Vill bara tipsa om Stefan Jonssons artikel om strukturell diskriminering i dagens DN Kultur.
På senare tid har jag märkt att många blir skeptiska när jag pratar om mappa-mitt-gubbslem-projektet – se här, här och här. När jag säger att Tarde och vårt nya ”datascape” hjälper oss få en känsla för den myriad av enkla småskäl som leder till att män statistiskt sett väljer män – och när jag kritiserar kulturskribenters enkla och rutinmässiga exerciser i att dekonstruera De Stora Ideologin som sägs hjärntvätta oss alla – blir folk ofta misstänksamma. De verkar tro att jag inte ”ser strukturer”.
Detta är en misstolkning, jag är bara lite kritisk mot det sätt på vilket ”strukturer” beskrivs. Återigen, strukturens (manlig dominans inom exempelvis akademin) tillblivning är det som skall förklaras – vi kan inte utgå från existensen av en social miljö (en värld mättad med förutfattade meningar om kön, etnicitet osv.) som verkar på oss alla, alltid, på samma sätt. Framförallt kan vi inte förlita oss till att ständiga, och alltmer förutsägbara, dekonstruktioner av denna ”struktur” leder oss så mycket längre framåt.
Hur som helst – kul att läsa hur Stefan Jonsson är uttrycklig i sin kritik av det traditionella, Durkheim-influerade perpektivet på vad social struktur är. Han skriver:
Det förekommer strukturell diskriminering i Sverige. Det beror inte främst på att majoritetssamhället är genomsyrat av rasistiska idéer och främlingsrädsla. Skälet är mer banalt och därför svårare att åtgärda. För vad är strukturell diskriminering? Lika söker lika. I valet mellan olika arbetssökande, handelspartner eller bostadssökande är det enklare och tryggare att välja någon man identifierar sig med. Det kallas nätverk, preferenser, gemenskap. Det är ofta en god sak.
Det är precis där, nere på monad-nivå, i det banalas logiker som vi skall leta efter varför världen ser ut som den gör. Det är myllret av det oskyldiga och enkla som vi måste fånga.
Det lätt att tänka uppifrån-och-ned, och att tänka rot-träd: Det finns någon form av enhetligt ursprung för onda föreställningar i vår kultur, skapat av onda människor för att dominera deras underordnade, att detta onda lever vidare i allsköns kulturella uttryck i samtiden, och i slutändan tvingar oss att agera på olika vis. (Detta perspektiv har dessutom den bekväma egenheten att all kritik kan ogiltigförklaras på ett smidigt sätt; det tänk som inte ”erkänner strukturen” är ju per definition en del av Den Stora Ideologin.)
Att tänka nedifrån-och-upp, tänka rhizom, är lite krångligare: Nere på monad-nivå, i det oöverskådliga myllret av imitations och inventions, skapas ibland mönster och resonanser. Dessa är svårare att demonisera, inte lika roliga att klä av – men icke desto mindre nödvändiga att förstå om vi verkligen vill göra världen aningen mindre orättvis.
”We are not signified, we are stratified”.
Vårt samhälle består av enormt sega och starka segment och strata, men de är just resultatet av en myriad processer och flöden. Ett sådant påstående är provokativt eftersom det gör att man måste gegga runt i social komplexitet en stund, något som kanske för en sekund tar fokus ifrån klass-mot-klass, kön-mot-kön, centrum-mot-perifieri-dikotomierna. Men ibland måste man släppa taget om dem och kolla efter vad som producerar dem, hur de ska förklaras. Men man behöver inte oroa sig för att bli klassförädare (liberal), antifeminist eller eurocentriker för det. Nej, det är genom att mappa, beskriva på nytt, och hacka som vi får mera politisk kraft.
