Har nu mappat mitt gubbslem igen; drygt femtonhundra länkningar till 25 bloggar. Resultatet (i mp4-format) ser ni här.
Som ni kanske minns var den senaste mappningen baserad på de inkommande länkningarna till den gubbtrio – jag, Christopher och Johan – som ursprungligen diskuterade projektet. Denna gång har jag laddat hem länkningarna till ytterligare tjugotvå bloggar. Roligast är det i sista tredjedelen av filmen – ni kan hoppa fram om ni vill (och köra med långsam hastighet) – där ser man hur slemmet bildats (gröna pluppar) men får sällskap av kvinnliga bloggar (svarta pluppar).
De nya bloggarna har valts ut genom (en snabb) snöbolls-sampling – jag har helt enkelt nystat vidare i de bloggar som främst länkat till mig, Intensifier och Mothugg, samtidigt som jag försökt extra noga med att finna kvinnliga bloggar, för att nysta lite i de kvinnliga nätverk som Evelina skrev om. Denna samplingsmetod kan göras mycket mer noggrann, men målet här är främst att 1) verifiera att gubbslemmet i den första mappningen uppstår ändå, och att 2) situera detta nätverk i en en något utökad del av bloggosfären. Grejen är ju den att man alltid måste dyka ned i något speciellt område av den rhizomatiska strukturen – att mappa hela bloggosfären är mindre intressant för det jag vill utforska.
För varje blogg har jag bara kommit åt högst hundra inkommande länkningar – Technoratis API lämnar inte ut fler. Därför blir det lite konstigt med populära bloggare som Charlotte, Oscar och Rasmus, vars inkommande länkningar bara sträcker sig några månader tillbaka. Jag har ändå valt att behålla en längre tidshorisont för det ursprungliga slemmet – det långsamma bildandet av slemmet är intressant i sig; man måste tillbaka till den första länkningen mellan exempelvis mig och Chris K.
En annan grej jag fixat med är hur man kommer åt dynamiken i systemet – poängen med gubbslemmandet är ju att män väljer män om och om igen – att slemmet hela tiden blir, och inte bara är. Alltså har jag bakat in att en länkning bara räknas som en aktiv koppling i trettio dagar – på så sätt kommer man åt det faktum att fräscha länkningar är ”mer värda” än länkningar som skapades för ett par år sedan. Bloggosfären blir med denna lilla modifikation lite mer hoppig och dynamisk. Det spännande är dock att slembildningen ändå är påtaglig.
I det nya datasettet (se .son-filen) – totalt 523 bloggar, drygt femtonhundra länkningar – märker man även effekterna av den första postningen av slemfilmen. Så, 18 mars kan man se hur gubbslemmet hänger samman rätt fint (nere till vänster, ursäkta dåliga bilden)…
… och att några dagar senare har de gröna slembloggarna fått sällskap av kvinnliga bloggare som nämnda Evelina och Heja Världen (svarta noder)..
Se processen som pdf här.
Det finns hur mycket som helst att säga om detta – hur mappningen/vetenskapen påverkar verkligheten – men det tar vi en annan gång. I diskussionen om gubbslemmet har det ju hävdats att teoretiserandet på våra bloggar fungerar som en manlig härskarteknik, och sådeles en viktig del i slembildningen.
Hoppas alltså att teoretisera i anslutning till en spännande Goldsmiths-workshop med Jonas. Något kort kan man bara säga att jag ser ett par viktiga Tardianska poänger i detta projekt:
- Se inte strukturen som det som förklarar, utan som det som skall förklaras; studera den mångfald av små beslut som skapar slemmet, utgå inte från existensen av en redan existerande ”kulturell miljö” som genomsyras av förutfattade meningar om kön.
- Denna kvali-kvantitativ metod är ett lovande sätt att driva ovanstående poäng. Här är mappningen bara hälften av arbetet, jag måste fortfarande göra det etnografiska arbetet att studera historien bakom varje enskilda länkning.
Förutom den Tardianska ”follow the phlegm”-tesen finns det dessutom en (relaterad) Deleuziansk poäng. Här är devisen att vi skall tänka ”literal slime”. Det kan vara produktivt att se ”gubbslem” bokstavligt och inte metaforiskt: Vi kan jämföra den bakomliggande logiken för tillblivelsen av dessa nätverk med den bakomliggande logik som styr andra emergenta strukturer – mer specifikt slime mould. (Detta är för övrigt Johans idé.) På så vis kan vi få en ny förståelse för hur dessa strukturer uppstår, och hur de kan brytas. Men, som sagt, jag tar detta någon annanstans – troligtvis på Deleuzekonferensen senare i sommar.
