Såg häromdagen om A Scanner Darkly. Kände att den var relevant givet de senaste dagarnas bloggdebatt.

Minns att jag älskade filmen first time round – såg den under en mörk kväll i en av Londons mindre biografer. Paranoian i filmen hängde kvar även när man slunkit ut i Sohos vindlande gränder.

För det är just paranoia som filmen handlar om. I extramaterialet till filmen berättar Philip K Dick om upprinnelsen till den novell som ligger till grund för manuset. Under Nixon-eran hängde han i counterculture-kretsar där paranoian hade tagit över deras liv. Precis som rollfigurerna i A Scanner Darkly misstänkte Dick och hans vänner – rätteligen – att de var övervakade. Den paranoia som slog rot i Dick och hans vänner förstärktes dessutom av droger. Detta återspeglas också i filmen, se exempelvis detta klipp.

Den kanske starkaste triggern för paranoian var dock misstanken om att ens vänner var spioner. Även här hade sci-fi-ikonen rätt i sina misstankar – redan under 50-talet hade intellektuella kretsar infiltrerats av det som CIA-chefen Frank Wisner kallade ”the Mighty Wurlitzer”. Och, som Manuel DeLanda skriver:

The Weather Underground, the terrorist splinter group of the SDS in the 1960s, even had an ”acid test” to detect such intrusions. The would give LSD to potential new recruits in the belief that a secret agent would break down during the trip. Little did they know that the CIA had been tripping throughout the 1950s, creating a special caste of ”enlightened agents” for just such occasions. (War in the age of intelligent machines, sid 228)

Samtidigt – som Dick noterar i klippet – spelar det ingen roll om han och hans vänner verkligen var övervakade av staten. Det ondaste i sammanhanget är själva paranoia-maskinen, som väntar på att dras igång i huvudet på en. Paranoia är nämligen den tankemaskin som dödar samhällen.

Brian Massumi skriver – utifrån D&G – om paranoia som relaterad till fascism. Notera: Här är det inte faktiska fascistiska regimer som avses, utan en logik. Denna logik kan liknas med en cancer – en dödlig imperialiserande process som vänds inåt, mot dess värd. Detta genom att gemenskaper imploderar, genom kompartmentalisering och gettoisering. (Se A user’s guide to capitalism & schizophrenia, sid 117-120). Allteftersom denna out-of-control celldelning förlöper, skapas en miljö där ingen litar på någon, ett ställe där alla vänds mot alla.

Denna maskin kan verka i olika skalor. Således finns det den makro-fascism som slog rot i Nazi-tyskland, men även den mikro-fascism som verkar i mindre konstellationer – i närsamhället, i familjen, i skolan etc (A thousand plateaus, sid 214). Samma mikro-fascism går igen i A Scanner Darkly, där den paranoida celldelningen slår rot i knarkargänget, där alla börjar misstro sina närmaste ”vänner”.

Liknande historier från övervakningssamhällen har berättats flera gånger – se exempelvis Timothy Garton Ashs skildring av IM-angiveri i DDR (se Personakten/The File). Samtidigt är poängen med att se fascismen – och paranoian – som en maskin att vi inte behöver ett DDR eller ett Nazi-tyskland för att denna logik skall sättas igång. Celldelningen kan löpa amok även i mycket mer beskedliga miljöer.