Om vi hänger oss fast vid överdeterminerade förklaringar så som Den Stora Ideologin riskerar vi att göra våra förklaringar obsoleta, ungefär som präster i sekulära samhällen som ser sina begrepp ”synd”, ”Gud” och ”helvete” långsamt förlora sitt sociala innehåll (machinic assemblage of actions and passions) och förvandlas till historiska artefakter.
Förmodligen läste vi samma artikel och då kan vi möjligtvis konstatera att den strukturella rasismen görs i all banalitet (aka nedifrån-och-upp), samtidigt som den av respektive utredare bland annat härleds från, alternativt finner sitt existensberättigande i (dock ej linjär kausalitet, kapitalismernas utbredning/inblandning motsäger detta), kolonialism, det vita primatet etc (aka uppifrån-och-ned). Inget av detta utesluts såvitt jag kan se av Tardes begreppsapparat, men vilken ”dimension” är enklast och rimligast att politisera eller (offentligt?) hacka givet de etablerade formerna för politik i konsensusnedsänkta sverige? Att prata om rasism går ju fett bort, vilket inte minst rubriken på jonssons artikel illustrerar (rubriken ”problemet är inte bara rasism” känns något mer sammanfattande, men det är givetvis helt irrelevant). Lika-söker-lika-spåret är sannerligen banalt och leder till nationalekonomiska åtgärdspaket och dito teorier om statistisk och preferensdiskriminering, vilka brukar kritiseras (även av feministiska ekonomer) för att ha vissa problem med att teoretisera makt. Men i och med att nätverk, preferenser och gemenskap ofta anses vara en ”god sak” – oklart varför, kommunitärt så det förslår – så tecknar sig pragmatiska lösningar när rävsaxen slår ihop och det upptäcks att problemet är majoritetssamhället, deras oförmåga/ovilja att inse detta, samtidigt som the old good democrazy bygger på majoritetsbeslut. De icke rumsrena oäktingarna gör nämligen det som de alltid har gjort, dock med ökad intensitet, lägger sig på tvären, hackar sönder nationen/staten både utifrån och within, bygger gemenskap, preferenser, begär och nätverk kosmopolitiskt, gränsöverskridande transaktioner och hela rasket. Några oäktingar till somalier och ytterliggare svartmuskiga får dessvärre offras i övergångsskedet (99orna, eller snarare 05orna, frankrikehösten till skillnad mot linuxdatorier, har inga problem med det), men de är inte anti för det, nope, de har ju – vilket inte minst denna blogg brukar påpeka – verkligheten på sin sida; väst (makro), dess befolkningars vardagsbestyr (mikro) och kletet däremellan (imitation) utgör en liten, om än i nuläget väsentlig, materiell aspekt av det geopolitiska tillståndet. Är inte tarde, spivak och fanon den nya trojkan, på tvären över kontinental-analytisk-dividen, materialism-idealism-diton?
Nu är jag nyfiken på hur du går vidare. Jag vill ha mer än bara ”bättre att tänka nerifrån än uppifrån”. Det vore synd och skam att stanna vid lika söker lika. Och är det inte lite gjort i Schellings ”Dynamic Models of Segregation”?
Var/hur/varför uppstår/sprids likheter? Vad gör och hur fungerar ett slem?
Jag och Jenny har ju pratat en del om det här med flirt och makt och gubbslem, hur gubbar bekräftar/speglar/imiterar/klibbar mot varandra, och hur kan man likheta som strategi. Jag tror vi är något på spåren.
Hej Hunar,
håler med dig om att en mer rimlig titel på Jonssons artikel bör vara “problemet är inte bara rasism”. (Ibland får vi helt enkelt acceptera att kulturskribenter har begränsat utrymme, och att de måste bygga hyperbole.)
Dessutom: Självklart spelar föreställningar relaterade till kolonialism och det vita primatet roll. (Återigen, förstår inte varför folk leds till att tro att jag hyser tankar om att olika stora -ismer inte existerar?)