Uppdatering, torsdagskvällen – de 25 bloggarna:
A Different Drummer http://tomtom2020.wordpress.com/
Avgrunden http://avgrunden.org/
Being J Andersson http://j-andersson.blogspot.com/
Bios Politikos http://biospolitikos.blogspot.com/
Cattis Blogg http://cattiullstrom.blogspot.com/
Copyriot http://copyriot.se/
Det Perfekta Tomrummet http://www.gustavholmberg.com/tomrum
Evelina Wahlqvist http://evelinawahlqvist.blogspot.com/
Fade to Grey http://fadetogrey.wordpress.com/
Forskningspolitik http://forskningspolitik.blogspot.com/
Heiti Ernits – Idéer, tankar och reflektioner http://heiti.blogspot.com/
Heja Världen http://www.hejas.blogspot.com/
Infontology http://infontology.typepad.com/
Intensifier http://ide48.idehist.gu.se/christopherkullenberg.se
Jacob Christensen http://jacobchristensen.name/
Kamferdroppar http://kamfertext.blogspot.com/
Mothugg http://www.mothugg.se
Strötankar och Sentenser http://jimpan.wordpress.com/
Svensson http://www.zaramis.nu/blog/
Texplorer http://swartz.typepad.com/
Ting och Tankar http://tingotankar.blogspot.com/
Thomas Tvivlaren http://www.thomastvivlaren.se/
Vänstra Stranden http://vanstrastranden.wordpress.com/
WROTE http://www.digital-rights.net/
… plus yours truly http://www.isk-gbg.org/99our68/
Det blir finare och finare, fast jag lyckas inte få fram ljudet.
Jag tänker spontant på gamla klassiska strategispel som Warlords, i början går det trögt, man bygger upp, mobiliserar, förflyttar, skickar ut spejare; mot slutet snabbare när infanteriet blir allt större och tyngre, när till slut elefantkavalleriet Copyriot, Texplorer och Svensson rullar in och dominerar stridsscenen.
Hur som, man borde kunna be Knuff-Johan om att få motsvarande länkdata fast för en bestämd tidsperiod. Och om man väl får ut det skulle väl lika gärna kunna mappa hela den svenska bloggosfären.
Sant – jag har inte lagt till något ljud ännu. Det kommer.
Och absolut – vi borde prata med Knuff. Jag är bara allmänt anglofil och valde därför Technorati denna gång. Det vore kul att se om Knuff kan fixa något roligt i loggandet av ord – jag vill undersöka om förekomsten av ordet ”gubbslem” i bloggosfären påverkar slembildningen/-lösningen.
Det vore kul att expandera uppåt – få in mer av bloggosfären. Samtidigt vore det intressant att zooma in istället för ut – hitta snygga sätt att beskriva länkningstillfällena. Har kollat in Guess – skall se vad man kan göra av det.
Förresten – jag inser just att jag inte listat de 25 bloggarna – lägger in dem snarast…
Gillar det skarpt! Tarde får mig att söka mig mot sociologin igen 🙂
Konferensen i london verkar ju guld
Kul att du gillar grejen – det skall nog kunna bli något roligt. Och – som du säger – det ligger något i det som Latour tjatar om – sociologin tappade hundra år när Durkheim vann fajten mot Tarde, men nu är den back on track…
Intressant. Vi borde dra ihop ett ordentligt SoNIA-seminarium… det verkar finnas lite folk som jobbar och bygger med det, men de är oftast utspridda i det Durkheimska havet där man fortfarande tror att man kan förklara samhället med det sociala.
Läste anteckningarna från Tarde-konferensen, och hans tankar verkar klart intressanta! Sedan har jag inte tokkoll på Durkheim (men lite grann) – men förklara gärna problemet med Durkheim och varför ”sociologin tappade hundra år när Durkheim vann fajten mot Tarde” (bortsett från att vi nog varit någon helt annanstans om Tarde vunnit).
