Det är nyhetstorka, så idag skriver jag om fotbolls-EM och kapitalflykt i Expressen och GT.
Tre saker bör klargöras:
- Jag älskar Schweiz, vill bara lyfta fram debatten som kapitalflykt och banksekretess som man nu kan läsa om i internationell press. (Se exempelvis Der Spiegel och Financial Times.)
- Schweiz är inte ett Kina, eller ett Ryssland.
- Valet av Jidhe som UBS-rapportör är en rent estetisk fråga. Den där andre på TV4-sporten, machomannen, kom dock aldrig på fråga.
För alla ni som inte läser kvällstidningar, utkast till texten ser ut som följer…
——
Den senaste tiden har debatten om en eventuell bojkott av Kina-OS legat på is, men när augusti närmar sig är ytterligare aktioner att vänta. Och när sommar-OS är över kommer den politiska diskussionen kring Rysslands vinter-OS säkerligen dra igång.
Det fotbolls-EM som vi nu njuter av är, däremot, ett idrottsevenemang helt befriat från politik. Såväl utövare som kommentatorer har sluppit krångliga frågor om politik, ansvar, eller idrottens propagandistiska potential. Varken Schweiz eller Österrike är ju auktoritära stater med globala maktanspråk och plumpar i MR-protokollet.
Samtidigt innehar Schweiz en särskild roll i världen, som gjort att landet hamnat i storpolitiskt blåsväder. På EMs officiella hemsida står det att ”världens pengar har alltid varit säkra i schweiziska händer”. Denna (ö)kända banksekretess, som skyddar 7 triljoner dollar av världens tillgångar, har påtagliga effekter runt om i världen.
Under det senaste åren har flera olika problematiker – sviktande välfärdssystem i rika länder, kapitaldränering från fattiga länder, försvunna tillgångar i korrupta länder – kopplats till ”skatteparadis” som Schweiz. Politiska ledare i såväl USA som EU har skärpt tonen gentemot Schweiz, men uppenbarligen har denna diskussion inte spridits till idrottsvärlden.
Det är, å andra sidan, logiskt att denna ”glömda” fråga inte diskuterats i kontexten av EM. Länge har detta område varit ett svart hål inom politiska diskussioner: Just sekretessen kring frågan har gjort det svårt för ekonomer och opinionsbildare att uppskatta kapitalflyktens negativa effekter.
Debatten kom dock igång i våras, då det visat sig att europeiska underrättelsetjänster och skattemyndigheter hade köpt listor på personer med hemliga konton hos Liechtenstein-baserade banker. I svallvågorna av denna incident har fokus hamnat på Schweiz. Landet pressas nu hårt av såväl USA som inflytelserika EU-länder.
I bägge fall är det främst Schweiz ovilja att samarbeta kring skatteflykt som irriterar amerikaner och europeer. Amerikanska myndigheters intresse för frågan är relativt nytt, men kommer sannolikt att bestå: Presidentkandidaten Barack Obama är en av tre författare till lagförslaget ”Stop Tax Haven Abuse Act”. Europeiska förträdare har däremot länge kämpat mot den schweiziska banksekretessen, eftersom man anser att landet åker snålskjuts på den EUs interna marknad.
Regeringar har inte minst ekonomiska skäl att vara kritiska. Londonbaserade Tax Justice Network uppskattar att skatteflykt gör att världens regeringar tillsammans går miste om 255 miljarder dollar per år i uteblivna skatteinkomster. Skatteparadisen urholkar därmed regeringars möjligheter att beskatta kapital, vilket lett till att de alltmer tvingats beskatta arbete.
Just den europeiska ”sociala modellen” är ett offer för denna utveckling: 1980 kom 42% av EU-ländernas skatteintag från beskattat kapital, och 35% från beskattat arbete. 1996 var relationen närmast den omvända: 36% från beskattat kapital, och hela 43% från beskattat arbete. Att skapa en arbetsmarknadspolitik som uppmuntrar till arbete blir alltså svårare att skapa så länge skatteflykt tillåts pågå.
Samtidigt handlar frågan om skatteflykt inte bara om rika länders förehavanden. Även låginkomstländers möjligheter att utveckla sin ekonomi undermineras av den kapitalflykt som skatteparadisen möjliggör. Afrikanska Unionen hävdade i en rapport förra året att 30 procent av årlig BNP i länderna söder om Sahara försvinner till skatteparadis. Totalt uppskattar AU att 150 miljarder dollar lämnar de afrikanska ekonomierna varje år. Detta kan jämföras med de 78 miljarder dollar som vi sänder i bistånd varje år.
Kanske mest intressant är hur skatteparadis alltmer anses försvåra så kallad ”good governance”. Här har den norska regeringen varit pådrivande, och kopplat frågan om skatteparadis till sitt arbete med korruptionsbekämpning.
Kopplingen mellan skatteparadis och korruption är nämligen stark. Banksekretess sägs ibland skydda den lilla människan mot den stora klåfingriga staten. Samtidigt är det ofta diktatorers stulna tillgångar som hålls i säkert förvar. Schweiziska sekretessen skyddade således filipinske Ferdinand Marcos 500 miljoner dollar, och nigerianske Sani Abachas 700 miljoner dollar.
Detta är, som ni säkert förstår, inte en appell till bojkott av fotbolls-EM: Evenemangets inverkan på de schweiziska banksystemets legitimitet är sannolikt minimal. (Dessutom spelar ju Sverige imorgon!) Däremot bör mediatäckningen av mästerskapet kunna synliggöra några av de hemliga finansiella samband som påverkar oss alla.
—–
Uppdatering torsdag morgon: Kul att se att åtminstone en ledarskribent hakade på.
