Tänkte ta lite Deleuze-begrepp – de som vi diskuterade under senaste läsningen – och plugga in dem i en diskussion om hegemoni, ideologi, falskt medvetande etc. etc. som finns hos Jimmy och bios politikos.
Som vanligt är detta min egen, avmarxifierade användning av D&G, som ligger närmare DeLanda, men ändå – låt oss ta avstamp i Åsa Linderborgs beskrivning av hegemoni (som citeras av Jimmy).
Den borgerliga hegemonin syftar till att säkerställa kapitalismens överlevnad. De rådande samhällsförhållandena framställs och skall uppfattas som om de skapats av naturen själv. Den äger hegemoni som bestämmer vad som skall kallas för ”sunt förnuft”, som bestämmer med vilket innehåll ord som ”demokrati” och ”rättvisa” ska laddas, och som bestämmer vad politiken får handla om (fastighetsskatter men inte makt- och ägandefrågor).
Konspirationsteorier! svarar liberalerna. Ingalunda, mina herrar! replikerar Gramsci, tankekontroll är viktigare i demokratier än i repressiva samhällen och behöver egentligen inte ses som någonting annat än ett mycket rationellt sätt att bevara samhällsstrukturerna. En av den borgerliga hegemonins fundament är av förklarliga skäl att inte erkänna att det finns en borgerlig hegemoni. Eller snarare, borgerligheten känner den inte, de reagerar bara när hegemonin utmanas av andra påståenden om samhället och världen, påståenden som ”strider mot det sunda förnuftet”.
OK, här finns det mycket att nysta upp. Alla hierarkiska och ordnade (stratifierade) strukturer blir till genom att såväl materiella komponenter (det synliga) som expressiva komponenter (det sägbara) sammanfaller till att skapa semi-stabila helheter. Utifrån detta perspektiv kan vi beskriva ekonomin ”nerifrån”, i termer av den evolutionära framväxten av en samling faktiska institutioner (assemblage) – och slipper använda oss av uppifrån-och-ner beskrivningar av ekonomins ”system”. Med andra ord kan vi studera hur assemblage som exempelvis det moderna företaget, och finansmarknaden utvecklats, vuxit till, och upprätthålls enligt denna process.
Något mer komplicerat kan vi säga att dessa strukturer är resultat av att olika teknologiers utvecklingslinjer , å ena sidan, och olika självreplikerande tankevirus (germ capital, mem), å andra sidan, har korsat varandras vägar, hakat i varandra, ömsesidigt gjort varandra effektiva, och skapat semi-stabila strukturer. Med andra ord, ja – det finns någonting ”kulturellt” som cirkulerar och som fungerar som viktiga komponenter i ”bevarandet av samhällsstrukturerna”.
Däremot blir begrepp som hegemoni och ideologi problematiska när de
- kopplas till (och fungerar som en patch på) en samhällsteori som förutsätter existensen av olika övergripande kategorier – som bara existerar i våra teorier, definierade uppifrån och ned – specifikt ”arbetarklassen”, ”borgerligheten”, och ”kapitalism”, och
- används på ett sätt som gör att analysen av ”kapitalismen” stärker (överkodar) givna strukturer – de strukturer som vänstern säger sig bekämpa
Så, problemet uppstår när LInderborg – och många andra…
- reducerar ett myller av tankevirus till ett homogen, enhetlig, överallt existerande, på allting verkande ”ideologi”,
- reducerar cirkulationen av dessa tankevirus till att vara uttryck för maktspel mellan människor, och
- reducerar dessa maktspelsmänniskor till att endast vara delar av antingen borgerligheten eller arbetarklassen
Med andra ord, det vi ser här är den moderna förkärleken till att skapa övergripande, molära, kategorier för processer som – när man studerar samhällets beståndsdelar, dess molekyler, dess monader – är mycket mer myllrande och oordnade än vad våra teorier vill erkänna. Det var detta problem som Tarde såg i Durkheim – en problematik som D&G tog med sig in i skrivandet av Tusen Platåer:
For in the end, the difference is not at all between the social and the individual (or inter-individual), but between the molar realm of representations, individual or collective, and the molecular realm of beliefs and desires in which the distinction between the social and the individual loses all meaning (241)
Molära kategorier är alltså något som vi skapar i våra representationer av samhället – det som vi gör när vi tar ett steg tillbaka, skapar distans, för att säga någonting övergripande. Det problem som Tarde var inne på var just att detta utmynnar i en tro på att denna molära ”struktur” existerar ex nihilo, före och oberoende av, de molekylära och oregerliga flöden (av exempelvis människor i samhället) som sägs utgöra dessa strukturer.
