Några reflektioner utifrån senaste Cap&Schizo-seminariet, om platå nio ”1933: Micropolitics and segmentarity”.

Igår träffade jag Mark Campanale, som jobbar med att bygga upp en börs för aktier i sociala företag i London. Genom att göra detta hoppas han bryta vissa tendenser i den moderna ekonomin – exempelvis att företag styrs mot maximal vinst, och att våra sparpengar alltid flödar till det vinstutdelande näringslivet.

Mycket spännande – kommer det gå att bygga en sådan börs, med allt vad det innebär av nya allianser som skall bildas? Dels måste entreprenören se till att bygga allianser med partners i andra länder – börsen kommer sannolikt ha sitt säte i London, men skall samtidigt vara en marknad för handel med aktier i såväl svenska som amerikanska sociala företag.

Samtidigt skall en hel del allianser med icke-mänskliga aktörer till: Börsapparaten hänger samman genom ett virrvarr av beräkningsmodeller (som används av handlare som prissätter värdepapprena) och datoriserade algoritmer för att samordna relationen mellan pris, köpare och säljare.

Samtidigt handlar börsbyggarens utmaning om mer än ”bara” machiavelliskt hopsnärjande av allianser. Visst, han kan skapa en ny ekonomisk verklighet genom att föra samman entreprenörer och beräkningsmodeller på oortodoxa vis – ekonomin följer inte några naturlagar, vare sig marx-eller nyklassisk-inspirerade sådana – men det finns samtidigt vissa begränsningar av detta handlingsutrymme. Deluezoguattarianska begrepp som segmentaritet, moläritet och överkodning ger oss ett sätt att beskriva dessa begränsningars ontologi.

Det traditionella vinstutdelande företaget är på många sätt är en mycket funktionell konstruktion. Under de senaste århundradena har denna struktur utvecklats till en mycket effektiv maskin – en maskin för att producera andra maskiner. Denna artificiella varelse (artificial being), som författaren Richard Powers kallar det moderna företaget, bör först och främst ses som en organism som ever på sin förmåga att attrahera ekonomiska resurser; det är en maskin för att suga till sig kapital (via finansmarknaden).

Denna dammsugarförmåga bygger på att maskinen anses vara ett tillförlitligt verktyg för att hantera ekonomisk risk. Den är också ett beprövat sätt att skapa en klar relation mellan ägare och ledning – så kallat god företagsstyrning (”corporate governance”). Sammantaget – genom axiomatiska antaganden (om organisationens vinstmaximering, om anställdas rationella och opolitiska handlande osv.) och riktlinjer för hur olika aktörer skall relatera till varandra (exempelvis genom lagar om associationsformer och företagsstyrning) – skapas en idealbild av Företaget.

Denna idealbild är en representation av en starkt segmenterad struktur. Företaget är ett ”räfflat rum”, indelat i avdelningar, arbetsroller, kompetensbeskrivningar, budgetramar, lagrum osv. Alla som varit inuti ett företag vet om att verklighetens organisation är mycket mer rörig än den bild som idén om Företaget låter påskina – alla anställda är inte hundraprocentigt rationella och robot-liknande, den rena separationen av ägarnas och ledningens roller lyckas aldrig uppnås osv.

Varför väljer då så många betraktare – såväl marxister som nyklassiska ekonomer – att hålla kvar vid bilden av det ideala Företaget? Jo, för om man ser organisationen utifrån, på avstånd, går det att se vissa mönster i alla de handlingar som samlas i ett företag. Om man studerar mol istället för enskilda molekyler, ser vi att representationen av Företaget inte är helt missvisande. Rent statistiskt sett, på den molära nivån, existerar såväl vinstmaximering som homo oeconomicus. Samtidigt är detta perspektiv en tillrättalagd representation av det långt mer komplicerade myller av molekyler som inryms i ”strukturen”.

Med andra ord, struktur är en funktion av avstånd. Struktur är det som uppstår när vi – som betraktare eller forskare – upprättar ett avstånd mellan oss och den där strukturen som vi läst om och teoretiserat kring. (Denna manöver är relaterad till det som Donna Haraway kallar ”Gud-tricket”.) Som jag skrivit om tidigare är det just detta som Gabriel Tarde kritiserade hos Durkheim: den förutfattade meningen om ex nihilo-existensen av ”den sociala miljön”.