Om man nu går ned på ”monad-nivå”, tittar på enskilda fall där en viss arbetsgivare väljer ett svenskt namn före ett utländskt sådant – visst kommer man finna att olika mutationer av dessa föreställningar fungerar som de ”kvanta” som får aktören att välja lättigenkännligt namn.
Poängen är dock att
1) tanken om en sociala miljön i vilken vi är nedsänkta (miljön som verkar likadant, på alla, överallt, alltid etc.) är ett trubbigt verktyg för att beskriva mekanismen bakom exempelvis män-väljer-män, vilket
2) leder oss till fel slutsatser (vilket Jonsson är inne på) – vi utgår a priori från idén att ”strukturen” verkar, trots att vi faktiskt inte kan visa att den gör det på det sätt som alla textiga teorier föreskriver. Om vi, enligt Tardes dröm, skulle kunna göra djupintervjuer med/hjärnscanna de tusentals arbetsgivarna vid alla deras beslut, så skulle vi se en mångfald av olika tankar som sammanfaller. Bilden av det som korsar deras tankebanor skulle sannolikt se hyfsat mycket mer krånglig ut än den enhetliga idealbild av det vita primatet eller patriarkatet som mejslats ut, om och om igen, av littvet-inspirerade skribenter.
3) Denna förenkling leder oss till att tro att det räcker med att identifiera dessa idealbilder, som vi tycker oss se gå igen i olika kulturuttryck, och som vi antar gå igen i varje lite mikrobeslut vi fattar. Min känsla är att detta inte räcker – även om vi skulle lyckas med att utrota alla koloniala/genusrelaterad/heteronormativa/etc. fördomar skulle vi se vissa logiker som leder till utsorteringar. Tanken på den Durkheimska strukturen gör oss intellektuellt lata, och får oss att inte utforska huruvida det finns (virtuella) logiker som bygger emergenta helheter.
Jag tycker alltså att fortsatta, kontinuerliga avslöjanden av stora ideologier inom kulturutryck är viktiga – men jag tycker att det är dags för att öppna för ett ingående studie av just de banala logikerna som jag tror är centrala för byggandet av olika maktnätverk.
Jag ser inte varför ”lika-söker-lika-spåret är sannerligen banalt och leder till nationalekonomiska åtgärdspaket” – menar du att det är detta som Jonsson föreslår?
Jag ser inte heller varför ovanstående gör att vi måste hamna i teorier som har problem med att ”teoretisera makt”. Återigen, resultatet av ovanstående processer är ju trots allt strukturer – någon form av maktutövning måste väl ändå finnas med i spelet?
Och – om vi pratar virtuella logiker/abstrakta maskiner – bara för att det finns abstrakta maskiner som bygger hierarkier så betyder väl inte det att hierarkier är befriade från maktrelationer?
I bägge fall – visst, det är en form av makt som inte passar in i mer antroprocentriska perspektiv, men icke desto mindre; makt. Eller?
Hej Elias,
bra blogginlägg idag! Satt just tänkte på det, medan jag observerade nämnda tekniker under ett möte nu på eftermiddagen…
Hur som helst – som du säger, det är ju knappast nytt att säga att lika-väljer-lika. Jag var bara glad över Jonssons explicita tal om ”the banality of becoming”.
Intressant är ju om vi genom hela slemprojektet kan få en annan sinnebild av becoming-slem. Men givetvis måste vi sikta högre – visa att vi inte bara pratar metaforer, utan att detta är på riktigt, att dessa logiker verkligen existerar, att de kan påvisas. (”Verkligheten är på vår sida!” etc. etc.)
Jag vet inte riktigt vart detta leder – jag tror att det är vettigt att åtminstone börja leta någonstans här i närheten. Med största sannolikhet kommer inte mitt gubbslemsmappande leda till några radikala framsteg. Men vi kanske är något på spåret, för framtida projekt – kanske du eller Jenny, som ju faktiskt finns inom ämnet (och inte fuskar i det, som jag) kan göra riktigt bra forskning ur detta?