Just ex nihilo-antagandet om strukturers vara är påtaglig i analysen av samhället såsom ytterst varande en kamp mellan arbete och kapital. Bios politikos skriver:
En stor del av dagens arbetarklass är ju mer petite bourgeoisie än traditionell arbetarklass. Tack vare arbetarrörelsens kamp har många jobbare numera en ekonomisk trygghet som möjliggör en avancerad lyxkonsumtion. Det påverkar naturligtvis deras klassmedvetande. Tack vare arbetarrörelsens kamp har befolkningens utbildningsnivå höjts. Arbetarnas söner och döttrar har blivit akademiker. Det påverkar naturligtvis deras klassmedvetande.
Med andra ord: Dagens arbetarklass är inte arbetarklass, men den är alltjämt arbetarklass. För det måste ju finnas en arbetarklass – någon måste ju förlora på den taskiga deal som värdeläran beskriver. Återigen, vi låter en viss ex nihilo-representation av samhället leda oss till slutledningen att det måste finnas en grupp i samhället som vi kan kalla arbetare. De må vara oigenkännliga – deras molekylära natur kan göra att de verkar leva helt olika liv, ha olika mål, älska olika saker, röra sig på olika sätt – men enligt den molariserande teori som säger sig tala för dem har de samma intressen.
Låt oss även ta upp frågan om falskt medvetande. JImmy skriver, mycket riktigt, att begreppet
kan användas av vilken ideolog som helst som vill hävda att just han [sic 😉 ] har rätt och alla andra har fel, om de inte – fast de enligt honom borde det – ställer sig bakom hans ideologi. Idén om falskt medvetande är inte mycket bättre än en icke falsifierbar konspirationsteori.
I Linderborg-citatet ovan är denna icke-falsifierbarhets-problematik rätt framträdande. Samma märks även i diskussioner med folk som fastnat i 68-tänk.
Men begreppet är även intressant om man studerar det i all sin molariserande prakt. När vi pratar om falskt medvetande säger vi analytiker inte bara att dessa molekylära människor (som vi säger utgöra arbetarklassen) ytterst bör ses som satta i samma orättvisa situation i samhället – vi säger dessutom att
- de alla missförstår denna situation, och
- att de alla missförstår situationen på samma sätt.
Här har vi alltså en hel massa molariserande överkodningar – expressiva komponenter som går in i den samhällsapparaten, och upprätthåller kapitalism-myt (”samhället är ytterst en kamp mellan arbete och kapital”) som både höger och vänster köper.
Är då denna myt, i sin tur, en form av hegemoni? Hmm, ja, så kan man kanske se det, men här skall vi akta oss för att överdeterminera denna myt. Självklart går det att experimentera med nya ekonomiska lösningar, som inte måste subordineras under kapitalismens järnlagar. Självklart kan vi jobba ”molekylär politik” – främja tillblivelsen av nya politiska agenser, inte bara se politik som fajten mellan fördefinierade klasser. Det är just därför vi måste stoppa spridningen av molariserande marxist-memer, och Durkheimska tankevirus.
Slutligen – vilka representationer skall vi hänga upp världen på istället? Går det att helt komma ifrån molariserande kategorier? Nej, men som DeLanda skriver, poängen med att rubba marxist-memet är att möjliggöra att vänstern kan skaffa sig olika hemvister, olika överkodningar, och på så sätt kollektivt utrota dem.
—
Avslutar med en bild från Tate Modern, där man nu reparerat Doris Salcedos spricka i det moderna projektet.
Men C… var är dialektiken?
Autonomister (eller vad man nu vill kalla oss nykommunister) menar ju att arbetarklassen inte föds ex nihilo utan efter kapitalismens ursprungliga ackumulation. Arbetarklassen, multituden, motkraften, negativiteten osv kommer alltså ur hegemonins faktiska immmanens. Det materiella, teknologiska eller sociala maktfördelade samhället… det stratifierade? … föregår ju klasskampen.
