Kort rapport från presentationen av follow the phlegm-projektet på Goldsmiths.

Jonas var som sagt schysst och bjöd in mig till en tillställning han arrangerat tillsammans med Adnan Hadzi och Armin Medosch. Temat var ”practice-led” forskning – inte minst i relation till nya media och FLOSS-tänkande.

En hel del roliga projekt visades upp. Mest intressant var nog en snubbe som höll på med ”live coding”; möjligheten för hackers att köra ett program och samtidigt ändra dess källkod och funktion i realtid. Detta kan kontrasteras mot den ”traditionella” utvecklingsmodell som används i proprietär mjukvaruproduktion, där produktion och konsumtion separeras temporalt: Först produceras programmet, av ett företag, sedan används den färdigställda, låsta produkten av konsumenterna.

Som så många andra ord från hackervärlden är live-kodning intressant när det abstraheras från datorkontexten. Så, i mer generiska termer: Att live-koda är att modifiera ett verktygs funktion, eller en artefakts relation till sin omvärld – i realtid, parallellt med användningen av verktyget eller artefakten.

Min presentation var lite apart i relation till de mer hackiga inslagen – själva teknologin i slemprojektet är ju inte särskilt banbrytande. (Pratade med Medosch om detta efteråt – han påpekade just att avantgarde-faktorn är rätt låg för SNA-mjukvara.) Samtidigt är det just detta som är poängen – möjligheten att visualisera olika relationer genom SNA-verktyg har demokratiserats under senare år. Dessutom har ju tillgången till data över relationer mellan exempelvis människor blivit alltmer tillgänglig.

Latours poäng, som nämnts i tidigare poster om follow-the-phlegm, är att ovanstående möjliggör nya, Tardianska beskrivningar av strukturer. Det är egentligen ointressant om optimeringsalgoritmen som omsätter länkmönster till geometriskt arrangerade slemklumpar är matematiskt imperfekt – poängen är att metodologin öppnar upp för en mer intuitiv förståelse av hur händelser på ”monad”-nivå aggregeras till strukturer.

Demokratiseringen av mappningsverktyg och relationsdata har även bäring på hur vi skall förhålla oss gentemot övervakning. Som jag skrivit tidigare; denna process leder oss inte in i ett ”storebrorssamhälle”, utan mot en hybrid av ”demokratiserad panopticism” och ”panspektrocism”.

I min presentation tog jag avstamp i att tanken ”öppna”, FLOSS-inspirerade arbetsmetoder inte bara är intressanta för att de bjuder in andra till att delta i kunskapsbyggandet. En annan poäng med öppenheten är just man kan skapa viss transparens kring eventuella maktnätverk – som i gubbslemsprojektet.

Några på seminariet var dock skeptiska. Församligen – eller var det bara de äldre männen? – verkade obekväma med att ryggdunkar görs synliga. Övervakningsaspekten framhölls – vart tar min data vägen, och vem som får tillgång till den? Uppenbarligen (om jag läste de skeptiska åhörarna rätt) jobbar gubbslemsprojektet på fel sätt – med ”fel” sorts öppenhet.

Jag tror mig skönja två farhågor som spökade hos dessa deltagare. Det första spöket är idealet kring hackern som jobbar anonymt, incognito. Detta har sina poänger – inte minst i de auktoritära stater som Jaromil talade om på förmiddagen. Men samtidigt hamnar man då i en position där gubbslem inom hackervärlden blir svårt att diskutera – och inte minst påvisa.

Dessutom verkar det som att många män i denna värld ser sig själva som maktlösa underdogs, i kamp mot ”större” strukturer – kapitalismen, vektorialist-klassen, kulturindustrin eller andra hemskheter – vilket marginaliserar deras egen roll som maktaktörer. Detta är självklart nys – speciellt i en värld där tankar från datorvärlden får alltmer inflytande även utanför hackerkretsar.

Det andra spöket är att flera av deltagarna inte verkar ha smält det faktum att panspektrocismen redan är här: Konstigt nog behövde jag förklara att vem som helst kan göra denna mappningsexercis. Verktygen, och framförallt datan, är öppen och tillgänglig för alla. Anden är redan ute ur flaskan. Som big-G skrev om de så kallade ”kontrollsamhällena”: There is no need to fear or hope, but only to look for new weapons.

Dessutom finns det ju en paradox i att det FLOSS-tänkande som vi alla gillar är panspektrocismens bästa vän. Som Sandra Braman skriver:

With the transition from a panopticon to a panspectron environment, the production of open information not only provides support for communities but also contributes to surveillance.

Inte heller denna insikt verkar ha landat helt hos några av deltagarna. Få skulle nog köpa tesen att gårdagens workshop var ett led i övergången mot de ”kontrollsamhällen” som de alla är så rädda för.

Med andra ord tror jag att vi alla behöver tänka ett varv till när det gäller framväxten av det ”samhälleliga diagram” som vi (än sålänge jag och Christopher) kallar panspektrocism. Genom att komma ifrån det rätt så alarmistiska ordet ”kontrollsamhälle” kan vi kanske skapa en mer nyanserad – och ärligare – bild av vilka våra nya vapen är. Watch this space.

—

Avslutar med en finfin bild från den pågående utställningen ”Mapping the imagination” på Victoria & Albert Museum: Konstnären har burit GPS-sändare i något år eller så, och sedan ritat upp sina rörelser genom och över London.