Aj, den där uppdateringen är farlig…
Nu börjar vi få rejäla endogenitetsproblem, Kalle. Kanske ett skäl att titta på andra delar av bloggosfären än vår, eller på vår del innan vi började tänka gubbslem.
För det sista vi vill är väl att slemsvampens enskilda celler börjar agera avsiktligt för att skapa sitt kollektiva slem, det förstör ju hela slime mold-analogin. Det sista vi vill är ju att folk ska börja länka hej vilt för att få spela med i dina filmer.
Så har det i o f s alltid varit: Precis som akademin och open source-rörelsen (jfr. ESR) är bloggvärlden en gåvoekonomi: man skänker länkar och höjer i gengäld sin egen status. Och det är ju de flesta tyvärr ganska medvetna om, vilket har lett till en inflation i länken som utbytesmedium (hm, känner att jag förmodligen omedvetet glider mot supermossiga gammelsociologiska referenser här, men well, ibland är en god poäng bara en god poäng).
@Johan: Nejnej, tycker inte alls att du låter mossig, du har helt rätt. Det är nog så man måste tänka – i termer av gåvoekonomi och status etc. Det faktum att jag valt att publicera dessa mappningar (och det faktum att jag studerar oss) gör att studien måste utgå från att forskningen är en del av den verklighet vi studerar.
Funderade faktiskt på om jsg skulle publicerat dessa nya slem-mappningar – mappningarna (eller åtminstone gubbslemsdiskussionen) påverkar ju uppenbarligen länkningsmönstren. Menmen – tror som sagt att det är för sent.
Jag vet inte om dig, men jag tänker rätt mycket på hur jag länkar nu. (Vill jag snygga till statistiken? Kommer jag se gubbslemmig ut om jag inte länkar till kvinnliga bloggar? Skall jag göra en poäng av att inte tänka på saken?)
Jag tror såhär: I det som jag tänker skriva den närmaste framtiden – pappren ”Follow the phlegm” och ”Slime, literally” – måste jag nog utgå från min egen lilla krets, som är medvetna om att deras mönster mappas, med allt vad det innebär.
Men på lite längre sikt – speciellt med Knuff-Johans hjälp – kan vi göra en mer utförlig mappning av svenska bloggosfären. Tillsammans med hans hjälp kan vi bli som Holmberg och Weibull. Stort!
@Jimmy: OK, med risk att jag nu hamnar i härskartekniker och uteslutningsmekanismer… här kommer lite teori:
Durkheim och Tarde bråkade om hur man skall se på ”det sociala”. Durkheim uppfann tankar om ”social struktur” och ”den sociala miljön” som förklaringar på individers beteenden.
I någon mån kan man säga att denna sociala miljö kan ses som frikopplad från individuella aktörer – man kan säga att den har en egen existens. Man alltså säga att vi här någonstans började få en diskussion om agency och structure.
Durkheims bidrag har gjort att sociologin sedan dess har tenderat till att förklara allting i termer av den sociala miljön. Här har man alltid hamnat på tvärs med exempelvis nyklassiska nationalekonomier.
Tarde menade att Durkheims ”uppfinnande” av denna kategori – sociala miljön – var besynnerlig. Hur kan denna entitet bara uppstå ur ingenting – ex nihilo?
Så, istället för att utgå från existensen av en social miljö, som ”ovanifrån” påverkar allt den sociala människan gör, menade Tarde att vi måste se det sociala på ett annat sätt. Det sociala är, menade han, inget mer än associationer/kopplingar mellan individer, genom vilka olika beteenden sprids. Detta sker genom de två typ-processerna ”imitation” and ”invention”.
Sociologin borde därför vara en studie av dessa processer – en mass-studie av tusentals individers lokala beteenden, gärna med fokus på spridningen/imitationen av vissa beteenden, och på de små små skillnader i beteenden som leder till ”mutationer” i dessa ”virus”. (Tarde brukar beskrivas som den ursprungliga uppfinnaren av tanken om memer.) Latours poäng är att detta först börjar bli möjligt nu, när denna data loggas alltmer.
Detta betyder inte att strukturer inte existerar – när man gjort denna mass-studie kan man ofta se mönster i beteenden. Men det är dessa mönsters tillblivning som skall förklaras – sociologin skall inte utgå från existensen av en ex nihilo struktur som en förklarande orsak som verkar likadant överallt.