Det kommunistiska våldet är ett resultat av kapitalismens reella tillförskansande av tollkningsföreträde. Att vi måste vara nihilister ur en moralisk ståndpunkt är inget vi har valt av strategiska skäl.
Vår filosofi bygger på ett immanent våld mot borgerglighetens tal om ett likriktat samförstånd. All verksamhet som ”arbetarklassen” gör för att upplösa sin egen situation till ett klasslöst och utopiskt sen utgår ju från den kapitalistiska borgerlighetens miserabla nu.
Eftersom vi läser med hammare och verkar med eld kommer aldrig vår position längre än till dialektikens negation. Att vara revolutionär marxist idag går inte att förstå som en eftergift för ideologiska fundament utan måste förstås som en reaktiv affekt och svar på kapitalismens tillväxtkrav.
Jag tycker du försöker förklara arbetarklassen innan du analyserar kapitalismen. Vilket gör att man faktiskt erkänner borgerlighetens credos.
Tillväxtskulturen är inte heller strålar av Gudsandens innersta väsen. Det är bara kollektiv girighet som faktiskt kräver sin egen undergång.
”Kräver sin egen undergång” Haha… nihilisten avslutar själv med ett moraliskt argument. Fan vad jag älskar att vara sodomerande Deleuzian.
Hej Daniel,
bra att du kommenterar, jag är inte världsbäst på dialektik osv.
Om arbetarklassen som resultat av ”kapitalismens ursprungliga ackumulation”: innebär inte detta ändå att man förutsätter att arbetarklassen måste uppstå?
Visst, ”kapitalismen” kommer så att säga först, den producerar arbetarklassen, men detta betyder ju trots allt ändå att teorin bygger på molariserande kategoriseringar. Arbetarklassen är ju i så fall ett oundvikligt resultat av historiens dialektik. Arbetarklassens uppkomst är inskriven i teorin för första början, därav ex nihilo.
Med andra ord, så fort man sett Sanningen i teorin så kan man vara bombis på att samhället ytterst består av två intressen i konflikt med varandra.
Det finns alltså ett ex nihilo-antagande med och spökar här, trots allt. Eller missuppfattar jag dig?
Ah… Tack för repliken! Funderar på att svara tillbaka på min egen blogg.
@Daniel: Jag trodde att autonomister var av uppfattningen att kapitalismen formerar sig utifrån det motstånd som görs mot den, dvs att det är arbetarklassens agerande som är orsaken till att kapitalismen vid en given tidpunkt ser ut som den gör – och inte vice versa. Eller har jag missförstått Toni Negri (alt. är han inte representativ för autonomister)?
Hej Kalle, låt mig först säga att jag är hedrad över att nämnas på denna blogg. Tyvärr är jag alldeles för dåligt inläst på Deleuze et alia för att diskutera på den planhalvan. Jag ifrågasätter inte att du har helt rätt i din analys, men jag är tveksam om min text är ett exempel på det du kritiserar.
Jag borde kanske ha satt citattecken runt arbetarklass, petite bourgeoisie och klassmedvetande (jag är bara så trött på dessa eviga citattecken). Man kan också lägga till ”det som kallas…” framför, men det blir lätt otympligt. Till skillnad från ortodoxa marxister (och deleuzianer får jag en känsla av ibland) utgår jag från att det råder en ofrånkomlig skillnad mellan teori och verklighet.
Men jag ska fundera lite mer på det, mycket spännande inlägg hursomhelst. 🙂
@Jimmy: Ja, denna post kom till för att jag inte kunde kommentera din ursprungliga post (kommentarsfunktionen avstängd)… därför blev den kanske lite onödigt polemisk… kände att jag ville bidra till debatten något.. och se om man kunde använda begrepp som moläritet på samma sätt som jag kritiserat ”kapitalism-myten” tidigare osv. Bra post, hur som helst! 🙂
@Johannes: Jag är också hedrad, fick vara med på din blogg för ett tag sedan – tackar för detta!
Nej, din text är inte uttryck för den typ av överdeterminerande syn på kapitalism som jag brukar gnälla på. Jag var mest lite lat (orkande inte själv skriva ned beskrivning av klassmedvetande), och citatet var lämpligt för det jag ville skriva om begreppet som sådant (om än inte representativt för posten som sådan).