Sedan är ju detta, än så länge, hyfsat spekulativt. Tankar om världen som bara association/imitation/invention, eller tankar om verkligheten såsom bestående av det faktiska/actual och det virtuella är ju lite… religiöst at this point. (Även om komplexitetsteorin har visat att någon form av virtuellt verkar existera.. och Spinoza hade rätt om gud.)
PS. Hunar och Elias – tackar för era kommentarer – riktigt förnämligt att få feedback på detta vis!
Monadnivå? Du menar väl på dyadnivå? Eller triadnivå osv. Men nätverk kan väl per definition knappast uppstå på monadnivå?
Tjenahopp. Har absolut inte hävdat att du förnekar de stora ismerna och jag håller med dig om att a) den sociala miljön är ett trubbigt verktyg, b) leder till felaktiga slutsatser, särskilt om det vidhålls aprioriskt, och att c) det inte räcker med att kartlägga idealtyperna i sammanhanget. I jonssons artikel framgick dock att omtalade utredare även påtalat några övergripande, eventuellt ”textiga”, mönster, enligt dessa relevanta för förekomsten av strukturell diskriminering, såsom (post)kolonialism, vithet som norm. Det var detta som jag tyckte försvann i din blog innan jag spann vidare på förändringarnas pragmatiska möjligheter, eller realiteter.
Jonsson tycks föreslå att tiden är inne att den kunskap som finns (bla i SOU:s) blir föremål för en seriös politisk diskussion, ej att lika-söker-lika ska bli rättesnöret.
Kritiken, kortfattat, från postkoloniala och feministiska ekonomer mot det i naionalekonomin neoklassiska begreppet ”statistisk diskriminering” hävdar att det görs till något rationellt, det är kort och gött rationellt att diskriminera på basis av statistiska data givet informationen vid beslutstillfället, medan begreppet ”preferensdiskriminering” (lika-söker-lika-spåret) som öppet tillstår att icke-rationell patriarkal/rasistisk diskriminering existerar och att botemedlet är fri konkurrens inte lyckas förklara vare sig uppkomst av diskriminering eller dess närvaro när gynnsamma förutsättningar för marknadsmekanismen föreligger (om de någonsin föreligger). Båda ansatserna, som alltså är nedifrån-och-upp-renodlade och enligt min har mening en rejäl dos av banalitet hängande över sig, sägs därmed vara bekymmersamma för att teoretisera makt. Om den i blogginlägget förespråkade nedifrån-och-upp-ansatsen verkligen landar i detta låter jag vara osagt, det inklippta citatet antydde åtminstone detta enligt min läsning. Jag tycker också att nedifrån-och-upp-ansatsen är väsentlig, ja minst lika relevant som motsatsen och erbjuder därtill motstridiga nyanser, men är det i praktiken möjligt att exempelvis särskilja rationaliteten hos arbetsgivare som bortsorterar bekönade individer med anledning av statistisk förförståelse där kvinnor i en viss ålder antas reproducera från ett heteronormativt patriarkat som positionerar kvinnor som just reproducenter (ett tankeexperiment om du tillåter, inget existerar självfallet aprioriskt)? Jag tror inte det, men tänker å andra sidan att det bortom tankeexperimentet finns en mångfald banala logiker centrala för byggandet av maktnätverk som är intressanta att studera, textiga eller ej.
Hej igen Hunar,
lite kort – det är sent – jag menar inte att en nedifrån-och-upp-metodik behöver vara detsamma som en tro på rationella, enhetliga subjekt – någon form av homo oeconomicus-tänk, metodologisk individualism. Detta är centralt i det som DeLanda skriver om i hans assemblage-tänk. Hela poängen är ju att tänka att även människans agens är någonting som är emergent – analysen måste gå ned på sub-mänsklig nivå, så väl som upp på ”övermänsklig” nivå. (Därav Tardes tankar om ekonomins psykologi, om ekonomin som en maskin för att sprida ”smittor” av önskningar etc., som i sin tur kan ses som levande organismer.) Det är alltså bara om man är kvar i antroprocentrism som nerifrån-och-upp innebär metodologisk individualism a la nationalekonomer.