Jag menar att det offentliga samtalet (på kultursidorna) om genusstrukturer präglas av ett tänkande som ligger närmre Durkheim än Tarde: Vi lever i en kultur som genomsyras av förutfattade meningar om kön. (Dessa kan läsas i/påvisas inom flera samtida kulturuttryck -denna ”dekonstruktion” är ju det enda som skrivs på dagens kultursidor.) Politik blir att subvertera dessa förutfattade meningar; genom att upplösa denna ”sociala miljö” kommer gubbslemmet inte uppstå. (Sedan finns ju tanken om manliga härskartekniker, men de brukar också beskrivas som ”en kultur av…” som verkar likadant överallt.)
Jag menar att det kan vara produktivt att förstå tillblivelsen av gubbslem på ett mer Tardianskt sätt. Jag har nämligen en känsla av att slemmet kan uppstå utan att vi måste tro på existensen av en Durkheims ”social miljö”. Detta leder även till andra politiska slutsatser. På samma sätt som i den Deleuzianska tolkningen av katedraler och basarer förskjuter vi fokus på att lära oss förstå de bakomliggande (virtuella) logikerna som skapar struktur.
Okej, jag fattar och instämmer. Samtidigt, med tanke bland annat på…
…så var det kanske ofrånkomligt att Durkheim vann?
Den förståelse av strukturer som finns på kultursidorna är oftast så otroligt förenklad. Fast det är väl kanske ofrånkomligt i kollisionen mellan journalistik (vars syfte är att förenkla så att det blir begripligt) och akademi (vars syfte är att problematisera så att det blir näraliggande verkligheten).
Absolut – det är ju det som är intressant med Tarde vs Durkheim-grejen.
Tarde pratade ju om att denna typ av ”statistik” borde utföras, men hade inte medlen att faktiskt göra denna forskning. Detta gjorde att Durkheim kallade honom ”ovetenskaplig”, och så blev det som det blev…
Om kultursidorna: Jag tror att tanken om Durkheimsk struktur är så inkörd i folks huvuden – det är så vi lär oss att se på samhället.
Jag tror även att kultursidorna – med deras begränsade utrymme – bara kan använda teoretiska grepp som redan har blivit allmängods. Många av de mest hyllade skribenterna (i vår generation) följer ju en enkel formel, baserad på (förenklad) dekonstruktion:
1 – ta en text, pjäs, film, ett uttalande
2 – sök upp motsägelser eller underliggande ideologier
3 – säg ”Aha!” och lägg till lämplig formulering om genus, orientalism eller whatever
4 – Avsluta med något i stil med ”där ser ni hur djupt rotad denna struktur är, i allt och alla etc. etc. etc.”
Sedan lägger redaktören till förklaringstexten ”x läser/ser/lyssnar på y finner obehagliga strukturer”…
(Ja, Johan, jag vet att man nu kan säga att jag dekonstruerat dekonstruktionen 🙂 , men jag menar inte att denna typ av kulturartiklar inte är någonting värda. Jag tycker att de är viktigam, men jag tror att vi kan gå vidare från dem. Världen består inte bara av texter. Och dessutom verkar de ”ideologier” som man röjer fram olika i olika lokala fall.)
@Kalle:
Tja, det är ju en truism som man som forskare kan omfatta i största allmänhet.
Men den intressanta poängen är ju att gubbslemmet uppstår genom samma logik som en slime mold. Mappar man då den slime-mold som uppstår kring vår diskussion om gubbslem så är ju den omedelbara kritiken här att du agerar just general, som skickar ut den signalsubstans som får den slemsvampen att bildas, för att tala med SBJ:s pop-beskrivning av den alternativa, icke-emergenta förklaringen till slime-molds. Att forskningen interagerar med sina studieobjekt, för all del. Men ibland finns ju faktiskt strategiska och pragmatiska skäl att försöka minimera den påverkan för att demonstrera en spännande poäng på ett så effektfullt sätt som möjligt.
Sant – jag får se hur jag gör med den grejen – just nu jobbar jag med hypotesen att grabbars sammanförande fungerar (på ett abstrakt plan) som slime mould, fast tvärtom. (För oss är sammanslemmandet normalitet, det behöver inte utlösas av någon kris.) Signalsubstansen i sammanhanget är just talet om gubbslem, som i någon mån verkar slemlösande… vi får se.