Men – som sagt – jag skyller allt på Jimmy, som jobbar monolog, stänger ned debatt osv. (Skämt!) 😉
@Kalle: Att kommentarsfunktionen var nedstängd skyller jag på WordPress, fattar inte vad det berodde på men det ska vara åtgärdat nu. Det var i varje fall inte avsiktligt från min sida. Fast å andra sidan fick det dig att skriva det här inlägget, så jag borde kanske avsiktligen stänga av kommentarsfunktionen i fortsättningen. 😉
Okej…
”Arbetarklass” är naturligtvis ett molärt begrepp, huruvida ”kapitalism” är det är mest en fråga om vad man inkluderar i begreppet. Det syftar i mina ögon egentligen på en högst molekylär process, faktiskt påtaglig i varje enskild (kapitalistisk) produktion av varje enskild vara.
Frågan som sysselsatt många av kapitalismens kritiker (och då inte minst Deleuze) är hur det kommer sig att detta produktionssätt har en förhistoria där det inte är dominant (på molär nivå, rent statistiskt), och en historia där det – relativt plötsligt – blir dominant. Vad händer där kring 1700-talets början, när samhällsekonomin bifurkerar, skiftar fas och får ett annat molärt utseende?
Ja, det är ju inte molariteten i sig som är falsk, utan många användningar av den! (Och jag kan också passa på att varna för att göra monader och molekylära processer till mikroreduktioner av verkligheten – det är också att missa poängen.)
Det var det ena. Min andra invändning rör din rent felaktiga argumentation om maktspelet. ”Felaktig” säger jag ur ett teoretiskt, kanske till och med filosofiskt perspektiv, som sannolikt inte vare sig uppfattas eller uppskattas av gemene vänsterman – men det skyller jag på deras falska medvetande! 🙂
En av skiljelinjerna mellan höger och vänster är uppfattningen av makt, som mikroreduktionen coercion respektive en strukturell företeelse. I Foucaults efterföljd är Deleuzes maktbegrepp visserligen än mer komplext, men jag nöjer mig med denna enklare uppställning…
Grejen är att ett begrepp som ”klasskamp” inte alls tar omvägen (!) över maktspel mellan människor, som sedan abstraheras, zoomas ut, molariseras ytterligare till en kamp mellan klasser. Problemet är väl snarare att många socialister etc i omvänd ordning tagit ner klasskampen till en personlig nivå, gjort den till en kamp människor emellan – en antropocentrering av det politiska.
Övergripande kan man säga att denna något diffusa vänster vi talar om, som i någon mån är marxistisk, identifierar en materiell process som det politiskas ursprung och organiseringen av arbetare, på molär nivå, som en väg mot förändring av denna materiella förutsättning. Ofta uppfattas det nog inte ens spm ett problem att denna organisering faktiskt i sig själv solidifierar klassuppdelningen, många resonerar nog snarare som så att det är en strategisk nödvändighet…
(Jag har fler invändningar, bland annat mot den delandiska separationen av expressiv-materiell som jag tycker går emot hela ontologin, men vi börjar här, va?)
Hey Mac,
håller med om att det inte går att ”tänka bort” det molära.
1. Visst finns det processer/samband som jobbar på aggregatet, statistiskt. Men vi skall ju komma ihåg att denna statistiska tendens upprätthålls av molära representationer (som iofs kan skapats av att en tysk kille som tycker sig observerat denna statistiska tendens).
2. Vi kan inte heller komma ifrån skapandet av molära begrepp. Därav min avslutande passus.
Hur som helst: Om huruvida ”maktkamp mellan klasser” är en molär kategori – jag förstår inte, tycker att du inte kommer ifrån det faktum att denna klasskamp är inskriven som molär kategori i teorin.
När du skriver att ”många socialister etc i omvänd ordning tagit ner klasskampen till en personlig nivå” – är inte detta återigen ett exempel på molära kategorier (och performativ kunskap) in action? Vi tar ett begrepp (klasskamp), vars oundvikliga uppkomst härleds ur en teori, och applicerar det som heuristik i vårt dagliga beteende. Eller har jag missuppfattat dig?
Om separationen expressiv-materiell – den är ju inte DeLandas, den är ju rätt tydlig i vissa passager av ”Geology of morals”-kapitlet?