I platå nio hänger D&G på i Tardes kritik av Durkheims analys av det sociala/det individuella, och väljer att särskilja det molära från det molekylära:

For in the end, the difference is not at all between the social and the individual (or inter-individual), but between the molar realm of representations, individual or collective, and the molecular realm of beliefs and desires in which the distinction between the social and the individual loses all meaning (241)

Det molära har alltså främst att göra med perspektiv – med våra representationer av strukturer. Samtidigt, vad är det som gör att molära utsagor kan, statistiskt sett, vara sanna? D&G talar om att att segmenterade strukturer kan hamna i en form av självsvängning; resonans. Det finns alltså

an abstract machine of overcoding: it defines a rigid segmentarity, a macrosegmentarity, because it produces or rather reproduces segments, opposing them two by two, making all centers resonate, and laying out a divisible, homogenous space striated in all directions. (246)

”Överkodning” är alltså den process med vilken representationer (exempelvis teorier) av en molär struktur överlagras på en molekylär massa. Organisationer i näringslivet är i allmänhet mer eller mindre överkodade av teorier om det moderna Företaget. Vad är det då för resonans som kan uppstå genom segmentering? Tänk byråkrati: En förutsägbar apparat, en maskin man kan lita på, en fungerande trotjänare som tillåter oss att oroa oss för annat. Tänk välfärdsstat. D&G fortsätter:

This kind of abstract machine is linked to the State apparatus. We do not, however, equate it with the State apparatus itself. The abstract machine may be defined, for example, more geometrico, or under other conditions by an ”axiomatic”

Med andra ord – den abstrakta maskin som överkodar och segmenterar strukturer kan skönjas i statliga apparater, men även på andra ställen. Den märks även – för att återgå till ekonomi och företagande – i den ”axiomatik” som D&G förknippar med ”kapitalism”. Samma segmentering som finns i statsskapandet märks även i företagsskapandet. Återigen – den moderna ekonomin skall inte förstås som en marknad, utan en expanderande anti-marknad.

Det är nämligen just byråkratins egenskaper – förutsägbarheten i en maskin man kan lita på – som gör att det moderna företaget är så bra på attrahera kapital. Segmentariteten inger trygghet. Det var först när finansiärer kollektivt börjar tro på den molära bilden av det moderna Företaget som de vågade riskera sina tillgångar i dessa verksamheter. Alfred D Chandlers studie av det moderna företaget pekar ju inte bara på separationen av ägande och ledning, utan även på framväxten av tilltron till objektiva, rationella, vinstmaximerande mellanchefer.

I förlängningen är det även segmentaritet som inger trygghet för finansmarknaden. Börsens virrvarr av beräkningsmodeller och algoritmer kan bara byggas om vi kan lita på den molära representationen av Företaget. Det finns alltså en likhet mellan ekonomins aktörer och novellfiguren Barnabas (i Kafkas ”Slottet”), som ser

a uniquely molar segmentarity, no matter how rigid and horrendous, as the only guarantee of certainty and security. But he cannot but notice that the molar segments are necessarily immersed in the molecular soup that nourishes them and makes their outlines waver. (248)

Här ligger vi nära till Latours ”we have never been modern”-argument: Den moderna separationen mellan objekt och subjekt uppnås bara officiellt; inofficiellt blandar vi dessa genom att skapa hybrider. Trots detta hyckleri – nej, tack vare detta hyckleri funkar moderniteten.

Tanken om Kapitalismen är alltså en modern myt, och just tilltron till denna myt är en central komponent i den ekonomiska apparaten. Denna överkodning är en förklaring till att ekonomin, i det molära, fungerar enligt de mönster som Marx såväl som Marshall skissat på. Den ekonomiska vetenskapen är alltså, som andra vetenskaper, både deskriptiv och performativ.

Det fiffiga med D&Gs tankar om överkodning och segmentaritet är dock att man inte behöver hamna i textbesatthet. Världen – i detta fallet ekonomin – består inte bara av texter och diskurser (mer specifikt teorier om ekonomin). De resonanser som kan uppnås genom segmentaritet är inte direkta resultat av att en viss diskurs tar över världen. Inte ens miljoners miljoner nyklassiska ekonomer från Bretton Woods-trion kan skapa en total disciplinering av ekonomin enligt ”nyliberala” linjer.

Den överkodning som kan skapas av molära representationer is always fighting a losing game mot myllret av oregerliga molekyler (”kvanta”). Som D&G skriver,

it is indeed a question of relative power to regulate ”as much as” possible […] That is why power centers are defined much more by what escapes them or by their impotence than by their zone of power. […] The task of making the segments correspond to the quanta, of adjusting the segments to the quanta, implies hit-and-miss changes in rhythm and mode rather than any omnipotence; and something always escapes. (239-240)

Det är dessa undflyende kvanta som kontinuerligt skapar en grogrund för tillblivelsen av en alternativ struktur. Campanales börs för sociala företag är alltså inte någon omöjlighet.

Samtidigt bör vi komma ihåg att den börsvärld han försöker replikera är en värld som funkar på grund av ganska specifik segmentarisering av ekonomisk aktivitet. Förutom nämnda partnerskap med människor måste nya segmenteringar till för att assemblaget sociala företagen/börs skall hamna i en ny form självsvängning, och börja suga in kapital. I detta projekt – experimenterandet med den ekonomiska apparaten – ryms en hel del politik.

Problemet är alltjämt båda sidor av den politiska skalan – inte minst vänstern – bidrar till att överkoda ekonomin som just ”kapitalism”. Två politiska projekt hör samman – det är först när tilltron till de gamla axiomen viker som vi kan experimentera med nya ekonomiska apparater, och söka efter nya resonanser.