Hur som helst, som du säger, här finns det en poäng med att vara lite strategisk..
… för att förtydliga: Jag tror att det papper som drar parallellen till slime mould måste hålla sig ifrån senare dataset – jag kan nog bara använda det länkande som sträcker sig fram till förra postningen.
Men – det vore ju intressant att se om man kunde finna data från andra delar av bloggosfären.
Okej. Inser nu att vi måste kombinera ett framtida SoNIA-seminarium med Tarde/Latour/Deleuze. Det blir ju en mindre konferens!
Vi måste hitta chalmerister och naturvetare också. Vi jobbar ju inte med disciplinära gränser.
Nej, vi jobbar ju inte på det sättet.
Alltså – jag menar – vi jobbar inte med disciplingränser.
Dock jobbar vi ju seminarier. Vet att Otto gärna är med på en tillställning om SoNIA/Tarde/osv. Han föreslår mitten av maj – vad tror ni?
1. Tror det kan vara bra att föra in två olika begärsbegrepp.
2. Dels det som följer från Durkheim till Althusser.
3. Dels det som förljer från Tarde till Deleuze.
4. Det förra (2) på i reducerad mening kan beskrivas som övergången från strukturalism till poststrukturalism. Tydligaste ser vi detta kanske i just derridas ovilja att dela upp världen i text och kontext, tillförmån för en textur eller om vi så vill en textil, som ständigt reproducerar sig själv i sin egen förändringsprocess. Till skillnad från Vad Kalle hävdar är det inte möjligt att änvisa till en yttre instans för att påvisa de ideologiska blinda fläckarna i en text. Om man gör det, så sker det av politiska själ för att man vill färändra något genom att upprätta en skillnad. I den meningen är inte dekonstruktion en kritik i den mening du använder ordet. Men samtidigt, vilket jag tror är din huvudsakliga poäng, så handlar det som text, och läsning, i en utvidgad betydelse, som alltså inte kan skilja på agens och struktur. Som filosofiskt projekt, så kanske vi i detta sammanhang trots allt kan kalla dekonstruktion för något i grunden vänskapligt, som förutsätter igenkänning etc. Detta är anledningen till varför exempelvis Spivak kan ställa frågan om den Subalterne har en röst? Här har bör vi alltid ställa frågan om det odekonstruerbara, eller med ett annat ord, vad är objektet för begär, för det finns defenetivt där, även om den inte kan upprätthålla en gräns mellan exempelvis föreställningen ett biologiskskt kön och föregår en språklig/kulturell struktur i förändring, om man inte tar platsen före interpellatonsprocessen på allt för stort allvar.
4. Den andra linje som vi nu ritar från Tarde till Deleuze, gör just detta. Detta är förutsättningen för att Deleuze exempelvis kan tala om filosofin som något våldsamt. Våldsamt i mening att det alltid är sprunget ur ett ”möte” med något man inte ”igenkänner”. En tanke uppstår just denna mötet med sina egna krafter och denna pålugna yttre kraft som alltid reskerar att förlama en. Detta är i alla fall ett sätt att förstå Deleuzes´ tarde/ spinoza/nietzsche-influerade begärsbegrepp.
5. Men båda dessa begär tillhör samma ”blid av tänkandet” – det vill säga det som i exempelvis Tards fall – både innehåller imitation och uppfinning.
6. Och frågan är, om inte gubbslemmet snarare formeras genom igenkänningsmekanismer, än genom de former av möten som vi har att göra med i det våldsamma tänkandet. Det vi med ett annat ord kallar Filosofi.
7. För att uttrycka det rakt på sak: Om vi tänker denna form av mapping som ett sätt att bättre förstå logiken bakom hur strukturer uppstår – strukurer som sedan är möjliga att förså som primära. Gör vi då inte det för att skapa en bild som överenstämmer med hur det faktiskt känns när vi kopplar oss samman, och väljer varandra. Gång på gång på gång.
8. Kort sagt. Kanske kan vi kanske skapa något intressant genom att gå tillbaka till förutsättningen för Filosofin enligt Deleuze. Nämligen distinktionen mellan vänner och älskare. Förutsättningen för den filosofiska praktiken var enligt Deleuze att Män föst i någon mening skapade en vänskap (läs. det social-sensus communis-gemensamt språk etc), som samtidigt var en artikulation av en konkerrens situation: När vi alla är jämlika vänner så är vi också konkurrenter, som sedan kan tävla om att vara den bäste äskaren av visheten (check out Logique du sens).