Yo Jimmy,
jag bara bråkar med dig på ett rått, hjärtligt och gubbslemmigt vis! 😉
Jo, du missförstår mig nog. Jag tycker att du fortfarande sitter fast i ”fel” maktbegrepp här. Klasskamp är inte du och jag i nävkamp om den sista kalla ölen, fast i molära kategorier av ”arbetare” och ”kapitalister” om ”makt”, om du förstår vad jag menar…
Klasskampen är den intressekonflikt, den spänning mellan arbete och kapital, som skapas genom införandet av ett kapitalistiskt produktionssätt av varor. Makten finns i spänningen, inte vid den ena eller andra polen. Den producerar kampen – den definieras inte av vem som för tillfället ”vinner”…
Hursomhelst: Denna spänning hade liten bäring på samhället före den industriella revolutionen, och den har allt mindre bäring på samhället i takt med att den forcerade separationen mellan arbete och kapital blir allt mindre relevant (i västerländska tjänsteproducerande informationssamhällen, eller vad vi nu vill kalla dem för). Men frågan är om man kan hävda att intressekonflikten inte finns där kapitalistiska produktionssätt finns (molekylärt-lokalt om man så vill)?
Jag tror att konflikten finns, och att kapitalismen därmed är i högsta grad verklig. Däremot kan man gott och väl fråga sig om denna faktiska konflikt på något sätt oundvikligen leder till arbetarklassens revolution och införandet av det socialistiska samhället eller något liknande? – Nej, säger jag, självklart inte. Men teorin om att detta ska ske kan dock i sig dramatisera-realisera en kamp på liv och död mellan arbetare mot kapitalister.
Handlar det alltså inte bara om när man anser att teorin som sådan går från deskriptiv till kritisk, och att Deleuze erbjuder flyktlinjer på molekylär nivå när han är kritisk, medan Marx talar om organisering och revolution på molär nivå?
(Jag tillåter mig för övrigt att dra linjen mellan deskriptiv och kritisk på egen hand när det gäller Marx, och i stort sett ignorera den kritiska delen – eller se den just som en expressiv komponent i verkligheten! Det funkar förvånansvärt bra, om jag får fråga mig själv.)
@Kalle: Jag blir faktiskt väldigt arg över hur du bråkar med mig. Nej, allvarligt talat – jag förstår det och uppskattar inlägget. Däremot tycker jag det är konstigt att mitt inlägg blev spärrat för kommentarer och pingar.
Jag känner att jag är lite hemma på marxistiskt tänk, men inte tillräckligt på deleuzianskt dito för att gå in i diskussionen här. Men jag avvaktar och ser hur diskussionen löper (Marcus kommer med bra invändningar) och skriver ett svarsinlägg på min blogg senare.
(Molärt kontra molekylärt är rena grekiskan för mig, men jag uppfattar det som olika abstraktionsnivåer – är det någorlunda korrekt? Jag fattar vitsen med att plocka in naturvetenskaplig terminologi, för att visa att det handlar om samma sorts processer, men det är ändå ovant för mig.)
Oj då, det Marcus just postade hade jag inte hunnit läsa. Ha det i beaktande när ni läser min ovanstående kommentar.
@Mac: ”Klasskampen är den intressekonflikt, den spänning mellan arbete och kapital, som skapas genom införandet av ett kapitalistiskt produktionssätt av varor.”
Återigen – jag ser inte hur detta inte kan vara en molär kategorisering av samhället. Utifrån en viss makroteori om (representation av) samhället slår vi fast att detta myller av monader ytterst bör ses som formaterade av spänningen mellan två distinkta intressen (”arbete” och ”kapital”; inga andra intressen).
> Är inte detta liktydigt med att använda representationer till att överkoda molekylära flöden?
Som sagt, jag menar inte att vi kan leva utan dessa kategoriseringar, jag menar bara att det blir problematÃskt när en särskild sådan blir standard.
Well. Jag menar inte på något sätt att spänningen mellan arbete-kapital formatterar samhällets myller av monader och ger dem deras yttersta orsak…
Men jag tror att vi bara kör fast här. Vi kan vända på det istället, och tala om hur du-jag-vi kan förhålla oss till kapitalism och klassbegreppet på ett sätt som inte går emot vår faktiskt rätt så gemensamma ontologi (det är ju mer intressant att jobba så egentligen, och sluta tolka gammelskägg):
Jag ser sättet att producera varor som väsentligt för samhället eftersom det påverkar dess flöden (in och ut) av energi och materia. I DeLandas 1000 år beskriver han ju hur städer etc växer till och stagnerar alltefter hur flödet av energi och materia organiseras. Vad är de gröna revolutionerna i lantbruket annat än nya produktionssätt, som påverkat organiseringen av samhällen? Produktionssättet är viktigt, kort sagt, och flödesontologi hjälper oss att förstå varför.
