alla kan läsa, och för att fortsätta i web 2.0-andan – men deras sajt verkar inte funka riktigt. Mailar dig en version istället.
Ja, det är värst vad jag håller käft. Och en bra stund kommer det att ta att gå igenom de initierade kommentarer som ramlat in… håller alla andan och väntar på att jag skall säga nåt briljant? Det kommer nog ta ett tag.
Kan lite kvickt säga att jag tror att skälet till att Gill väljer att kontrastera ”the social” med just ”the turn to affect” (vilket jag knappast uppfattat som någon stor grej, snarare handlar det nog om att fpör sakens skull dänga fram ett av de mer svårgenomträngliga begreppen ur Deleuzes bestarium – samma argument som Johan ofta anför, dvs att D&G är ganska så textbesatta själva) är att affektbegreppet syftar till något taktilt, något med hög verklighetsstatus och hög konkretion, till skillnad från den durkheimianskt grundade uppfattning av det sociala som något närmast metafysiskt som många teoretiker fortfarande håller på med. Jävlar vad det här blir långa meningar. Jaja, jag återkommer förhoppningsvis snart och är smart och konkret och oflummig! Hoppas jag.
Tvenne repliker i väntan på briljans (No pressure, Jakob…): Jag har för mig att det finns en diskussion där i alla fall ”turn to affect” och ”turn to ethics” föreslås som olika vägar att möta det durkheimska sammanbrottet. Därav min välvilliga tolkning av Gills lilla sarkasm.
För det andra menar jag inte att affekter är abstrakta och tycker att det är ganska ofint att du märker att jag felanvänder begreppet, alternativt drar uppmärksamheten till detta faktum. M a o: Affekter är mycket konkreta, långt mer konkreta än idéer som bara har en grad av konkretion. Det har du så rätt i.
*Håller nu andan*
Här var det aktivitet. Även om jag blev mappad av gubbslemsprojektet har det inte påverkat mig offline, men det vore intressant att höra hur det påverkat er. Det verkar ha blivit något av ett samtalsämne. Berätta gärna mer…över en öl (närrå).
Gubbslemmet är såklart lockande och ska inte bara förstås som något uteslutande utan även något produktivt. Olika sätt att närma sig gubbslemmet skapar olika möjligheter för att affekteras.
Jag bor inte i Göteborg men kan väl läsa bloggarna och kommentarerna. Bara det att se utbytet, aktiviteten och energin är en affektering i sig en ökning av kroppens (vilja till) handlingskraft.
Hej monki,
well – tar upp detta som kortast i det där pappret som jag hoppas få upp på lämplig open access-journal – men lite kort:
Mappningen/animationen/visualiseringen av slemmet har dels påverkat de mappade subjektens handlande offline, och dels påverkat andras offline-handlande i relation till de mappade subjekten.
Det finns exempel på att de mappade subjekten försökt distansera sig från liknande slemmiga kontexter (eller försökt lösa upp dessa) – och det finns exempel på att andra personer hjälper till med slemlösandet, genom att inhibera ytterligare samarbeten mellan de mappade subjekten. (I bägge fall har beslutsfattandet/aktörernas subjektivitet påverkats av mappningen.)
Offline-effekterna är nästan mer spännande än online-effekterna – inte minst eftersom de är så messy. Där ser vi hur den imitative ray som kommer från ”animerings-pluginnen” krockar med andra imitative rays (relaterade till offlinekontexten), och skapar intressanta interferenser.
Inser till min förskräckelse att debatten om ”turn to affect” och ”turn to ethics” dröjt sig kvar från min tid som soldat för ondskans axelmakter (läs: ”lit-vetare”). Det är nog högst osannolikt att en samhällsvetare i allmänhet och en ANT:are i synnerhet skulle referera till den debatten (som dock faktisk är ganska intressant…).
Marc: Men det vart ju inte meningen att dra uppmärksamheten till några oegentligheter! Jag vill ju bara vara med och bygga, som du och monki och jimmy och KP gör så förtjänstfullt. Själv tänker jag mest på hur i guds namn jag skall klara av att sluta röka. Allt det där med affekt är som en gegga för mig! Eller möjligtvis skall jag skriva en doktorsavhandling om att sluta röka, det kanske är det som är vägen. Vilken BwO är rökslutaren? Är det en annan än rökaren? Hur förändrar jag rökarkroppens kapacitet att affekteras av cigaretterna, och var finns den plugin som kontinuerligt relaterar mig till tobak? Det smakar ju skitäckligt, för bövelen!
Ah, ja! En doktorsavhandling om rökaren becoming-ickerökare – det vore sannerligen den där briljanta kommentaren vi väntar på…
F ö tror jag att det skulle funka: Re-presentera rökandet som idé, abstrahera bort den från affekternas konkreta verkningar (specifika hjärnreceptorers utsöndrande av noradrenalin etc). Att skriva avhandlingar är måhända lite av en exorcism?
Ja, för viss av oss i alla fall. Och det där noiserockbandet jag var med i upphörde ju i slutet av skrivandet. Med idéers affektiva kraft drev jag den demoniska noiserocken ur krôppa! Och nu är det rökningens tur.
PS. – Mac och Monk – har nu fått svar från nämnda journal – texten bör ligga uppe på deras sajt snarast – lägger upp en länkande post på denna blogg då…
Monki undrar: ”Berätta gärna mer”¦över en öl (närrå).”
Jag undrar också, alltså när det blir öl och slem-bekännelser!?
(Jag blev dock aldrig mappad som slem. Men jag kan fylla funktionen av präst som tar emot bikt och ger förlåtelsen.)
Jag kan lite när som, men drar till Amsterdam för att presentera panspectrocism-papper på typ tisdag. Dock tillbaka veckan därpå!!
Kul, jag ska på en musikfestival utan publik – Krokstrandsfestivalen 24-27 juli sedan tar vi öl.
Jag har jobbat en del med ”no spectators”, alltså avskaffa publiken, gör oss alla till deltagare, inom olagliga motståndsgrupper. Det var därför kul att hitta Krokstrandsfestivalen som definierar sig som en dans-festivalen Wo/men must dance. Banden är till för att hjälpa oss att dansa. Publiken är avskaffad. Alla band spelar hybridmusik, inget genuint någonstans …
Och tio meter från stora tältet till fjorden där man kan bada mellan varje dans/spelning.
Pingback: 99, our 68 » MÃ¥ste forskningen vara ontologisk?