9. Så även om det är fantastiskt viktigt att undersöka hur gubbslemblivandet funkar, så det minst lika viktigt att fråga vad den verkligen gör.
10. Om det först och främst rör sig om ett vänskapande, så sker det nog främst genom igenkänning snarare än om några våldsamma ”möten”. Jag säger detta eftersom just vänskapen till skillnad mötet kräver ett ständigt identitetspolitik, som definerer sig i relation till de som tänker ”fel”. De passiva ressentementala gamla kritikerna.
11. Om jag har rätt, så tror jag att vi faktiskt har att göra med det första begäret (2) mer än det andra (3). Och mitt arguent för detta är att det tycks som om det har smygit sig in en platonsk moralism i föreställningen att det finns ett och endast ett rätt sätt att tänka, och att detta rätta sättet att tänka också har sin motsvarighet i sanningen om hur något uppstår, samt att det bygger på igenkänning, i enlighet med Platons etiska ikonologi (mimesis).
Hej Frdrk,
som du vet jobbar jag ju på ett sätt där tonen ofta är rätt hård (och i någon mening ”moraliserande”). I vanlig ordning har jag gjort så även ovan.
Detta är inte alltid så produktivt och ej heller särskilt nomadiskt. Icke desto mindre ser jag en poäng i att klargöra hur Tarde skiljer sig från Durkheim, hur detta projekt försöker beskriva slem på ett annat vis osv.
MAO: Jag är inte bara posör, utan pragmatist också. Visst är det kul att skoja med kulturskribenterna och deras dekonstruktions-formel – och visst får det mig att känna mig som någon – men det finns även en poäng med att närmast överdriva skillnaden med de nu dominerande sätten att se på bildandet av manliga nätverk.
Sedan kan man beskriva denna min benägenhet på olika vis – exempelvis att jag jobbar med någon sorts Oedipalt fadersmord.
Detta är OK. Jag kan ju luta mig mot det faktum att vi ju flera som ligger och kör parallellt på ett mycket lyckat vis: Det finns ju folk (inte minst Jakob) som kan all filosofi bättre än jag och som lyckas jobba på ett mindre hårt och kantigt sätt – och ofta formulera saker bättre än jag. (Inklusive AbHack-boken.)
Detta säkrar att det blir produktion och konstruktion i diskussionerna. Så – vid närmare eftertanke kommer jag kanske fortsätta med moralist-grejen – tror att det behövs. Det funkar för övrigt väl med mina försök att verka bourgeois.
(Nu börjar vi dock bli så teoretiska att anklagelsen om uteslutning och härskarteknik liksom hänger i luften, för att å det snaraste materialisera sig i en irriterad bloggkommentar.)
hrmpff… det där med ”vi jobbar inte på det sättet” och ”jag jobbar på ett sätt som” tycks vara avledningar från ett så kallat ”internt skämt” mellan några av gubbarna i slemmet. Det är ytterst exkludernade, mycket mer exkluderande än teori och lärda referenser till Derrida, Tarde och Althusser för de kan man anskaffa på utsidan…
(Antingen är jag förnärmad och exkluderad eller så försöker jag göra en poäng.)
Ojdå… var det så uppenbart? 😉 Du får ursäkta, det är fredag och jag är lite yster.
För övrigt är vi inte bara killar – även Elias jobbar på detta sätt. 🙂
Men Marcus – något mer allvarligt – en sak är intressant: Det känns som att detta projekt (eller rättare sagt diskussionen om det) alltid har en slagsida åt det performativa – allt tal om exkluderande nätverk har en tendens att bli en självuppfyllande profetia. Det har liksom blivit ett spel som alla är med på.
Gubbslemsprojektet får inte övergå till sin motsats, Hegel aint worth it, och det skulle bara spä på bristmarxisternas linjära historiesyn.
Tvärtom måste fokus ligga på att verkligen bryta gränserna, skapa nya konstellationer och destabilisera slime-mouldet på riktigt. Detta borde göras genom Latours ”render render able to object”-princip. Den funkar inte så länge vi mappar oss själva, för vi är ju immanenta till våra egna resultat. Det kan bara vara första steget. Som i Terminator: ”Skynet became self aware in 2008”. Sen börjar kriget.