Kapitalismen är ett i ekonomihistorien avgränsat sätt att organisera flöden av energi och materia, som börjar med en uppsortering av dessa i arbete och kapital.* Teknik möjliggör dessa flöden att mötas och effektivt producera varor. Varorna sorteras sedan i ett separat flöde och lön för arbetet i ett annat; detta kan användas för att reproducera uppsorteringen av energi och materia i arbete och kapital.
Molekylärt ser du detta flödesschema upprepa sig vid enskilda fabriker, och molärt ser du det dominera hela samhällsekonomin inom vissa perioder och områden i historien och världen.
Därför är kapitalism ett relevant begrepp, och dessutom molekylärt – med molära implikationer. Klass är en sådan implikation. Klasskamp är en annan.
* Viktigt är just den historiska aspekten med den så kallade ursprungliga ackumulationen här, annars får vi ett cirkelresonemang. Kapitalismen sorterar upp arbete och kapital, men den existerade inte innan detta gjordes första gången – den ursprungliga ackumulationen har en annan orsak än kapitalistiska produktionssättet, nämligen vad marxisterar brukar se som en ursprunglig våldshandling (till exempel vid privatiseringen av allmänningarna som jag nämnde tidigare – det som i England kallas ”enclosure”). Jag antar att Daniel syftar på detta när han talar om det ”immanenta våldet” i den kapitalistiska produktionsapparaten. Som exempel.
@Marcus: Spännande att du nämner just ”enclosure” eller inhägnaden av allmänningar, för det är ju något som går att diskutera i relation till katedraler och basarer (där basarer förstås står allmänningar närmare).
Del III av Hardt&Negri:s trilogi kommer väl handla om just ”the commons”, och när den kommer blir det gott om anledningar att diskutera det (oavsett om man gillar Hardt&Negri eller ej).
Ett par artiklar om allmänningar:
– Att försvara allmänningarna
– Allmänningar – ett problematiskt begrepp
Intressant. Jag blev f ö också diskriminerad på Jimmys blogg och kunde inte kommentera. 😉
Vad jag undrar är vad begreppet ”molär” betyder här?
Vet inte.. Men kanske håller Jimmy på att bli som Munkhammar och Norberg! 😉
@Kalle: Vet du inte vad begreppet ”molär” betyder? 😉
@Jimmy: Jag vet inte… allt detta läsande, bloggande och kommenterande, och still no wiser. 🙂
Hmmm… Och jag som tyckte att inlägget om börs för sociala företag etc förklarade hela molär/molekylär-prylen rätt bra.
@Mac: Jag jobbar ödmjukhet – ett desperat försök att på något sätt backa mig ur den dead end som man hamnar i då man mappat sitt eget gubbslem, och därmed ses som slem av värsta sort. (Man får mycket färre vänner när man kommer ut som slem.)
Nejdå, pröva att outa andras slem – det vore mycket värre!
JFK sade det 1962, Jean-Marie Colombani sade det 2001: ”Jag är slem, vi är alla slem”.
Marcus: Tack. Jag hittade denna lilla förklaring: ”Det molära har alltså främst att göra med perspektiv – med våra representationer av strukturer”. Jag blev kanske lite klokare..
Om man vill ha något snärtigare till ordboken så känn på…
Molär (molar): En statistisk representation av en komplex företeelse. En molär teori eller kategori förklarar inte företeelsen och kan inte representera komplexiteten i sig och är därför alltid en reduktion av verkligheten. (Efter kemins mol – substansmängd. Används inom såväl biologi som psykologi i ovanstående betydelse.)