Johan – om monad-nivå – monadgrejen är främst ett sätt att tala om det infinitesimala, det oändliga antal beståndsdelar som i det aggregerade bildar helheter.
Hej Kalle, tack för uppslaget. Antar att jag får studera nyanser i nedifrån-och-uppåt-tänket. Är det delandas ”thousands years of nonlinear history” du tänker på?
Att beskriva en struktur – ett molärt mönster – tycks ofta vara självändamålet med analysen, men sannerligen förnekas sådana strukturers existens av tillräckligt många för att ryggmärgsreflexen mot ditt resonemang ska vara förståelig. Rättvis är den naturligtvis inte. Dock finns det några faror i ovanstående resonemang:
1. Att onda människors dominansstrategier är strukturernas yttersta förklaring är lite halmgubbe i mina ögon (jaja, du jobbar hyperbole, jag vet! 😉 ). Om vi inte talar ren vulgärretorik är det väl ändå väldigt få som på allvar hävdar att patriarkat, kapitalism, strukturell diskriminering etc är produkter av några individers medvetna agerande för att skapa sig makt? Kritiken att man nöjer sig med att beskriva det som skulle/borde förklaras, till och med att man låter dess existens stå som sin egen förklaring, är långt mer välfunnen.
Mer intressant än den kritiken:
2. Jonssons tes om ”lika söker lika” är i det här sammanhanget inte molekylär nog. Den opererar fortfarande längs en individual-social skala och missar därmed den sub-mänskliga nivå du talar om i en av kommentarerna – en risk som hela den tardianska modellen med innovationer och imitationer löper (tycker jag mig se). Precis som vi lärt oss se organismen som en tillfällig koagulering under genernas flöde genom tiden, måste vi se individuella beteenden som tillfälliga realiseringar av helt andra underströmmar – kanske de däringa flödena av begär som Deleuze talar om.
Way… impressive diskussion här i kommentarerna. Läser med stor förtjusning! Vi borde ordna ett seminarium eller nåt igen!
Ett litet nätt förtydligande bara: Min invändning mot Tarde innebär inte på något sätt att jag är durkheimian, utan snarare att båda för mig tycks representera två olika men likväl moderna och representationella skolor som inte når ner till den materialistiskt immanenta, flödeslogiska verkligheten bakom ”samhälleliga” fenomen…
Hej igen, Hunar,
det är främst i A new philosophy of society där han utvecklar dessa tankar – han återkommer ofta till att vi måste förklara uppkomsten av alla strukturer genom morfogenetiska processer/emergens nerifrån-och-upp, alltifrån morphogenesis i fysikaliska/kemiska substanser som spiller över i emergenta egenskaper hos större helheter, hela vägen upp till emergenta processer i statsmiljön/ekonomin osv.
Med andra ord, varje ”struktur” – på mikromikro-nivå, såväl som på makromakro-nivå – måste beskrivas som en emergent helhet, ett assemblage som uppstår genom ”relations of exteriority”, som ett resultat av den immanens som bor i all materia-energi. (~vackert~)
(Sorry för kort svar senast – var tvungen att vika ner i säng för ett par timmars sömn inför dagens begivenheter…)
@Mac: Absolut, håller med, tycker att Jonsson borde ha gått ned på sub-mänsklig nivå, studera de mem och tankekvanta som sprids mellan. Men vad kan vi förvänta oss av DN Kultur… de kan ju inte förväntas lansera ”nya” tankar, är alldeles för mycket katedral för det. 😉 (Och sedan har vi ju det tardianska problemet – har vi datan att bevisa att även tankar är kvanta?)