Sen kanske vi måste jobba (Marcus se nedan) med riktig posthumanism för att bryta textismen ordentligt. Det övertygar nog ingen att vi bara bygger på våra egna data… då kommer folk fortfarande tro att begäret ligger i våra huvuden, och missa hela distributed agency-grejen, abstrakta maskiner och så vidare. Render able to speak handlar ju inte om våra ”subjektspositioner” utan om våra protesterande studieobjekt(to object). Men i slemmets logik ligger det en slags självbevarelsedrift. Om vi verkligen ska släppa vår agency fri så måste vi förlora kontrollen över data och vad vi säger. Det är nice att du har lagt upp SoNIA-filen, detta öppnar för andra att protestera. Tror dock att du måste speca inställningarna, för min kollega testade att köra din data idag, men man måste veta hur du har ställt in programmet för att kunna reproducera, och sen förändra för att objecta.
Marcus: Yes, interna referenser är just en sådan sak som bygger relationer inom slemmet. Man skulle kunna säga att dessa är slemcellernas väggar som bara släpper igenom de interna personerna. Det enda sättet att även öppna upp dessa är att lista dem. Just nu jobbar 🙂 vi med: jobba, vika, bygga, slemma… fler? Det är mycket intressant att studera antropologiskt. Tyvärr har vi inte någon input från bloggarna på textnivå, men vi jobbar på det.
Chris bygger helt rätt där – jag tror att slemmet måste ses ur flera perspektiv. Vilka slemmiga former som byggs upp genom länkningar och kommentarer, men också själva gränssnittet mellan cellerna och diskussionernas protokoll, det är ju just genom dessa som länkarna formas. ”Begäret” är ju på detta dubbelvikta vis både exkluderande och inkluderande, både exkluderande ”piratspråk” och inkluderande delandiskt. Hur kan slemmet fungera både lokalt på Klara (för att vi är jävligt snygga efter ett par öl) likväl som mellan kontinenter och epoker (för att vi gillar att slemma med Tarde på distans). Då vi jobbar upp ett gött slem är ju slemmets ”klibb” väl lika intressant som det gröna geggets form och utveckling. HUR den gubben tar den där. Alltså egentligen VARFÖR slemmet viker och inte bara kommer.
Det hela är väldigt enkelt, pojkar.
Antingen länkar ni till varandra och kommunicerar ändlöst med en andlös intern jargong eller så gör ni det inte.
Instämmer i att ”vi arbetar” och de andra ”textisterna” är stilistiska, ironiska, och eller strategiska grepp, beroende på när och ur de används. Instämmer också helt och fullt med CK. En av de klassiska härska härskarteknikerna är ju dessutom att avfärda något som ”allt för teoretiskt”. Det du kallar ”köra parallellt”, Karl, vilket jag verkligen gillar, tror jag kan utvecklas ytterligare, just i relation till den dubbla artikulationen vän/älskare. Det du kallar borgerlig nog vad jag här kallar vänskaplig. Till denna vänskaplighet tillhör all verksamhet som strävar efter att upprätta ett gemensamt språk och ett offentligt rum, som sedan ibland förvandlas till institutioner, eller förutfattade strukturer. Härav är ju din försöka att göra en produktiv distinktion mellan Tarde och Durkheim otroligt givande. Och jag tycker det är olyckligt att motivera en praktik genom att man kan eller inte kan si eller så mycket filosofi. Trodde inte vi arbetade så.
Kalle: Jag saknar än så länge diskussionen om vad slemmet verkligen gör, alltså dess produktiva sida. Om det inte finns någon sådan så skulle slemmet inte formeras gång på gång, på så många olika platser och i så många olika sammanhang. Även det exkluderande måste ha någon slags ”positiv” funktion, annars skulle den här typen av nätverk självdö eller konkurreras ut.
Det uppenbara är att reproducerade relationer inom ett begränsat och homogent nätverk sparar en massa energi som annars hade fått läggas på att upprätta nya och mindre förutsägbara relationer. Även om man skulle tjäna mer på att hitta en ny affärskontakt, till exempel, så måste man tjäna tillräckligt mycket mer för att framletandet och upparbetandet av den kontakten ska bli lönsam. För att en kvinna ska släppas in i ett gubbigt styrelserum måste hon alltså vara mycket duktigare än varje gubbe därinne – ett välkänt fenomen för övrigt.