—
Klassisk samhällsteori jobbar ofta med distinktionen mellan det sociala och individen, vilket är rätt meningslöst egentligen, eftersom ingen individ existerar utan det sociala och inget socialt utan individer. Det är tillkämpade kategorier, där det ena utesluter det andra. Att använda molär-molekylär istället är en fråga om perspektiv och om abstraktionsnivå:
På molär nivå kan man till exempel peka ut en överrepresentation av invandrare i brottsstatistik, men detta konstaterande har inget förklaringsvärde och erbjuder inget underlag för åtgärder. Dessutom reduceras det faktum bort att de allra flesta brott begås av ”svenskar”, att invandrar-kategorin är allt annat än homogen, och så vidare. Här krävs m a o en mer molekylär undersökning av fenomenet brottslighet, eller kanske rentav en undersökning av varje brott och brottsling för sig. Detta förändrar dock naturligtvis inte att invandrare är överrepresenterade i statistiken. Det är fortfarande en ”sanning” om man så vill.
Tack, det var en mycket bra och tydlig definition och förklaring. Speciellt ditt exempel med invandrare i brottsstatistiken var pedagogiskt. Håller helt med.
Jag blir en eftersläntare i en lång och intressant dialog som startades av din, Kalles, intressanta artikel.
Jag ville lyfta fram en möjlig annan läsning av hegemonibegreppet än vad som använts här.
Laclau och Mouffe förstår hegemoni som hävdandet av helhet. Hegemoni blir då en viss operation inte ett dominanstillstånd. Den dominerande gruppens dominansteknik att mena sig representera allmänintresset, eller hela samhället, blir då bara ett specialfall av ett myller av hegemoniska operationer.
Varje grupp, varje person, varje motståndsgrupp som hävdar att något är bra eller dåligt för oss alla utför en hegemonisk operation. Det skulle kunna vara att hävda hållbarhet, krigshot, jämställdhet, mångfald …
Det som gör Laclaus och Mouffes hegemonibegrepp intressant är att det är delen som hävdar sig representera helheten. Någon helhet finns inte. Jag tror man bör läsa hegemoni som en molekylär operation.
Fast i vardags-vänstern används hegemoni inte om en operation/handling utan om ett dominans tillstånd. Att se hegemoni som ett tillstånd blir molärt så som du Kalle analyserat. Så det håller jag med om.
Tja, detta var inte så mycket en invändning som att lyfta fram en intressant användning av hegemoni hos Mouffe och Laclau.
Ursäkta ordet vardags-vänstern. Det menade jag inte. Jag menade den vardagliga användningen av hegemoni inom protest- och vänsterdiskurser.
här kommer ett sent (meningslöst?) inlägg i denna intressant discussion.
för det första vill jag bara säga att jag uppskattar denna bloggen väldigt mycket. det är imponerade att se vilken motivation författaren har!
angående Laclau och Mouffe, så vill jag tillägga, liksom Herngren, att deras förståelse av hegemoni begreppet inte kategoriskt bör sammanlänkas med slentrian-vänster analyser av arbetarklass eller begreppet hegemoni. L & M har ingen ”molär” förståelse av världen.
De påpekar själva utmaningen och poänglösheten i att identifiera specifika kategorier av ”sociala agenter” och ”klasser”. Likaså skriver de: ”om arbetarklassen som hegemonisk agens lyckas artikulera ett antal demokratiska krav och kampfrågor, beror detta inte på något aprioriskt-strukturelt privilegiumm utan på ett politisk initiativ från klassens sida” (s 112 i hegemonin och den socialistiska stategin, glänta,vertigo). Och för att klargöra detta ännu mer, ligger ideologins materialitet inte ett systam av transcendentala kategorier eller sociala agenters ”falska medventenhet” utan, som L & M skriver: ”som en organisk och relationell helhel som förkroppsligas i institutioner och apparater, vilka får ett historiskt block att smalas kring ett antal grundläggande artikulatoriska principer” (ibidem s 115).
Med andra ord ligger fältet öppet, inga a prioriska molära kategorier. De artikulatoriska enheterna skiftar, och motsvarar den komplexitet som Karl. P vill framhävda ovan.
Min fråga är, hur ser det ut om man kombinerar L & M med D & L? Möjligt, poänglöst, bistert?
Hej Fredric,
kul att du gillar bloggen – och det är inte bara jag som skall ta med mig äran – det är roligt att så många andra är här och lägger ned tid och möda på att diskutera!
Jag är för dålig på L&M för att kunna säga något om relationen till D&G. Marcus kanske kan?
Märkte att de var en felstavningar i mitt inlägg. nåväl budskapet kom kanske fram ändå.
Jadå!