Det är även såhär vi skall se Tarde, tror jag, har en känsla av att han inte ville stoppa på individ-nivå – hans tal om association/imitation/innovation behöver inte kopplas till endast mänskliga individer – han menade ju att dessa processer är universella – gäller alltså även såväl atomer som desire-kvanta.
Ja, det kanske bara är Jonsson som är ett dåligt exempel på tardian. Och det må vara honom förlåtet, med tanke på vem som betalar hans lön… 😀
Vad jag är lite vacklande inför är hur kvanta på den sub-mänskliga nivån bör förstås, om kvanta ens är ett fruktbart begrepp i det sammanhang som jag intresserar mig för (just nu) – riskerar det inte bara att föra oss bort från de flödesontologiska utgångspunkterna? Risken som jag ser är att vi delar upp monad efter monad i mindre och mindre byggstenar så att vi till sist verkligen inte säger ett smack om hur mönster på molär nivå uppstår – det mikroreduktionistiska problemet, så att säga, lite Xenons paradoxer sådär…
Det är ju viktigt, menar jag, att egenskaper emergerar genom relations of exteriority, och att vi därför inte bara kan identifiera kvanta och och mikroprocesser (som jag i min okunnighet tror att Tarde är ute efter) utan måste stanna upp ibland och låta helheten falla tillbaka på sig själv: Hur reglerar den uppkomna sammansättningen sina flöden och vad får det för återverkning på nästa aggregationsnivå?
Att lika söker lika, till exempel (ett dåligt exempel konstaterade vi dessutom nyss), duger inte som förklaring förrän vi förstår hur detta bildar effektiva aggregat – flödet av energi och materia genom tid och rum är ju obarmhärtigt mot ineffektiva organisationer (om de inte har sanslöst effektiva energitillförselsystem – som exempelvis skatt till statliga myndigheter…).
Förstår du vad jag är ute efter, eller försöker jag bara krysta fram en konlikt mellan kvanta och flöden?
Hej igen, Macco, lite kort (är på konferens, fuskar lite med bloggen emellan sessions..), det kan nog vara så att dessa båda världar inte nödvändigtvis är helt kompatibla – när Latour pratar Tarde pratar han inte nödvändigtvis flödesontologi, eller ens emergens – vissa menar ju till och med att Tarde var ointresserad av emergens. Samtidigt pratar ju D&G kvanta i Tardekapitlet av Mille Plateaux… vi får borra vidare.
Problemet är kanske att när D&G talar om kvanta är det i termer av själva flödenas mätbarhet, nivåer av intensitet etc och inte segment av typen individual-social eller avgränsade mikroprocesser. Visserligen påstår de att detta är också vad Tarde menar, men jag har lite svårt att få ihop det med min (iofs klena) förförståelse och andras beskrivningar av tardiansim. Det är under alla omständigheter inte svårt att missförstå Tarde som om han pratar om interpsykologi och inte sociologi. För D&G blir det då mer av ett OM man ISTÄLLET tolkar imitation, association och innovation som binärisering, konjugation och propagering av flöden av begär och föreställningar så funkar Tarde ihop med flödesontologin. (ATPC 241)
Men det får vara hur det vill med om detta verkligen är Tarde eller en basTarde, ”lika söker lika” förblir ett uselt exempel på en flödesontologisk bottom-up-analys av strukturell diskriminering – en mikroreduktion med lika kasst förklaringsvärde som durkheimska makroreduktioner. Tycker jag. Samtidigt som det är befriende icke-textigt för att vara hämtat från DN Kultur, vilket förtjänar uppmärksamhet i sig.
Låt nu inte mig förstöra mer av ditt konferensdeltagande…
Ulf Bjereld var inte lika imponerad.