(Jag är naturligtvis medveten att det öppnar mig för att bli kallad apologet, som om jag försöker hitta en ursäkt för mitt eget beteende. Nå, so be it…)
En annan sak jag tror mig se är att homogena ”tröga” nätverk saktar ner flödena av energi och materia tillräckligt mycket för att man ska kunna bygga långsiktigt. I vår ekonomi och akademi (och andra elitistiska arenor) har den som är bäst på att förutsäga och etablera den långsiktiga utvecklingen premierats. Det finns dock tydliga tendenser att detta är på väg att förändras, att hastigheten på förändringarna skruvas upp, att innovationerna blir fler, och att flexibilitet blir en viktigare kvalitet än förmågan att förutsäga trender. Detta är hoppet för mer heterogena och dynamiska nätverk tror jag – och också en mer permanent väg för att lösa slemmet.
Den deluzianska kopplingen är tydlig här: Vi måste bli mer nomadiska, mer rörliga i tanken, inte stanna upp och bygga något bofast – en katedral, en teoretisk skola, etc. När man känner att slem börjar bildas har man redan slagit ner bopålarna, då har man slutat agera med flödena och börjat försöka kontrollera dem.
@Marcus: Det är just frågan om vad slemmet gör som jag hoppas komma åt genom att dyka ned ”på monadnivå”, genom att etnografiskt teckna vad som hände kring varje länkning. Någonstans där börjar man komma närmare frågor om produktion och begär.
@F: Jag gillar ditt sätt att tolka frågan om min borgerlighet. (Jag syftade främst på klädstil, allmänna uppsyn etc.) 🙂 För att vara tydlig – det är inte jag som har en hang-up kring att teori är exkluderande. Jag har bara förstått att folk uppenbarligen känner sig provocerade av användningen av teoretiska begrepp (åtminstone på min blogg). Försöker alltså tona ned teorin denna gång, för att förhoppningsvis slippa att bli kallad arrogant framöver…
@Charlotte: Helt sant det du säger; som sagt, det är delvis din kritik av slemmet som är upprinnelsen till detta projekt.
@Chris K: Bra tanke där om att själva mappandet måste demokratiseras – göras mer open source. (SoNIA är för övrigt copyleft.)
@Ozzy vB: Absolut, man vill ju åt protokollet för hur detta går till. Och dessutom är det viktigt att komma ihåg att slemlogiken fungerar i olika register – i bloggosfären, i seminarierummen på Humanisten, på Klara, och inte minst i Bochum.
Vad kul att min surhet bär frukt! 🙂
@F och Charlotte: Jag har börjat med att definiera interna begrepp. Det är enda sättet att undvika deras exklusivitet.
Jag har börjat med ”textism” (klicka här för att komma till min blogg). Jag lovar att anta vilken uppaning till definierande som helst, allt för principen om en så öppen offentlighet som möjligt.
Förtydligande: Exklusiv menar jag inte som att den är bättre, utan i originalbetydelsen ”excludere” – att stänga ute.
@Charlotte: Äh, ”surhet”.. låt oss se det som konstruktiv kritik! 🙂
Kan nog finnas pengar från regionen att få för det här. Satt på ett klibbigt möte idag där det pratades mycket om hur produktivt västsverige är när det gäller att trycka på idéer. Att vi är så bra på att nätverka. Mycket bättre/effektivare/produktivare än hierarkiska Stockholm. Att det saker här får någon sorts egendynamik. Är det samma maskin som gör Göteborgsandan som gubblemmet?
Det är bra! Vi utforskar. Ses på torsdag, när jag är tillbaka i GBG!
PS: Kul att Elias jobbar bloggkommentarer!
Nu har jag äntligen kunnat se filmen. Är alldeles för trött för att tänka (sitter fast på Helsinfors flygplats och har varit vaken i snart ett dygn), men kan konstatera att det är jäkligt intressant. Och som du säger, det faktum att jag (och Evelina) noterade projektet och skrev om det, fick konsekvenser. Ska läsa och tänka igen sen och se om det händer något.
Ja, men sen har vi en ju massa annat att diskutera – se till att kom hem väl!!