Bra artikel! (Kommentarerna på GT.se är ganska lustiga. T ex tycks nån vara övertygad om att du är sosse.)
Japp, jag såg någon som kallade mig ”liten kommunistfan”, men den kommentaren blev sedan bortmodererad.
Men sedan är jag faktiskt rätt sossig i denna fråga. Vi måste bygga global governance!
Vidare – underskriften ”Utlandssvensk_Bochum” (ALLTING är sossarnas fel!!!!) är jag. Tyckte att den passade bra i sammanhanget. 🙂
You’re the tops.
Tackar! 🙂
Fast global governance, är inte det att håla det släta rummet?
Jo, absolut, men samtidigt skall vi ju inte läsa Deleuze som att ”all räffling/stratifiering ond, all utslätning/destratifiering god”. Då blir det ju lite platt – och farligt. Som D&G skriver i platå nio, om fascism osv., kan ju även de nomadiska krigsmaskinerna urarta.
Som vanligt tycker jag att DeLanda skriver det bäst, i slutet av A thousand years…, om att vi inte kan tro på en helt avstratifierad värld – utan att det enda vi kan göra är att acceptera vissa strata, och experimentera med nddmonteringen av andra.
Som D&G skriver:
”Staying stratified – organized, signified, subjected – is not the worst that can happen; the worst that can happen is if you throw the strata into demented or suicidal collapse, which brings them back down on us heavier than ever. This is how it should be done: lodge yourself on a stratum, experiment with the opportunities it offers, find an advantageous place on it, find potential movements of deterritorialization, possible lines of flight, experience them, produce flow conjunctions here and there, try out continuums of intensities segment by segment, have a small plot of new land at all times”
Allt e sossarnas fel!
Håller med föregående talare: ALLTING är sossarnas fel!!!!
Vadå ”sosse”? Det vet väl alla att Kalle är en av errarna?! Han har t o m stöd av deras ledarskribent… (Se uppdateringen torsdag morgon.)
Japp – det är oerhört stort – är glad! 🙂 Kul att någon bryr sig. Läs dessa fina ord:
I dessa FRA-dagar är följande tankelek intressant:
Osv.
Boll: Rätten till anonymitet, personlig integritet och exit måste också omfatta våra egendomar och staten har ingen självklar rätt att veta hur mycket pengar jag har i madrassen.
Japp, Johan, jag hör dig, vi har pratat om detta tidigare och det är bra att lyfta denna diskussion. Dessutom ashöga stilpoäng på kommentaren!!
Hur som helst – jag tycker att liknelsen haltar. Dels finns det ekonomiska faktorer som skiljer sig mellan exemplen:
– Kunskap är ingen knapp resurs på samma sätt som skattepengar är. Upphovsrätten skapar artificiell brist; så ej med skattelagstiftning.
– Spridandet av kunskap gör oss alla rikare, åtminstone till en viss gräns. Flyttande av resurser till ett hemligt bankkonto i Schweiz multiplicerar inte, på samma sätt, produktiva möjligheter.
Vidare…
— Begin Hobbesian rant —
I en ideal värld hade det varit jättebra om staten inte visste vad jag tjänar, eller vilka tillgångar jag har. Den moderna ekonomin – med beskattning, med en enhetlig valuta, med centraliserad penning- och finanspolitik – förutsätter dock ett visst mått av integritetskränking.
Grejen är den, och här är Foucault central, att övervakning är produktiv. Den stänger in oss, men ger oss även rikedom och därmed nya friheter. Alltså tror jag att de flesta av oss accepterar att staten vet om vad vi tjänar, och vad vi har för tillgångar, eftersom det är en förutsättning för att vi skall ha alla de där public goods som gör att ekonomin som helhet fungerar. (Exakt var gränsen går för vad staten vet om min ekonomi är självklart en fråga om kompromissande och demokratisk debatt.)
Den som vill kan ju dock leva ”under the radar”, och skapa sitt uppehälle genom byteshandel. Flytta ut på landet, bli självförsörjande, gröna vågen-stylee, kanske bygga sig en bunker och vänta på apokalypsen… men många skulle inte vara nöjda med en sådan levnadsstandard, och inte heller det faktum att deras liv kommer att vara ”solitary, poor, nasty, brutish, and short”.
Detta betyder även att jag inte tycker att allt som undslipper ”statens räffling” är av godo. Som D&G/DeLanda påpekar – vi kan inte spränga alla hierarkier och tro att världen kommer att bli bättre. (Här finner vi för övrigt en viktig skillnad mellan 68 och 99 – kan vi lösa upp hierarkier, och sedan få världen att hänga ihop ändå?)
MAO: Det är inte det faktum att TPB irriterar amrisar som gör att jag tror på en ny syn på upphovsrätten – detta är ju bakvänt – min politiska hållning avgörs av sakfrågan. Jag tror inte på en värld utan beskattning, men jag tror på en värld med en förändrad syn på ägande av kunskap. Förhoppningsvis kan vi skapa en värld där bägge dessa ideal kan förverkligas, kanske till och med inom lagens råmärken.
Så, jag ser hellre en värld där det är lagligt att fritt sprida kunskap, än en värld där endast få åker fast för att bryta mot upphovsrättslagen.
Samma hållning har jag när det gäller drogfrågan, prostitution, eller trafficking – det är när vi tvingar företeelser att ta sig undan statens räffling som människor (i allmänhet de som har det jävvligast) hamnar i kläm.
Spännande – här är det du som är anarkist och jag som tror på rättsstaten… eller är det bara att vi tycker olika om vad som är en rimlig beskattningsnivå?