Mac 19: ”’lika söker lika’ förblir ett uselt exempel på en flödesontologisk bottom-up-analys av strukturell diskriminering – en mikroreduktion med lika kasst förklaringsvärde som durkheimska makroreduktioner”
– Vet inte varför detta inte framgått tidigare, men jag menar alltså inte att ”lika-söker-lika” är tardianskt, eller på något sätt ett fullödigt sätt att beskriva hur strukturer uppstår.
Det viktiga är att komma ifrån tanken om en ex nihilo struktur som verkar likadant överallt; och att bara säga att ”lika-söker-lika” är ju inte särskilt upplysande. Det säger lika lite som att platt konstatera att mitt mappade gubbslem uppstår då killar, rent statistiskt sett, väljer att hänga med andra killar.
Som jag skrivit, om och om igen – Det intressanta är när man dyker ned i den myriad av skäl (när vi söker bland korsningar av en multitud av olika imitative rays) som leder till att detta, rent statistiskt, sker.
Och, återigen, detta kan vi alltmer få en känsla för nu, i en panspekrisk miljö där allting universellt moduleras, vilket gör att alltmer kan kvantifieras. (Det är för övrigt här som kvanta kommer in i bilden – det är ett sett att se allting, även det som vi kallar ”kvalitativt”, som resultat av flöden av kvanta. Min och Christophers relation är resultat av diskreta, mätbara interaktioner; hypotetiskt sett är även mina känslor inför denna relation uttryck för kvant-flöden i min hjärna.)
Marcus 20: Bjereld och jag jobbar inte på samma sätt. 🙂 Jag är intresserad av hur vi ser på struktur, vet inte så mycket om huruvida olika författare till SOUer är bra eller dåliga.
Kalle: Ah, vi talar förbi varandra. Det var inte meningen att det skulle vara en kritik av ditt resonemang. Ursäkta om det verkade så! Jag var mest ute efter att konstatera att ”lika söker lika” inte är en bra hypotes eftersom den rör sig kring individual-social-distinktionen, för att kunna ställa mig undrande inför om Tarde inte riskerar att falla i samma fälla, att han blir metodologisk individualist, helt enkelt. Inget av detta vill jag dock lasta dig för.
Men egentligen är det intressanta naturligtvis inte vad Tarde står för. Kanske kan man istället säga så här: Det är viktigt att man inte förstår dessa sociokvanta som myriaden av enskilda(s) handlingar – typ: lika söker lika – utan precis som du säger mycket tydligt i kommentaren, som myriaden av skäl bakom handlingarna (flödena av begär och föreställningar). Det är ju på den sub-mänskliga nivån som distinktionen individual-social upplöses.
Jag är inte mot, jag är med! 🙂
@Mac: Jo, jag misstänkte att vi pratade om varandra, men orkade inte läsa om alla kommentarer från början.. 🙂
Hur som helst, jag håller med, man bör vara försiktig med att hamna i klassisk metodologisk individualism, och med att läsa Tarde såsom att det enda som finns är atomistiska individer som påverkar varandra.
Men jag tänker att detta kan vi lätt komma ifrån: Satt just med en upphottad version av texten om måndagsdemonstrationerna Leipzig 1989, och där blir det ju så påtagligt vilka skillnader som föreligger mellan metodologisk individualism och ”nerifrån och upp/assemblage”; studera…
– individers ”incitament”, eller …
– de resonanser som uppstår i flöden av människor, mem och signaler; hur samverkan av cityscapes, mediascapes etc. sammanfaller till att främja självorganisering och feedback.
Tor auf, Tor auf, Tor auf!!!
Just så!
Vi har väl egentligen mest en liten skillnad i fokus: Jag och Deleuze gillar att använda det flödesontologiska etc för att kritisera otäcka metodologiska individualister och förnuftsliberaler, medan du och DeLanda använder det för att kritisera textiga strukturalister och vulgärmarxister.
Tillsammans skulle vi nog kunna göra de flesta rätt förbannade… Hehe!
Japp. Vi bygger!